Sex, kommunikation och juridik

Hög klubba

Sex är inte så lätt, kommunikation är rätt besvärligt och juridik är en komplex vetenskap. Som professionell kommunikatör, fd juriststudent utan examen och en glad amatör på sexualitetens område har jag ägnat tämligen mycket tid och engagemang åt alla tre disciplinerna, vilket mest får mig att känna en oerhörd ödmjukhet inför hur svåra de skulle vara att bemästra.

När något händer som berör alla tre områdena är det inte underligt att det blir oerhört svårt att reda ut hur saker och ting hänger ihop. Som i fallet med våldtäktsdomen (läs gärna domen)  från Lunds tingsrätt som varit så omtalade och omskriven den senaste veckan.

Jag kanske är en obotlig optimist som försöker mig på att förstå och reda ut en så tilltrasslad företeelse, men efter alla förenklade, affekterade och politiserade texter den senaste veckan känner jag att det behövs. (Inte för att jag är den förste som försöker ta mig an ämnets komplexitet, men för att andelen förenklade reaktioner så totalt dränker de som har försökt gå på djupet.)

Hög klubba
Hög klubba

Så nedan kommer mina försök att skildra komplexiteten när en kommunikationsbrist möter ett sexuellt haveri och hamnar i en juridisk villervalla.

Kommunikation

Ni har kanske deltagit i ett samtal där ni missförstod eller hörde fel precis i början och sen tolkade hela det följande förloppet utifrån vad ni hade fått för er att samtalet handlade om. Till slut kommer vi då till en punkt när samtalet bryter samma. Det blir uppenbart att vi inte talar om samma sak, att vi talar förbi varandra.

Detta händer vid middagsbord, i klassrum, när vi sms-chattar eller i våra Facebook-diskussioner. Det händer överallt, varje dag, hela tiden. Vi människor är bra på att gissa och fylla i när vi kommunicerar. Det är tur för i de flesta samtal blir det lite fel, ord eller stavelser faller bort. Vi korrigerar automatiskt dessa som lyssnare och läsare genom att gissa vad som rimligen borde finnas i luckorna. Det är t ex därför många av oss, kanske de flesta, kan läsa en sådan här text.

Men ibland fyller vi förstås i fel och får korrigera oss i efterhand. Om det tar lång tid för oss att inse att vi har misstolkat,så uppstår missförstånd och ibland konflikter. Jag antar att ni som jag har fått höra att vi sagt något helt annat än vad vi hade för avsikt att säga. Det kan då bero på att jag har sagt fel eller att samtalspartnern hört fel. Vilket det är spelar i de flesta fall ingen roll eftersom vi ändå har ett gemensamt ansvar för att kommunikationen fungerar. Om någon är oärlig däremot och/eller har ont uppsåt (om vi så bara misstänker det), då kan det spela oerhört stor roll.

Sex

Sexuella situationer oavsett om det handlar om att vi knullar, har förspel, försöker åstadkomma en sexuell relation med någon eller på något annat sätt lever ut sexuell attraktion handlar om kommunikation med hög svårighetsgrad. Mycket förblir outtalat när vi försöker säga saker med kroppsspråk eller med beröring.

Det känns som det är mycket på spel: vår självkänsla, vår manliga eller kvinnliga identitet, vår önskan att vara attraktiva och bli bekräftade. Ett misslyckande i ett sexuellt sammanhang kan kännas katastrofalt, helt utan proportioner till hur lite det kanske betyder i reella termer.

Detta gör det svårt att vara helt rak och ärlig. Jag tror många av oss gömmer oss i det språklösa och hoppas att vi inte ska bli avslöjade. Vi vågar inte tala rakt på om våra sexuella fantasier och önskningar. Vi vågar inte fråga varandra om våra begär. Många av oss kanske också generas av ordval och att direkt uttrycka oss i sexuella termer. Det är fortfarande tabubelagt och kan ses som oanständigt.

Därför hamnar vi i omskrivningar och gissningslekar med stora behov av att tolka vad den andre egentligen menar. Till och med i nära relationer efter många år tillsammans kan sex vara ett område fyllt av ovisshet som vi fyller i med gissningar, vilket leder till missförstånd. Det är inte alltid vi vågar eller klarar av att konfrontera varandra med dessa för att reda ut dem.

Vid mer tillfälliga förbindelser är förmodligen risken för misstolkningar ännu större. För att ta ett stereotypt exempel (som händelsevis stämmer rätt bra med händelsen som Lunds tingsrätt hade att bedöma i domen i inläggets inledning): Två människor möts i utelivet i olika grad av berusning och hamnar hemma hos den ena personen utan att ha diskuterat om avsikten är att ha sex.

När främlingar eller människor som inte har någon direkt relation till varandra försöker ragga upp varandra står ärlighet inte alltid överst på prioriteringsordningen. Vem har inte låtsats lite, skarvat lite för att lyckas med ett ragg. I synnerhet när våra hämningar är lite avtrubbade av alkohol.

Dessutom har dessa för varandra okända människor massor av kulturella förväntningar. De har idealbilder för vem man ska vara, för hur det går till när det raggas och förförs både för den kvinnliga och manliga rollen. I mötet mellan önskningar och förväntningar, mellan att vara trogen sig själv och leva upp till ideal, ska vi visa fram oss från den sida som ger mest fördelaktigt intryck. Sanningen är krogens första offer.

De inblandades självkänsla, erfarenhet och kommunikationsförmåga spelar naturligtvis roll. I de allra flesta fall lyckas vi navigera den här balansgången mellan en låtsasvärld och verkligheten så att båda parter blir nöjda, ja kanske till och med så att det leder till en sann och äkta fortsättning på relationen. Men ibland, ja ibland gör vi inte det.

Jag antar att världen är full av sexuella missförstånd. Där partnern inte gör något man vill att den ska göra, eller gör det på fel sätt eller gör något helt annat. Den är inte lika full av riktiga kommunikationssammanbrott, men de förekommer också så klart. Som när den ena parten inte tar in att det är dags att avbryta, stämma av läget eller kanske övergå till ett annat sätt att umgås. Jag antar att de flesta av dessa uppdagas ganska fort och löses av de inblandade innan det hinner bli värre, ungefär som när ett samtal har spårat ur. Givetvis finns det också ett stort antal som bara blir delvis utklarade och som därför hänger kvar som en tagg i relationen.

Men några av kommunikationssammanbrotten hamnar i domstol.

Juridik

I juridiken försöker vi göra om en kaotisk och komplex verklighet till ett system av definitioner och rekvisit. Vissa förhållanden eller förlopp ska visas bortom varje rimligt tvivel när någon ska fällas för våldtäkt. Bland annat ska det ha funnits ett uppsåt att våldta eller mer noggrant, ett uppsåt att utföra någon av de handlingar som i lagen är rekvisiten för våldtäkt. Det är inte alltid så enkelt att tillämpa detta fyrkantiga system på runda problem ur verkligheten.

När utslag från domstolar debatteras i offentligheten blir det lätt en visklekseffekt. Folk upprörs över information om fallet som de fått i andra eller tredje hand. Vi läser en reaktion på en journalistisk beskrivning eller ett debattinlägg och reagerar på det. Här händer det att väsentligt information som fanns med i bedömningen går förlorad när folk förenklar eller överdriver för att göra en poäng. Jag brukar därför undvika att ta ställning om jag inte har tid att läsa domen eller åtminstone ett trovärdigt referat av den från en källa jag litar på. I det här fallet läste jag domen.

Det finns flera saker som är intressanta med den här domen ur ett juridisk perspektiv. Om domen är rimlig enligt gällande rätt är knappast den mest intressanta. Den är överklagade och det kommer en hovrättsförhandling. Fast hur relevant det är att använda domen som måttstock för hur bra samhället hanterar sexualbrott avgörs av om domen är ett juridiskt misstag som kommer att rättas till. I så fall är den ju inte ett representativt exempel längre.

