Ola Lindholm sitter på pottkanten på grund av ett pissprov han tvingats lämna till polisen. Provet kom tillbaka med positivt resultat för bensoylekgonin, en så kallad metabolit av kokain, det vill säga ett av de ämnen som blir resultatet av att kokain bryts ner av kroppen.

I klassisk tabloidanda var Expressen snabb med att publicera namn och bild i en artikel där det framstod som att det redan var klart att Ola är skyldig. Hela anslaget i pressen har sedan dess varit att Ola blånekar trots att han egentligen är överbevisad. Jag funderade på att skriva en rad om det för ett par dagar sedan, men kände att jag först måste samla tankarna.

Nu vill jag sälla mig till Deep Edition och Scaber Nestor, med flera på Olas sida. Som jag ser det hela så är det här helt och hållet ett resultat av att det i Sverige  inte bara är straffbart att inneha narkotika, utan även att bruka det. I praktiken betyder det att man kan tvingas till pissprov när som helst och i vilken situation som helst, utan annan motivation än att polisen ”tycker det ser ut som” att man använt narkotika. Vi fick se vilka absurda konsekvenser den polisiära makten kan få när #gategate var på tapeten. Vi kan i det här fallet också se hur absurt det hela blir när Ola Lindholm först kroppsvisiteras på öppen gata och sedan får lämna pissprov med gylfen neddragen inför förbipasserande människor i en anonym trapp utanför sportarenan. Är det då i praktiken förbjudet att vara muntorr, ha röda ögon, vara nervös eller lite stissig?

Det är oerhört kränkande och jag är förvånad över att så många journalister och debattörer reagerar på skandalen att ett prov visat positivt för en restsubstans snarare än det skandalösa i polisens beteende. Även om man anser att det är fullständigt riktigt att själva bruket av narkotiska preparat skall vara förbjudet, så bör det finnas en viss återhållsamhet. Antingen var Ola Lindholm så uppenbart påverkad att han skulle tagits med till stationen och absolut inte på några villkor tillåtits ta sin bil från platsen, eller så bör polisen hålla sig för goda för att förnedra en person på offentlig plats.

Det polisen gör i det här fallet är att nonchalera Ola Lindholms kroppsliga integritet och då bör man ha på fötterna. Hur skulle rubrikerna sett ut om provet kommit tillbaka negativt och Ola själv påpekat saken för pressen? Istället är det med all högönsklig tydlighet så att någon hos polisen gjort sig en hacka på att sälja skandalen till Expressen. Vi lever i skandallogikens tidevarv, där ingenting är intressantare än om någon kändis gör bort sig — substans eller inte.

• Finns det situationer och sammanhang som gör att han kan fått i sig det påstådda kokainet utan att själv velat ta det? Självklart finns det det!
• Finns det en osäkerhetsfaktor i den här typen av drogtester? Självklart finns det det, troligen större än folk i gemen förstår!
• Görs det misstag? Jupp!

Ponera för ett ögonblick att Ola är precis så oskyldig som han själv skriver på en för syftet nystartad blogg?

I så fall kan Sveriges pisslagar ha förstört en oskyldig människas karriär.
I så fall får vi än en gång se hur kraven på bevis och relevans far ut genom fönstret när PR-maskinerna slår till, när till och med SVT – svensk public service – hugger huvudet av en duktig yrkesman hellre än att riskera kritik från en eller annan moralfjant.
Om rätten till slut dömer Ola mot hans nekande, vilket jag tycker skulle vara svagt, så kan det vara det sista vi ser av honom som barnens favorit. För det är precis vad han är — barnens favorit.

Jag må tycka att Ola någon gång uttalat sig väl svepande i frågor han inte riktigt tycks ha satt sig in i, men helt klart är att han är vansinnigt duktig på det han gör. Jag skulle tycka det var tråkigt om han blev ytterligare ett offer på den bristande pressetikens, moralpanikens och den bristande rättssäkerhetens altare.

Uppdatering: Emma gästbloggar hos Anna och sätter fingret rakt på som vanligt.

Uppdatering 2: En länk till en artikel i American Journal of Ophtalmology, som ger ett visst belägg för att Ola talar sanning.

