Titlar förpliktigar – av vetenskapsmän ska vi kräva vetenskaplighet

På Newsmill skriver häromdagen tre gentlemän med fina titlar om att evolutionsteorien får allt svagare stöd ju mer vi vet om universum. De avslutar med ett resonemang om den antropiska principen:

>Den starka varianten av denna princip handlar i korthet om att universum och skapelsen är finjusterad in i minsta detalj för att kunna hysa kolbaserat liv och därmed medveten existens. Det verkar som om det finns ett bakomliggande syfte med hela universum: att skapa en medveten observatör av densamma. Ju mer fakta vi får om universum, desto svårare tycks det bli att tro att livet på jorden kom till av en slump.

Nu är det ju så att den antropiska principen inte uttalar sig om kasualitetpilens riktning. Att universums egenskaper är som gjorda för intelligent liv kan ju antingen bero på att det skapades för att härbärgera intelligent liv, eller på att i ett universum utan dessa egenskaper skulle inte intelligent liv kunna dyka upp och spekulera i universums eventuella skapelse.

Så när våra lärda herrar skriver:

>Hur har den genetiska informationen ursprungligen skapats, när den naturliga processen verkar vara att fortlöpande förstöra den? Livets uppkomst synes alltså fortfarande vara en gåta trots att evolutionsbiologer vill göra gällande att gåtan är löst och att det bara återstår några detaljer att reda ut. Simon Conway Morris, professor i evolutionär paleobiologi vid University of Cambridge menar att det verkar finnas en djup underliggande strävan till att evolutionen tar vissa vägar. Det hade inte kunnat bli vad som helst, utan det måste nödvändigtvis bli det, som det faktiskt blev (2).

Så behöver man inte ta detta till intäkt för att det finns en skapare. Att det måste bli det det faktiskt blev är en truism. Det blev ju det det blev. Vi lever i ett universum där evolutionen ledde fram till oss. Det är knappast förvånande att det evolutionen inte lika gärna kunde leda fram till något helt annat, den gjorde ju inte det.

Artikeln innehåller blott tre referenser till forskare och jag är beredd att sätta pengar på att alla tre forskarna är anhängare av intelligent design-tankegångar. På bloggen Tankebrott kan man läsa om en av de tre citerade forskarnas religiösa uppfattning.

Så på tre referenser som inte är representativa för den allmänna meningen i forskarvärlden och en suddig förståelse av den antropiska principen bygger man en artikel med anspråket att kullkasta ett av vetenskapens historiens största upptäkter. Rubriken ”Evolutionsteorien får allt svagare stöd ju mer vi vet om universum” visar ju på ambitionsnivån och agendan.

Vilka är det då som gör detta?

>Sture Blomberg är överläkare och docent i anestesi och intensivvård. Per Hoverstam är civilingenjör, teknisk fysik. Ivar Gustafsson är docent i numerisk analys. Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet, en kristen tankesmedja.

Här använder vi fina titlar för att verka trovärdiga: docent, professor och civilingenjör. Artikeln hade knappast fått samma genomslag om den undertecknats av Kalle dataprogrammerare, Peter finansanalytiker och Björn agronom. Men de tre vetenskapsmännen rör sig knappast på hemmaplan när de skriver om evolutionen. Teknisk fysik och numerisk analys må vara två ämnen som i modern evolutionsbiologi och molekylärbiologi utgör stöddiscipliner (man hämtar vissa metoder från fysiken och matematiken) men vad läran om smärtlindring och nedsövning har med evolution att göra är svårare att begripa.

Strategin är som bloggen Tankebrott påpekar inte ovanlig:

>Såsom vi tidigare påvisat här så finns det en mycket stark tendens bland de… alternativa rörelserna att använda sig av auktoritetsargumentet. Denna debattartikel är alltså inget nytt, i det här fallet är auktoriteten en överläkare, en civilingenjör och en docent som viftar med en illa dold partsinlaga från ID-lägret.

Redan de gamla grekerna lärde i sina retorikläror ut styrkan hos ethosargument: att öka sin trovärdighet med fina titlar eller genom att peka på sin erfarenhet.

Men detta får vi nog leva med som ett nödvändigt inslag i det offentliga samtalet. Vad värre är, är när vetenskapligt skolade människor med höga vetenskapliga tjänster som professurer och docenturer kastar all vetenskaplighet över bord. Jag hoppas verkligen att herrar Sture, Per och Ivar inte nöjer sig med så här undermåligt underbyggda resonemang med så här svag koppling till dagens kunskapsläge inom disciplinen när de handleder sina studenter.