Det offentliga är inte hela svaret på alla frågor

Det offentliga, som i samhällets myndigheter och institutioner, är inte det givna svaret oavsett fråga. Att inse det är en av de viktiga skiljelinjerna mellan den kollektivistiskt och den individualistiskt orienterade individen.

Vi här på sagor från livbåten är överlag individualister, men inte så strikt som många nyliberaler. Det finns nyanser som inte är så lätta att föra fram utan att bli missuppfattad. Det är något som slår mig när jag läser Farmor Gun:

> Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Farmor Gun uppfattar mycket av det vi skriver korrekt, men misstolkar kanske ändå en aning — det är svårt att avgöra. Vi menade inte att de offentliga trygghetssystemen inte har en uppgift att fylla, utan bara att de inte kan lösa alla problem.

##Olika delar av ett och samma svar

Grunden för all välfärd är solidaritet. Ett begrepp som jag upplever kapats av vänsterrörelsen så till den milda grad att jag som liberal knappt kan ta det i min mun utan att vissa andra liberaler drar efter andan. Men min syn som liberal är att det är farligt att lägga ut solidaritet på entreprenad, vilket är precis det vi gjort när vi förutsätter att det offentliga ordnar allt sådant.

Vårt ansvar för våra medmänniskors väl – hela vårt empatibegrepp – blir ett ”någon annan” fenomen när vår inblandning begränsas till att betala delar av notan över skattsedeln. Eftersom ”någon annan” även tydligen betalar notan, så försvinner också upplevelsen av personligt ansvar åt båda hållen.

Vår tendens att överhända allt ansvar för det gemensamma till det offentligas institutioner, skapar institutioner med en oerhörd makt över vår vardag och vårt väl eller ve. Det gör oss maktlösa inför det samhälle vi lever i. Vi blir klienter istället för den bas från vilken all makt utgår. Vi riskerar att urholka precis just den rättfärdiga demokrati som hela vårt samhällsbygge utgår ifrån.

Men det är inte så enkelt som att de offentliga institutionerna skall ersättas av privata. Det handlar om ett system i balans, där inte balansen får rubbas helt åt ena eller andra hållet. Det offentliga och det privata är delar av ett och samma svar på frågan om den allmänna välfärden.

##Yin och Yang

I det ideala samhället garanteras den grundläggande tryggheten. Den som gör att du slipper ligga i en portuppgång och näst intill svälta eller frysa ihjäl på grund av att din plånbok är tom. Det är på sätt och vis en utopi eftersom det inte går att bygga ett system som inte läcker på ett eller annat sätt. Däremot är det en bra ribba att försöka nå upp till.

I det ideala samhället, som jag ser det, tar det offentligas ansvar för individens ekonomi slut vid den grundläggande tryggheten. Ovanpå det finns privata initiativ och försäkringssystem.

De privata initiativen kan inte förväntas ta hela ansvaret för tryggheten, det blir för okontrollerbart och arbiträrt. Däremot kan de göra skillnaden mellan att leva och bara överleva.

Försäkringssystemen kan vara offentliga och/eller privata. Försäkringskassan springer till exempel ur en mellanform, en kooperativ lösning — och en stor del av f-kassans problem springer i sin tur ur att staten har tagit över hanteringen. Det har blivit en koloss, ett maktcentrum, ett monster som kan hjälpa eller stjälpa vem som helst som har oturen att bli sjuk, eller leva på pension.

När saker befinner sig i balans, när de olika pusselbitarna passar i varandra, när flexibiliteten från en grundtrygghet och från olika system med olika idéer träffar helt rätt — då skall ingen behöva bli rättslös, förlora sin värdighet, eller misshandlas av ett monster till system.

Dit vill jag komma. Inte till ett helt offentligt eller ett helt privatiserat system, utan till en balanspunkt där individerna i samhällsbygget fortfarande inser sitt eget ansvar för medmänniskornas välmåga och sin egen del i solidariteten. Där hittar vi en samklang och en dynamik som är mer mänsklig, personlig och förhoppningsvis mer rättvis.