Jag tycker domen och domskälen är konstiga och de blir inte mer trovärdiga av lagmannens försök att förklara och försvara i den offentliga debatten. Jag ser ett par uppenbara problem med hur domstolen resonerat. Dessa och andra har redan tagits upp av andra i debatten. Andra har försvarat den.

För det första borde domstolen ha lyft frågan om likgiltighetsuppsåt, d v s om man anser att den tilltalade kan ha genomfört handlingen likgiltig inför följderna av den trots att han hade en misstanke om dem. Enligt min mening är det faktum att han i sin egen utsaga pratar så mycket om att han flera gånger avbröt vad han gjorde för att han fick signaler om att det inte var välkommet, men sen ändå fortsatte med andra sexuella aktiviteter, anledning nog att fundera över så kallat likgiltighetsuppsåt.

Det andra problemet med tingsrättens resonemang är hur de ser på den tilltalades och målsägandens trovärdighet. Man anser inte att åtta öl och två whiskey påverkar mannens trovärdighet överhuvudtaget. Samtidigt som en tidigare medicinering för psykiska besvär sänker trovärdigheten hos kvinnan. Som en person som har erfarenhet av båda kan jag lugnt konstatera att min avslutade medicinering knappast är så trovärdighetssänkande som den berusning jag skulle uppnå efter den mängden alkohol.

I synnerhet som även en lägre grad av berusning gör att vi lättare missförstår vad som händer omkring oss. Det är ju trots allt det som är kärnan i målet: vad mannen borde ha förstått.

Sexualbrottslagstiftningen

Men som sagt det intressantaste är inte att fundera över om domen är rimlig relativt gällande rätt. Det är istället att fundera över vilken lagstiftning vi vill ha. Vilken lagstiftning är lämplig för att uppnå det bästa resultatet? Och vad är ett bra resultat? Fler fällda våldtäktsmännen kosta vad det kosta vill? Eller färre våldtäkter? Hur mäter vi våldtäktsantalet, när det finns mörkertal och massor med andra faktorer vi inte har koll på?

Jag tycker det är olyckligt att de två diskussionerna om hur rimlig en enskild dom är och hur rimlig lagen är blandas ihop. De behöver separeras eftersom det rör sig om helt olika frågeställningar. Domen kan vara rätt men grundad på en dålig lag, då behöver vi ändra lagen. Eller så är domen felaktig för att systemet har gjort ett misstag, den kanske kommer rättas av högre instans, vilket betyder att lagen fungerar. Eller så är det en blandning av dessa två i olika enskildheter.

”Det är för jävligt att han inte blev dömd, ändra lagen!” är enligt min mening ett gigantiskt felslut i de flesta fall. Att ändra lagstiftning är så viktigt att det förtjänar en grundligare argumentation än så. Vi bör dessutom som samhälle undvika att basera lag på enstaka fall, eftersom varje fall är unikt.

Bra lag måste baseras på en hel sfär av beteenden och fungera för så många som möjligt av de fall som finns i sfären – att den skulle fungera för alla fall är en utopi. Inte ens en serie av uppmärksammade domar är egentligen lämpliga att basera en diskussion om lagändringar på, eftersom de utgör ett skevt urval. De domarna har ju skapat uppmärksamhet för att de sticker ut från mängden. Vi kan alltså inte utgå från att de är representativa för hur systemet fungerar.

Däremot är en serie underliga eller upprörande domar en signal om att något behöver undersökas. När vi nu sett att en kvinna instängd i ett rum med ett stort antal män ändå inte ansågs ha blivit våldtagen, att det inte är våldtäkt att få en flaska uppkörd i underlivet och till sist att det inte ens är våldtäkt när båda parter är överens om att hon sa nej. Då börjar vi kanske skönja ett mönster. Vi behöver helt enkelt undersöka hur sexualbrottslagstiftning fungerar, diskutera om vi är nöjda med den och i annat fall hur den kan ändras.

Ska vi diskutera lagens utformning måste vi basera den diskussionen på hela samhällsfenomenet sexualbrott. Allra helst behöver vi ha en diskussion om alla sexuella kommunikationssammanbrott – som till exempel diskussionerna under #prataomdet och #mörkertalet. Vi behöver se problemet och tillsammans fundera över vad som är samhällets uppgift här. Vi behöver fråga oss om den kan hanteras bättre än vad som sker med nuvarande lagstiftning.

Vi kan också börja från andra hållet och basera vår diskussion på värderingar: Vilket samhälle vill vi leva i? Vad är viktigt för oss som människor? Vilka principer är grundvalen för vårt samhälle?

Jag tror att upprördheten över rättssamhällets misslyckande leder till sådana samtal i förlängningen. Vi blir arga, men vi knyter inte näven i byxan utan vi läser på, vi samtalar och vi bygger en bättre förståelse för samhällsfenomenen. Sen förändrar vi – tillsammans!

Receptet?

Jag har tidigare varit emot en samtyckeslagstiftning. Jag tror även jag skrivit om det här för rätt många år sen. Men när man tänker mer på ett fenomen, lär sig mer om det, och när man talar med andra människor så ändras ens uppfattningar ibland. Jag har blivit övertygad om att någon form av samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen är en nödvändig reform.

Jag inser att det finns problem med hur en sådan reform ska utformas för att inte vi ska riskera omvänd bevisbörda, men jag tror att det är ett problem som går att lösa.

Jag inser också att vi inte kommer åt den ganska svåra bevisprövningen i sexualmål, där ord ofta står emot ord, med en sådan reform. Men jag tror inte längre att det nödvändigtvis kommer att försämra sakernas tillstånd i det avseendet.

Från det juridiska perspektivet är det helt enkelt inte rimligt att ha en lagstiftning som i så hög grad tycks föra in en förlegad syn på såväl könsroller som sex i rättssalarna. Det är dags att vi får en lag som förhindrar att domstolarnas resonemang utgår från offrets beteende i högre grad än den anklagades. Det är faktiskt ovärdigt en rättsstat!

Man kan jämföra med en regelförändring i ishockey som kom för några år sen. Man bestämde helt enkelt att hockeyspelare har ansvar för sin klubba. Om klubban träffar någon högt upp är det utvisning oavsett om det var med avsikt den hamnade där. En klubba kan vara farlig, därför måste man ta ansvar för hur man använder den. Sex kan också vara farligt och det är dags att vi alla, kvinnor som män, tar ansvar för hur vi använder det.

Men frågan handlar inte bara om juridik! Den handlar kanske i ännu högre grad om kommunikation – om kultur. Vårt samhälle behöver ersätta en våldtäktskultur med en samtyckeskultur. Det handlar faktiskt inte om kvinnor mot män. Det handlar om att förändra synen på både kvinnor och män som sexuella varelser. Jag som man vill inte längre se att vi män i de här sammanhangen behandlas som mindre vetande, libidodrivna monster som inte har förmåga att förstå när vi gör fel. Jag vill inte att fler människor frikänns för att de inte kunde förstå konsekvensen av sina egna handlingar när det är uppenbart att de även med lågt ställda krav på empati och kommunikationsförmåga borde ha förstått.

Det är dags att göra något åt alla de tiotusentals offren för sexuella kommunikationssammanbrott.

Det måste vara ett mål för samhället att sexuella relationer grundar sig på en tveklös vilja att delta från båda parter. Det är inte okej att massor med människor far illa och får sina liv förstörda. Inte när det enda vi behöver offra kanske är rätten att vara svårfångad, generad och/eller att kommunicera i koder. Är det så mycket värt att slippa framstå som för framfusig? 

