The worst common denominator

HAX är en klarsynt man som med några enkla meningar försöker förklara varför EU inte fungerar.

I Nyheter 24 skriver han om ”worst practice”, det fenomen som gör att det jämt är de med mest byråkrati, högst skatt, mest kontroll, sämst tolerans, minst transparens etcetera som är mest högljudda och sätter agendan för EU som helhet.

Jag har sällan sett det så enkelt och uppenbart förklarat. Tar du en kraftigt heterogen grupp, vilken som helst, av någorlunda storlek och bestämmer att alla skall göra gemensam sak och följa samma regler och normer, så kommer det att bli så:

En tumregel är att EU alltid kommer fram till det som är sämstWorst practice, för att tala engelska. Det är alltid de som har den jävligaste byråkratin, de högsta skatterna, den mest repressiva politiken och mest övervakning som är mest högljudd – och som vinner. Vilket sedan drabbar alla andra EU-stater.

Det ligger i hela ”harmoniseringstankens” natur att de som skall ”harmoniseras” går från friheten att välja själva till att inrätta sig under kollektivets regler och att de som är mest represssiva alltid kommer att ha den starkaste rösten. Det är till och med inbakat som en slags absurditet, att om de ”minst repressiva” lyckas tvinga fram konformism från de som är mer repressiva, så är även det en form av repression…

Ett samarbete i Europa är viktigt och positivt. Vi har slagit varandra i huvudet under så många sekel, att det verkligen är dags för något annat. Vi är förhållandevis små stater och därför sårbara på den internationella scenen, men tillsammans är vi oerhört starka.

Men vi är också ett område som producerat oerhört många byråkrater och autokrater. Skyddet mot detta är inte att lämna över nationalstaternas makt till en central byråkrati, det är snarast att sätta räven att vakta hönsgården.

Vi ser sällan kvällspressen jaga EU-politiker på det sätt som drevet går nationellt. Med få undantag kan de göra lite som de vill utan risk att bli synade. Det är guldläge för lobbyister, det är guldläge för alla de som vill verka utan att synas och vars agenda inte riktigt tål dagens ljus.

Vi har tyvärr i hela vår ansats helt missat att en försöka göra något åt den saken, istället sväljer vi vad dumheter som helst.

Därför kan vi räkna med att vi överlag kommer att se en harmonisering som hela tiden strävar efter att göra det sämsta till regel för alla och vars flexibilitet är som att se en elefant dansa balett.

Med sådana vänner behöver upphovsrätten inga fiender…

Redan för två år sedan röstade EU-parlamentet igenom en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 70 år. Hittills har inte så mycket mer hänt, eftersom det saknats majoritet i ministerrådet för en sådan förändring.

Nu har ett par länder bytt fot i frågan och det börjar verka troligt att förändringen snart kommer röstas igenom. Flera länder protesterar, däribland Sverige. Christian Engström har försökt väcka frågan på nytt i EU-parlamentet, men fått beskedet att det inte går av procedurtekniska skäl. Det beskedet kom naturligtvis så sent att det är i princip omöjligt att överklaga innan frågan tas upp i ministerrådet…

A blast from the past!

I botten av smeten hittar vi med säkerhet de vanliga lobbyisterna, vars agenda tycks vara en upphovsrätt utan bortre gräns. Denna eviga strävan mot evigheten får mothugg från den akademiska världen, alla är inte lika sugna på att överföra pengar från levande till döda artister — vilket blir en av konsekvenserna. I realiteten finns bara en vinnare, skivindustrin, alla vi andra är förlorare.

Jag skojar inte: alla vi andra är förlorare.

  • Det gäller nu levande och verkande artister, som för sin utkomst blir tvungna att konkurrera med artister som verkade för mer än femtio år sedan. I realiteten är det en resursförflyttning från dessa till skivindustrin.
  • Det gäller allmänhet, radio och TV, som får betala för material som annars skulle vara fritt tillgängligt.
  • Det gäller samhället, som får bära kostnaderna för att försvara denna förlängning av upphovsrätten.

Idel förlorare alltså. Särskilt om man dessutom antar, vilket jag tycker det finns belägg för, att även vinnarna är förlorare.

