Ett o ett e två
två o två e fyra,
lönerna dom e låga
men varorna e dyra.

Ska de’ va så svårt att fatta
att det e falsk matematik,
som gör den fattige så fattig
o den rike så förbannat rik.

Jag kanske retar upp en och annan proggare och vänstersympatisör genom att använda Peps Perssons ord, men det struntar jag i. För när jag ser exempel på falsk matematik blir jag irriterad.

Via Mary på minamoderatakarameller hittar jag hos Karl Hellberg en bekant historia där skattesystemet liknas vid ett restaurangbesök.

10 personer går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
De första fyra – de fattigaste – betalar ingenting;
den 5:e betalar 10 kr;
den 6:e betalar 30 kr;
den 7:e 70 kr;
den 8:e 120 kr;
den 9:e 180 kr.
Den 10:e personen, den rikaste, betalar… 590 kr.

För att göra en lång historia kort, så får de rabatt från restaurangen och en konflikt uppstår om hur denna rabatt ska fördelas mellan dem. Detta leder till svårigheter att betala notan eftersom den rikaste inte dyker upp vid bordet nästa gång.

Det är inget nytt med denna historia. Den försöker helt enkelt visa att rimliga rättvisehänsyn måste ta i beaktande vad folk redan betalar och inte bara den förändring som föreslås. Vilket var vad jag skrev i inlägget Falsk matematik för ett tag sen.

Stefan som kommenterar hos Karl Hellberg säger:

Måste säga att jag tycker detta var ett ytterst dåligt exempel.

Jag skulle vilja veta vad Stefan menar med detta, men det säger han tyvärr inte. Jag har dragit den här liknelsen för en hel del människor och fått liknande reaktioner. Det vill säga ett odefinierat ogillande, som jag tolkar som att de tycker sig bli utsatta för ett simpelt retoriskt trick. Det får mig att undra om det är jag och de som ser den här lilla parabeln som en upplysande förklaring av problemen med ett progressivt skattesystem som missförstått något, eller om det är de som inte gör det.

Men när oförmågan att vilja förstå eller erkänna effekterna av progressivitet går från vardagliga diskussioner till oppositionens offentliga politiska retorik så blir sambandet tydligt, i alla fall för mig. För är det inte uppenbart falsk matematik när socialdemokraterna gör alla som tjänar mer än 19 700 kronor till rika höginkomsttagare? Nu kanske du som läser detta inte tror på en rapport från lobbyisterna på Skattebetalarnas förening. Jag laddade ned och läste rapporten och basen för resonemanget finns i den statistik som oppositionen själva beställt från Riksdagens utredningstjänst.

I den rödgröna granskningsgruppens rapport Högerpolitiken klyver Sverige jämförs den rikaste halvan med den fattigaste halvan av inkomstspektrumet. Man talar om de fattiga som förlorat och de rika som vunnit och skiljelinjen den går enligt den rapport man själv beställt vid 19 700 kr.

Jag ska villigt erkänna att jag tjänar mer än 19 700 kr så det är möjligt att jag inte har rätt att uttala mig om saken. Men är det verkligen så att alla de lärare, metallare och poliser som i andra sammanhang har beskrivits som lågavlönade plötsligt blev rika nu. Snacka om falsk matematik!

Fast jag kanske inte får skriva om skatter?