Det är bara att konstatera, att teckna är precis som alla andra motoriska hantverk något man måste träna för att inte bli klumpigare. Har man väl en gång lärt sig de grundläggande färdigheterna, så tappar man aldrig helt. Men underhåller man inte, så känns det som det växt ut ett extra par fingrar på varje hand i mellanperioden.

Jag har tecknat lite professionellt på sista tiden, och det är gott och väl. Tyvärr har de uppdragen varit mer en fråga om öga än hand. Nu kände jag att jag behövde träna öga-hand lite grand, så jag plockade fram en bild från valvakan att ha som utgångspunkt för att måla.

Jag tänkte dessutom prova en ny teknik jag varit lite nyfiken på, vilket ställde till det ytterligare eftersom jag inte är van vid den. Faktiskt var den helt bakvänd för mig, men lite spännande. Oavsett vilket, så var det som kom ut i andra änden rätt OK, men jag fick slita för det…

Nå om de unga tu ser bilden och gillar den, så behöver det bara hojta efter en med bättre upplösning. För er andra skall jag helt egocentriskt i alla fall visa bilden, oavsett om ni vill se den eller inte

Förbaskat gulligt par från valvakan.

Detta inlägg är en del i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering – Val-U. Läs gärna de andra.

Det finns mycket att säga om hur valet förändrat hur politik bedrivs och kan bedrivas. Och mycket av det har redan sagts av andra kloka skribenter. Just nu lyssnar jag på ett klokt samtal om saken i P1:s Konflikt

Under valrörelsen förekom det en diskussion i gammelmedia om vilket parti som skulle lyckas bäst med att använda sociala medier i EU-valkampanjen. Man talade om att alla sneglade på Barack Obamas fantastiska väg till presidentposten och hur han använde twitter, youtube, flickr mm.

Jag skrev då ett inlägg under rubriken Att göra en Obama:

Jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Många har försökt använda sociala medier för att sända ut ett budskap. Men poängen med sociala medier är att de är inte byggda för att sända, de är byggda för att samtala. Det betyder att lyckade kampanjer i sociala medier alla har en sak gemensamt: de bjuder in till ett samtal.

Barack Obamas kampanj levde inte på Twitter, Facebook och bloggande. Den levde på Barack Obamas personlighet, hans ödmjuka nyfikenhet och vilja att starta ett samtal med sina väljare. Egenskaper som spred sig genom hans organisation och som de sedan kunde bygga en hel kampanj på. En kampanj byggd på att inkludera alla som ville vara med. Och inte bara som mikrofinansiärer.

Mikael Zackrisson webbchef på VA.se skrev någon månad efter mig också om att göra en Obama och om svenska politikers oförmåga att förstå sociala medier:

Satsningarna är lovvärda, men skådar man de närmare är de väldigt tunna. Twitter används med primärt som en megafon, inte för att på allvar diskutera politik med medborgarna. Det finns undantag, som GUDRUN SCHYMAN och PER SCHLINGMANN, som faktiskt svarar de som frågar på Twitter. Mängder med människor har frågat MONA SAHLIN saker på Twitter, men hon har, såvitt jag sett, inte svarat en enda. Och då blir det som Martin Gelin säger, att politikerna skaffar sig tekniska accessoarer snarare än använder dem ordentligt.

Sociala medier-experten ANDERS MILDNER sammanfattar det bra:
”Man kan se att de fortfarande inte har fattat poängen. Man lanserar en satsning där man fortfarande har broadccastmodellen som modell för hur materialet ska distribueras. I stället för att gå in där debatten förs så vill man lägga sig på en annan nivå, och föra ut sitt material till välljarna.”

Med andra ord: Politikerna anser sig fortfarande lite förmer än sina väljare.

Några dagar innan hade Niklas Orrenius skrivit i Sydsvenskan om Konsten att släppa megafonen. Och det är just det det handlar om. Jag brukar föreläsa under rubriken Join the Conversation och den föreläsningen beskriver hur dagens marknadskommunikation handlar om att våga gå från ett megafonparadigm till ett dialogparadigm (OBS reklam;-)).

Så nu när valet är över, vad kan man säga om hur partierna klarade av att använda de sociala medierna, att lämna megafonerna hemma?