##Inte dom, utan jag

Skall vi någonsin komma rätt, så krävs det att vi slutar direkt fråga: ”Vad tänker politikerna göra åt saken?” Den relevanta frågan är nämligen: ”Vad tänker jag göra åt saken i min egen vardag?”

Gräv där du står helt enkelt! Oavsett om du skriver om det, hjälper grannen eller polaren, lägger pengar i bössor på stan, betalar till en välgörenhetsorganisation, engagerar dig i välgörenhet, tar de som far illa i försvar, lämnar dina gamla kläder till myrorna, emmaus eller till någon behövande, ger en uteliggare en tjuga, eller bara ser till att köpa faktum eller situation stockholm oavsett om du egentligen behöver den eller inte.

Skall vi någonsin komma ifrån monstruösa systembyggen, så måste vi också inse att det är skillnad mellan att samhället tar ansvar för att vi inte svälter ihjäl och att samhället tar ansvar för att vi har en bra levnadsstandard.

Det är detta som är mest frustrerande med Expressens artikelserie om fattiga barn. Det är tilltron till de monstruösa systemen; det är det ständiga ropet på politiska handlingar; det är oförståelsen för skillnaden mellan grundtrygghet och garanterad minimirikedom som irriterar.

Å andra sidan är det inte bara Gröning som lider av det problemet, i motsatta änden finns politiker som inte förstår att samhällskontraktet **kräver** att de som faktiskt behöver hjälp också skall få det. I annat fall kan vi lika gärna avskaffa trygghetssystemen helt och hållet, eftersom de då inte fyller sin uppgift. Det skulle kräva en total systemomläggning, eftersom vi knappast längre kan motivera ett högskattesamhälle utan trygghetssystem.

Många av de som kommenterat är för övrigt inte födda med silversked i munnen. Vi har sagt att vi inte vill mäta elände, för att inte hamna i en levande sketch à la Monty Python — men så mycket kan jag i alla fall säga, att hade jag valt att jag måste ha en viss sorts jeans så hade jag också fått nöja mig med ett enda par.

Fattigdom, dålig ekonomi och orättfärdiga system

Expressens serie om fattiga barn, diverse kommentatorers utvidgning av fattigdomsbegreppet och diskussionen om vad ”politikerna skall göra åt saken” har skapat en form av pseudodebatt. Det är mycket mer intressant att som Lotta Gröning gör i den senaste installationen i artikelserien kika på hur hålen i trygghetssystemen får folk att fara illa:

> Jag pratade med Göran i Västerås. Han är svårt sjuk, har haft både hjärtinfarkt och stroke och hade inte råd att betala elen. Nu var den avstängd, det var svart i huset och i frysboxen kalasade maskarna på all mat som blivit förstörd. Vita, tjocka äckliga maskar. Göran fick ingen hjälp av socialen. De vill inte ens göra ett hembesök för att se hur familjen hade det. Han ägde sitt hus och socialen brydde sig inte. Göran fick försöka börja jobba, trots sina sjukdomar, för att få pengar till elen.
>
> Det gick inte så bra, försöket slutade i sjukhussängen. ”Jag är ingen”, sa han till mig. ”Kan du fatta hur vi har det?”

Och i en tidigare del av serien:

> Hennes läkare klassade henne redan för nio år sedan som arbetsoförmögen och hon har varit sjukskriven i flera år. Men för 16 månader sedan drog försäkringskassan in hennes sjukskrivning, ett beslut hon överklagat till länsrätten. Beslutet innebar en rejäl smäll för ekonomin.
>
> Malous matbudget är ungefär 1000 kronor i månaden. I den summan ingår hygienprodukter och tvättmedel. När alla räkningar är betalda kan hon ha kvar 300 kronor till övriga kostader.