100 dagar före valet släpper den liberala tidningen Expressen sitt valmanifest. Lägg märke till ordet liberal. Tidningen listar 16 politikområden med vidhängande sakpolitiska krav:

1. JOBB: Sänk tjänstemomsen

2. SKOLA: Bygg ett Nobeluniversitet

3. UTRIKES: Vi ska stanna i Afghanistan

4. KLIMAT: Gör Sverige till elbilens land

5. RÄTTSVÄSENDE: Skapa en nationell polis

6. TOLERANS: Håll SD utanför riksdagen!

7. SKATTER: Skrota värnskatten

8. DEMOKRATI: Halvera riksdagen

9. ARBETSLINJE: Höj pensionsåldern till 63

10. VÅRD: Lägg ner landstingen

11. ÖPPENHET: Vi behöver fler indier

12. REPUBLIK: Ge oss en president

13. FÖRSVAR: Sverige bör gå med i Nato

14. JÄMSTÄLLDHET: Slopa vårdnadsbidraget

15. EUROPA: Byt kronan mot euron

16. FÖRMYNDERI: Gårdsbutiker borde få sälja vin

Jag måste erkänna att jag blev så desillusionerad av att en liberal ledarsida i 2000-talets Sverige inte noterat att grundläggande frihetsvärden som brevhemlighet, informationsfrihet och privatlivets helgd är hotade, att jag inte klickade på en enda av länkarna.

Det finns ingen annan möjlig tolkning av det faktum att inte en enda informationspolitisk fråga är med i manifestet än att Expressen släppt kontakten med sina liberala rötter. Sorgligt.

Lake konstaterar att de borde skämmas:

Hur kunde ni totalt ignorera integritetsfrågan Thomas Mattson och Anna Dahlberg? Är det inte en viktig fråga för tidningen? Skäms!

Vi på Livbåten kan bara sorgset hålla med.

Sedan Beatrice Ask kom med sitt förslag om att utreda möjligheten att åklagare ska kunna ta beslut om fängelsestraff genom någon form av strafföreläggande i förrgår har knappt ett pip hörts från traditionella media. Jag tycker mig skönja ett mönster att de som har makten i Sverige (den politiska, den mediala och den ekonomiska) verkar ha enats om att integritets- och rättsäkerhetsfrågorna ska hållas utanför 2010 års valrörelse.

Vi pirater skulle kunna beklaga oss över detta, men jag föreslår att vi knyter näven i byxfickorna istället och visar att svenska väljare bryr sig om informationspolitik – om integritet, kunskap och kultur – genom att äntra riksdagen efter höstens val.

För någon vecka sen skrev Svenskans ledarblogg om sexualiseringen av valrörelsen med anledningen av en krönika av Katerina Janouch:

Ibland får jag höra att jag är väldigt lik Katerina Janouch. Det är mycket möjligt, man ser ju sällan likheter lika väl som andra gör det. Men på en punkt skiljer vi oss. Mycket kan jag hitta att tycka om och analysera i valrörelsen. Men jag kommer aldrig beskriva den som ”pirrig” och jag kommer aldrig referera till Lars Ohly som förste älskare eller beskriva hans partner som ett erotiskt laddat PR-trick.
Nä. Min innerliga förhoppning är istället att denna artikel inte är locklyftet på den Pandoras Ask som ger oss en idelig sexualisering av valrörelsen. Det vore rätt jobbigt. Låt oss för all del släppa frågan om partiledarnas fertilitet och virilitet och grunna på politiken i stället. Snälla?

Katerina Janouch konstaterar i sin krönika att politikernas erotiska kapital aldrig har varit viktigare än i årets valrörelse och gör sedan jämförelser mellan partiledarna. Hon anser att statsministern leder den erotiska maktkampen. Jag noterar att kvalitetstidningen Svenska Dagbladet vill averotisera medan tabloiden Expressen verkar inriktade på en sexig valrörelse – bättre löpsedlar så antar jag.

Ännu tydligare blir Expressens ambitioner när man sett deras politiska reportrar Christian Holmén och Karl-Johan Karlsson ägna hälften av tiden under Expressens Stora partiledarutfrågning av Rick Falkvinge till att diskutera frågor med anknytning till hans sexualitet.

