Om att dra alla över samma kam

En av reaktionerna på de senaste dagarnas Nordkorea-lulz av The Pirate Bay gjorde att vissa tyckare som vanligt inte kunde hålla isär Piratpartiet och The Pirate Bay. Om The Pirate Bay vill bo i Nordkorea blir automatiskt Piratpartiet rövclowner och odemokratiska as. Förstå den logiken den som kan.

Jag insåg när jag tänkte närmare på detta att det är ett vanligt problem i fildelningsdiskussionen. Man blandar ihop motivation och argument från helt olika aktörer med helt olika relation till frågan om fildelning. Det kan finnas anledning att fundera över vad för relation en person eller organisation har till fildelning och vad den har för argument för det innan man skärskådar och kanske förkastar både argument som åsikter.

Ett exempel är skillnaden mellan att vara en fildelningstjänst som arbetar för att fildelning ska vara helt fri och ofta med anarkistiska eller lulziga argument eller utspel (The Pirate Bay) å ena sidan. Å andra sidan ett politiskt parti som bland annat arbetar för ett samhälle där icke kommersiell fildelning inte bara är lagligt utan till och med uppmuntras (Piratpartiet).

Det är inte rimligt att pådyvla Piratpartiet ansvar för The Pirate Bays åsikter, argument eller aktiviteter. Visst stödjer partiet fildelningssajten på olika sätt. Till exempel de senaste åren genom att ge dem kontakt med internet. Det betyder inte att partiet står bakom varenda sak som någonsin sagts eller gjorts av någon i den oformliga svärm av aktivister som på olika sätt hjälper till att driva The Pirate Bay.

Jag funderade sedan på om det fanns något sätt att organisera det här problemet och insåg att det finns minst tre olika positiva förhållningsätt till fildelning och att en persons eller organisations argument i hög grad bestäms av vilket av dessa man har.

Att vilja fildela

Viljan att fildela kan ha många orsaker. För vissa fildelare är orsaken också ett argument som man kan använda för att förklara varför man fildelar eller för att övertyga andra om nyttan, tjusningen, glädjen i fildelning.

Det är vanligt att tala om generation gratis och beskriva fenomenet fildelning som att det bara handlar om att man inte vill betala. Jag har många gånger hävdat att detta stämmer dåligt med verkligheten eftersom det finns undersökningar som visar att fildelare också är stora konsumenter av betald kultur. Att det är gratis är ändå för många en faktor. Man tankar hem saker som man inte vet om man skulle vilja betala för. Om dessa låtar, filmer, böcker etc kostade pengar skulle man inte ladda ner dem.

Fast att det är gratis är knappast något man använder när man argumenterar för fildelning. Då kanske man istället talar om att det är praktiskt. Man kan få tag på det man vill fort och lätt. Man kan snabbt hitta översättningstexter till filmer. Man behöver inte registrera sig eller vara medlem någonstans och så vidare.

Ett annat viktigt argument som Jenny Strömstedt skrev om i expressen i helgen är att man har bråttom. (Anna Troberg har sedan svarat Jenny Strömstedt i ett öppet brev på Piratpartiets hemsida.) Jenny raljerar över vår tids behov av omedelbar behovstillfredsställelse och söker där svaret på varför människor söker sig till sajter som The Pirate Bay. Jag kan hålla med henne om att vi lever i en värld där ”sedan är lika ointressant som nyss”, men jag tror inte det förklarar fildelningen. Jag väntar ofta på att filer ska bli klara. Ibland är det inte så många som seedar, ibland är min lina lite skakig. Ville jag ha omedelbar behovstillfredsställelse skulle det vara bättre att streama från en fulsajt eller från en betalsajt.

Däremot är tidsaspekten på ett annat sätt en viktig del av fildelningskulturen. Vi lever idag i en värld av konstanta internationella kontakter i realtid. Jag vill inte se en film flera månader efter USA-premiären, jag vill inte se en TV-serie dagen efter eller med en veckas eller ett års eftersläp.

När inte de som äger distributionsrätten vill tillfredsställa vårt behov när vi vill så tar vissa av oss saken i egna händer. Vi vill ha möjligheten att uppleva kultur samtidigt oavsett om vi bor i Delsbo i Hälsingland eller i Dehli i Indien. Och varför inte? Varför ska vissa kulturkonsumenter få vänta i värsta fall i månader innan de får tillgång till en kulturyttring som har ett bäst före datum? När vi umgås globalt börjar kompisarna att prata om senaste avsnittet, filmen, plattan direkt – ska jag låta bli att umgås med dem då om jag råkar bo i Delsbo?

Ett annat exempel på samma problematik beskrev Gunno Sandahl, kulturchef på Folkets Hus och Parker på Svd Brännpunkt i helgen. I Sverige är det i stort sett distributionsmonopol för film. Detta innebär att de som inte bor i närheten av rätt biograf inte kan se vissa filmer någonsin om de inte åker till våra större städer och att de får vänta i evigheter på andra filmer. Väljer man att bo i obygden kanske man får räkna med sådant, men det Gunno Sandahl vänder sig emot är att SF utnyttjar sin ställning på marknaden till att släppa sina filmer till andra biografer än de som de har valt ut under premiärveckor. Tack Lake för tipset.

Att vilja att det ska vara lagligt att fildela

Det är inte alla som fildelar som tycker att det är viktigt att ändra lagen. I kampen mellan upphovsrättsförsvarare och upphovsrättsreformister väljer inte alla de miljoner människor som fildelar sida. Så länge de inte påverkas i sitt kulturkonsumerande så spelar det kanske inte så stor roll om de bryter lite mot en lag. Detta sätt att resonera är ganska vanligt bland människor. Den centrala frågan är inte om något är olagligt utan hur stor risk det är att åka fast.

Detta betyder också att man inte kan utgå ifrån att de som vill reformera upphovsrätten och tillåta icke kommersiell kopiering och spridning inte nödvändigtvis har samma bevekelsegrunder som de som bara vill få fildela i fred.

De jag har kontakt med och har diskuterat fildelningsproblematiken med har mer komplexa argument som handlar än att de vill ha saker gratis, enkelt och snabbt. Det handlar till exempel om resonemang kring att upphovsrätt och andra frågor används som svepskäl för att göra ingrepp i värdefulla strukturer för ett vitalt offentligt samtal och att fungerande åtgärder mot fildelningen med nödvändighet kommer att begränsa yttrandefrihet, informationsfrihet och personlig integritet på ett sätt som är ett orimligt pris för det man vill skydda.

För vissa är det också en ideologisk fråga, där delandet av information, kunskap och kultur är något nödvändigt gott och att alla inskränkningar i möjligheten att dela behöver ha starka argument.

Att de som har satt sig in i frågan och har argument av de typer som nämns ovan, bemöts som om de tillhör gruppen som bara vill ladda ner, är bekymmersamt för diskussionsklimatet och möjligheten att komma framåt i ett samtal om upphovsrätten. När ens egna analytiska resonemang bemöts med: du vill ju bara ha saker gratis, så blir det svårare och svårare att ta ett djupt andetag och börja om.