För mig är en demonstration med Piratpartiet det tydligaste exemplet på att vi i det här avseendet spelar i en egen division. Till och med när vi anammar de gamla traditionella politiska metoderna så skiner deltagarkulturen igenom. En konferencier och två förbokade talare följdes av ett tjugotal aktivister som allihopa spontant klev upp och höll en appell. Alla räknas, alla har en röst.

Men viktigast är inte detta på ett soligt torg. Viktigast är detta på internet i de sociala medierna. Och de kommer bara bli viktigare och viktigare ju fler av oss medborgare som flyttar ut delar av vårt sociala liv på nätet. Det som förr hände i fikarummen på arbetsplatserna kommer i framtiden ske på nätet.

För att förstå hur man blir duktig på att föra det politiska samtalet där skulle jag vilja tala om tre kompetenser.

Teknologisk kompetens

Som nämndes i inledningen så har diskussionen handlat mycket om verktygen. Många tycks tro att bara man lär sig använda Twitter, Facebook, Flickr, Youtube, Bambuser m fl, lär sin organisation att snabbt producera text, bild och helst video och sprida det så är saken biff.

Med ett instrumentellt perspektiv kan man till och med mäta sin framgång. Visa att man i absoluta tal, länkar, filmer, inlägg, omnämnanden är bättre än huvudfienden. Men verktygen är tämligen värdelösa utan att man funderat över vilket budskap de ska bära.

Och bara för att man använder en hammare betyder det inte att man spikar. Vilket Anders Borg med all önskvärd tydlighet visar – megafonkommunikation i ett dialogmedium.

Så den tekniska kompetensen är grundläggande, den är viktig, utan den är allt arbete i det sociala medierna omöjligt, men den räcker inte.

Social kompetens

När man behärska verktygen tekniskt måste man förstå hur de fungerar socialt och till vad de kan användas. Det är här samtalet kommer in. Eller som Erik Laakso skriver – om olika kampanjmetoder:

När jag läste om skillnader på hur de politiska partierna kampanjar på nätet så fångades mitt öga av vad som särskiljer Piratpartiet från de övriga politiska partierna. Nu minns jag inte var jag läste det men jag räknar med att det står i kommentarsfältet inom kort. De övriga politiska partierna funderar över strategier för nätet, kampanjmetoder för You Tube och uppmanar sina företrädare att blogga och twittra. Men sånt hörs aldrig hos Piratpartiet så vitt jag känner till, för de är där. Deras existens sker på nätet och i livet bortom tangentbordet och allt är den naturligaste sak i världen.

Sociala medier är inte ett kampanjverktyg. De är ett verktyg för att komma i kontakt med dem du vill nå. Tvåvägskontakt. De som använder sociala medier är inte intresserade av att bara lyssna. De vill ha möjligheten att säga emot, be om förtydliganden, ställa frågor och berätta att du är en idiot. Det är inte säkert de använder den möjligheten, men de vill ha den.

För att hantera detta bra krävs social kompetens. Man måste klara av att bli ifrågasatt eller avkrävd besked eller förtydliganden. Den politiker som bara är förberedd på att läsa sitt färdiga manus klarar sig inte här. Man måste kunna tänka på fötterna och fort ska det gå.

Den här förmågan har många av våra ledande politiker. De är övade i TV som är ett medium som kräver delvis samma uppsättningen kommunikativa färdigheter. De behöver bara lära sig använda dem i de nya kanalerna. Se på Gudrun Schymans twittrande eller några av våra duktiga politiska bloggare så förstår ni vad jag menar.

Ideologisk kompetens

Men även när politiker lär sig att använda sina sociala förmågor i de nya medielandskapet och via de nya kanalerna så är det något som fattas. Jag skulle vilja kalla det en ideologisk kompetens. En kompetens som i min mening bara piratpartiet i det svenska politiska samtalet har. Eftersom jag inte är en cyniker som tror att Barack Obama har spelat teater och blåst halva världen vill jag mena att även han och hans kampanjorganisation visade prov på denna.

Bristen på denna ideologiska kompetens var det som fick Deeped att mynta begreppet gammelpolitiker. En gammelpolitiker är en politiker som inte har insett att internet inte är en kanal för megafonpolitik bland andra kanaler för megafonpolitik.