 

Länkar använda ovan

Bättre hänvisningar för de länkar jag gjort ovan i den ordning de kommer i texten. Ett litet urval från de texter jag läste innan jag skrev:

Domen vid Lunds tingsrätt 

Opassande – Ett gäng frågor om uppsåt och lagstiftning

Peter X Eriksson jämför med bankrån

3n m3m3 s0m 3x3mp3l p4 v4r l4sf0rm4g4

Lagmannen i målet på SVT Debatt

Juristen Susanna Eriksson om att införa samtyckeslagstiftning i Sverige

Hanne Kjöller om  att det är bättre att fria än att fälla

Wikipedia – om uppsåt

Intervju med rättsociolog i Sydsvenskan

Gustav Almestad om att läsa domar och om att referera dem korrekt

Oisín Cantwell försöker reda ut begreppen i AB

Sofia Mirjamsdotter – ledare i Sundsvalls Tidning

Svaret stavas samtyckeskultur – Hanna Gustavsson, Genusfolket 

Lorentz Tovatt, MP – Sluta dumförklara män – döm dem istället

Ett rätt av fyra för dåligt SVT

Jag gillar inte att uttala mig om saker jag inte har sett eller läst. Därför satt jag kvar enda till slutet i torsdags kväll i tv-soffan. Jag såg hela Belinda Olssons Fittstim – min kamp trots att jag ville stänga av efter ungefär tre minuter. Jag tänker inte ägna mig åt att samla ihop länkar från alla som skrivit om programmet för det är några stycken. Men jag är inte ensam om att vara besviken på Belinda och SVT. Maria Sveland skriver i ETC och Sofia Mirjamsdotter på ledarplats i Sundsvalls tidning bara för att ta två exempel. Belinda Olsson själv verkar vara nöjd med att ha ”väckt debatten”.

Fittstim - omslag
Fittstim – omslag 

Varför är jag då besviken på Belinda Olsson och SVT? Jag tycker det är slöseri att ägna tre public service timmar åt en kass debattnivå,  kass teve och kass feminism. Enligt min mening är programmet bara lyckat i ett avseende: det är bra PR.

Kass debattnivå

Som trogna livbåten-läsare vet är jag en vän av nyanser och av bra samtal. Jag har flera gånger skrivit om att samtalet om feminism i samhället lider av polarisering, förenklingar och överdrifter. Att SVT tolkar sitt public service-uppdrag som att de ska hjälpa till att fördjupa detta fördummande och destruktiva debattklimat övergår mitt förstånd.

För vad ägnar Belinda Olsson första avsnittet av sin programserie till. Hon sätter strålkastarljuset på och bekräftar de vanligaste nidbilderna av feminister som antifeminister och mysogynister ägnar sig åt. Hon sätter upp några präktiga halmgubbar som hon sen kan slå omkull.

Kass teve

Men det är inte bara det som är felet. Det är dessutom ett tämligen dåligt teveprogram enligt min ringa mening. Det trevar sig fram och hoppar mellan olika inte helt anknutna ämnen. Jag saknar en tydlig tråd för det som berättas, eller en tydlig frågeställning som håller samman pratandet med olika människor. Idén om att starta och sluta hos Gudrun Schyman fungerar inte som sammanhållande länk när man gör det hon har att säga så oviktigt för resten av programmet.

Dessutom är det så tydligt att man ägnar sig åt billig spekulation i klickonomi. Att man väljer att toppa programmet med ”nakna bröst”-aktivismen i Femen och med ”bara bröst”-kampanjande i badhus är uppenbart inte för att ämnena är viktiga utan för att tanken att Belinda Olsson kanske visar brösten garanterar tittare och sociala medier snack.

Sen får vi se en märkligt komisk eller möjligen obehaglig scen när Belinda sitter och vrider sig i badhusbassängen utan bikini. Vi kan inte se hennes bröst, men hon verkar oerhört obekväm med att kanske hennes filmteam eller någon annan kan. Och jag förstår inte varför. Gratuitous non nudity?

Kass feminism

Det är inte bara låg debatt nivå och dålig teve. Enligt min mening ägnar sig Belinda Olsson åt dålig feminism. För vem är hon att bestämma vad dagens feminister väljer att engagera sig i? Vem är hon att påstå att feminismen har hamnat på fel väg? Samma vecka som tusentals engagerar sig i sexualbrottslagstiftningen och svenska domstolars oförmåga att skaka av sig en gammaldags syn på könsroller och på sexualitet. När tusentals förbereder sig för att demonstrera på Medborgarplatsen i Stockholm. Den veckan känns Belinda Olssons tal om att feminismen tappat fotfästet långsökt.

När Belinda möter olika yttringar för modern feminism så gör hon misstaget att tro att dessa yttringar definierar feminismen. Feminismen är summan av dem. Poängen med modern feminism är att den spänner över hela samhället, över små och stora frågor, över alla möjliga sorters intolerans, över alla möjliga effekter av att vi är fastlåsta i trånga könsroller. Men den definieras inte av bara bröst i simhallar, ordet hen eller en vilja att avskaffa könen. För att vara feminist 2014 kan vara så mycket!

Detta är en styrka. Men denna styrka tar Belinda Olsson och slår sönder och gör till en svaghet. Hon tycks mena att: ni får inte kämpa för det ni vill kämpa för, för att det är för litet och avgränsat. Tänk om hon istället hade sagt: vad bra att just du har hittat något att kämpa för.

Lyckad PR

Men lyckad PR är det i alla fall. SVT och Belinda måste vara jättenöjda med hur mycket svallvågor programmet har skapat. Och eftersom det är det som räknas i tyckonomin och i klickonomin, så antar jag att detta är en formidabel succé. Belinda konstaterar att det är hennes förtjänst – inte målmedvetet arbete av tusentals  aktivister – att feministdebatten vaknat.

Bra jobbat Belinda!

Addendum

Idag läser jag Emanuel Karlsten i DN om hur sociala medier kommer att påverka debatten och kampanjandet under årets valrörelser:

För det är här det kommer att avgöras, det är här du och jag regerar. Sedan förra valet har vi förstått hur effektivt det är när vi använder sociala medier för att jaga i flock. Vi har förstått vad våra gillaklick kan betyda, vad våra delningar kan uppnå.

Han är bekymrad över vad detta får för effekt på det politiska samtalet:

Det verkar som att vi delar så länge en historia är tillräckligt berörande. Föreställ dig hur det kommer att användas och förenkla den politiska debatten: I stället för argument om arbetslöshet kommer bloggposten från verkligheten att användas som slagträ. I stället för en debattartikel om invandring kan en välspridd tweet med skevt innehåll bli det som får någon att slutligen ta ställning.

Men hoppfull:

Politik och valrörelse handlar inte bara om fakta, utan om vilka känslor vi kan fästa vid ett parti. Ingenting kommer då att vara mer effektivt än sociala medier. Det kommer att bli ett skyttegravskrig med djupa gravar. Det kommer bli manipulativt och smutsigt. Vi kommer att lära oss saker, förtjusas och förfasas. Men framför allt kommer det att göra alla mer delaktiga och intresserade av det politiska samtalet än på mycket länge. Jag vill tro att det blir ett bra år.

Jag är också hoppfull. Både om valåret och feministdebatten. För när lamporna slocknar och klick- och delningshysterin lägger sig, då kommer ofta ett samtal där vi lär oss av varandra. Jag hoppas att det är alla dessa samtal som kommer sätta sin prägel på de närmaste månaderna. För samtal där vi får en djupare förståelse för samhället, varandra och oss själva är det som garanterar demokratin.

Och däri ligger kanske min största besvikelse på SVT och Belinda Olsson. De hade kunnat använda programtiden till att försöka starta ett sådant samtal. Fast det kan ju vara så illa att enda sättet att göra det är genom lyckad PR – att först måste man skapa en klick och tyckfestival, för att samtalet överhuvudtaget ska bli av. Och hur sorgligt är i så fall inte det.