Att vilja stödja den olagliga fildelningen

Den sista gruppen jag tänkte tala om är de som inte bara vill ändra lagen utan också vill stödja den olagliga fildelningen på varje tänkbart sätt. Det är de som hjälper till att hålla igång sajter som Tankafetast och The Pirate Bay. Det är de som cammar filmer, rippar DVD:er och skapar orginaltorrenter. Utan dem skulle inte svärmen av fildelare utgöra ett hot mot Hollywood och underhållningsindustrin.

Varför de gör saker kan jag bara spekulera i. Naturligtvis finns det de som har ett vinstintresse här. Antingen har de hittat ett sätt att tjäna pengar på fildelningen t ex genom reklamfinansiering eller så vill de tjäna status, renomme och och berömmelse. Jag är däremot inte säker på att detta är huvudskälet. Jag tror att det snarare handlar om att testa gränser, ställa till oreda, lulza och om nyfikenhet kring vad som är möjligt att göra.

För vissa handlar det också om politiskt motiverade handlingar. Personer som tycker det är fel att begränsa kopiering och spridning och som vill ha sönder det gamla systemet genom att göra det tekniskt och socialt obsolet. Något som oftast visat sig vara en snabbare väg till samhällsutveckling än att ändra lagstiftning.

I det här sista avseendet kan jag känna igen mig. Jag ger inte mitt oreseverade stöd till olagliga fildelning. Jag är skeptiskt till den hantering som de första leden i kedjan ägnar sig åt när de filmar av eller rippar filmer, ibland innan de har offentliggjorts. Men delar av verksamheten stödjer jag av politiska skäl. Framförallt stödjer jag andras rätt att protestera mot lagstiftningen genom att bryta mot den. Varför skulle det inte vara legitimt att föra den här politiska kampen med sådana metoder om det var legitimt för medborgarrättsrörelsen i USA och miljörörelsen.

Jag förstår inte människor som till exempel Andreas Ekström som har ett sånt stort behov av att säga att vi gör oss löjliga:

Sluta för guds skull upp med att jämföra din illegala fildelning med stora frihets- och demokratirörelser i historien! Det ger uttryck för en fullständigt grotesk självbild. Att du bryter mot lagen om upphovsrätt gör dig inte lik Rosa Parks. Det gör dig lik en snattare.

Till dem vill jag säga: Det går inte att veta idag vad som kommer att framstå som en viktig kamp imorgon. Det gick inte att veta innan Rosa Parks blev en symbol för sin kamp att det hon gjorde var hjältemodigt och symbolladdat och inte bara en ogenomtänkt protest mot övermakten.

Till sist

Piratpartiet samlar alla tre grupperna bland sina anhängare. Det betyder som sagt inte att våra argument för upphovsrättsreform är lika ogenomtänkta som en genomsnittlig nedladdares. Och det betyder inte heller att vi har ansvar för allt vad den sista gruppen har för sig eller säger. The Pirate Bay och Piratpartiet må var två grenar av piratrörelsen. det gör inte att Piratpartiet skulle stödja Nordkorea för den osannolikt osannolika händelsen att The Pirate Bay skulle göra det. Läs Emma för mer om just detta perspektiv.

 

Varför inte klippa kablarna?

Nu diskuteras pirateri och fildelning igen som en följd av Rättighetsanalysens hotfulla brev till styrelseledamöterna i Piratpartiet.  Min upplevelse är att det vi får se är en trött repris på huvudmatchen för några år sen. Tonläget är högt men rösterna lite trötta, som om man inser att frågan borde vara löst för länge sen. Men det är den ju inte. Samtidigt är en sak sig lik. Förenklingarna, avsaknaden av nyanser och oförmågan att se motpartens perspektiv. Fildelning eller piratkopiering är och förblir en svartvit frågeställning med oanade förmåga att mobilisera affekt.

Jag tänkte därför försöka mig på lite pigg gråskala.

The Hydra Bay

En sak som man hör folk säga eller ser folk skriva är att politiska partier inte ska bryta mot lagen. Att ett lagbrott inte kan förklaras med politisk övertygelse. Att vi piratpartister alltså bara är ett gäng tjuvaktiga typer som inte står för vad vi gör. Men lagbrott kan vara synnerligen politiska. Lagen får inte sin auktoritet från Gud utan från vår gemensamma acceptans av den. Både att ignorera lagar man finner orättfärdiga och att begå flagrant högljudda brott mot dem är alltså att driva fram politisk förändring av lagarna. Kanske inte på en sån nivå av hjältemod som Mahatma Gandhi eller Plogbillsrörelsen, men i det lilla. De två miljoner svenskar som somlig statistik hävdar ska fildela ägnar sig åt denna typ av lagbrott. Om tillräckligt många struntar i lagen kanske de som bestämmer inser att den är irrelevant till slut. Som när det avkriminaliserades att gå mot röd gubbe. När en politisk rörelse deltar i detta lagbrytande så sker det naturligtvis inte i det tysta, utan med lite mer buller och bång eftersom avsikten är att bedriva politik.

Men vad är det då som är fel på lagen? Hur kan det vara så viktigt med gratis filmnedladdning? Felet är inte behovet av att betala de som satsat ekonomiska resurser, kreativitet eller arbete i att skapa kulturella verk. Tvärtom egentligen. De flesta av oss aktiva fildelare och övertygade pirater älskar när vi på ett tydligt sätt kan betala till kulturskapare. Problemet har inte att göra med skapande eller relationen mellan artist och kulturnjutare.

Problemet handlar om distributionen och diverse omoderna och skadliga inlåsningseffekter, monopoltendenser och tankemönster ärvda  från medeltidens skråsystem. Vår lagstiftning, vårt allmänna rättsmedvetande och vår kultursektor har inte hängt med när en våldsam teknikutveckling har lett till en genomgripande beteendeförändring som ställer krav på omvälvande förändringar i affärsmodeller och verksamhetsinriktningar.

Jag tror de flesta är överens om principen att vi  i ett mindre och privat sammanhang har rätt att dela med oss av kultur. Oavsett om det handlar om att spela in ett teveprogram och se det med några som missade det när det sändes, att göra ett blandband till en kompis, att låna ut en spelregelbok för kopiering, att klistra ihop ett collage av bilder och ge bort i födelsedagspresent. Denna privata kulturdelning är principiellt ett ingrepp i upphovsrätten i de flesta fall, eftersom upphovsrätten skyddar rätten att mångfaldiga och sprida skyddade verk. Men dessa undantag är något vi oftast är överens om. De är delvis reglerade i lag – vi har citaträtt eller på engelska fair use och vi har rätten att göra kopior för personligt bruk. Delvis är de inte reglerade utan följden av sedvana. I vissa fall är de fortfarande olagliga, men allmänt accepterade som kopiering av enstaka exemplar av delar av en bok.

Exakt vilka gränser juridiken drar för dessa inskränkningar i den absoluta upphovsrätten tänker jag inte ge mig in på. Delvis därför att det är svår juridik som jag inte känner att jag behärskar, delvis för att det är lite vid sidan av min poäng. Vi kan nöja oss med att det finns ett sådant område, där vi har rätten att sprida kultur.