De som nu kommer skåla i champagne när den här förlängningen går igenom, borde kanske hejda sig ett par sekunder och fråga sig vad denna ”seger” kommer att innebära. Risken är ganska stor att det är fråga om en monstruös pyrrhus-seger, en förlust i segerns förklädnad.

Det kommer att ytterligare minska upphovsrättens legitimitet, eftersom det ännu tydligare än tidigare visar just hur långt från sitt ursprungliga syfte upphovsrätten kommit. Relevansen mellan upphovsrättens ursprungliga mål och den lagstiftning som redan nu ligger är minimal. Att fjärma de två ytterligare från varandra kommer bara att påskynda den process av alienation som redan påbörjats. Eller för att tala ren svenska: Om folk hade dålig respekt för upphovsrätten innan, kommer respekten för ett system som så uppenbart inte längre bryr sig om relevans vara minimal.

Det här är skillnaden mellan legalitet och legitimitet. Legalitet kan i mångt och mycket försvaras med våld i någon form: straffansvar, skadeståndsskyldighet, polistillslag, razzior, propaganda. Legitimiteten kan däremot aldrig försvaras med våld och när den väl förlorats, så kan den aldrig vinnas åter.

Men det kan nog vara så att det slaget redan är förlorat, att legitimiteten redan sedan länge är försvunnen. Om det är så, och nog kan det vara så, så är det vi ser snarare en ockrares försök att ersätta respekten för legitimiteten och viljan att göra rätt för sig med rädsla och i förlängningen krossade knäskålar för de som inte betalar…

EU-forskning för total övervakning

Självaste Orwell hade häpnat, skriver Henrik Alexandersson om det EU-finansierade forsknings- och utvecklingsprojektet INDECT. Och efter att ha surfat runt en stund på projektets hemsida inser jag att det hela är ännu värre än HAX rubrik antyder.

Här används EUs forskningspengar till ett rent teknikutvecklingsprojekt. För att få fram system som kan suga upp, samköra och analysera information från internet, bloggar och chatsajter, från övervakningskameror och från allt material som polis och säkerhetstjänst på andra sätt samlat in.

Inom projektet utvecklas därför program för ansiktsigenkänning i realtid. För automatisk analys av material på bloggar och chatsajter. För kartläggning och analys av sociala nätverk.  Och system som ska kunna koppla ihop och analysera allt detta i ett svep.  Inte för att kunna följa rörelser hos dem som redan är misstänkta. Utan för att hitta misstänkta mönster hos människor som polis och säkerhetstjänst ännu inte intresserat sig för, så att de kan ta sig en närmare titt på dem!

Tror ni jag överdriver? Gå till projektets hemsida, och studera speciellt sidan Public Deliverables, punkterna 4.1, 4.2 och 4.3. Titta på deras egen promovideo hos Beelzebjörn. Eller scrolla nedåt, till slutet av detta inlägg, där jag klistrat in projektets egen presentation av sig själv!

”Bara forskning”: Visserligen skriver man gång på gång i projektbeskrivningarna att det hela är ett rent forskningsprojekt, och att det inom ramen för forskningsprojektet inte är tanken att implementera systemen i stor skala (utan bara testköra dess olika delar lokalt). Men arbetet är finansierat av det sk sjunde ramprogrammet, vars hela syfte är att stödja forskning som är direkt inriktad på att uppnå samhälleliga mål  EU-kommissionen anser önskvärda. I detta fall har anslaget beviljats för målet ”Intelligent urban environment observation system”.

”Etiska överväganden”: Som man omedelbart upptäcker när man surfar runt på projektets sajt inser de ansvariga att frågorna är känsliga och skriver därför en hel del om etik och etisk granskning av det hela. Men läser man ser man snabbt att det är rent snömos som i grunden kokar ner till Bodström/Ask-doktrinen: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta och lite måste vi tåla för att försvara oss mot de hemska terroristerna. I den etiskt rådgivande kommittén dominerar poliser och säkerhetsexperter, med enstaka advokater och etiker som gisslan. En observation som tål att fundera över är att de länder som framför allt är inblandade i projektet är de nya EU-staterna i öst. Och britterna.

