Bypassoperation i politiken

En minister skulle inte klara sig utan statssekreterare och andra tjänstemän på departementet. Det är för många frågor att bereda, för många fakta att plocka in och sortera och alldeles för mycket mötande, bollande, och lobbande att hantera. De flesta ministrar tackar nog sin lyckliga stjärna för statssekreterarnas kompetens.

Häri ligger en fara, för barnet kan råka spolas ut med badvattnet. Oavsett kompetens, så är inte statssekreterarna eller andra tjänstemän inom regering och riksdag folkvalda. De har med andra ord INTE mandat att sätta agendan för den politik som förs. De folkvalda politikerna skall både initiera processen i lagstiftande och beslutsfattande, och ha sista ordet i vad som lämnar parlamentet — tjänstemännen är funktionärer och skall inte ha egen makt annat än på politikernas nåder.

När lobbyister kommer för att lägga fram sin sak till ett departement, så är det egentligen alltid ministern som skall vara inbegripen. Hon eller han kan delegera delar av den processen till en tjänsteman, men det får aldrig ske en total separation mellan politikern och intressegruppens lobbyist. Det värsta som kan hända är att tjänstemännen tar över initiering och beredning på ett sådant sätt att ministern inte ens är medveten om frågan förrän på ett sent stadium. I det läget är processen ofta så långt gången att politikern i praktiken ställs inför fullbordat faktum. Det är lätt att förvandlas till en gummistämpel för ambitiösa tjänstemän, alldeles för lätt om politikern dessutom inte är erfaren.

Det är oerhört viktigt ur demokratisk synvinkel att inte bygga upp en infrastruktur som institutionaliserar denna gummistämpelsituation. Makten får inte flyttas från folkvalda politiker till anonyma tjänstemän. Personliga imperier av folk som verkar bakom de folkvalda galjonsfigurerna måste till varje pris motverkas.

Det är tjänstemännens makt som är den stora utmaningen för demokratin i såväl EU som Sverige — tjänstemännen och lobbyisterna. Vi ser alltför stora tendenser till att tjänstemän ”rider” maskineriet, och att politiker bara blir glorifierade gummistämplar. Vi riskerar nomenklatura, vi riskerar lobbykrati och vi riskerar i högsta grad den mer osynliga och svåra formen av korruption.

Jag röstade själv en gång i tiden ja till EU, men nu börjar jag tveka. Jag hade hoppats på en demokratiseringsprocess, men det jag ser är snarare tendenser åt andra hållet. Av den anledningen, om inget annat, är det viktigt att folkvalda i Sverige vågar sätta sig upp mot direkta idiotier — till exempel datalagringsdirektivet. Den defaitistiska inställningen att saken redan är avgjord är inte hälsosam. Om ingen bråkar om saken, så gör vi oss själva maktlösa.

Det ultimata argumentet att rösta på piratpartiet

Så var det nu dags för datalagringsdirektivet att likt en zombie i en dålig skräckis sticka upp sin fula nuna ur underjorden. Låt mig gissa att datalagringsdirektivet är det lagförslag som får piratpartiets medlemsskara att spräcka tiotusenvallen. För vem skall man lita på?

ARRR!!!

Socialdemokraterna har sina egna jubelidioter som inte ser skogen för alla trän:

Själv anser Thomas Bodström att begreppet ”Bodströmsamhället” är smickrande:

–Jag vet inte hur många poliser och åklagare som har tackat mig för det här.

Sossarna får vi med andra ord räkna bort, de är trots allt källan till de senaste tokigheterna.

Folkpartiet och kristdemokraterna stödde sossarna ifråga om datalagringsdirektivet, så de kan vi också räkna bort. Rådde någon tvekan, så fick vi formbesked i FRA- och IPRED-frågorna.

Centerpartiet fortsätter att visa ”ryggrad”:

Den borgerliga alliansen är splittrad. Centerpartiet är, av integritetsskäl, motståndare till kravet på datalagring.

–Men Bodström har försatt oss i läget att det här måste genomföras. Vår utgångspunkt är miniminivån, sex månader, säger Johan Linander (c), rättspolitisk talesman.

De börjar nu få stolta traditioner i konsten att vika sig istället för att stå upp. Men integritet är lätt som en ideologisk teoretisk mental övning, det är först när det skall omsättas i praktik som agnarna skiljs från vetet — där har centern med all önskvärd tydlighet visat att ryggraden lämnas hemma i garderoben när man sätter sig i regering. De går med andra ord bort, fetbort!

Miljöpartiet och vänstern var båda stödpartier till den regering som drev frågan om teledatalagring, det vill säga den socialdemokratiska — deras lama protester innebar aldrig ens ett hot om att lämna regeringsställning för integritetens skull. Det har diskvalificerat dem i mina ögon, så de går också bort.

Med andra ord finns det inte ett enda riksdagsparti som visat en kombination av goda principer och principfasthet i frågor om integritet, personlig frihet och rättssäkerhet sett över de två senaste mandatperioderna. Inget av dem är med andra ord alternativ om man anser att dessa frågor kräver mer än läpparnas bekännelse. Ungdomsförbunden är en annan sak, men det är inte dem man röstar på.