Ur upphovsrättsinnehavarnas (och deras förvaltares inom upphovsrättsindustrin) perspektiv var denna privata spridning av kultur förhållandevis oproblematisk på den tiden det var dyrt eller till och med omöjligt att göra perfekta kopior. Visst ville de ha ersättning för privat kopiering på kassettband, men min barndoms blandband var inget hot mot LP-skivorna eftersom kvaliteten var för dålig.

I och med digitaliseringen kan vi idag, utan tillgång till särskilt avancerad utrustning, göra kopior som är lika bra som originalet och i och med internet sprida dem till stora grupper. Denna förändring är teknisk och svår att göra något åt. Den katten får vi inte tillbaka in i påsen ens om vi vill. Dessutom är nyttan med de möjligheter tekniken ger så stora att jag har svårt att se att någon egentligen vill stoppa vår möjlighet att digitalisera och dela information globalt människa till människa.

Frågan är alltså om man ska reglera detta digitaliserande, kopierande och spridande och i så fall hur. Jag tycker inte det privata användandet utan kommersiella intressen ska regleras eftersom det är så värdefullt för samhället, för mänskligheten och för kulturen att vi kan dela och sprida information på detta sätt. Alla sätt att försöka reglera den kopiering och spridning som inkräktar på upphovsrättsinnehavares rätt kommer också att betyda att vi reglerar människors möjlighet att yttra sig, att samlas och att sprida kultur, tankar och idéer. Det kommer innebära att vi reglerar sönder det bästa verktyget för demokratisk utveckling som världen skådat.

Om man vill reglera de fall där någon drar kommersiell vinning av någon annans upphovsrätt, då är jag helt med däremot. Reglera på!

Så vad har då detta med The Pirate Bay att göra? Jo, enligt min mening finns det ingen avgörande skillnad mellan vad vi småskaliga fildelare ägnar oss åt och den lagliga analoga kulturdelning jag beskrev ovan. Vi delar kulturella upplevelser med en begränsad krets. Det som får det att se så storskaligt ut är att vi är så många som gör det samtidigt på samma ställe. Lite som om alla som gjorde blandband i Europa på 80-talet hade samlats i en lokal och gjort blandband åt varandra.

När jag använder The Pirate Bay för att leta upp en torrent och sen delar ut den med min torrentklient så påbörjas inte mer än något tiotal nedladdningar från andra som delar ut den torrenten. När min dator börjar ha delar av det material torrenten pekar på så startas också bara något tiotal uppladdningar till andra som är intresserade av filen. Jag får alltså filen av en liten grupp människor som hjälps åt att ge den till mig och jag hjälper samtidigt till att ge filen till en liten grupp människor. Skillnaden är att vi inte delar så mycket mer än intresset för just denna kulturprodukt. Blandbanden och kopieringen av rollspelsregler på 80-talet skedde i kretsar där man inte var riktigt lika anonyma och där man hade starkare band än bara delandet av kultur. Men det kunde fortfarande handla om att jag fick saker av en mindre grupp människor och gav till en mindre grupp människor.

Att slå ner stenhårt på detta kulturdelande är alltså inte som många hävdar att återställa ordningen till som de var innan den hemska nya tekniken. Det handlar om att legalt minska våra möjligheter att dela kultur just när vi genomgår en revolution av möjligheterna att göra just det. Enligt mig är det fel väg att gå.

Men nu invänder kanske vän av ordning: ”The Pirate Bay då? Är inte det just ett exempel på att skapa kommersiell vinning med hjälp av upphovsskyddade verk? Är det inte dem vi borde sätta åt då?” Då måste vi titta på vad The Pirate Bay egentligen är idag 2013, inte vad människorna runt sajten och sajten i sig har kommit att bli symbol för. The Pirate Bay är idag en sökmotor. Den innehåller inga upphovsrättsligt skyddade verk för nedladdning. Den kopplar inte samman nedladdare med uppladdare. Den hjälper mig att hitta den torrentfil som jag behöver för att min dator ska kunna leta upp andra som vill dela kultur med mig. Att hitta sådana torrenter går utmärkt att göra med vilken sökmotor som helst. Prova att skriva ”Game of Thrones torrent” i din favoritsökmotor ska du få se.

Om du nyfiket klickade på länken till Game of Thrones ovan så fick du också läsa ett av många exempel på att de som skapar modern kultur ofta ser fildelningen som en hjälp att sprida sina alster och inte som en fiende. Tar man utöver det i beaktande att The Pirate Bay och andra liknande söktjänster hjälper oss att hitta kulturella alster som inte längre distribueras på kommersiell väg som gamla kultfilmer eller teveserier, böcker som är slut på förlaget eller musik som är för smal för att saluföras på CD så är frågan om The Pirate Bay skadar kulturlivet mer än den hjälper det. En annan sak som är viktig att komma ihåg är att mycket modern kommersiell och icke kommersiell kultur bejakar de nya informationsvägarna och använder fildelning och liknande som sin viktigaste distributionsplattform.

Att jaga The Pirate Bay och därmed hota politiskt aktiva med stämningar är mot denna bakgrund ett i allra högsta grad tveksamt beteende enligt min ringa mening. Men det sätter fingret på några viktiga politiska frågor för vår tid.

Vem ska bestämma vad vi får dela för information? Vilka principer är viktigare än fri information?

Piratpartister är inte alla blint religiösa informationsfrihetsivrare – vi delar uppfattningen att det behövs diskussion kring vilka principer som ska gälla. Vår åsikt är att den diskussionen bör leda till en förändring av vissa av de rådande principerna. Men långtifrån alla piratpartister är fundamentalister i fråga om hur denna förändring bör se ut.

Vi delar övertygelsen att internet är för viktigt för att förstöras av människor som inte förstår det, som försvarar lagar och rättsprinciper som inte passar det, och som går ärenden åt en industri som har allt att vinna på att det blir förstört.

  • Ett sätt är att bedriva politisk opinionsbildning med målet att ta plats i folkvalda församlingar.
  • Ett annat sätt är att övertyga andra politiska rörelser om vår syn på saken så att de kan påverka lagstiftningen från sina mandat.
  • Ett tredje sätt är att med ett amerikanskt uttryck ”put your money where your mouth is” genom att försvara rätten att dela information där den hotas – som till exempel på The Pirate Bay.

Piratpartiet gör som miljörörelsen gjorde när den växte fram, det vill säga alla tre sakerna. Därför var det helt rätt av det svenska Piratpartiet att förse The Pirate Bay med internetkoppling och jag är stolt att vara del av en politisk rörelse som fortsätter att säkra The Pirate Bays överlevnad via våra norska och katalanska kamrater.

Och det inte det allra minsta för att jag vill ha tillgång till gratis Hollywoodfilmer.