Hade serien börjat med den artikeln om socialförsäkringssystemet, skulle i alla fall vår ton varit väldigt annorlunda. Vi reagerade på den debatt som Expressens artikel gav upphov till och på att Expressens infallsvinkel på Fattiga barn i första skedet tycktes handla om frånvaron av möjligheter att ge sina barn de andra barn får — märkeskläder, simskola och upplevelser på sommarlovet. Vi håller förvisso med Thomas Mattsson om att det är tragiskt:

>Att inte ha råd med presenter när sonen ska gå på födelsedagskalas.
>Att inte ha råd att betala till dotterns klassinsamling.
>Att inte ha råd med nya glasögon till dina barn när de behöver det.

Men vi håller inte med om att detta är bra exempel på en ny svenska fattigdom. Problemet är som vi försökt hävda i tidigare inlägg komplexare än så. Thomas Mattsson talar om att medelklassen blir provocerad av att detta kallas fattigdom. Vi är många, väldigt många som någon gång under livet varit i den situation som Expressen nu vill kalla fattigdom. Om vi blir provocerade så är det av tankefiguren att man inte själv i första hand har ansvaret för sin situation.

Att människor och familjer blir fast i en situation som de inte klarar av att ta sig ur utan hjälp är däremot ett allvarligt problem, liksom de hål som finns i de system som är till för att hjälpa. Det har skrivits tidigareden här bloggen om dysfunktionella trygghetssystem och dysfunktionell politik i samband med dessa system. Det finns något svårt sjukt i att utlova en allmän trygghet och sedan inte uppfylla löftet.

Såväl socialförsäkringssystemet som försäkringskassesystemet är kaputt. I det ena fallet har integritetsövertramp och maktlöshet satts i system, så att den som försöker få hjälp bara kan få detta till priset av sin egen värdighet och handlingsfrihet. I det andra fallet har man skapat ett strukturellt korrumperat system, där bedömningen är helt arbiträr och rättslösheten är regel snarare än undantag. Inget av systemen är heller ansvariga för sina bedömningar, så får du mot all förmodan ”rätt” mot dem ersätts du inte ens för merkostnader som uppstått på grund av felbedömningen eller förseningen. De är också både utredande, bedömande, utbetalande, och kontrollerande instans – ett problem som är typiskt för myndighetssverige – så oavsett vilken rätt du borde ha, så får du i praktiken komma med mössan i handen.

Det är alltså inte alls ovanligt att se hur folk blir nobbade av försäkringskassan rakt mot sjukskrivande läkares inrådan. Icke medicinutbildade handläggare anses tydligen kunna göra en bättre bedömning än erfarna läkare, och då man behöver mer muskler har man sina egna förtroendeläkare som överprövar specialisters bedömningar långt utanför sina egna områden — oftast utan att ens träffa patienten de är satta att bedöma.

Det behövs en total översyn av de svenska trygghetssystemen, inte i syfte att öka eller minska den ekonomiska kostnaden, utan i syfte att göra systemen rättssäkrare och mindre förlamande för den som kommer i kontakt med dem.

Att behandla folk med värdighet är ett minimikrav i medborgarnas kontakt med myndigheter. Att göra trygghetssystemen till något annat än ett lotteri är minst lika viktigt. Att se till att de som behöver hjälp inte skyfflas åt sidan på grund av arbiträra bedömningar är centralt om vi vill kalla oss en välfärdsstat. Empati måste existera i systemen, i annat fall har de inget existensberättigande — då skulle pengarna kunna användas bättre genom att betalas till rädda barnen eller någon privat eller kyrklig hjälpverksamhet.

Blir du sjuk skall du kunna förvänta dig hjälp från försäkringskassan, hjälp som skall vara tillräcklig för att skapa ett minimum av dräglig ekonomisk livssituation. Trillar du igenom alla andra system och hamnar i socialförsäkringssystemet, skall du i alla fall ha en möjlighet att behålla din värdighet som människa och samhällsmedborgare.

Det kanske inte handlar om fattigdom i den strikta bemärkelsen, men det handlar däremot om fattigdom i en samhällelig bemärkelse att vi tillåter våra system att trampa på människor i behov av hjälp.