Mary på Minamoderatakarameller är verkligen ingen gammelpolitiker och hon har fattat. Hon skriver om att rädda internet – vår stora gemensamma hjärna…:

I Clay Shirkys bok Here comes everybody – How change happens when people come together. (ännu ett tack till Jocke för boktips) förklaras hur det i framtiden inte handlar om att “the revolution will not be televised – it will be emailed, texted (SMS), blogged, wikied. Det gälelr för de politiska organisationerna att hänga med på det här. Just att det händer saker när människor kommer samman vet man redan. Socialdemokraternas 1:a majtal – Moderaternas kommunala rikskonferenser, det är ingen skillnad egentligen. Det skapar kraft och gemenskap, man är alltid uppfylld efter sådana möten. De är precis lika starka över internet, om inte starkare för där finns alla möjligheter att finna gemenskap man aldrig funnit på annat sätt. Men det finns förstås en viktig skillnad här och det är att det på internet handlar om interaktion mellan alla. Inte en given ledare som pekar med hela handen så att andra vet åt vilket håll man ska gå. Ledarrollen förändras till att vara en vägvisare till alternativ än till att huvudleden numera.

Det här är kärnan i den ideologiska kompetensen. Att förstå att internet är en hjärnförstärkare, en möjlighet för många människor att samla sina resurser och samverka mot ett mål som är väsenskild mot alla tidigare kommunikativa verktyg.

Svärmar har med hjälp av internet utan organisatoriska ramar och hierarkier skapat uppslagsverk, operativsystem, programvaror, politiska partier, folkstormar, kunskapssamlingar, proteströrelser, revolutioner. Just nu när jag skriver detta använder politiska dissidenter i Iran Twitter för att få ut sin sida av händelseförloppet efter valet förbi regimens censur.

Det här är inte bara teknologi. Det handlar också om makt och kontroll. En svärm kan inte uppstå under en ledare med en färdig lösning och en regelbok. Ovanifrånperspektivet måste först brytas.

Det enda partiet i svensk politik som bejakar detta är piratpartiet. Därför kom vi in i EU-parlamentet och därför kommer vi att komma in i riksdagen också.

Tänk vilken demokrati vi kommer få när alla partier har skaffat sig alla tre kompetenserna. Vi kommer få involverade medborgare som deltar i ett demokratiskt samtal på lika villkor och tillsammans formar sina partier till tydliga och värdefulla politiska alternativ.

Detta inlägg är en del i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering – Val-U. Läs gärna de andra.

Medias bevakning av valrörelsen, valresultatet och eftervalsdebatten har varit usel. Om man ska sammanfatta så får man citera Joakim Thåström:

Ta allt det goda, ta allt det onda.
Bourgeoise Scheisse.
Inte förstått nånting, inte förstått, bara snackar och snackar…
Det är inte som förr,
ni är dom döda, vi är dom nya, ta fram det nya.

OK, förlåt, men jag älskar Thåström.

Det är klart att det finns kloka människor som förstår och som säger och skriver det. Det är inte så att en liten klick som är smartare och bättre än alla andra är de enda som förstår vad som pågår.

Men förvånansvärt många journalister och debattörer har förvånansvärt dålig koll på läget. Under valrörelsen såg man hur en massa tyckare satt fast i sina hjulspår. När det var uppenbart för oss som kampanjade för Piratpartiet att vi hade något stort på gång, så var de många som in i det längsta tvivlade, förminskade och förlöjligade.

Det är lättare att skildra ett skeenden inifrån ramverket av sina fördomar. Att unga människor distanserar sig från de traditionella politiska skiljelinjerna och att detta skulle gynna miljöpartiet och piratpartiet kunde man inte missa om man följde nätdiskussionen, skolvalsresultat och samtal bland unga människor.

Att de två stora partierna och medierna fortsatte vara upptagna av deras inbördes kamp och deras envisa fasthållande vid inrikesperspektivet kändes alltmer skrattretande ju längre valrörelsen led.

Valvakan

SVT:s valvaka blev nästan skrattretande i sin bristande verklighetskontakt. De hade tydligt ett manus, en förberedelse för vilken sorts valresultat det hade att bevaka.* När det verkliga skeendet inte stämde med manus hade producent, programledare och inbjudna experter uppenbara svårigheter att anpassa sig.