Att stjäla eller inte stjäla det är frågan

Som stor fan av Mad Men går jag i väntans tider. Den hade premiär i USA förra helgen och ikväll kan vi se den i Sverige. Under veckan har jag duckat den information som spridits över Facebook och andra kanaler om vad som hände i det första avsnittet. Det verkar vara viktigt att inget veta; seriens skapare Matthew Weiner ville hemlighålla så mycket som möjligt inför premiären:

Publiken ska få samma chans som de av er som har fått se det nya avsnittet. Deras puls ska höjas när vinjettmusiken börjar och de ska inte ha en aning om vad som kommer att ske. (citatet från Svd)

Det är något egendomligt med att vara så noga med hemlighetsmakeriet för den amerikanska publiken samtidigt som den internationella publiken får vänta på på premiären och själva tvingas undvika spoilers. Anna Troberg skrev en debattartikel på SVT Debatt i veckan om det absurda i att hänga kvar vid den gamla synen på TV-tablåer i en tid då tekniken möjliggör samtidiga premiärer över hela världen. Varför ska vi vänta en vecka när serien redan är tillgänglig på nätet bara timmar efter premiären?

Rättighetsägarna vill få det till att de som inte står ut med den påtvingade väntan utan laddar ner avsnitten så fort de blir tillgängliga ägnar sig åt stöld. Stjäla vill man ju inte, så det är kanske ett bra argument att vänta den där veckan. Men är det stöld? I NY Times funderar en amerikansk jurist över den frågan.

Själv bestämde jag mig för att ge min bild av saken genom en liten fabel om bad- och friluftsliv. Håll till godo.

Den otäcka kanotismen

Det var ett vackert sjölandskap som bredde ut sig någon gång någonstans. Sjöar av olika djup, form och utsträckning lyste blåa i solgasset vackra sommardagar. Längs sjöarnas sydliga stränder låg vackra vikar med långgrunda sandstränder, mjuka stenhällar med lätt åtkomst till vattenbrynet, låga gräsklädda kullar med utsikt över nejden och alla andra sjönära lockande platser du kan tänka dig.

Längs den sydliga stranden fanns naturligtvis fast bosatta familjer som ägde hus och tomter med tillgång till dessa stränder. Under generationer hade de ordnat och fejat så att de vackraste platserna längs stranden var anpassade för badande, picknickar och grillkvällar. Där fanns bryggor där det behövdes, eldplatser med sittplatser och andra värdefulla mänskliga tillägg till det som naturen redan anordnat.

Badplatserna och de vackraste utflyktsmålen kunde nyttjas av alla och envar för så var det i detta land. Stranden kunde man inte äga ensamrätt till. De flesta som bodde längs stranden hade inget problem med detta. Så länge de sällsynta badgästerna tog väl vara på stränderna och inte skräpade ner eller förstörde någonting så räckte de till alla.

Allmän hänsyn gjorde att det värde som skapats genom många års snickrande och vårdande av tomtägarna kunde nyttjas av många utan att det blev mindre värt för dem som lagt i bryggorna och byggt upp picknickplatserna.

Detta skulle förändras.

En första aning om detta var när några av markägarna insåg att det faktum att de kontrollerade tillfartsvägar och ägde den mark som man kunde parkera på gjorde att det gick att tjäna pengar på stranden. Vägar breddades, stora ytor asfalterades och delades in i rutor, skyltar om parkeringsförbud och parkeringsautomater sattes upp. Snart kunde några av de driftigaste njuta av en fin liten inkomst från sina parkeringar.

Parkeringarna gjorde att fler började fundera på hur de kunde erbjuda något till bad- och utflyktsfolket. En hel liten badindustri växte fram som sålde glass eller ved, hyrde ut badleksaker och campingutrustning. Det startades simskolor. Någon kom på att man kunde ta betalt för att ta med barn ut på friluftsliv.

Fortfarande var stränderna ett ställe där badfolket och de bofasta levde i harmoni med varandra för det mesta. De som badade kunde välja att bara ta ett dopp om de inte ville bli en del av badindustrins kundkrets. De bofasta kunde välja att delta i badbranschen som producenter och få betalt för att stora skaror besökte ”deras” bit av stranden eller om de helt enkelt ville stå utanför och njuta av den själva.

Men detta skulle förändras.

Det fanns hela tiden en grupp människor som ville njuta av stranden utan att vara en del av strandekonomin. Kanotister och friluftsmänniskor som tog sig till stranden utan att behöva använda några av de nyttigheter som erbjöds mot betalning. Utan behov av parkeringsplatser, tilläggstjänster eller utrustning.

Dessa människor smälte in bland de andra badgästerna. Det värde som fanns i själva naturen såsom gud skapat den – det glittrande vattnet, det böljande landskapet och de vackra vyerna – kunde alla glädjas åt utan att det blev mindre av det för någon annan. De värden som skapats av människorna längs sjön – badbryggor, grillplatser och ansade gräsmattor för lekar – var tillräckligt omfattande för att inte värdet av det skulle minskas för någon bara för att någon annan också var där. Åtminstone så länge alla visade varandra hänsyn.

Visst förekom det badjävlar som skräpade ner, inte frågade om lov innan de slog läger för natten, eldade på fel ställen eller på andra sätt förstörde för andra. Men det var relativt sällsynt och kunde i det flesta fall lösas genom att man hjälptes åt att ta hand om missdådarna.

Men detta skulle också förändras.

Med tiden utvecklades badindustrin. De största aktörerna började paketera bad- och friluftsupplevelser. En familj kunde betala för en dag av bad och lekar och i priset ingick allt de kunde tänkas behöva. De bästa platserna längs stranden förvandlades snart till helt kommersialiserade områden. Olika markägare gick ihop och förpackade gemensamt erbjudanden där allt kunde ingå. Några få aktörer kontrollerade snart hela den kommersialiserade delen av bad- och friluftslivet. Fortfarande fanns det naturligtvis kvar fina ställen längs stränderna som inte ingick i dessa storskaliga erbjudanden. Små familjekontrollerade badvikar och till och med en och annan helt öppen plats.

Samtidigt exploderade kanotismen. Kanoter blev oerhört mycket vanligare och kunskapen om kanoting spreds till bredare kretsar. Med hjälp av kanoter kunde den badintresserade få tillgång till strändernas finaste platser utan att behöva handla med de stora bad- och friluftsföretagen. Kanotisterna skapade till och med ett helt nytt fritt utbud av badmöjligheter och utflyktsmål eftersom en kanot kunde ta sig till de finaste platserna på de många öar som fanns i sjön.

När var och varannan familj hade tillgång till kanoter så glesnade det på parkeringsplatserna. Bad- och friluftspaketen var plötsligt inte lika lätta att sälja. De stora badindustriella aktörerna som hade haft några år av fantastisk framgång såg plötsligt sina intäkter minska.

Med detta lät de sig inte nöja. De hade vant sig vid att de kontrollerade det mesta som hade med strandlivet att göra. När de upplevelser som de paketerat och salufört plötsligt kunde kopieras utan kostnad reagerade de. Och de hade skaffat sig makt.

De största markägarna var kompisar med de som bestämde i landet där det vackra sjölandskapet låg. De förklarade upprört att deras värdefulla upplevelsepaket nu stals av kanotpiraterna. Att kanotismens intrång i deras välordnade kommersiella värd hotade att stjälpa en hel bransch och att det måste stoppas.
Kanotisterna försökte förklara att stöld inte var en rimlig beskrivning av vad som pågick. Ingen hade ju förlorat någonting. Stranden och badplatserna fanns ju fortfarande där. Den som ville använda dem hade fortfarande samma tillgång till dem.