Jag inser att jag är en av deltagarna i båda de pågående matcherna, men tar mig ändå friheten att bedöma resultatet så här långt:

Expressen leder överlägset i kampen mot bloggarna om att vara lägre än Glocalnet.

Falkvinge leder på poäng matchen om att vara den erotiskt intressantaste partiledaren.

Kan du inte angripa någon i sak, så angrip deras person, deras historia. Det är inte så noga om du berättar hela historien, tvärtom är det oftast mer effektfullt att berätta valda delar. Att det gör att du indirekt ljuger genom att förtiga är inte så noga, det är endast i en rättssal sådana saker räknas lika med en direkt lögn.

Den som senast fått känna på den smällkaramellen är Henrik Alexandersson, allas våran HAX, tokliberal och stridbar bloggare och bryssellobbyist.

Vi pratar om en människa som kan konsten att skaka om makthavare. En person som inte räds att publicera protokoll som visar hur myndigheter missköter sig, även om det innebär en risk för åtal. En skribent som gräver djupare än de allra flesta journalister riktigt vågar, och som inte räds att öppet ta ställning.

HAX har ett brokigt förflutet, liksom många verkligt intressanta människor har. En av de saker han gjort i sitt liv är att filma pornografi för Carl Serung, något han inte gillade eftersom farbror Serung inte spelade rent mot tjejerna. Eller för att vara mer brutal så tankade han dem med alkohol och förnedrade dem.

På 90-talet började jag som reporter på en herrtidning. Eftersom jag kan hantera så väl professionell foto- som videoutrustning övertalade man mig att vara med vid företagets filminspelningar. Jag har inget emot porr. Däremot är jag stenhårt emot när någon tvingar eller lurar någon annan att göra saker som den personen inte vill. Jag insåg snabbt att det som skedde minst föll under rubriken ”lurar”. Så jag exponerade verksamheten genom att träda fram som ”kameramannen Per” – med utsmugglade bildbevis – i TV4, Aftonbladet och Expressen. Vilket bidrog till att sätta stopp för verksamheten. Enligt Expressen levde jag efter detta under hot, även om det aldrig kom till skarpt läge.

Som Mary säger:

Förvisso ingår det i det politiska spelet att försöka ta udden av den andre, men man ska aldrig underskatta sin publik. När Expressen börjar skriva om bloggaren HAX och hans inblandning i porrbranschen som någon slags förklening av hans lämplighet har det gått för långt. Hade han hållit på idag skulle jag iofs personligen spöa upp honom. Men nu är det här en gammal dumhet och man ska inte behandla människor som om de inte lär sig av sina misstag. Det är ett misstag. För faktum är att HAX avslöjade porrkungen så att han åkte dit. Det var en bra grej.

Expressens artiklar, framförallt artikel två, är hårt vinklade för att visa hur ”omöjlig” HAX borde vara som hjälpreda till Christian Engström i Bryssel. Mona Sahlin och Lars Ohly får uttala sig och den första känner vämjelse och den andra tycker det är pinsamt, men det är inte utan att man undrar hur frågorna till dem ställts? Kan det vara så här:

–Är det OK att Piratpartiet anställer en av Serungs tidigare medarbetare som assistent i Bryssel?

För det var väl knappast så här?:

–Piratpartiet tänker anställa den man som smugglade ut band till pressen och gjorde Carl Serung omöjlig i Sverige, tycker ni att det är OK?

Käre Karl-Johan Karlsson, de flesta människor har en historia, behandla den varsamt. En dag är det kanske din egen som ifrågasätts, och då vill du nog att folk hanterar den schysst.

Sen kan man verkligen fråga sig vad Expressen har för rätt att komma med moralism?

Ett bra tecken på att man är ute på djupt vatten är om politikerbloggen gör ett ”avslöjande”. Jag har en gång för alla bestämt mig för att inte länka dit, men för de som ändå vill läsa så har ni url:en till inlägget med den tendentiösa titeln ”HAX försökte förekomma Expressens porravslöjande” som text här: http://www.politikerbloggen.se/2009/07/01/22062/

Ge er nu Expressen, här är ni helt åt helvete fel ute.