Ansvar för beslutet: Både formuleringen av den utlysning (”call for proposals”) som ledde till denna ansökan, och besluten om vilka projekt som skulle tilldelas medel har fattats av EU-kommissionen. I en rådgivande kommitté, som uttryckligen kan köras över av kommissionens tjänstemän, finns två namn som klingar svenskt: Bengt Sundelius, från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Och Erik Berglund, på EUs gränsförvaltningsbyrå Frontex.

Jag vill därför fråga dessa två rådgivare, EU-kommissionär Malmström och inte minst forskningsminister Tobias Krantz:

  1. Kan man tolka det faktum att EU anslagit pengar till detta projekt inom ramen för anslag till forskning för att lösa angelägna samhälleliga problem på något annat sätt än att man anser det rimligt att börja använda ett sådant system på europeisk skala?
  2. Är framtagandet av ”Intelligent urban environment observation system” ett angeläget samhälleligt mål av samma vikt som kamp mot antibiotikaresistenta bakterier, utveckling av AIDS-vaccin eller energisnålare bilmotorer?
  3. Anser forskningsminister Tobias Krantz att det är sådant här de svenska skattepengar ska användas till som skjuts in i EU-systemet för målrelaterad forskning istället för att delas ut till fri grundforskning via fakulteter och forskningsråd?

Man kan ju undra vilket nästa steg blir. Jag tror jag vet vad jag ska försöka: Leta reda på några kemister och neuroforskare, och tillsammans med dem ansöka om stora anslag för att åt våra värderade terroristjägare utveckla en drog, som ska få alla infångade terrorister att tala sanning. Tänk så mycket snabbare våra terroristjägare kommer att få veta vad de behöver, när de slipper använda utdragna ”särskilda förhörsmetoder”. Och så mycket negativ publicitet de kommer att slippa! Sedan kan vi uppkalla medlet efter en av den svenska litteraturens bortglömda mästerverk: Kallocain!

Bilaga

Eftersom Scaber Nestor säger att INDECT kommer att stänga sin hemsida har jag klistrat in deras kortpresentation av sig själva här:

Welcome to INDECT homepage

Intelligent information system supporting observation, searching and detection for security of citizens in urban environment.

The main objectives of the INDECT project are:

  • to develop a platform for: the registration and exchange of operational data, acquisition of multimedia content, intelligent processing of all information and automatic detection of threats and recognition of criminal behaviour or violence,
  • to develop the prototype of an integrated, network-centric system supporting the operational activities of police officers, providing techniques and tools for observation of various mobile objects,
  • to develop a new type of search engine combining direct search of images and video based on watermarked contents, and the storage of metadata in the form of digital watermarks.

INDECT is a research project. The list of objectives DOES NOT include ANY kind of global monitoring of ANY society.

The main expected results of the INDECT project are:

  • to realise a trial installation of the monitoring and surveillance system in various points of city agglomeration and demonstration of the prototype of the system with 15 node stations
  • implementation of a distributed computer system that is capable of acquisition, storage and effective sharing on demand of the data as well as intelligent processing,
  • construction of a family of prototypes of devices used for mobile object tracking,
  • construction of a search engine for fast detection of persons and documents based on watermarking technology and utilising comprehensive research on watermarking technology used for semantic search,
  • construction of agents assigned to continuous and automatic monitoring of public resources such as: web sites, discussion forums, UseNet groups, file servers, p2p networks as well as individual computer systems,
  • elaboration of Internet based intelligence gathering system, both active and passive, and demonstrating its efficiency in a measurable way.

Indect is funded under the Seventh Framework Programme (FP7, for more information click here), grant agreement 218086, as a ”Collaborative Project”. INDECT research area is defined by the FP7 call ”Intelligent urban environment observation system” (SEC-2007-1.2-01), for more information click here. The project duration is 60 months.

Tiziano Motti – smile29 – ogillar anonymitet

Tiziano Motti, en av de som skapade smile29-deklarationen, kontrar på europaportalen om att han inte alls är intresserad av alla googlesökningar. Det är facebook, youtube med flera han ”egentligen” är ute efter — för att inte tala om vår anonymitet.

Europaportalen

Hur går försvaret av medborgarnas friheter ihop med att vilja lagra alla människors sökningar på Google?
– Det gör det inte, säger Tiziano Motti.