Men snart kom det upp skyltar om kanotförbud och inte långt senare blev det första kanotuthyrningsföretaget dragna inför domstol för medhjälp till strandintrång.

Allt hade förändrats.

Snart kanske det är vi som sitter där mellan två stolar …

I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:

Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.

Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.

Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.

Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.

Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.

För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.

Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag

Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.

Tankefel om tankefel

Per Strömberg sågar rapporten ”Svenskarna och internet” och det faktum att Anna Troberg använde den i ett inlägg idag.

Rapporten innehåller onekligen en del intressant statistik. Som i det här fallet att det med statistisk signifikans visar sig att folk som fildelar musik också tillhör de som lägger mest pengar på att köpa eller abonnera på musik. Den har också fått lite press, bland annat genom Sveriges RadioAftonbladetSvenskan och DN, långt ifrån allt om fildelning.

Det är väl iofs inget att förvånas över att Per Strömberg reagerar mot statistik om fildelning. Det går liksom i linje med hans arbetsbeskrivning att invända mot allt som får fildelare och/eller fildelning att verka mindre hotfullt än branschen målat upp…

Fast den här gången blir det lite roligt, eftersom Per använder principen cum hoc, ergo propter hoc, för att få rapporten och i förlängningen Anna att framstå i dålig dager. Problemet med pers invändningar är att om man pekar på sådana klassiska principer, så bör man ha på fötterna. I annat fall framstår man bara som någon som gillar att dänga svåra uttryck i huvudet på motståndarna…

”Cum hoc, ergo propter hoc” är en invändning mot att dra kausala slutsatser på samvarianser i en uppsättning data. I all enkelhet som det klassiska felslutet att man blir sjuk av medicin, eftersom så många av de som äter medicin är sjuka.

Det Per påstår är alltså att rapporten, eller Anna utifrån rapporten, eller båda, försöker få det att framstå som att siffrorna innebär att mer fildelning skulle innebära större försäljning av musik. Så låt oss se vad rapporten säger.

Följande är hela det relevanta stycket, i övrigt har jag inte kunnat hitta annat än referenser, eller sammanfattande ord som inte säger något mer än följande (sid 24 i rapporten):

Betalar fildelarna för musik?
De mest aktiva fildelarna finns i åldrarna 16 till 25 år. Det är framförallt pojkar som fildelar. 69 procent bland pojkarna 16-15 år jämfört med 38 procent bland flickorna.
Frågan här gäller i vilken mån deras fildelning inverkar på deras vilja att också betala för musik?
Jämför vi fildelarna med de som inte fildelar finner vi att de inte finns någon skillnad i hur ofta de köper CD-skivor. Däremot är det en större andel av fildelarna som betalar per låt för nedladdning jämfört med de som ej fildelar. Det gäller både bland yngre 12-35 år (22% vs. 14%) och bland äldre 35-65 år (28% vs. 19%). Skillnaderna är statistiskt signifikanta.
F= 17 sign ,0001
Det är också vanligare bland både yngre och äldre fildelare att de prenumererar på musik jämfört med de som ej fildelar. Även här är skillnaderna signifikanta.
F=9 sign * ,01

Rapporten visar med statistisk signifikans att fildelare faktiskt betalar mer i gemen för musik än de som inte fildelar. Vad orsakerna är reds överhuvudtaget inte ut och det kan man med andra ord bara spekulera om — något som iofs är intressant, men inte nu och här.

Så vad sa då Anna om rapporten?

[Om Annie Lööf] Hon är inte bara bäst i klassen, hon är oinformerad också. De där otäcka fildelarna som hon absolut inte vill beblanda sig med är nämligen bäst av alla på att betala för musik på nätet. Hur många undersökningar som visar samma sak behövs innan politikerna ska börja lyssna, innan de tränger genom lobbyns rökridåer? I dag berättar P3 Nyheter om ännu en. Kommer den månne att vara droppen som får lobbyns lögnbägare att rinna över.

Det är klart att man anser branschen lögnaktig, när den i flera år försökt få det att framstå som att fildelare är gratisätare som inte vill betala för sig. Gissa om det svider att upptäcka att de faktiskt betalar mest av alla, oavsett orsak.

Det är med andra ord upp till läsaren att tolka om frågan genom statistiken blir besvarad eller inte. Vi kanske gör oss skyldiga till att tolka samvarians som orsakssamband, men vare sig rapporten eller Anna har än så länge gjort sig skyldiga på den punkten.

Per dänger med andra ord fina ord i huvudet på såväl Stiftelsen .SE och Anna Troberg, utan att ha täckning för endera — A Good Day’s Work, liksom…

Så för att avsluta med lite spekulation, så att Per får något mer att skriva om… Är det samvarians eller kausalitet? Min kvalificerade gissning är att det finns ett kausalt samband, men att det inte är riktigt så starkt som siffrorna får det att se ut.

Snarare tror jag det är så att fildelning och betalning hänger samman, eftersom den som konsumerar gärna stödjer det han eller hon gillar. Samtidigt är det så att de som är mest intresserade också tillhör de som fildelar mest, precis som Per själv gör gällande.

Faktum är att oavsett vad som är sant och oavsett proportionerna mellan möjliga förklaringar, så är en sak stensäker:

Branschen är bra korkad när man gör de som är mest intresserade, de som lyssnar, tittar, använder och betalar mest till sina fiender.

Försök hitta ett tankefel i det du Per!

 

Uppdatering: Per säger nu att han alls inte kritiserar .SE, utan ”bara” P3 och Anna. Jag ser inte att det skulle vara mer giltigt, men vill ändå påpeka att jag läst om det han skrev och får ge honom rätt i den saken.

Det är just av denna anledning vi har nämndemän!

Den 15-åring som stått åtalad för fildelning i Göteborgs tingsrätt har frikänts.  Två nämndemän var inte övertygade om hans uppsåt att dela med sig av filmer.  En nämndeman och domaren ville fälla. Således slutade omröstningen i rätten 2-2, och då vinner automatiskt den mening som är lindrigast för den åtalade.

Här ser vi ett lysande exempel på när nämndemannasystemet fungerar som det är tänkt. Dess syfte är att balansera den professionella domarens juridiska kunskaper med allmänt rättsmedvetande och bondförnuft.

Det betyder inte att nämndemännen kan tycka och känna hur de vill. Nämndemän svär samma domared som professionella domare. De är lika mycket som juristdomarna ålagda att döma efter svensk lag. Men de ska tillföra bedömningen andra perspektiv, än dem man får under en typisk juristutbildning. Vilket verkar vara precis vad som skett här.

Fast man ska väl inte ha för stora förhoppningar om att domen står sig i hovrätten.

