Plockgodis för övervakningsivrare?

Skulle jag ha varit i närheten av Stockholm, så skulle jag gått på demonstration idag 15/7 klockan 17.00. Jag, som innan jag blev medlem i Piratpartiet inte varit på demonstration på gott och väl över tjugo år.

Problemet den här gången är det så kallade Stockholmsprogrammet, eller som Oscar Swartz noterar:

> Eftersom jag grundade internetoperatören Bahnhof en gång i tiden slås jag av följande mening:
> ”en aktiv politik för internationellt samarbete nödvändig för att man ska kunna införa mekanismer för indragning av kriminella internetleverantörers IP-adresser och underlätta en snabb nerstängning av webbplatser utanför Europa”
> Uppriktigt sagt har jag aldrig tidigare hört glunkas om någonting i den riktningen – och jag har följt de här frågorna länge. Vad menar man med ”kriminella internetleverantörer”? Det finns ju direktiv och lagar som är till för att skydda operatörer från ansvar för vad deras kunder håller på med, just för att vi inte på enkelt vis skall hindra fri kommunikation och yttrandefrihet.

Se också den debatt som var i TV4 med Billström, Ask och Engström. Notera hur knark, trafficking och barnporr som vanligt spelas ut som debattdödare…

Barnpornografi är naturligtvis hemskt, men ett långt mindre problem än Ask med flera vill göra gällande. Några femtonhundra sajter finns helt enkelt inte, det är vad britterna skulle kalla en red herring. Det är dock en väldigt populistisk röd strömming, eftersom det är svårt att ens kritisera det utan att någon dumsnut får för sig att man är apologetiskt inställd till folk som utnyttjar barn sexuellt. Samma sak gäller knarkfrågan, där få debattörer rakt ut skulle våga säga att de skiter i om knark är illegalt eller inte — eller till och med tycker att det i frihetens namn borde vara upp till var och en.

Jag skulle uppskatta om för en gångs skull debatten var renhårig, jag är hjärtligt trött på nyspråk. Det är tydligt att politikerna av idag inte förstår att det finns en gräns för när trygghetsivern blir den värsta terroristen mot det demokratiska samhället, när politikerna måste sluta agera knarklangare för trygghetsnarkomaner. De skulle gott kunna behöva en avgiftningskur själva med för den delen. Expressen skriver i sin ledare:

> Men att döma av informationen som hittills har framkommit kommer Stockholmsprogrammet att bli en milstolpe på vägen mot ett mer repressivt Storebrors-EU.
Hoten mot det öppna europeiska samhället i form av terrorism och organiserad brottslighet är reella. Men hur mycket av öppenheten kan man offra i öppenhetens namn?

Och:
> Ask säger visserligen att det är viktigt att hitta balansen mellan brottsbekämpning och individens integritet. Men det kan man knappast göra utan att diskutera förslagen. Regeringen och justitieministern måste bemöta kritiken. Motiverar hotbilden verkligen en massivt utökad övervakning? Vilka kontrollmekanismer förhindrar att det gigantiska systemet inte missbrukas?
> Ska man införa en paneuropeisk övervakningsregim bör man åtminstone diskutera saken med dem som ska övervakas. Beatrice Ask, tala med oss!

Det som stör mig mest är det gamla vanliga. Eller som HAX uttrycker det:

> -Vi vill ha insyn i processen precis som vi har insyn i riksdagen. Om det här hade skötts som i riksdagen hade vi kunnat diskutera allting i lugnare former från början. Men nu har man valt att anamma EU:s hemlighetsmakeri. Då blir det en brottningsmatch om vad som står i programmet och vad som inte står där.

För det står väldigt lite i programmet som är mer än tidstypiskt problematiskt. Det som däremot är mer oroande är den så kallade framtidsgruppens rapport. För det är ur den gottepåsen som lördagsgodiset troligen kommer hämtas.

Men det förstås, redan det som står är i vissa stycken fasaväckande:

> På sidan 25 i Stockholmsprogrammet görs tydligt att ett av målen är… “making it very clear that terrorist speech leads to further aggression and that terrorist propaganda is not covered by the freedom of speech”.

Överhuvudtaget är programmet en del av ett politiskt paradigmskifte som är klart oroande:

> Statewatch följer särskilt Stockholmsprogrammet här. De skrev följande när de presenterade en av sina rapporter.
>
> the EU has substituted the concept that data relating to EU citizens should in principle be kept private from state agencies, in favour of the principle that the state should have access to every detail about our private lives. In this scenario, data protection and judicial scrutiny of police surveillance are perceived by the EU as “obstacles” to efficient law enforcement cooperation. The Statewatch report calls for a “meaningful and wide-ranging debate” before it is “too late” for privacy and civil liberties.