När man skulle kommentera valdeltagande var det tydligt att man hade laddat för att tala om en katastrof. När det visade sig att det i själva verket hade stigit rejält hade man inte förmågan att vända på samtalet. Så där satt experterna och talade om tveksam demokratisk legitimitet istället för att glädja sig åt ett kraftigt trendbrott. Att detta kraftiga trendbrott troligen har med ungdomars ökande röstande, med integritetsfrågan och med piratpartiet att göra vete sjutton om de så kallade experterna har fattat ens nu.

EDIT:

Jag orkade inte sätta mig och räkna för att visa hur fulltständigt journalisterna missuppfattat valdeltagande. att det handlar om en rejäl ökning i 20%-klassen, 100.000-tals röstberättigade som valt att lämna soffan. Nu har Hell-man gjort det för den intresserade.

Journalisterna i studion borde dessutom vara medvetna om en så basal sanning som att de första prognoserna från smådistrikt alltid ger ett lite för högt resultat för socialdemokraterna och ett för lågt för moderaterna. Ändå började man vid de tidiga pronoserna genast analysera valet i termer av en brakförlust för moderaterna och en framgång för socialdemokraterna. När siffrorna sen jämnade ut sig alltmer och det visade sig att de två partierna gått ungefär plus minus noll mot 2004 båda två hade man tydligen ingen lust att rätta till sin förhastade skildring.

Var fanns de unga människorna – inte i studion, kanske på nätet, men valvakans urmodiga metod för att bevaka vad som pågick på nätet höll inte måttet.

Föraktet fick ett ansikte

Men allra värst var nog KG Bergströms intervju med valets segrare Rick Falkvinge från piratpartiet. Sällan ser man så illa dolt förakt i en intervjusituation. Kroppspråk, miner, tonläge och de insinuanta frågaorna. Den som inte såg hur Bergström såg ner på sitt intervjuobjekt måste vara blind. Frågan:

Du tror att en eller två mandat kan göra skillnad!

Skulle det ens gå att ställa den till kristdemokrater, vänsterpartister eller centern? Var det någon som ställde den till miljöpartiet 2004? Inget svenskt parti har med KG:s analys någon möjlighet att påverka i ett parlament med mer än 700 ledamöter.

Eftervalsdebatt

Till sist eftervalsdebatten. Jag vet att den pågår fortfarande. Men jag vill nämna några korta snabba grejer.

Rasmus skriver spännande om politisk geografi. Något som kan ha enorm betydelse för mobiliseringen i riksdagsvalet 2010

Sambandet mellan sverigedemokraterna och piratpartiet gjorde SVT m fl sitt bästa för att nagla fast genom ett trollande med siffrorna i SVT:s VALU. Mer seriösa bedömare har sedan rättat till de värsta missförstånden. Man kan tycka att det bara vore att läsa de två partiprogrammen för att förstå att åtminstone kärnväljarna är varandras raka motsatser.

Själv tror jag att vi varit med om ett historiskt val.

Vårt nuvarande politiska system och Sverige som demokratisk nation uppstod när arbetarrörelsen tvingade fram ett slut på valsamverkan mellan besuttna makthavare för att behålla kontrollen över parlamentet. Vad vi nu ser är något liknande – folket särskilt de yngre generationerna använder den nya informationspolitiken för att ta tillbaka makten från politikerfrälset. Har vi tur kommer det vitalisera demokratin, medborgarskapet och vara det verkliga startskottet för det nya kunskaps- och informationssamhället. Har vi otur blir det en maktkamp. I så fall är vapnen repression och uppror.

• Eftersom jag arbetar med att anordna liknande diskussioner fast oftast på scen så vet jag att producenter, redaktörer och programledare har gjort en förberedelse för vad som är att vänta. Medverkande har troligen blivit ombedda eller tillfrågade om att tala om vissa saker. Det finns troligen något slags provisoriskt manus inom vilket man har för avsikt att röra sig. Så arbetar man bl a för att ha koll på teknikinsatser av olika slag, förberedda videoinslag, skyltar mm. Jag har aldrig gjort en valvaka, men jag skulle tro att de använder ungefär samma arbetsmetoder där som i andra sammanhang.

Detta inlägg är en del i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering – Val-U. Läs gärna de andra.