Oj, jag glömde nämna moderaterna! Partiet som anser regeringsduglighet rimmar på piska. Partiet som kört över sin egen justitieminister i frågor där hon värnat integriteten. En justitieminister som tyvärr inte tycks vara speciellt konsekvent i sin syn på vad integritet innebär. För min del finns det bara tre uttalade moderater i den offentliga debatten utanför MUF som jag fortfarande respekterar: Karl Sigfrid som blev kuschad i FRA-frågan, Mary Jensen som fattar frågorna men tyvärr inte ingår i riksdag eller EU-parlament och Cristofer Fjellner för hans arbete med ACTA.

Men tre personer räcker inte för att friskriva moderaterna från ett och ett halvt år av den mest integritetsfientliga hållning ett parti visat, där de tidigare var den svenska politikens tydligaste röst mot kränkningar av den enskilda människan. De har blivit kappvändare och politruker. Talking is easy.

Så med mindre än att du tror att allt ont beror på invandringen, så finns inte så många alternativ. Invandrarhatarna är väl för övrigt inte heller kända för sin integritetspolitik direkt…

Själv ser jag bara ett enda alternativ, det jag själv skulle vilja kalla privatpartiet, men som har det lite putslustiga namnet Piratpartiet. Tro för all del inte att partiet bara handlar om att vi skall få ladda ner gratis, det handlar om integritet, personlig frihet och rättssäkerhet.

Det är dags att släppa sargen och komma med i matchen, var med och välj in Piratpartiet i EU och i riksdagen — de behövs för att vända trenden och återupprätta den personliga integriteten som en bärande princip för en frisk demokratisk rättsstat.

Datalagringsdirektivet är på många sätt det ultimata skälet att rösta på Piratpartiet.

Arbetsterapi för regleringsivrare — förbjud glödlampor

Ett ganska typiskt tecken på att en organisation blivit för stor, klumpig och diffus för sitt eget bästa, är när onödiga beslut kommer fram och drivs igenom utan verklig eftertanke. Något skall ju alla dessa korridorspringare sysselsätta sig med för att försvara sitt existensberättigande. Det är samma sak oavsett om det är internationella storföretag det rör sig om, eller beslutande församlingar och administrativa centra.

Senast ut på banan i den arbetsterapiverkstad för politiker, som EU tycks ha bestämt sig för att bli, är ett förbud mot glödlampor.

Jag har personligen inget emot alternativen. Faktum är att av fjorton takbelysningar i vårat hem, är i nuläget nio bestyckade med lysrör eller lågenergilampor. Av övriga sju armaturer är motsvarande siffra fyra. Trots det ställer jag mig frågande.

Den helt vanliga glödlampan producerar två saker, ljus och värme, vilka för oss svenskar är minst sagt positiva under den mörka kalla halvan av året. Lågenergilampan producerar samma saker fast med ett annat förhållande mellan ljus och värme — så mycket mer magiskt än så är det inte. I den mån lamporna producerar värme, så gäller samma kalkyler som vi vilken eluppvärmning som helst. Det är inte alltid det bästa sättet att värma sitt hem, men inte heller nödvändigtvis det sämsta.

Det man vinner med lågenergilampor, förutom att man inte i samma grad eluppvärmer hemmet, är längre livslängd — fast oftast bra mycket mindre otrolig sådan än reklamen påstår. Det man förlorar å andra sidan är en jävla massa pengar, eftersom de är dyra som skjortan och byxorna, möjligheten att obehindrat använda dimmer, samt en relativt ren och väl utprovad produkt.

Lågenergilampor är än så länge relativt skitiga skapelser. De är fulla av kvicksilver och annat otyg, och hör hemma i elavfall/riskavfall, ungefär som moderna batterier.

Det som är allra mest frånstötande med förslaget är dock klåfingrigheten, eftersom den som vanligt kommer få ”oförutsedda” konsekvenser.

En sådan konsekvens är att utvecklingen på området kommer bromsa, eftersom lågenenergilamporna förlorar sin hårdaste konkurrent. Fram till nu har det hänt en hel del i prissättning, livslängd, ljustemperatur och allmän pålitlighet — men vi är tydligen nöjda nu, eftersom vi slänger en skiftnyckel i utvecklingsmaskineriet.

En annan sådan konsekvens är miljömässig, eftersom ett fungerande pantsystem fortfarande väntar på att se dagens ljus. Vissa handlare tar emot lamporna, och vissa återvinningsstationer klarar av att hantera problemet — men en oerhört stor del av lamporna åker ut med de vanliga soporna. De ser till att även nästa generation blivande mammor kommer varnas för att äta för mycket insjöfisk från våra vatten.

Hade den alltid så hatade ”marknaden”, fått ta hand om problemet, så hade utvecklingen fortsatt. Självklara krav hade ställts på tillverkare och utvecklare att komma med allt renare, bättre och billigare produkter om de vill sälja något.

Fast det förstås, då hade ju någon EU-politiker, lobbyist eller funktionär funnit sig sysslolös.