I am a feminist

I was asked to translate one of my posts on this blog into English for international readers. The following is a treatment of that blogpost. I translated it, and at the same time tried to get rid of most of the references to a typical Swedish situation. This means that swedish readers don’t need to bother with the text below. If you want to use this text in your national setting feel free to copy and share – sharing as caring. I haven’t really had the time to proofread it, so if there are mistakes I am happy if you correct them. If you want to translate into your national language it would only make me proud.

As a reaction to the discussion concerning the word feminism lately in the Swedish Pirate Party (for instance in different Facebook-threads) I would like to take the opportunity to talk a little about nuances.

A conversation doesn’t work properly if one or several sides refuse to handle nuances. For instance feminist skeptics in the Pirate Party. They would like to see members that are self proclaimed feminists (like me) use another word for our wish for gender equality. They claim the word feminist has a bad ring to it, but the ring to a word can be changed by the nuances you are prepared to accept. Another example of black and white -thinking is when feminists can’t even mention or talk about Valerie Solana’s play SCUM Manifesto without people accusing them for being fascists. A feminist becomes a fascist when you don’t consider the words nuances.

One reason to remind oneself about the (at least) fifty shades of grey between black and white when taking part in a conversation is the flexibility of most concepts. A word can have many different meanings for different people. It gives off varying associations. This makes it a huge mistake to force your interpretation onto the people you converse with. It is also a mistake to think that people necessarily mean what they seem to mean, without pondering their definition and understanding of key concepts in the conversation. Nuances.

When I was a kid the word gay (in swedish ”bög”) only had bad connotations: for heteros a pejorative for scary oversexed older men that you should shun, for homos a hated word used by people to degrade you. Today the homosexuals in Sweden have successfully seized the word for their own. You can use it to describe a couple of mononormative adoptive parents in the suburbs or leather covering swelling abs. The old usage and connotations are still there as nuances of the word. You still have to be careful how to use it and understand it, to avoid interpreting a sleight where there isn’t one or the other way around.

The word muslim is another concept so filled with conflicting nuances that you have to be careful using it. Are we speaking about a death seeking jihadist or a modern secularized family man? Some American commentators spot terrorists behind every muslim, but what gives them the right to label a large part of the world population as terrorists.

Feminist is also a flexible concept. One moment it is toothless enough to be a part of all major political parties platform in the Swedish election, the next moment it’s used to reference a limited group of aggressive maneating amazons with an agenda to nullify thousands of years of civilization.

We need nuance in our discourse because it doesn’t work to stamp everybody that identify themselves as gay, muslim or feminist, with your own worst interpretations of the concepts. The feminist critics shouldn’t label me a fascist on account of me being a self proclaimed feminist.

I am a feminist!

It is an ugly rhetorical device to challenge a feminist with ”But feminists hate men!” a bit like asking a muslim why they hate people in western countries. That kind of stratagems don’t help the conversation they destroy it. People should only be accountable for their own views, not bundled together with others that just happens to use the same epithet. Some people might object that I should take the general view (or the view of some undefined ”most people”) of feminism into account, and change my description of myself to humor them. I assert my right to call myself a feminist anyway. It would be a mistake to let some peoples black and white view of feminism stand in the way of our need for nuances. Feminism has the potential to be more than a militant movement for disenfranchised women. More than a movement that scares some men. It has the potential to be the humanistic striving for an equal and better society.

All liberals shouldn’t get the heat for the views of the most market oriented utopians. All socialists shouldn’t be made responsible for the terror under comrades Lenin and Stalin. All Pirate Party supporters shouldn’t be accused of wanting everything for free. Our discourse and our political debate won’t work unless we allow concepts to be multifaceted, allow people to have different interpretations, allow for nuances and avoid letting everything be divided into a black and white us against them.

It is possible to be a feminist without hating men. It is even possible for a man to be feminist without being gay or effeminate. It is possible to be a feminist.

I am a feminist and for good reasons. When I grew up I didn’t find the division of labour and roles in my family (and among the peers of my parents) to be what I wanted for myself and my wife when we started out or life together. I have spent my entire career watching overachieving and underutilized female talent. I have lost count of the instances when I have seen a group of men in vain try to find a female candidate for a position, a task or an appearance. I could keep going …

But today I want to focus closely on three of my many reasons for being a feminist:

Female Vulnerability

The traditional male role limited the abuse women could be exposed to through the protection all men owed all women. Or at least that was the ideal. When the traditional gender roles erode as a consequence of female emancipation, some women are subjected to horrible abuse, that some men reckon they just have to tolerate. When men hate women with words through the internet, with threats or sexual harassment or in the worst case with violence, sexualized violence, it is not the same thing as men hating men. The ancestral differences between the sexes has in this case not disappeared. But in a society that claims to be emancipated women has to take care of themselves, their own defense, their own fear.

This isn’t good enough. We need more than women that react to this violence and hate. We need men reacting, reacting forcefully. We need to display our defiance not only towards the hate, the threats and the violence but also to anyone apologizing, diminishing or whitewashing the problem, because this helps build a society where there is less room for women. It may be the female voices that try to change sexist attitudes and structures that are the first to be silenced. A loss for us all.

I don’t claim to have the solution to this problem. I just believe that we need to give creedence to this problem, to talk about it and call it the way we see it: a structural oppression of women. To fight this equalitism or general humanism isn’t enough. We need feminism!

Narrow Gender Roles

Men are also affected by narrow gender roles. Everybody that lives in a society where it is important to uphold gender differences, is forced to adjust who they are in accordance to their accepted gender role, Mostly this is something that goes on in our childhood when we are socialized into our genders, when it of the outmost importance to know if it is a boy or a girl. A child quickly picks up what clothes to appreciate, what games too play and what things to wish for.

Little boys can play with dolls, but there will come a day when they better get tired of girlish games. There are toys for boys and for girls, and it is peculiar that although girls may take up male toys and games with abandon, there is still a price to pay for a boy crossing the gender barrier in the other direction.

This is true for adults as well. The time has passed when women in trousers or even a pair of jeans where disdained, but a man in a skirt is another story. It is something reserved for the avant grade, transexuals and celebrities. Bowie and others were playing with this in the seventies, but we’re still far from living in a society that accepts it.

Still most of us harbor some transgender issues. The typical male and female attributes are probably more common in the other gender than the gender roles let us believe. Since most of us expend a lot of energy keeping to our gender role, we never get to see most of the transgenderisms that can be found inside of us. A little bit of a female perspective here and a little bit of a male reaction there, with no connection to the actual physiological sex of the person.

I think we have a lot of reason to affirm these small gender transitions, however small and insignificant they may seem. We diminish ourselves as human beings, when we deny parts of our personality. I believe we would get a better, warmer and more human society if men and women let themselves be more female and male. If those of us that live with a more complex sexual identity, and choose not to hide it, didn’t have to justify it all the time. Feminism isn’t about everything becoming more female. It is about giving female and male attributes equal status and let all of us be as male or female as we want. This is why we need feminism!

Men Picking Men

It is a well known fact that we have an overrepresentation of men in leading roles in society. It doesn’t matter if we look to business, government, organizations or the academic world, the pattern is the same. If we go to a conference most speakers are typically male.

There are a lot of different reasons for this: historical, lingering effects of a less equal time, socioeconomic etc. But I think an important reason that this pattern is hard to break is the frame of reference men and women use.

First: Think about the fact that we live in a society that historically has given status, power and acumen primarily to people with male traits. As a compensatory strategy a lot of women have emulated men to gain their position in society. As a result the early female role models in positions of power hasn’t been very female. So, we still uphold a male norm as the standard for success and women still have to compensate.