Han vill inte alls spara alla sökningar som görs på nätet.
– Förslaget handlar egentligen om så kallade ”content providers”, det vill säga de som gör att man kan lägga upp material på internet, som Facebook, Youtube eller bloggverktyg. Det är de som ska spara IP-nummer, precis som internetoperatörerna måste göra i dag enligt datalagringsdirektivet, säger han.

Det är med andra ord vår rätt att anonymt bidra med innehåll på nätet som är problemet enligt Motti. Vad han egentligen menar med det framgår allteftersom intervjun drar ut på tiden:

De utlovade femton minuterna växer till tjugofem, till trettiofem. Han är mån om att få fram sitt budskap. Och till slut landar han i en slutsats, det som han kallar det övergripande syftet med initiativet:
– Det ska inte gå att surfa anonymt på internet. Jag vill introducera den så kallade skyddade anonymiteten, säger han och drar ut på de två orden.

Enligt Tiziano Motti måste man hitta en balans på nätet, och det ska ske genom den ”skyddade identiteten”. För att någon ska kunna få tillgång till nätet måste denne identifiera sig genom att skicka in uppgifter till internetoperatören.

Sedan ska varje uppladdning av text, bilder eller videoklipp kunna spåras av myndigheterna. Däremot ska man fortsatt kunna vara anonym gentemot andra internetanvändare.
– Jag är en försvarare av yttrandefriheten, jag gillar inte censur. Men i dag kan någon som blir förtalad eller anklagad för något på nätet inte försvara sig ordentligt.

Hur ska det gå till rent tekniskt?
– Jag är ingen tekniker, fråga inte mig, säger han och fäller ner blicken en sekund för första och enda gången under vårt samtal.

Mottis ”skyddade anonymitet” är nyspråk för att man inte har någon anonymitet alls gentemot myndigheterna, utan endast gentemot andra internetanvändare. Nyspråk för att det när man säger det låter som om anonymiteten skulle stärkas, när det egentligen är den diametralt motsatta utvecklingen han propagerar för.

Motti har skapat föreningen Rättigheternas Europa som säger sig vilja skydda vanliga medborgares fri och rättigheter. Det påminner mest om TV-predikanten från Genesis: ”Jesus He Knows Me”:

Won’t find me practising what I’m preaching
won’t find me making no sacrifice
but I can get you a pocketful of miracles
if you promise to be good, try to be nice
God will take good care of you
just do as I say, don’t do as I do

Det räcker inte att säga att man vill försvara medborgares rättigheter och friheter, man måste visa det i praktisk handling. Resonemanget han för är att rätten att kunna sätta dit någon som förtalar dig eller anklagar dig för något trumfar rätten att vara anonym.

Än en gång är det myndigheterna som skall vara garanten för ”det goda”, det vill säga att kunskapen om identiteten inte missbrukas. Motti säger sig till och med vara en försvarare av yttrandefriheten och motståndare till censur, men grunden för yttrandefrihet är möjligheten till anonymitet och det är inte privatpersoner som censurerar utan det är just de myndigheter som skall företräda ”det goda”.

Vad Motti dessutom inte riktigt tycks vilja kännas vid, är att deklarationen han var med och skapade faktiskt uppmanar till att just spara sökord från sökmotorer som en del av datalagringsdirektivet. Att han nu kommer och påstår att han egentligen ville något annat, illustrerar mer hur han spelar med systemet än påverkar innehållet i deklarationen som gått igenom.

Det är starkt oroande att en person som anser att medborgarnas rätt till anonymitet är förhandlingsbar helt tydligt har tillgång till de resurser som kampanjen för smile29 måste ha konsumerat. Vad är nästa ”rättighetsskydd” han vill införa, och hur kommer han att driva frågan kring smile29 framöver?

Jag får alltid en slags känsla av att titta in i den mörka historien när jag läser kommentarer från människor som Tiziano Motti. Jag tänker undvika Godwins lag här, men kan ändå inte låta bli att känna hur det kryper utmed ryggraden av obehag. Tillräckligt med tid har gått sedan vi senast brände fingrarna ordentligt, och nuvarande generationer har inte egna erfarenheter utan bara det de kunnat läsa sig till eller fått berättat av föräldrar och deras föräldrar. Jag får känslan av att vi vann det kalla kriget, men att vi i och med det snabbt glömde vad vi egentligen kämpade för…

Spansk glömska

Hos Christian Engström läser jag om det spanska ordförandeskapets debut i den europeiska nationalsporten övervakningshets.