Det ska vara lätt att göra rätt

”Det ska vara lätt att göra rätt!” är en förhållningsregel för de anställda på det företag jag arbetar på. Det kan handla om så enkla saker som att tydligt märka utrustning och kablar så att det blir självklart hur man ska koppla ihop dem. Eller hur komplicerade vi tillåter att våra olika system för rapporter och projektadministration att bli. Egentligen är det en självklar tanke; om det är svårt att göra fel och lätt att göra rätt, kommer vi oftare att göra rätt. Helt utan behov av kontrollsystem som belöningar och bestraffningar.

Ett litet tips till upphovsrättsindustrin: Gör det lätt att göra rätt. Det kan vara värt att pröva. För oss som gillar fri kultur men gärna betalar för oss, vore det en välsignelse.

Just nu är det nämligen så att det är svårt att göra rätt. Mina försök att se damfotboll från en pub i Edinburgh (som beskrivs i det länkade inlägget ovan) är bara ett av otaliga exempel på hur den som lever ett digitaliserat liv får allt svårare att tillfredsställa nyfikenhet, estetiska och kulturella behov utan att vara tvungen att göra fel.

För någon vecka sen greps jag av ett oförklarligt sug att se om Fight Club. Jag grävde fram min DVD som jag köpte när den släpptes för så där en tio år sedan och som sedan dess gett mig en ”Helena Bonham Carter”-fix, när jag behövt det. Skivan gick inte att spela i någon av den handfull av DVD-spelare som finns i hushållet. Inte i DVD:n vid TV:n, inte i den regionfria trucker-DVD som vi köpt för att spela svårspelade skivor, inte i någon av dataspelskonsollerna, inte i någon av datorerna i huset. Ni förstår. Skivan är tydligen kaputt finito, det är helt enkelt en X-DVD. Som rest för att möta sin skapare. Såvitt jag vet finns det ingen laglig tjänst som löser det problem jag härmed ställs inför. Jag har inte bara betalat för att ha Fight Club i bokhyllan, utan förväntar mig möjligheten att se den när andan faller på. Om jag inte vill köpa en ny DVD eller en coolare nyare utgåva på Blu-Ray eller lyckas hitta en legal nedtankningstjänst som fungerar och inte driver mig till vansinne med antipiratpropaganda – så återstår ett enklare mer praktiskt alternativ. The Pirate Bay.

Jag har en kompis som fick problem med sin Windows-installation. Av någon anledning har Microsofts servrar som håller rätt på att en installation av Windows har en laglig licens fått för sig att min kompis inte har köpt den licens som hon har köpt. Det skapar som ni förstår en hel del problem. Till exempel går det inte att installera nödvändiga uppgraderingar. Visst kan man i detta läge lägga ner den tid det tar att diskutera saken med Microsofts help desk. Det är till och med möjligt att de kan hjälpa till och lösa problemet. Ett snabbare och enklare sätt att få till en fungerande Windows-installation är nog ändå att ladda ner än piratkopia. Till exempel från The Pirate Bay.

Jag följer en hel del teveserier. En av mina favoriter är TopGear – bilprogrammet med Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May. Det reprissänds ganska frekvent på BBC Knowledge och om man la ned en hel del tid med att försöka förstå tablån, programmera sin TiVo och sortera bland de inspelade programmen skulle man nog snart ha en samling av gamla säsonger att njuta av i väntan på nya avsnitt. Helt lagligt. För att undvika allt detta arbete skulle man ju förstås kunna tänka sig att betala för DVD:er eller streamning av tidigare säsonger. De finns också att köpa, men inte alla. För vissa av seriens säsonger har det bara getts ut någon slags ”best-of”-sammanställning på DVD. På Amazon Instant Video kan man hitta några säsonger. Men det enklaste sättet att lösa mitt problem är återigen The Pirate Bay.

Jag kunde fortsätta rada upp exempel. De flesta jag känner kan fortsätta att rada upp självupplevda exempel på att det är svårt att göra rätt.

Upphovsrättsindustrin verkar inte riktigt förstå att om de har ett problem är det just detta. Att med DRM-skydd, med försök att låsa in kulturen i plastskivor, med fördröjda releasedatum i olika delar av världen, med undermåliga och onödigt krångliga betaltjänster, med obegripliga begränsningar i vad som erbjuds och hur länge … Med alla dessa inskränkningar som gör det svårt att göra rätt och lättare att få tag på det man vill ha eller behöver på illegitim väg gräver de sin egen grav.

Istället står de i startgroparna för att, med statsministerns ord, jaga en hel ungdomsgeneration. I dagarna väcker det knappt någon uppmärksamhet att en 15-åring är på väg att lagföras för att ha tillgängliggjort ett trettiotal filmer. GP skriver en kort notis. Någrabloggare kommenterar. Invid GP:s artikel kan man svara på frågan om man laddar hem olagligt på nätet. En förkrossande majoritet svarar ja. Upphovsrättsorganisationer drar 15-åringar inför rätta, samtidigt som en allt större del av deras kunder överger dem till förmån för modernare, effektivare men framförallt enklare distributionsvägar för kultur. Och ändå tycks lösningen vara så enkel.

Det ska vara lätt att göra rätt!

Rättsväsendet vs. Piratbukten #spectrial del 2

Så var då del två av rättscirkusen kring The Pirate Bay över. Även denna gång blev det en fällande dom. Det är egentligen inte något att förvånas över, även om det gör mig oerhört trött. Det finns ett grundläggande fel i resonemangen kring målet, ett som handlar om hur man värderar saker mot varandra och drar så kallat objektiva slutsatser utifrån dessa värderingar.

När jag läste tingsrättens dom för ett och ett halvt år sedan, upplevde jag att det fanns ett logiskt hopp i resonemangen. Ett hopp som bara kunde förklaras med en form av förförståelse där man helt enkelt förutsatte det som borde varit en av slutledningarna. Hovrätten har verkligen försökt att vara mer noggranna, men tyvärr lyser samma grundproblem igenom ändå. Detta är naturligtvis bara ett problem med domen, men jag tänker koncentrera mig på detta problem den här gången. Det finns säkert anledning att komma tillbaka till andra problemområden senare.

Legitimitet

Det handlar om sajtens grundläggande legitimitet, ett resonemang de själva på efterföljande presskonferenser erkänt är komplexa. De har då förklarat att det är en avvägning som gör att till exempel Google är legitimt medan The Pirate Bay inte är det. När jag först skumläste igenom domen, fanns det rätt många detaljer jag kände att jag ville skriva om, men när jag sedan läste den en gång till noggrannare, så fastnade jag på sidan 25. Där börjar hovrätten med att göra ett mycket rimligt konstaterande:

Hovrätten har därför att utgå från att en icke försumbar del av de torrentfiler som lagts in i TPB:s databas hänvisat till verk som upphovsmännen själva velat sprida på detta sätt.

och en precisering av grundfrågan:

Frågan är om deras legitima intresse av en distributionskanal för sina alster och användarnas i dessa fall lika godtagbara intresse av att enkelt och kostnadsfritt konsumera kultur och underhållning väger så tungt att det, vid en sammanvägning av de värden som gör sig gällande och de risker som förelegat, framstår som rimligt att inte betrakta tillhandahållandet av tjänsten som straffbart.