Second: History, our culture or even our biology has taught men to look to other men and women to look to both men and women. This isn’t a tendency that I can prove in any way. But in my own experience there is a kind of gender induced blindness among men, that makes them never see or possibly forget about the women.

A personal example: When I lecture and need a name or a couple of names for an example I need to fight my tendency to automatically say male names. They are at the top of my mind. I need to dig deeper to find female names. Of course it would be ridiculous to assume that all men are like me. One example is hardly consequential. But I challenge men out there – try it. Three names, really quick! And not now when you just read it, imagine yourself in a situation where you would need them to tell a story or set up a math problem or something.

This means that we need to work on our recruiting processes in society. When we want a person for a position, a task or an appearance, we need to make sure we remember the women. I am not a supporter of gender quotas, I am a supporter of looking again to see if there weren’t female candidates that slipped our mind. We need to make ourselves remember, because men is still the norm, and that’s another reason we need feminism.

Finally

I am a feminist, but that doesn’t preclude me being a lot of other thing: a liberal, a humanist, a pirate, a socialist perhaps … A human being has an immense capacity for complexity. Our views if we let them can be multifaceted and nuanced. When we force each other into templates based on our preconceptions, we suppress an opportunity to learn from each other.

To grow.

 

Varför ordet feminist?

En av kommentarerna under mitt senaste inlägg fick mig att känna att jag vill förklara varför ordet feminism är så viktigt. Därför kommer här ett uppföljningsinlägg.

Ord är viktiga. I synnerhet är de viktiga när det pågår en politisk kamp runt attityder, eftersom ord och vår förståelse av ord speglar attityder. Kampen för ett jämställdare samhälle är inte längre i huvudsak en kamp om lagar och regler. Den första och andra vågens feminister kanske inte nådde fram till ett jämställt samhälle, men deras kamp nådde fram till ett samhälle där lagar och regler (huvudsakligen) ger kvinnor samma rättigheter som män.

Kvinnor i dataspel

Vad som återstår är en patriarkal struktur som byggs på attityder. Det är vår syn på könen, den syn på vårt eget och det andra könet som alla barn fostras in i, som är det kvarstående problemet. Jag har länge ansett att det problemet kommer att lösa sig själv med tiden. Varje generation kommer att innehålla något färre misogynister och något fler verkligt jämställda män och kvinnor.

Jag har på senare tid insett att det är en för passiv inställning. Den attitydförändring som krävs för att kvinnor ska vara verkligt jämställda behöver slå igenom snarast eftersom de patriarkala strukturerna förtrycker människor. Det kommer inte heller ske av sig själv. Det behövs folk som puttar på. Den insikten fick mig för några år sen att bli feminist.

Inom miljörörelsen har man pratat om förändring av attityder och beskrivet det som en normalkurva där ändpunkterna är miljöaktivister och skeptiker. I mitten finns de som har ett svagare engagemang i frågan – ljumma miljövänner och tveksamma. Attitydförändring uppnås inte genom att aktivisterna argumenterar med skeptikerna. Precis som i modeller med early adopters, early och late majority och laggards uppnås förändringen genom att flytta mittpunkten (normalen) på kurvan. Vad som behövs är alltså att några av de ljumt skeptiska förvandlas till ljumt positiva.

Samma sak gäller menar jag för feminism. Vi behöver inte mer radikala feminister som diskuterar med antifeminister. Vi behöver att fler kommer ut som moderata feminister och att de övertygar några skeptiker. Då flyttas normalen på kurvan. När ordet feminism inte längre är hotfullt, när det är normalt att kalla sig feminist, då har vi börjat komma någonstans med attitydförändringen.

Men detta handlar inte bara om ord. Det handlar också om substansen bakom orden. För att få en bred uppslutning runt ett ord och en attityd är det viktigt att den inte fylls med för radikalt innehåll. Mer radikala feminister har en viktig roll i att peka på problem och utgöra en högljud påminnelse om att vi har mycket kvar innan vi kan kalla oss jämställda. Men ska feminismen få en bred uppslutning behöver begreppets innehåll i högre grad definieras av människor med en mindre radikal agenda i sakfrågorna.

Det är ett annat skäl att vi behöver fler moderata feminister.

Jag välkomnar Gudrun Schyman tillbaka till rikspolitiken för att hon har varit en viktig röst för att förändring krävs och det hoppas jag hon kan fortsätta vara. Det betyder inte at jag delar hennes uppfattning i vad som behöver göras.

Jag är feminist

Med anledning av den senaste tidens diskussion inom Piratpartiet om ordet feminism (som egentligen bättre följs i diverse trådar på Facebook än i de länkade inläggen), men kanske i synnerhet som en reaktionSofia Mirjamsdotters modiga protest mot gubbväldet på Gräv13 i helgen, tänkte jag återigen prata lite om nyanser.

Samtal fungerar så fantastiskt dåligt om en eller flera sidor inte vill nyansera sig. Som när feministskeptiker i Piratpartiet helst vill att vi  som är feminister ska använda ett annat ord för att vara för jämställdhet, då feminist klingar så illa. Feminist klingar bara illa om man inte erkänner ordets nyanser! Eller som när Maria Sveland skall ställas mot väggen för sina fascistiska böjelser, eftersom hon berättar om TUR-teaterns uppsättning av SCUM-manifestet i sin bok. Feminist blir till och med fascist när man inte erkänner ordets nyanser.

Att vi behöver minnas gråskalorna i våra samtal har bland annat att göra med begrepps böjlighet. Ett ord kan betyda många olika saker för olika människor och ge olika associationer. Det är därför ett misstag att försöka tvinga alla andra i ett samtal att använda orden likadant som en själv. Det är också ett misstag att utgå ifrån att folk menar det de tycks mena, utan att fråga sig om de har en annan uppfattning av ett ords betydelse än en själv. Nyanser.

När jag var ung hade ordet bög bara negativa betydelser: för ickebögar ett skällsord som beskrev läskiga översexuella män som du behövde akta dig för; för bögar ett skällsord man helst ville slippa höra. Idag har bögarna framgångsrikt erövrat ordet, som nu kan betyda helyllenormala mononormativa adoptivföräldrar i förort likaväl som läder och svällande muskler. Visst finns fortfarande de gamla betydelserna kvar. Det gör det väsentligt att veta hur en person använder ordet bög, för att inte tolkar in nedsättande tankar där det inte finns några, till exempel.

Ordet muslim är ett annat nyansrikt begrepp som det är bäst att vara försiktig med. Talar vi om en dödslängtande jihadist eller en modern sekulariserad familjefar? Vissa amerikanska debattörer ser fiender bakom varje muslim, men det betyder inte att de har rätt att klistra på en väsentlig del av världens befolkning terroriststämpeln.

Feminist är också ett sånt där böjligt begrepp. Det är ena stunden så tandlöst att det används av i stort sett alla Sveriges riksdagspartier, nästa ögonblick betecknar det en särskild sorts manshatande amazoner som vill välta 100.000-tals år av civilisation över ända.

Nyanserna behövs i samtalet för det fungerar inte att klistra på alla som identifierar sig med begrepp som bög, muslim eller feminist, sin egen värsta tolkning av begreppen. En feministskeptiker har inte rätt att kalla mig fascist bara för att jag står för att jag är feminist.

Jag är feminist.

Det är ett lika fult retoriskt trick att säga till mig som feminist ”men, feminister hatar ju män” som det är att säga till en bekännande muslim ”varför hatar ni oss i väst”. Den sortens finter hjälper inte samtalet, de förstör bara. En person ska bara behöva stå för sin egen uppfattning, inte bli ihopbuntad med andra som råkar till dels använda samma beskrivning av sig själva. Här invänder många att de tycker jag ska ta hänsyn till vad folk i allmänhet eller ett odefinierat man tycker om feminister, och kanske därför välja en annan beskrivning av mig själv. Jag menar att de har fel just för att de ser begreppet i svartvitt. Feminismen kan både vara militant kvinnokamp som vissa män känner att de behöver vara rädda för och en humanistisk strävan efter ett jämställdare och därmed bättre samhälle. Det ena omöjliggör inte det andra.