Olika sorters fattigdom

När kvällstidningssnyftardramaturgin slår till, används begrepp som fattigdom gärna slarvigt och svepande. Att vara nyanserad passar inte syftet med journalistiken. Om vi å andra sidan rent faktiskt skall kunna diskutera problem och lösningar konstruktivt så krävs nyans.

I inlägget ”ingen skam att vara fattig”, så kom signaturen Mattias med kommentaren:

> Min mening var att lysa på att jag tror att människor i allmänhet tror att de som har det sämst i Sverige ligger på en högre nivå än vad de faktiskt gör. Att det för många inte handlar om huruvida man kan åka till Mallorca på semester eller köpa en ny platt-TV. Eftersom inlägget handlade om vad som är en rimlig definition på vad som är “fattig” tyckte jag att det passade in i diskussionen, men det är möjligt att jag har fel.

Det är klart att vi har fattiga i Sverige, verkligt fattiga. De flesta av oss andra, besuttna, ekonomiskt svaga och allt däremellan ser dem inte ens annat än i synfältets periferi. Det är också klart att vi har människor i Sverige vars ekonomiska och sociala situation är så dysfunktionell, att de knappt kan ta sig ur den för egen maskin.

Det är lätt att avfärda oss, det är lätt att se våra inlägg som en intellektuell och liberal övning utan grund i egen erfarenhet. Känner du oss inte så vet du inte att vi har egna erfarenheter. De är såväl självupplevda som från de nära relationskretsarna. Otillfredsställd hunger är inte en främmande upplevelse. Men vi vill inte bli en del av en Monty Python-debatt, så det känns inte OK att fläka ut oss själva, nära och kära för att ”bevisa” något som inte borde behöva bevisas.

Fattigdom är ett reellt problem, det är inget att sticka under stol med. Fast skall diskussionen leda någonstans, krävs att vi definierar problemet. Vi gör här nedan ett försök, så har vi en utgångspunkt att diskutera utifrån.

###Svensk ”fattigdom” — tre nivåer

Vi tycker oss se tre nivåer av obestånd, från den värsta till den minst allvarliga. Naturligtvis med flytande gränser mellan dem:

####Misär: Kallt lyser julens stjärna över de som inte har något hem

Människorna vi ser utan att se, helt enkelt för att våra hjärtan inte riktigt orkar se. Det är burksamlarna, tiggarna, uteliggarna. De som liksom i Karl-Bertil Jonssons julafton inte har något hem att gå till i den kyliga vinternatten.

De verkligt fattiga hjälps inte av någon fördelningspolitik, vad de behöver är en social infrastruktur som räknar med att de finns istället för ett samhälle som leker struts. De behöver långsiktiga insatser som inte bara handlar om missbruksvård, matersättning och ungkarlshotell.

Samtidigt måste vi inse att det är väldigt få verkligt fattiga i Sverige. Vi måste också inse att det inte finns något land på jorden, någon gång i historien, oavsett ekonomiskt system, som helt kunnat komma tillrätta med det problemet. Vi kan bara försöka så gott det går.

De bästa initiativen idag, är privata. Det är saker som till exempel Faktum eller Situation Stockholm — där hemlösa får en sysselsättning som omedelbart ger egna pengar i plånboken, ökad självkänsla och ett första steg mot en förbättring av livet. Det är inte tillräckligt naturligtvis, men mer konkret, direkt och konstruktivt än något samhället kan eller har kunnat bidra med.

####Nyfattigdomen, utanförskapet, återvändsgränden

En obehaglig mellanform av ”fattigdom” är den som bottnar och mynnar ut i kringskuren handlingsfrihet. Det handlar ofta om människor som av en eller annan anledning har hamnat i en ekonomiskt dysfunktionell situation. De har ofta andra problem som sätter hinder i vägen för förbättringar.

Det kan vara fråga om sociala, fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Att man helt enkelt hamnat i en återvändsgränd där situationen mer eller mindre upprätthåller sig självt. Det handlar till exempel om långtidssjukskrivningar där försäkringsskyddet inte räcker till för att få livet att fungera vettigt. Det kan handla om psykiska åkommor som till exempel utbrändhet, depression, vanföreställningar, åkommor som håller en person utanför arbetsmarknaden både för att man inte klarar att arbeta och för att man inte är anställningsbar. Det kan handla om missbruksproblem eller kriminalitet.