Så man konstaterar att en stor del av innehållet är fullt legitimt och att frågan är om detta innebär att också tjänsten måste ses som legitim? Det är precis detta som är grunden för hela målet, för besvarar man den frågan med ja så blir det oerhört svårt att komma med en fällande dom som målet nu är utformat. Åklagare och målsägandebiträden har hela tiden förutsatt att tjänsten som sådan är olaglig och att man därför kan döma enbart på mängden inblandning i skapandet och driften av sajten.

Hovrätten konstaterar helt riktigt att sajten fyller en legitim funktion som distributionskanal. Här fanns en uppenbar och viktig möjlighet att föra ett värdefullt och intressant resonemang om hur sådana saker skall bedömas och varför, men istället lämnar man det utan vidare kommentar och går direkt över till ett kvantifieringsresonemang.

Hovrätten gör det helt enkelt till en enkel storleksekvation, där man konstaterar att det enligt vittnesmål fanns ”kopiösa mängder” skyddade verk, men lika många legitima sådana. Så resonerar man sig fram till att oavsett att det finns minst lika många legitima verk utlagda, så var användarnas dominerande aktivitet att dela skyddade verk med varandra.

Så man besvarar sin egen fråga med:

I denna del har användarnas agerande inneburit angrepp på grundläggande värden i vår rättskultur (jfr 2 kap. 19 § regeringsformen). Några försiktighetsåtgärder vidtogs inte och torrentfiler som hänvisade till skyddade verk togs inte bort ens efter påpekanden och varningar. Vid en avvägning mellan det socialt adekvata intresset av att tillhandahålla en tjänst för fildelning av legalt utlagt material och den helt uppenbara risken för att verksamheten i massiv omfattning skulle leda till intrång i upphovsmännens grundlagsskyddade rättigheter, finner hovrätten att ansvarsfrihet på grund av oskrivna undantagsregler om social adekvans och bristande gärningsculpa inte kan komma i fråga.

Att tillhandahålla fildelningstjänsten måste därför objektivt sett anses utgöra ett straffbart främjande av upphovsrättsbrotten.

Det här är det absolut avgörande resonemanget i hela domen.

Hovrätten påstår att The Pirate Bay som tjänst objektivt sett måste anses utgöra ett straffbart främjande av brott. Alltså objektivt sett straffbart. Men har man verkligen täckning för det?

Jag spaltar upp:

  • Det fanns minst lika många legitima som skyddade verk,
  • det fyllde ett legitimt behov för upphovsmän och användare,
  • delning av skyddade verk dominerade aktiviteten på sajten,
  • det innebär ett angrepp mot grundläggande värden i vår rättskultur,
  • inga försiktighetsåtgärder vidtogs, samt
  • påpekanden och varningar ignorerades.

Till den listan vill jag lägga ett par saker som hovrätten inte fick med i resonemanget:

  • Avsaknaden av censur var såväl explicit uttalad som implicit inbakad i sajtens underliggande förutsättningar,
  • användarnas tillit till sajten har en absolut samvarians med under vilka förutsättningar administratörer lägger sig i innehållet,
  • ansvaret för innehållet i de filer som delades ut ansågs helt ligga på den som delade ut filerna, dessa låg trots allt aldrig på The Pirate Bay,
  • utöver delning av legitima verk, delades även information som hade svårt att hitta andra forum på grund av politisk censur och andra liknande fenomen.

Så vi pratar om en sajt där man kan dela information oavsett känslighet, vilket är en stor del av deras existensberättigande. Man försökte att bete sig enligt ”mere conduit”-principen, där man bara bryr sig om tjänsten, inte innehållet. Därför var det också viktigt för åklagaren att poängtera att man ändå tog bort vissa torrentar — han försökte visa att man inte alls förhöll sig neutral till innehållet.

Det enda som togs bort var torrentar där innehållet inte motsvarade beskrivningen, eller inaktuella torrentar, vilket är ren hygien. Dessutom anmälde man innehåll som per se alltid är olagligt – till exempel barnpornografi – och där var man beredd att samarbeta med rättsväsendet. Det är en slags kompromiss, men en ganska rimlig sådan där bedömningen görs av kompetent tredje part utan egenintresse. Övervägande delen av det som ändå togs bort sköttes dessutom automatiserat, inte genom manuell handpåläggning. Med miljontals torrentar i databasen skulle handpåläggning i någon organiserad omfattning vara helt orimlig utan en lika omöjlig personalstyrka.

Så försiktighetsåtgärderna som ”borde” tagits kokar alltså ner till att bete sig som YouTube. Att omedelbart vika ner sig och till och med utan kontroll eller lagligt stöd ta bort material — som till exempel filminspelningar av en baby som dansar till en låt på en bergsprängare. Upphovsrättskontrollanterna blir helt enkelt galna om någon ber dem sitta och snurra på sin tumme.

Ändå är det precis sådana tjänster vi behöver om vi inte i längden skall göra om Internet till kabel-TV. Vi behöver platser där vi kan dela information med varandra utan att någon står med pekpinnen och kontrollerar att informationen är ”godkänd”.

Hovrätten visar alltså genom sitt sätt att kvantitativt väga intresset för delningen av skyddade verk mot tjänstens struktur och betydelse mot varandra, att man inte alls är ”objektiva” utan att ”samhällsnyttan” i ett instrument för fri informationsdelning väger fjäderlätt i jämförelse med upphovsrättsbrotten. Det kan tyckas att det är korrekt, givet upphovsrättslagens relativa prominens i lagboken. Men vi har satt egenintressena som kontrollanter, och det fungerar inte i längden.

Samhällsnytta och omöjligheter

Jag vill påstå att man inte förstått problemet:

  1. Det finns behov av att vi fritt och anonymt skall kunna dela information med varandra, det är positivt för demokratin.
  2. Skall man skapa en tjänst för fri digital informationsdelning, så måste eventuella hinder vara minimala, fullständigt logiska, förutsägbara och komma i spel endast efter noggrann kontroll.
  3. Utan förhandsgodkännande eller annan manuell kontroll, så kommer alltid olagligt eller skyddat material att ingå i utbudet av information.
  4. Så länge skyddad information är av allmänintresse kommer det generera stor aktivitet, vilket inte säger något om tjänstens värde eller legitimitet.
  5. Det rimligaste är därför att låta var och en ta fullt legalt ansvar för den information de själva delar ut, det är då upp till rättsväsendet att beivra de fall som är uppenbara lagbrott utan att tjänstens administratörer måste lägga sig i innehållet.
  6. Den som har klagomål att framföra bör därför göra det till den som har delat ut viss information, eller till lagförande myndighet som kan utreda intrånget.

Med det resonemang hovrätten för går det med andra ord inte att skapa en tjänst för fri informationsdelning. Man kommer i läget att valet står mellan orimliga kostnader, orimliga begränsningar eller något däremellan. Man får antingen göra avkall på friheten eller göra det så dyrt att använda att ingen vill.