Alla liberaler ska inte behöva klä skott för de värsta marknadsliberala utopisternas åsikter, alla socialister ska inte behöva få Lenins terror nerkörd i halsen, alla piratpartister ska inte behöva höra att de bara vill se på gratis film. Vårt samtal, vår samhällsdebatt är för sin kvalitet beroende av att vi klarar av att se att begrepp kan ha flera olika innebörder, att vi tolkar dem olika, att det finns nyanser att tala om inte bara ett svartvitt vi och dom.

Man kan vara feminist utan att hata män. Man kan till och med vara man och feminist utan att vara bög eller något annat omanligt. Man kan vara feminist.

Jag är feminist och det är jag av en mängd skäl. Jag tyckte inte att den rollfördelning och de roller mina föräldrar och de flesta i deras generation hade fastnat i var något jag ville upprepa när jag formade mitt liv med min livskamrat. Jag har under hela mitt yrkesliv stött på överpresterande och underutnyttjade kvinnliga begåvningar. Jag har tappat räkningen på de gånger ett gäng män suttit och förgäves försökt komma på en lämplig kvinna för ett uppdrag, en uppgift eller ett uppträdande. Jag skulle kunna fortsätta …

Men med anledning av den senaste tidens debatt vill jag lyfta tre av mina många skäl att vara feminist lite noggrannare:

Kvinnors utsatthet

Den gamla mansrollen satte gränser för vad kvinnor kunde utsättas för genom att kvinnor som blev utsatta av män beskyddades av andra män. Eller så var i vilket fall idealet. Med den söndervittring av de gamla rollerna som pågår som en följd av kvinnors emancipation, utsätts somliga kvinnor idag för en vidrig behandling, som många män verkar tycka att de får tåla. När män hatar kvinnor med ord över internet, med hot om våld, med sexuella trakasserier eller i värsta fall med våld, sexualiserat våld, så är det inte samma sak som när män hatar män. Kvinnorna är fortfarande i underläge. Här har inte de gamla könsrollerna eller de fysiologiska skillnaderna mellan könen försvunnit. Men i ett förment jämställt samhälle måste kvinnorna ta ansvar för sig själva, för sitt eget försvar, för sin egen rädsla.

Det duger inte. Vi behöver inte bara kvinnor som reagerar på våldet. Vi behöver män som reagerar, som reagerar bestämt. Vi behöver visa att det inte bara är hatet, hoten och våldet som är oförsvarligt utan också att de som ursäktar, relativiserar eller försöker bortförklara det hjälper till att skapa ett samhällsklimat (eller ett samtalsklimat) med mindre plats för kvinnor. Just de röster som försöker förändra könsdiskriminerade strukturer är de som i värsta fall jagas bort från debatten och tystnar. Det är något vi alla förlorar på.

Dessutom irriterar det mig hur somliga antifeminister försöker vända på maktförhållandet för att tvinga till sig offerkoftan. Vi lever inte i ett samhälle som kännetecknas av en feministisk hegemoni (även om en av mina favoritbloggare gärna vill få det till det). Vi lever fortfarande i ett samhälle där mannen i mångt och mycket är norm och där kvinnor fortfarande får finna sig i att vara underordnade.

Jag vet inte vad vi ska göra åt det, men jag tror att det är viktigt att tala om att vi ser detta problem och att kalla det vad det är: en förtryckande struktur som drabbar kvinnor mer än män. Det duger för mig inte med jämlikhetism, humanism, jämställdhetism elller något annat vagt – här behövs feminister!

Snäva könsroller

Jag som man drabbas också av snäva könsroller. Vi människor tvingas i ett samhälle där mycket energi används till att upprätthålla könsskillnader att anpassa oss till vår förväntade könsroll. Mest gör vi det när vi som barn socialiseras in i dem, när det är så oändligt viktigt att veta om det blev en pojke eller en flicka. Snabbt lär sig ett barn vilka kläder det ska uppskatta, vilka lekar det ska leka och vilka saker det ska önska sig.

Småpojkar kan leka med dockor, men det kommer en dag när det är bäst att tröttna på dockorna. Det finns pojk- och flickleksaker och märkligt nog, när småflickorna långsamt erövrar de gamla pojkleksakerna, så är det fortfarande en risk för en pojke att kliva över könsbarriären åt andra hållet.

Det gäller oss vuxna också. Den tiden är förbi när kvinnor inte kunde gå i byxor eller jeans utan att folk tittade snett på dem, men män i kjol är fortfarande något som förbehålles gränsöverskridare, transpersoner och artister. Bowie och andra experimenterade med gränsöverskridande klädsel på 70-talet, men en annan av mina idoler Eddie Izzard behöver fortfarande förklara sig.

Men i de flesta av oss bor det en könsöverskridare. Förmodligen är typiskt kvinnliga egenskaper  vanligare hos män och typiskt manliga hos kvinnor än könsrollerna låter oss tro. Eftersom de allra flesta av oss ägnar mycket energi åt att lära in och upprätthålla en könsroll, så ser vi inte alla de exempel på könsöverskridande som bor inom oss. Psykologiska forskning är splittrad kring hur mycket renodlade fysiologiska genetiskt betingade skillnader det är mellan kvinnor och män.

Hur stora eller små de än är, så finns det alla anledning för oss att bejaka det könsöverskridande. Vi begränsar oss som människor när vi gömmer delar av vår personlighet. Jag är övertygad om att vi skulle få ett varmare och mänskligare samhälle om alla män tilläts vara lite kvinnligare och alla kvinnor lite manligare. Om de av oss som lever ut en komplex könsidentitet inte behövde be om ursäkt. Feminism handlar inte om att allt måste bli kvinnligare. Det handlar om att det kvinnliga och det manliga ska ges samma status och att vi alla ska våga vara precis så manliga eller kvinliga som vi vill. Därför behövs feminismen!

Män väljer män

När jag läste fötroendebarometerns sammanställning av Sveriges mest uppskattade journalister så funderade jag på hur olika referensramar kvinnor och män har. Lotta Bromé är en av de absolut mest uppskattade journalisterna bland kvinnor men inte alls lika uppskattade bland män. De andra tre kvinnorna på listan Anna Hedenmo, Cecilia Uddén och Hanne Kjöller har betydligt jämnare uppskattning från kvinnor och män. Vad beror det på? Kan det vara att Lotta Bromés radioprogram har en mer kvinnoinriktad framtoning, medan de andra tre ägnar sig åt mer typisk (eller manlig) journalistik. För det manliga uttrycket är fortfarande normen och en framgångstrategi för kvinnor är fortfarande att anamma det. Eller?

sammanlagt kvinnor män
1 Janne Josefsson 11 8,4 12,9
2 Leif GW Persson 10 9,6 10,4
3 Lotta Bromé 5,3 10,1 1,7
4 André Pops 3,3 2,2 4,1
5 Claes Elfsberg 2,9 3,4 2,5
6 Peter Wolodarski 2,6 3,4 2,1
7 Anna Hedenmo 2,1 2,2 2,1
8 Samir Abu Eid 1,7 1,1 2,1
9 Robert Aschberg 1,7 2,2 1,1
10 Jan Guillou 1,7 1,1 2,1
11 Sverker Olofsson 1,4 1,1 1,7
12 Cecila Uddén 1,4 1,1 1,7
13 Hanne Kjöller 1,2 1,1 1,2
14 Mats Knutson 1,2 1,1 1,2
15 Bengt Magnusson 1,2 2,8 0,0

Jag spekulerar bara, jag vet inte. Men jag har tyckt mig se i mitt liv, att det är lättare för kvinnor att se och bekräfta såväl kvinnor som män, medan det bland många män finns en slags könsbetingad blindhet som gör att man helt enkelt inte ser kvinnorna. Därför behöver vi arbeta med hur vi rekryterar folk till uppdrag, uppgifter eller uppträdanden så att vi är säkra på att vi inte glömt bort kvinnorna.