Eller så är det inte ett paradigmskifte lika mycket som ett skifte i möjligheter:

> Många ställer sig frågan varför övervakningsstaten tycks skena, just nu.
>
> Det enkla svaret är att kontroll och övervakning ligger i politikens natur. Och att det är först nu politikerna och byråkraterna har fått de verktyg de behöver för att i stor skala och till ett lågt pris kunna hålla ett öga på oss medborgare.

Något av det mest insiktfulla jag läst är Anders Mildners artikel i SvD — ”Övervakningshetsen hotar pressfriheten”:

> Ur ett globalt perspektiv har inte mycket förändrats. Endast 18 procent av världens invånare lever idag i länder med pressfrihet.
>
> Man kan ju tycka att det i en sådan situation borde falla ett särskilt ansvar på oss som utgör den fria minoriteten.
>
> Problemet är att vi just nu håller på att kasta bort både den frihet som det tagit generationers slit att förverkliga – och vår möjlighet att bli tagna på allvar när vi vill kritisera de regimer som förföljer sina medborgare för deras åsikters skull.
>
> För samtidigt som pressfriheten minskar för varje år runtom i världen, ökar den politiska viljan här hemma att övervaka, censurera och kontrollera vår kommunikation. I dag träffas EU:s justitieministrar för att diskutera det så kallade Stockholmsprogrammet.

Med slutklämmen:

> Det största hotet mot all makt är fortfarande samma som det alltid har varit: vanliga människor med en möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter, fritt sprida information och fritt sluta sig samman i grupperingar efter eget huvud. Med ett tillbakablickande perspektiv borde vi därför inte förvånas över de val dagens makthavare nu gör.
>
> Men det kan vara väl värt att tänka på att historien också lär oss en annan sak: att de som slår ner på människors frihet i slutändan alltid kommer att betraktas som de skurkar de faktiskt är.

Alla inblandade in Stockholmsprogrammet är inte demokrater. Jag vet att det inte är så nyanserat, men jag kan inte med bästa vilja i världen uttrycka det på något annat sätt. De kan mycket väl vara för ett system där ett framröstat parlament styr den nationella agendan, men det gör dem inte till demokrater. I demokratin, som jag tolkar ordet, ingår begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet. Där ingår rätten till privatliv, där man inte blir kartlagd eller övervakad utan konkret brottsmisstanke. Där ingår rätten till ett rättssäkert hanläggande av sådana brottsmisstankar; rätten att inte bli dömd i sin frånvaro; rätten att försvara sig mot anklagelser; rätten till oskuldspresumtion. Där ingår rätten att inte få alla sina livsval överprövade av samhället. Där ingår rätten att inte bara yttra sig, men att kunna göra det anonymt. Där ingår rätten att fritt kunna ta del av information.

Det är både en och annan så kallad demokrat som inte riktigt tycks ha förstått detta. Alla ser inte var deras egen makt bör ta slut.

Jag rastar nu min påse.

Våldtäkt på den vetenskapliga metoden?

Jag har upptäckt en sak i mitt liv, när det står om mig eller någon närstående i tidningen är det aldrig helt sant! Jag läser därför tidningar med stor skepsis. Det förenklas, missförstås och ideologiseras; medvetet eller omedvetet. Det senaste exemplet på detta är de senaste dagarnas rapportering om en EU-finansierad rapport om våldtäkter i Europa, som sägs visa att vi i Sverige är sämst i klassen.

Eller med Johannes Forsbergs ord ”vi blundar för våldtäkterna”. Han drar i och för sig inte längre växlar på detta än att vi borde prata om det:

>Ett vittne i Stureplansrättegången sa att en tjej ska kunna gå naken genom gatan utan att våldtas. Givetvis ska hon kunna det. Men kan hon? Det är en viktig fråga.
>
>Att konstatera att en naken och redlös tjej i vissa lägen inte klarar sig undan övergrepp är inget rättfärdigande av övergreppet. Det sanktionerar inte våldtäktskulturen, det bara erkänner att den finns och att den inte försvinner bara vi blundar.
>
>Det är sorgligt att flickor måste förhålla sig till våldtäkter. Men världen är tyvärr ond på många sätt. Inget blir bättre av att man inte låtsas om det.
>
>Framförallt är det förstås vi män som måste förhålla oss till våldtäkter. Jag tror att fler svenska killar än jag har haft en idealisk bild av det fria, svenska utelivet.
>
>Vi borde prata om det.