Men det är inte hovrättens sak att fatta beslut som omöjliggör informationsdelning fri från censur eller annan kontroll. Det är inte acceptabelt utanför nätet och bör därför inte heller vara det på nätet. Man kommer undan frågeställningen helt enkelt genom att inte överhuvudtaget ta i de aspekterna av frågan. Resonemangen om legitimitet och samhällsnytta saknar djup och konsekvensanalys, vilket jag tycker är att komma väl billigt undan.

Som domen ser ut just nu, så anser jag att den är samhällsfarlig. Inte för att den dömer The Pirate Bay-grabbarna, utan för att den sätter ansvaret för innehållet inte hos den som delar med sig av information utan den som äger tjänsten där kontakten tas.

Jag är tyvärr inte förvånad, för sådan ser verkligheten ut varje gång samhället genomgår en snabb utveckling.

Doodles dag 4: skydda TPB

När stora förändringar sker, så uppstår ibland helt slumpmässigt ett slagfält som för ena sidan symboliserar allt det onda, medan den för den andra sidan till varje pris måste försvaras.

The Pirate Bay kan på många sätt ses som det symboliska slagfältet för fildelningen. Tror man något annat är det bara att titta på hur rättegången mot deras före detta oppar gått till. Vilka som finns på plats, demagogiken, jävfrågorna, skadeståndsanspråken och domarna. Allt visar hur viktigt detta symboliska slag blivit för de som vill stoppa tillbaka fågelungen i ägget.

The Pirate Bay själva ger moteld helt enkelt genom att de inte viker sig. Den kaxiga attityden i kombination med deras hydraliknande/fågel fenix-liknande egenskap att inte låta sig räknas ut när någon skickar en uppercut deras väg har gjort att de blivit fildelningens långfinger mot överheten.

Egentligen är det inte alls så att fildelningen skulle dö om The Pirate Bay försvann för alltid i denna minut. Kloner skulle uppstå på nolltid och med stor säkerhet skulle någon ganska snart hitta en form och metod som är ännu svårare att komma åt. Fildelningen uppstod inte med The Pirate Bay och den försvinner inte den dag The Pirate Bay tackar för sig.

Men just i detta nu, så är de den självklara kanalen att publicera i. Oavsett om det handlar om att vi vill dela med oss av prylar upphovsrättslobbyisterna inte tycker vi får, eller om det handlar om att vi är artister som inte längre vill sitta fast i deras skruvstäd — så är det en naturlig kanal för kultur. Om vi är politiska dissidenter som vill publicera material vår regering inte vill att folk skall kunna läsa, eller om vi sitter på offentliga handlingar som vi tycker borde vara verkligt offentliga, snarare än inlåsta i något kabinett någonstans, så är det en naturlig kanal att få materialet sett av andra. Det är VI som styr vad som finns där, inte The Pirate Bays moderatorer eller oppar — och det är vi som styr vad som faktiskt syns mest.

Piratpartiet tycker det är fint att dela med sig. Sharing is Caring är ett av våra slagord. Vi tycker det skall vara så, att du och jag och min kusin och hennes hund (nåja) skall kunna dela med sig. Därför är vi beredda att skydda The Pirate Bay inte bara med ord utan i handling.

Egendom är stöld

Jag äger ett stort antal föremål med olika stor kapacitet att lagra digital data. Uttjänta mobiltelefoner, MP3-spelare, hårddiskar, USB-minnen. Minneskort av diverse olika standards som passade till kameror eller telefoner jag än gång hade. Gamla utbytta maskiner med hårddiskar i som till exempel spelkonsoler och kabeltevebox och dvdspelare med inspelningsfunktion.

Jag äger också ett antal datorer med hårddiskar – många av dem skrotade och utbytta mot nyare.

Numera använder jag i princip bara minnesutrymmet i ett fåtal av dessa. De flesta USB-stickorna, minneskorten, MP3-spelarna och hårddiskarna rymmer så fjantigt lite att de inte tjänar något till att använda dem. Jag letade igenom mina lådor när jag tömde mitt kontor för någon vecka sen och hittade USB-minnen med 128, 256, 512 megabyte, 1, 2, 4 gigabyte – nyttan med dem är oklar, när man har en tumnagelstor pryl som rymmer 16 på nyckelringen, en telefon som rymmer 32 och en molnlagring som man i stort sett alltid kan nå med 60 gigabyte och en NAS på nätverket hemma med en terrabyte lagringsutrymme som också går att nå över nätet.

Detta kan tjäna som exempel för att utvecklingen går fort, rasande fort och att vårt beteende ändras med den.

Nu har några av de teknikfientliga bonnlurkarna i upphovsrättsmaffian (ni vet de där organisationerna som sköter fotarbetet åt Sony och de andra multinationella jättarna som det är så synd om) plötsligt upptäckt detta förändrade beteende. Copyswede är en organisation som fördelar intäkterna från privatkopieringsavgiften (den lagstadgade avgiften på lagringsmedia som ska gå till upphovrättsinnehavare). Den är en ersättning för vårt privata kopierande av film och musik. De har nu upptäckt att smidigare och bättre tekniska lösningar håller på att ersätta den gamla plastteknologin som deras affärsidé hänger på. Kort sagt, vi köper för lite skrivbara digitala lagringsmedia.

100 miljoner kronor har de stackars upphovsmännen förlorat säger deras stridbara företrädare på Copyswede. Våra fantastiska källkontrollerande och sakligt granskande mediala jättar basunerar ut detta budskap till allmänheten. Jag antar att vi alla ska skämmas och börja skicka pengar till de stackars upphovsmännen.

Fast det behöver vi inte. De kommer ju som vanligt få hjälp av sina kompisar lagstiftarna:

\- Vi får förmodligen be om hjälp av lagstiftaren och vi har redan stött på justitiedepartementet i den här frågan. Och vi hoppas på en reaktion framåt hösten, säger Åkerlind (VD för Copysewede).

Nu finns det ju andra nyhetskällor än de stora dagstidningarna. Och bland dem finns det människor från hela det politiska spektrumet som har en bättre förståelse för ny teknologi, för nya digitala beteenden och för vad som är rimligt än journalisterna på DN och SvD. Skribenter som förstår att det gått för långt när särintressen kan beställa lagar av justitiedepartementet.

Om Alfons Karabuda och andra kulturskapare undrar över var Piratpartiets kritik mot upphovsrätten kommer ifrån, så kan jag berätta att det är just denna typ av helt orättfärdiga anspråk från en industri som vägrar följa med sin tid som är grunden för vår kritik av upphovsrätten. Det skulle vara intressant att se några kulturskapare som kom ut och höll med om att det är ohållbart det som upphovsrättsmaffian håller på med. Att det inte finns någon generell rätt att få betalt bara för att det står upphovsman på visitkortet.

Det är orimligt att argumentera utifrån att man förlorar pengar man aldrig haft. Det är orimligt att vissa kulturskapare betalar skatt för att lagra sina verk som går till helt andra upphovsmän. Det är orimligt att jag ska betala till upphovsmännen för allt det elektronikskrot som samlar i min källare!

Snälla använd riksdagsvalet i höst till att ge oss politiker som inte bara verkställer beställningar från upphovsrättsmaffian. Rösta på Piratpartiet!