Francisco Ros Peran, som är spansk minister med ansvar för telekommunikation och informationsamhället, hade såvitt jag förstår Christians sammanfattning med sig två skarpa förslag när han på en middag skulle sammanfatta ambitionsnivån för Spaniens ordförandeskap över EU inom sitt område. Eller skarpa och skarpa. Det andra förslaget får nog snarare beskrivas som tämligen oslipat, ovasst, ja rent ut sagt sinnesslött.

Förslag ett är bara mer av samma som vi hört ett tag från ledande europeiska politiker. Intellectual property, för att låna det internationella begreppet, måste skyddas till varje tänkbart pris.

>We need new legislation to get young people to respect intellectual property. They think that everthing on the net is free.

Så IPRED1 fungerar inte, enter IPRED2 antar jag. Insikten att lagstiftning inte är en verksam metod för att stoppa genomgripande beteende- och samhällsförändringar verkar vi få vänta på en ny generations politiker innan den slår igenom.

Förslag två är däremot något nytt, åtminstone på den europeiska scenen. Mr Peran vill hjälpa internet att glömma. Information som nått ut till offentligheten och som är misshaglig ska alltså förmås att försvinna. Hörde jag någon säga censur?

Exakt hur denna glömska ska åstadkommas hade inte Mr Peran funderat ut än, men att komma på en metod för statligt inducerad digital glömska som inte möter kriterierna för censur har jag svårt att tro att han lyckas med.

Kan inte någon byta ut alla dessa okunniga dårar vi fått som makthavare mot andra och bättre. Jag begär inte att alla ska försvinna samtidigt. Jag nöjer mig med att några av dem inte har otur när de tänker så fort de närmar sig frågor som har med internet att göra, att några av dem har kvar sin demokratiska kompass även när de tänker kring informationssamhället, att några av dem känner igen repressiva lagar.

I september har vi riksdagsval i Sverige och kan välja bort de politiker som vill riva sönder det vi tillsammans byggt upp, när vi byggde världens största uppslagsverk, samtalsgenerator, kulturspridare, demokratiförsvarare i en enda maskin. Rösta på Piratpartiet den 19 september!

EDIT: Jag hittade texten via HAX

EUs lagar trumfar de svenska

Undrar hur många som fattat det här i det svenska rättsväsendet eller politiken?

Anders S Lindbäck:

Telia hänvisar till att även om Datalagringsdirektivet inte ännu är implementerat i Svensk Lagstiftning så har vi svenskar alla rättigheter vi får enligt datalagringsdirektivet. Det finns beslut i EG-domstolen om EU-länder är sena att implementera direktiv så skall ändå medborganra i det landet ha rätt till de fördelar de får enligt EU-direktivet.  Svenska domstolar är egentligen tvingade att döma enligt EG-domstolens prejudikat.

Datalagringsdirektivet innebär att uppgifterna som samlas in bara får utlämnas till myndighet, inte till privata intressen. Det innebär i sin tur att de inte får lämnas ut till rättighetsinnehavare i IPRED-fall.

Var det någon som sa ordet obsolet?

Plockgodis för övervakningsivrare?

Skulle jag ha varit i närheten av Stockholm, så skulle jag gått på demonstration idag 15/7 klockan 17.00. Jag, som innan jag blev medlem i Piratpartiet inte varit på demonstration på gott och väl över tjugo år.

Problemet den här gången är det så kallade Stockholmsprogrammet, eller som Oscar Swartz noterar:

> Eftersom jag grundade internetoperatören Bahnhof en gång i tiden slås jag av följande mening:
> ”en aktiv politik för internationellt samarbete nödvändig för att man ska kunna införa mekanismer för indragning av kriminella internetleverantörers IP-adresser och underlätta en snabb nerstängning av webbplatser utanför Europa”
> Uppriktigt sagt har jag aldrig tidigare hört glunkas om någonting i den riktningen – och jag har följt de här frågorna länge. Vad menar man med ”kriminella internetleverantörer”? Det finns ju direktiv och lagar som är till för att skydda operatörer från ansvar för vad deras kunder håller på med, just för att vi inte på enkelt vis skall hindra fri kommunikation och yttrandefrihet.