För de som befinner sig i en sådan situationen är fattigdomen sällan en fråga om ren svält, även om man kan vara hungrig. Fattigdomen är förmodligen inte ens huvudproblemet utan ett av symptomen. Istället handlar det om att livet är kringskuret, att man saknar möjlighet att förändra sin situation och att man långsamt hamnar mer och mer utanför samhällsgemenskapen. Livet blir allt mindre och trängre och man hamnar alltmer vid sidan av.

När samhällsfunktioner till exempel flyttar ut online, står den kringskurne och väntar på en buss som på en halvtimme kan ta honom till en lånedator. Den kringskurna står fortfarande och köar i den lokala postkassan för att betala räkningarna trots att gångavståndet dit blir längre och längre. Att man på det sättet inte är i fas med systemet innebär också ofta att livet blir dyrare, nästan ett moment 22.

####Relativ fattigdom (kvällstidningsfattigdom)

När man har det sämre än grannarna: inte har råd att åka på semester, får handla på second-hand, får jaga extrapriser, får spara länge för enkla nöjen — då har man det i dagligt tal knapert. Det är knappast något nytt och inte heller så särdeles ovanligt, det beror på grannarna. Många av oss har minnen från åtminstone någon sådan period i livet, med ansträngd ekonomi och behov av tuffa prioriteringar. Det finns naturligtvis stora gradskillnader här — både kring hur tuffa prioriteringar som behövs och hur lång tid det tog innan ekonomin blev bättre. För det allra värst drabbade permanentas denna fattigdom och kan i värsta fall vara första steget mot utanförskap och i slutändan misär.

Men för många andra handlar det om en tillfällig svacka av olika längd och djup. Ofta har man gjort livsval som innebär att man prioriterat andra saker än sin ekonomi. Valen behöver inte vara så tydliga och medvetna. Livet är fullt av många små och stora, medvetna och omedvetna val, som leder fram till en livssituation. Det handlar om vad vi väljer att studera, vilka arbeten vi söker oss till, när vi väljer att skaffa barn, hur många barn vi skaffar, hur vi planerar eller låter bli att planera vår ekonomi, vilka risker vi tar, hur mycket vi vänder på slantarna, vad vi äter, vilka fritidssysslor vi ägnar oss åt…

Det finns dessutom ett moment av slump i livet. Utfall av risktagningar, arbetsmarknadens utveckling inom vårt område, stabilitet i förhållanden och så vidare. Saker som vi bara delvis råder över och som påverkar vår socioekonomiska situation.

Den relativa fattigdomen innebär ofta att ekonomin inte ser ut som vi önskar att den skulle. Vi får köpa billigare och mindre kläder än vad vi skulle önska; vi får låta bli att följa lämmeltåget till Thailand; vi har inte råd att köpa en bil, eller i alla fall inte en ny; vi har inte råd att bo så stort och så centralt/attraktivt som vi skulle vilja. Tjock-TVn får också stå kvar till dess den nästan börjar brinna, eller till dess vi kan hitta en begagnad platt-TV som sparpengarna räcker till. Vi kanske har färre böcker, skivor, tavlor, dyra möbler, elektriska pinaler, nya tapeter, TV-spel, resårsängar och så vidare än grannarna och än vad vi skulle önska.

Detta är inte fattigdom, det är knappare förhållanden än genomsnittet — varken något nytt, något absolut, något livshotande, något skamligt eller något som fördelningspolitik i realiteten kan göra något åt. Oavsett hur rika vi blir (sedan 1995 har inkomsten för de 10% av befolkningen som har det sämst ökat med 27% enligt Lotta Gröning i Expressen) så är några fortfarande fattigare än grannen. Med höjd levnadsstandard kommer höjda krav, höjda förväntningar. Men det kan inte vara den fördelningspolitiska målsättningen att infria dessa. Vill vi se dem infriade är det i någon mån upp till oss själva.