Alla har vi en ideologi. Vi reagerar på spekulationer med att tro på dem eller eller inte tro på dem med utgångspunkt från våra värderingar och övertygelser. Det är alltså inte konstigt att olika debattörers tolkningar och reaktioner på EU-rapporten spretar åt alla håll.

Svensson konstaterar att Sverige inte alls har flest våldtäkter och fortsätter i en senare postning att visa stöd för detta i inhemska rapporter.

>Journalisterna och ledarskribenter som Johannes Forsberg i Expressen borde skämas för sitt orkitiska accepterande av en värdelös så kallad “forskarrapport”. Sverige har inte många våldtäktsbrott, undersökningar visar att Sverige ligger på medelnivå. Förmodligen ligger vi i verkligheten längre ner, för även i offerundersökningar kan man utgå från att en större andel av de som blivit våldtagna uppger detta i Sverige än i andra länder (se återigen BRÅ:s kommentar). Och vårt frigjorda sätt i förhållande till sex har förmodligen inga negativa konsekvenser vad det gäller våldtäkter. Det är bara moraltanter, kristna sexofober och en del journalister som tror det. Naturens ordning? Vilken idioti! För han är väl inte ironisk antar jag? För antagandet att Sverige skulle ligga högt i våldtäktsstatistiken är faktiskt bara skitsnack.

Widar Nord förkastar rapporten som bluff! Veronica Svärd ser den som en bekräftelse på det hon alltid vetat – en del män är svin! Kloka Johanna Sjödin har en mer skeptisk syn på rapporten trots sitt glödande engagemang för ämnet. Kent Persson använder den som slagträ i den partipolitiska debatten – våldtäkt är viktigare en kvinnlig mönstring.

Tankar från vänster kan man läsa en mer kritisk analys av hur rapporten egentligen kan tolkas.

>Både DN och SvD rapporterar idag om en studie som sägs visa att antalet våldtäkter (per 1000 invånare) är högre i Sverige än i andra jämförbara länder. Åtminstone är det intrycket man får av rubrikerna. I själva verkat handlar det emellertid om antalet anmälda våldtäkter.
>
>Det innebär att man inte kan säga att antalet faktiska våldtäkter är högre, eftersom antalet anmälningar inte behöver spegla hur det verkligen ligger till. Sådant man måste tänka på är att det är vanligare att våldtäkter anmäls i Sverige än i andra länder. Både för att kvinnan har en starkare, mer jämställd position i Sverige och för att fler typer av handlingar definieras som våldtäkt här än på annat håll.

Stefan Stenudd påminner om myten om de svenska självmorden:

>Jag påminns om svensk självmordsstatistik, som var i hetluften i en amerikansk presidentkampanj på 1950-talet, där den republikanske kandidaten varnade för svensk välfärd för att den tydligen ledde till en massa självmord.
>
>Men på den tiden var Sverige ett av de få länder som hade en korrekt statistik på självmord. I andra länder mörkades det eller behandlades inte alls statistiskt. Numera står det klart att Sverige inte alls ligger i topp på självmordsstatistiken.
>
>Det blir nog samma sak med våldtäkterna.

###Sluta våldta den vetenskapliga metoden!

Jag vägrar ha en åsikt i frågan. Jag har förgävs försökt hitta rapporten idag. Ingen av tidningarna som skriver om den behagar länka till den eller på annat sätt ge oss tillgång till originalkällan.

Så, elva forskare har gjort en rapport om vilken vi inte vet tillräckligt för att tolka vederhäftigheten. Journalister skriver om den, antingen naivt utbasunerande resultaten som om de vore den sannaste sanning eller möjligen med ängsliganågot ideologiska glasögon. Vi människor och läsare tror på en tolkning som stöds av våra fördomar.

Vet vi nu mer? Är vi klokare?

Att förstå vad man inte begriper

Med två meningar förklarar Christian Engström kärnproblemet både med Lissabonfördraget och EU:s demokratiska underskott:

>Redan det faktum att fördraget är oläsbart är tillräckligt skäl till att säga nej till det. Man ska inte skriva på avtal som man förstår att man inte begriper.

Ja, finns det något att tillägga? Jag tänker tillbaka på Margot Wallströms resonemang kring samma fråga.