Se också den debatt som var i TV4 med Billström, Ask och Engström. Notera hur knark, trafficking och barnporr som vanligt spelas ut som debattdödare…

Barnpornografi är naturligtvis hemskt, men ett långt mindre problem än Ask med flera vill göra gällande. Några femtonhundra sajter finns helt enkelt inte, det är vad britterna skulle kalla en red herring. Det är dock en väldigt populistisk röd strömming, eftersom det är svårt att ens kritisera det utan att någon dumsnut får för sig att man är apologetiskt inställd till folk som utnyttjar barn sexuellt. Samma sak gäller knarkfrågan, där få debattörer rakt ut skulle våga säga att de skiter i om knark är illegalt eller inte — eller till och med tycker att det i frihetens namn borde vara upp till var och en.

Jag skulle uppskatta om för en gångs skull debatten var renhårig, jag är hjärtligt trött på nyspråk. Det är tydligt att politikerna av idag inte förstår att det finns en gräns för när trygghetsivern blir den värsta terroristen mot det demokratiska samhället, när politikerna måste sluta agera knarklangare för trygghetsnarkomaner. De skulle gott kunna behöva en avgiftningskur själva med för den delen. Expressen skriver i sin ledare:

> Men att döma av informationen som hittills har framkommit kommer Stockholmsprogrammet att bli en milstolpe på vägen mot ett mer repressivt Storebrors-EU.
Hoten mot det öppna europeiska samhället i form av terrorism och organiserad brottslighet är reella. Men hur mycket av öppenheten kan man offra i öppenhetens namn?

Och:
> Ask säger visserligen att det är viktigt att hitta balansen mellan brottsbekämpning och individens integritet. Men det kan man knappast göra utan att diskutera förslagen. Regeringen och justitieministern måste bemöta kritiken. Motiverar hotbilden verkligen en massivt utökad övervakning? Vilka kontrollmekanismer förhindrar att det gigantiska systemet inte missbrukas?
> Ska man införa en paneuropeisk övervakningsregim bör man åtminstone diskutera saken med dem som ska övervakas. Beatrice Ask, tala med oss!

Det som stör mig mest är det gamla vanliga. Eller som HAX uttrycker det:

> -Vi vill ha insyn i processen precis som vi har insyn i riksdagen. Om det här hade skötts som i riksdagen hade vi kunnat diskutera allting i lugnare former från början. Men nu har man valt att anamma EU:s hemlighetsmakeri. Då blir det en brottningsmatch om vad som står i programmet och vad som inte står där.

För det står väldigt lite i programmet som är mer än tidstypiskt problematiskt. Det som däremot är mer oroande är den så kallade framtidsgruppens rapport. För det är ur den gottepåsen som lördagsgodiset troligen kommer hämtas.

Men det förstås, redan det som står är i vissa stycken fasaväckande:

> På sidan 25 i Stockholmsprogrammet görs tydligt att ett av målen är… “making it very clear that terrorist speech leads to further aggression and that terrorist propaganda is not covered by the freedom of speech”.

Överhuvudtaget är programmet en del av ett politiskt paradigmskifte som är klart oroande:

> Statewatch följer särskilt Stockholmsprogrammet här. De skrev följande när de presenterade en av sina rapporter.
>
> the EU has substituted the concept that data relating to EU citizens should in principle be kept private from state agencies, in favour of the principle that the state should have access to every detail about our private lives. In this scenario, data protection and judicial scrutiny of police surveillance are perceived by the EU as “obstacles” to efficient law enforcement cooperation. The Statewatch report calls for a “meaningful and wide-ranging debate” before it is “too late” for privacy and civil liberties.

Eller så är det inte ett paradigmskifte lika mycket som ett skifte i möjligheter:

> Många ställer sig frågan varför övervakningsstaten tycks skena, just nu.
>
> Det enkla svaret är att kontroll och övervakning ligger i politikens natur. Och att det är först nu politikerna och byråkraterna har fått de verktyg de behöver för att i stor skala och till ett lågt pris kunna hålla ett öga på oss medborgare.