###Fördelningspolitik, penicillin mot benbrott

Det är bara att konstatera att så länge inte alla tjänar på öret lika mycket, betalar på öret lika mycket i skatt, har på öret samma hyra och samma omkostnader — så kommer några att ha mindre pengar över än andra. Oavsett hur mycket man omfördelar så kommer alltid några ha det bättre och andra sämre ekonomiskt — det ligger i ekonomins natur. Man skulle kunna gå så långt som till att säga att om alla pengar i Sverige delades lika imorgon dag, skulle de inte längre vara lika fördelade om ett år eller två.

Vi prioriterar olika, vi planerar olika mycket, vi värdesätter pengar och det som kan köpas för pengars värde olika och vi är dessutom olika bra på att vara om oss och kring oss både när det gäller att tjäna pengarna och att se till att vi får mycket för dem.

För oss som liberaler är det solklart att samhället bara har ett begränsat ansvar vad gäller den fattigdom vi här har beskrivit. Ett absolut ansvar, där vi kan gå till politikerna och kräva att de löser problemet, är främmande för oss. Vi tror inte att det går att lösa den ensamstående mammans problem genom att ta mer pengar från de rika och ge dem till henne.

För oss blir det uppenbart när vi ser på den kategorisering av fattigdomen vi gjort ovan. De som lever i misär har vi självklart som samhälle och medmänniskor ett ansvar att hjälpa. Men den hjälpen handlar inte om en förändrad fördelningspolitik. Deras problem är bortom det. Den hjälpen handlar om att avsätta resurser till verksamheter som kan hjälpa dem tillbaka; om/när vi hittar verksamhetsformer och arbetsmetoder som vi tror kan fungera. Och med all säkerhet är det inte alltid fråga om en politisk lösning, en verksamhet eller metod som drivs av det allmänna. Vårt ansvar för dessa människor är inget vi kan köpa oss fria från via skattsedeln och utgå från att staten och kommunen ska lösa. I många fall är det privata och ideella initiativ som kan hjälpa.

De som lever i utanförskap har vi också ett ansvar för. Men den hjälp som behövs är inte heller här i första hand ekonomisk även om det är klart att en tryggare försörjning kan vara till hjälp. Viktigare än pengar är här hur man bryter utanförskapet. Målet måste ändå vara att hjälpa till självhjälp i de fall det är möjligt.

Vad gäller den relativa fattigdomen är det största problemet med den att den skymmer sikten för de övriga två. Det kan låta kallhamrat, men vi kan inte se att politiken och välfärdsstaten kan garantera alla en ständigt höjd levnadsnivå och möjlighet att följa med i den konsumtionsspiral som vi lever i. Oavsett om man har satt sig själv i situationen genom oflyt, svaghet, dumhet, ointresse, eller med vett och vilje, så har man själv ansvar för att leva med den eller ta sig ur den. Vi som privatpersoner sträcker gärna ut en hjälpande hand till de i vår omgivning som så behöver i mån av kraft och möjlighet. Vi är övertygade om att många av de som har det knapert blir hjälpta av människor i sin omgivning. Vi tror också att många fler skulle kunna bli hjälpta om vi levde i ett samhälle där detta var mer självklart. Ett samhälle där skammen över att behöva hjälp var mindre och viljan att hjälpa vid sidan av skattsedeln mer utbredd.

Ett så rikt samhälle som det svenska har ingen anledning att låta folk svälta, att driva dem från gård och grund, eller att se på när de inte har råd med livets nödtorft. Däremot så slutar det samhälleliga ansvaret när vi som samhälle garanterar en skälig lägsta levnadsnivå, då har vi gjort vad vi kan. Det finns strukturella problem och luckor i det svenska välfärdsbygget som gör att man kan falla emellan. Till exempel har många kommuner inte råd att fullfölja de åtaganden som socialtjänstlagen och riksnormen ålägger dem. Låt oss diskutera detta. Det finns däremot inte en utbredd ”riktig” fattigdom som beror på att våra ambitioner är för lågt satta.