Jag är ingen anhängare av kvotering, men jag är anhängare av att leta en gång extra efter lämpliga kvinnor, eftersom jag vet att om jag på kort varsel ska slänga ur mig tre slumpmässiga namn är det fara värt att jag säger tre pojknamn. Jag vet också att jag inte är ensam om det. Jag tror att det beror på att mannen är norm och därför behövs feminism.

Till sist

Jag är feminist, men det utesluter inte att jag också är en massa andra saker: liberal, humanist, pirat, socialist … Vi människor är fullständigt förmögna att ha mångfacetterade åsikter i massor av nyanser. Att försöka tvinga in varandra i mallar skapade av våra egna förutfattade meningar förstör bara möjligheten till att lära oss av varandra.

Att växa.

Sex: vara eller tjänst?

Innan jag skriver vad jag tycker om sexköpslagen vill jag klargöra några saker:

  1. Jag är man.
  2. Jag är feminist.*
  3. Jag har aldrig varit i en situation där jag fått sex i utbyte mot något annat.
  4. Jag har flera gånger i mitt liv varit i situationen att jag gett sex i utbyte mot något annat.

Jag ser två problem med morallagar. Det första är att de av nödvändighet bygger på stereotyper som den typiske mannen, den typiska kvinnan, den typiska torsken, den typiska horan etc. Det betyder att man skriver en lag som täcker vissa fall men inte alla. Om lagen ska vara lika för alla, vilket de flesta är överens om, så är det en dålig idé att vi får alltför många lagar som baserar sig på sådana typfall. De flesta av oss är nämligen inte typiska. (Se ovan)

Det andra problemet med morallagar är att lag är en bra grund för moral, men moral är en dålig grund för lag. När man skriver in moralen i lagboken så innebär det alltid att man tar en viss grupps (vanligen elitens) moral och pådyvlar den på alla andra. Extremfall på detta ses i muslimska länder med sharia-lagar och i vissa delar av den amerikanska lagstiftningen i synnerhet på delstatsnivå.

Så sexköpslagen är enligt mig en dålig idé. Det är en sak att lagstifta mot kränkningar med tydliga offer. Vi har lagar som skyddar kvinnor (och män även om det verkar mindre viktigt) som blir utsatta för kränkningar i sexuella situationer. Vi har lagar mot människohandel och traficking. Vi har till och med en lag som förbjuder koppleri.

Den enda delen av svensk prostitution som inte var förbjuden innan sexköpslagen var den frivilliga överenskommelsen mellan två vuxna personer (utan annan inblandning) att den ena personen skulle ersätta den andra för sex. Vi kan tycka att detta är olämpligt, rentav omoraliskt. Vi kan begränsa det genom propaganda och särskilda temadagar i skolorna. Vi kan skrika ut från hustaken att torskar är onda människor och hororna offer. Jag skulle inte hjälpa till eftersom jag anser att det cementerar en fördomsfull, omodern och stereotypisk syn på sex, men de som vill kan göra allt detta.

Nu gör de inte det, utan istället så stiftar de en lag som även de som inte köper deras syn på frivillig sex måste följa under hot om fängelsestraff. Lagen kan sedan användas som ett uppsamlingsyrkande av åklagare som inte klarar av att bevisa ”riktiga” brott av sexuell karaktär enligt tankegången: ”Vi kunde inte bevisa att det var våldtäkt eller tvång, vi kunde inte bevisa att det var människohandel, men eftersom han är en slemhög till torsk som troligen gjort båda de sakerna så nitar vi honom för att han betalade för sex.”

När nu denna lag har några år på nacken så beställer regeringen en utredning med direktiv som gör det omöjligt att nå något annat resultat än att den fungerar. Nästa steg är den i utredningen föreslagna straffskärpningen ackompanjerade av att större delen av det offentliga Sverige står upp och applåderar hur jävla duktiga vi är på sexualpolitik och jämställdhet, ett föredöme för resten av världen.

Och visst, om det man vill är att vara ett moraliskt föredöme baserat på sin egen viktorianska moral så har man lyckats.

Själv uppfattar jag inte kvinnokroppen som en vara. Däremot kan jag i vissa specifika fall uppfatta sex som en tjänst med ett värde. Det öppnar naturligtvis för möjligheten att denna tjänst byts mot något annat av värde. Konstigare än så är det inte.

Fotnot: Att jag kallar mig feminist beror på att det jag lägger i det ordet är följande och inget annat:

  1. Att inse att det finns en socialt konstruerad, historiskt och kulturellt skapad situation där män som grupp överordnas kvinnor som grupp.
  2. Att man vill göra något åt detta.

Jag köper inte att någon gruppering kan tillskansa sig rätten att definiera begreppet feminism och fylla det med en massa sakpolitiska ställningstaganden. Är man överens om ovanstående ska man kunna kalla sig feminist oavsett vilka idéer man har om hur den förändring som behövs kan förverkligas.

Har feminister bättre sex?

Feministiskt initiativ har de senaste dagarna kampanjat på Twitter och i andra kanaler under devisen: Feminister har bättre sex! Jag kan tycka att det är en rimlig observation. Bra sex kommer bland annat ur respekt. Och feminismen är i någon slags allmän bemärkelse för en större respekt mellan könen.

Gudrun Schyman skriver på Newsmill om att en lycklig relation och bra sex kommer ur att man inte utövar makt över varandra; att vi skulle bli lyckligare med varandra om vi kunde bryta ner könsmaktordningen. Jag tror hon har rätt. Vi är inte överens om mycket jag och Gudrun, men att våra förutfattade meningar och de felriktade förväntningar som uppstår ur könsrollerna är i vägen i våra relationer, det håller jag med om.

Jag kan också tycka att det är en kul och bra kampanjidé. I och med att den stöder sig på forskning från USA som visar att män och kvinnor som är för jämställdhet (och lever i jämställdare förhållanden) har ett bättre sexliv, kan den kanske hjälpa till att förändra nidbilden av feministerna som fula manshatare. Och det vore ju bra.

Det jag kan sakna är ett liberalt perspektiv. Om jämställdheten genomdrivs genom statligt dekret så kommer den i vägen för vår rätt att ha kontrollen över våra egna liv. Detta är en konflikt som jag tycker man måste ta på allvar. Det handlar om att hitta en balans mellan jämställdhetsreformer och individens rätt till självbestämmande och det är riktigt svårt.

Lite skämtsamt uttryckt av Johanna Nylander på Twitter:

>”Libertarian women have better sex – because they know what they want” är nog mer sant än Gudruns vänsterfeministspår.

Men för mig dog hela F!:s kampanj när jag såg F! i Västergötland länka denna film på Youtube, som följaktligen måste vara en officiellt accepterad del av kampanjen – inte en drift med den.

Man kan inte samtidigt vara emot könsmaktordningen, objektifieringen av kvinnan samt sexualiseringen av det offentliga rummet och själv kampanja med metoder som är en del av detta. ”Barn gör som du gör inte som du säger!” Vill man förändra synen på könen och på kvinnan är det fel väg att gå att visa heteronormativa, traditionella sexscener i sina kampanjer.