Något av det mest insiktfulla jag läst är Anders Mildners artikel i SvD — ”Övervakningshetsen hotar pressfriheten”:

> Ur ett globalt perspektiv har inte mycket förändrats. Endast 18 procent av världens invånare lever idag i länder med pressfrihet.
>
> Man kan ju tycka att det i en sådan situation borde falla ett särskilt ansvar på oss som utgör den fria minoriteten.
>
> Problemet är att vi just nu håller på att kasta bort både den frihet som det tagit generationers slit att förverkliga – och vår möjlighet att bli tagna på allvar när vi vill kritisera de regimer som förföljer sina medborgare för deras åsikters skull.
>
> För samtidigt som pressfriheten minskar för varje år runtom i världen, ökar den politiska viljan här hemma att övervaka, censurera och kontrollera vår kommunikation. I dag träffas EU:s justitieministrar för att diskutera det så kallade Stockholmsprogrammet.

Med slutklämmen:

> Det största hotet mot all makt är fortfarande samma som det alltid har varit: vanliga människor med en möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter, fritt sprida information och fritt sluta sig samman i grupperingar efter eget huvud. Med ett tillbakablickande perspektiv borde vi därför inte förvånas över de val dagens makthavare nu gör.
>
> Men det kan vara väl värt att tänka på att historien också lär oss en annan sak: att de som slår ner på människors frihet i slutändan alltid kommer att betraktas som de skurkar de faktiskt är.

Alla inblandade in Stockholmsprogrammet är inte demokrater. Jag vet att det inte är så nyanserat, men jag kan inte med bästa vilja i världen uttrycka det på något annat sätt. De kan mycket väl vara för ett system där ett framröstat parlament styr den nationella agendan, men det gör dem inte till demokrater. I demokratin, som jag tolkar ordet, ingår begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet. Där ingår rätten till privatliv, där man inte blir kartlagd eller övervakad utan konkret brottsmisstanke. Där ingår rätten till ett rättssäkert hanläggande av sådana brottsmisstankar; rätten att inte bli dömd i sin frånvaro; rätten att försvara sig mot anklagelser; rätten till oskuldspresumtion. Där ingår rätten att inte få alla sina livsval överprövade av samhället. Där ingår rätten att inte bara yttra sig, men att kunna göra det anonymt. Där ingår rätten att fritt kunna ta del av information.

Det är både en och annan så kallad demokrat som inte riktigt tycks ha förstått detta. Alla ser inte var deras egen makt bör ta slut.

Jag rastar nu min påse.

Våldtäkt på den vetenskapliga metoden?

Jag har upptäckt en sak i mitt liv, när det står om mig eller någon närstående i tidningen är det aldrig helt sant! Jag läser därför tidningar med stor skepsis. Det förenklas, missförstås och ideologiseras; medvetet eller omedvetet. Det senaste exemplet på detta är de senaste dagarnas rapportering om en EU-finansierad rapport om våldtäkter i Europa, som sägs visa att vi i Sverige är sämst i klassen.

Eller med Johannes Forsbergs ord ”vi blundar för våldtäkterna”. Han drar i och för sig inte längre växlar på detta än att vi borde prata om det:

>Ett vittne i Stureplansrättegången sa att en tjej ska kunna gå naken genom gatan utan att våldtas. Givetvis ska hon kunna det. Men kan hon? Det är en viktig fråga.
>
>Att konstatera att en naken och redlös tjej i vissa lägen inte klarar sig undan övergrepp är inget rättfärdigande av övergreppet. Det sanktionerar inte våldtäktskulturen, det bara erkänner att den finns och att den inte försvinner bara vi blundar.
>
>Det är sorgligt att flickor måste förhålla sig till våldtäkter. Men världen är tyvärr ond på många sätt. Inget blir bättre av att man inte låtsas om det.
>
>Framförallt är det förstås vi män som måste förhålla oss till våldtäkter. Jag tror att fler svenska killar än jag har haft en idealisk bild av det fria, svenska utelivet.
>
>Vi borde prata om det.