Barabröstbarbariet bekymrar beslutsfattare

Befolkningstruktur bakom badhusskandal. Bara bröst brukar betraktas bekymmrat. Brukligt badbeteende brösten beskydda bakom behåkupor, bikiniöverdel, baddräkter…

Bröstinnehavare beaktar bristande beklädnadsmoral. Bör besinna burnusklädda barbarers besvärliga bruk: burka bemantlar boobisarna.

Blogge brölar bistert, bristande bröstbehovstillfredställelse befaras.

Bloggande bröstägare besinnar. Bara bara bimbobröst befaras beundras. Bedagade bitcher blygs!

Kåta gubbar är alltid onda?!

Jag erkänner, jag är en gubbe! Jag fyllde fyrtio för ett par år sen. Jag är dessutom kåt ibland, som i sugen på sex alltså. Det kan till och med hända, särskilt så här på våren, att jag tittar med lystnad på kvinnor som inte är min fru, yngre kvinnor, unga kvinnor… Jag är en kåt gubbe. Jag erkänner.

Men jag är snäll. Inte ond. Jag är inte värd att buntas ihop i en hög med alla andra av min sort och bussas eller tågtransporteras till närmaste cyklon-B försedda polska lilla by, om ni förstår vad jag menar.

Ibland verkar det som att somliga som är anstuckna av den tvångsfeministiska ideologi som sprider sig genom det svenska politiska, ämbetsmanna och mediaetablissemanget, helt förlorar perspektiven. Förmågan att särskilja en sorts kåt gubbe från en annan upphör. Viljan att utrota våldtäktsmän och pedofiler eller åtminstone spärra in dem på livstid gör att man helt förlorar alla proportioner.

DN har ingen svårighet att visa hur hemska män är. Tvåhundrasjuttioen män ställer sig i led för att sodomisera en stackars oskyldig 18-åring. Eller vänta nu – 271 ensamma män söker kontakt med en yngre kvinna som visat sig intresserad av att bli kontaktad. Viss skillnad, eller hur.

Precis vad är egentligen nyhetsvärdet i att man får hundratals sexuella förslag på en sajt som faktiskt är menad för just sexuella förslag? Man hade kunnat skapa personan ”fatsally 38” och ändå fått en drös förslag, kanske inte 250+ men säkert flera dussin. Det är inte Walraffande, det är vanlig simpel sensationsjournalistik. Fast sex är förstås ett ämne som aldrig sviker i ”riktiga” media, som någon mediapamp kanske skulle uttrycka det.

Oron för våra ungdomar synes onödigt uppskruvad när man läser konkurrenttidningen. Allt som händer på nätet är inte tvång eller lurendrejeri eller utnyttjande. Människor förmår välja och välja bort, stänga av om de inte vill sätta på kan man säga lite skämtsamt. Så när en 18-åring lägger ut ett kontaktsökande inlägg på en community för att söka sexuella partners har väl alla andra rätt att vänta sig att kvinnan ifråga vill ha sex? Frågorna som är kvar att ställa är var, när, hur, hur mycket och med vem?

Men det beror tydligen på perspektivet, eller ideologin. Hur fostras en torsk? undrar Helena Duroj med vänsterbloggen Politik och poesi:

>När DN la upp en fejkad nätkontakt fick den ”ensamma 18-åriga kvinnan” 271 svar på tre timmar. Mestadels av äldre män som vill ha sex. Några av svaren var hövliga förfrågningar, andra rakt på sak: Gillar du hårda tag? Behöver du pengar?
>
>…
>
>Hur kan män, så pass många män som det ändå handlar om, ens komma på tanken att det i deras normala, friska och välanpassade vuxenliv mycket väl kan ingå att ha sex med barn och betala dem för det – att det visserligen är brottsligt men ändå något lustfyllt? Hur har denna föreställning inympats i dem, och hur kan den stoppas?

Hur inympas föreställningen att det är onormalt, osunt och missanpassat att vilja ha sex med yngre kvinnor (även om man inte är högvilt på marknaden) i svenska feminister. Hur blir dom sådana? Och på vilken kurs lär de sig betydelseglidningarna, ändamålsglidningarna och de andra vapnen i arsenalen som förvandlar en 18-årig sexintresserad kvinna som just lämnat en tidigare relation till ett skyddslöst barn.

Blogge kallar det Moralistisk journalistik medan Trollhare belyser något som DN tycks ha missat, att Qruiser, den ena sajten DN använt i sitt Walraffande inte är en sexkontaktsajt, utan en HBTQ-community.

Hur högt skattar vi vår porr?

Hanna E Lindberg, skriver veckans dummaste krönika i Metro. Möjligen den dummaste i alla tidningar till och med.

Hanna vill:

>Införa porrskatt.

>Låta dem som använder porr betala för sig. Är det inte olagligt att titta på övergrepp och kvinnoförnedring ska det i alla fall kosta. 200 spänn för en vanlig porrfilm. 300 för en tidning där öststatsflickor blir påsatta av tre män samtidigt.

>Det skulle leda till två saker: Mindre konsumtion och mer pengar till staten. Precis som med spriten, rökningen och annat som är skadligt för samhället.

Vi som använder porr betalar väl redan för oss. Vi betalar det pris som satts på en fri marknad. Vi betalar dessutom redan skatt i den ordning som sker på alla produkter och tjänster. OK, vissa av oss hittar utmärkta gratiskällor för våra behov, internet kryllar ju av dem.

Andra betalar ohederligt mycket och blir lurade på konfekten av skrupellösa skojare som vet att en kombination av skam, okunskap och sexuell frustration kan få folk att lägga ut stora summor pengar utan att kontrollera att det får något för dem. Telefonsexlinjer, porrabonnemang på internet, uppläsning av porrnoveller – exemplen är många.

Att bygga ett rättvist straffskattesystem för denna flora av seriösa och oseriösa, gratis amatörporr och svindyra lyxartiklar, produkter och tjänster är förmodligen en omöjlig uppgift. Vem ska dra gränserna? För gränser behöver dras. Det som är porr för mig är inte porr för dig. Eller ska allt naket beskattas?

Redan här tycker jag som ni förstår att dumheten är monumental. Men Hanna trampar vidare till en helt annan nivå.

>Men internet då, tänker ni. Det är ju där den finns. Gratis. Inte längre.
>Nu med ipred-lagen är det stopp för illegala nedladdningar. Trafiken nästan halverades dagarna efter den nya lagen började gälla, enligt nyheterna.
>När nedladdningen är olaglig återstår abonnemang. Då kan skatten ticka in. För vem vill bli tagen av polisen för att ha tankat hem ”Dirty mamas booby nights”?

Om Ipred-lagen stoppar något överhuvudtaget så lär det inte vara porren. Jag vill se de porrupphovsmän som bestämmer sig för att det är en bra affärsidé att försöka stämma de som bryter mot deras upphovsrätt. Inte bara för att porrindustrin inte har lust att figurera i domstolarna.

Gratis-spillet är ju deras bästa marknadsföring. Hela branschen bygger på att många tittar och några få betalar – dyrt. Sexindustrin fattar internet, de fattade internet först av alla. Och de flesta andra industrier har mycket att lära av dem om den nya ekonomin – User Generated Content, The Long Tail, Free – you name it!

Om det är något som hotar den kommersiella porren på internet så är det inte Ipred, utan den ideella porren eller vad vi ska kalla den. Alla de som gärna delar med sig av sina amatörpornografiska alster via diverse video och fildelningskanaler. Hur ska vi straffbeskatta dem Hanna?

###Andra skriver

Bitchslap Barbie vet inte vart hon ska börja ens…

Badlands Hyena vill starta en antiporrbyrå.

>Antiporrbyrån kan organisationen kallas. APB får möjlighet att spana på Internet och om man upptäcker någon som tittar på någon form av porr kan den skyldige dras inför domstol och dömas att betala 100.000. Om han går med på förlikning kan han få betala 50.000 inom tio dagar.