Alla har vi en ideologi. Vi reagerar på spekulationer med att tro på dem eller eller inte tro på dem med utgångspunkt från våra värderingar och övertygelser. Det är alltså inte konstigt att olika debattörers tolkningar och reaktioner på EU-rapporten spretar åt alla håll.

Svensson konstaterar att Sverige inte alls har flest våldtäkter och fortsätter i en senare postning att visa stöd för detta i inhemska rapporter.

>Journalisterna och ledarskribenter som Johannes Forsberg i Expressen borde skämas för sitt orkitiska accepterande av en värdelös så kallad “forskarrapport”. Sverige har inte många våldtäktsbrott, undersökningar visar att Sverige ligger på medelnivå. Förmodligen ligger vi i verkligheten längre ner, för även i offerundersökningar kan man utgå från att en större andel av de som blivit våldtagna uppger detta i Sverige än i andra länder (se återigen BRÅ:s kommentar). Och vårt frigjorda sätt i förhållande till sex har förmodligen inga negativa konsekvenser vad det gäller våldtäkter. Det är bara moraltanter, kristna sexofober och en del journalister som tror det. Naturens ordning? Vilken idioti! För han är väl inte ironisk antar jag? För antagandet att Sverige skulle ligga högt i våldtäktsstatistiken är faktiskt bara skitsnack.

Widar Nord förkastar rapporten som bluff! Veronica Svärd ser den som en bekräftelse på det hon alltid vetat – en del män är svin! Kloka Johanna Sjödin har en mer skeptisk syn på rapporten trots sitt glödande engagemang för ämnet. Kent Persson använder den som slagträ i den partipolitiska debatten – våldtäkt är viktigare en kvinnlig mönstring.

Tankar från vänster kan man läsa en mer kritisk analys av hur rapporten egentligen kan tolkas.

>Både DN och SvD rapporterar idag om en studie som sägs visa att antalet våldtäkter (per 1000 invånare) är högre i Sverige än i andra jämförbara länder. Åtminstone är det intrycket man får av rubrikerna. I själva verkat handlar det emellertid om antalet anmälda våldtäkter.
>
>Det innebär att man inte kan säga att antalet faktiska våldtäkter är högre, eftersom antalet anmälningar inte behöver spegla hur det verkligen ligger till. Sådant man måste tänka på är att det är vanligare att våldtäkter anmäls i Sverige än i andra länder. Både för att kvinnan har en starkare, mer jämställd position i Sverige och för att fler typer av handlingar definieras som våldtäkt här än på annat håll.

Stefan Stenudd påminner om myten om de svenska självmorden:

>Jag påminns om svensk självmordsstatistik, som var i hetluften i en amerikansk presidentkampanj på 1950-talet, där den republikanske kandidaten varnade för svensk välfärd för att den tydligen ledde till en massa självmord.
>
>Men på den tiden var Sverige ett av de få länder som hade en korrekt statistik på självmord. I andra länder mörkades det eller behandlades inte alls statistiskt. Numera står det klart att Sverige inte alls ligger i topp på självmordsstatistiken.
>
>Det blir nog samma sak med våldtäkterna.

###Sluta våldta den vetenskapliga metoden!

Jag vägrar ha en åsikt i frågan. Jag har förgävs försökt hitta rapporten idag. Ingen av tidningarna som skriver om den behagar länka till den eller på annat sätt ge oss tillgång till originalkällan.

Så, elva forskare har gjort en rapport om vilken vi inte vet tillräckligt för att tolka vederhäftigheten. Journalister skriver om den, antingen naivt utbasunerande resultaten som om de vore den sannaste sanning eller möjligen med ängsliganågot ideologiska glasögon. Vi människor och läsare tror på en tolkning som stöds av våra fördomar.

Vet vi nu mer? Är vi klokare?

Att förstå vad man inte begriper

Med två meningar förklarar Christian Engström kärnproblemet både med Lissabonfördraget och EU:s demokratiska underskott:

>Redan det faktum att fördraget är oläsbart är tillräckligt skäl till att säga nej till det. Man ska inte skriva på avtal som man förstår att man inte begriper.

Ja, finns det något att tillägga? Jag tänker tillbaka på Margot Wallströms resonemang kring samma fråga.