Nu har det gått nästan en vecka utan att vi på Livbåten har orkat samla oss för att kommentera resultatet i EU-valet. Jag har däremot läst mycket av det som skrivits och tänkt en hel del. Det finns en oändlig mängd tidningsartiklar och blogginlägg att kommentera – en del kloka och andra mer eller mindre vansinniga. Att försöka göra ens en extensiv genomgång av allt jag läst är övermäktigt.

Istället koncentrerar jag mig på mina egna intryck och tankar med någon insprängd länk där det kan vara bra för sammanhanget.

Valets segrare

Miljöpartiet och Piratpartiet är valets två stora segrare, inte bara för att de är de partier som går fram mest utan också för att de har lyckats engagera unga väljare. De här två partierna och de sakfrågor som de har satt på dagordningen har vitaliserat det politiska samtalet. Det är två partier som har velat och försökt tala europapolitik.

Folkpartiet går också framåt ordentligt. Till dels är det nog en Marit-effekt, men jag tror också det har att göra med Folkpartiets tydliga syn på EU och att deras representanter inte har fastnat i den inrikespolitiska diskussionen som vissa andra partier försökt göra EU-valrörelsen till.

Integritetsfrågorna – om de inte var en viktig del av det politiska samtalet i Sverige förut så är de det nu! Om någon till äventyrs trodde att de skulle gå att tiga bort dem från dagordningen så har valresultatet visat att de hade fel. Informationspolitiken är här för att stanna. Om inte piratpartiet fortsätter ha framgång med den så beror det på att de andra partierna har adopterat den. Vi integritetsvänner kommer att ha vunnit i alla fall, det är jag övertygad om. Och till 2010 kommer vi pirater bara bli starkare.

Marit Paulsen och Alf Svensson har visat att personliga varumärken och den starka relation till väljarna som lång erfarenhet kombinerat med en tydlig röst ger är värdefull i politiken. Politik handlar om företroende. Då fungerar det inte med en valrörelse som är centrerad kring andra än de som ska väljas.

Sverigedemokraterna är tyvärr också en vinnare. Snubblande nära fyraprocentspärren i ett val där deras frågor inte varit i fokus och där piratpartiet nog tagit en hel del av deras medieutrymme. Det blir svårt att hålla dem utanför riksdagen nästa år.

F! – Gudrun Schyman visar att feminismen som politisk kraft inte är död. Det är kanske en besvikelse för hennes anhängare att de inte lyckades skicka henne till Bryssel. Hennes valrörelse var dock ett strålande exempel på att få ut maximalt av sina resurser. Om jag tillhörde partiet skulle jag känna mig stärkt och optimistisk inför nästa års riksdagsval.

Svärmpolitiken är här för att stanna‘. Den digitala mobiliseringen, att vara många röster som förstärker varandra, att vara många ögon och öron som tillsammans söker efter sammanhang och kunskap, är framtidens politik. Piratpartiet visade sig vara mer än en Facebookgrupp – vi är männisor av kött och blod som kunnat driva en valkampanj utan andra resurser än våra idéer, våra egna medel, pennor och datorer.

De unga har visat att de kan engagera sig och att de kan påverka politiken. En ny generation som faktiskt bryr sig och som kan säga ifrån. Det ska bli intressant att se var dessa väljare tar vägen i riksdagsvalet. Ännu intressantare är hur de kommer påverka den politiska kulturen i Sverige.

EU-valet, EU-parlamentet och EU-frågorna har bivit viktigare. Det mest glädjande denna junimånad är valdeltagandet. Det finns surmagar som väljer att tala om det som lågt och om bristande legitimitet. Det finns till och med riksdagsmän som tar det i kombination med alla ”enfrågepartier” till intäkt för att avdemokratisera processen ännu mer. (Tack och lov finns det också riksdagsmän som säger emot.)

Valets förlorare

S och M försöker i en sadomachosistisk spiral av ömsesidigt kramande och spankande ha ihjäl varandra. Helt uppslukade av varandra tycks de ha misat att politik består av annat än deras tennismatch. De backade inte, OK. Men båda partierna hade räknat med och behövt en framång. De satte upp hela valrörelsen som ett genrep inför riksdagsvalet. De koncentrerade sig på varandra, de fokuserade på sina partiledare först och sin EU-kandidater i andra hand, de talade inrikespolitik. Väljarna verkar ha velat ha något annat!

I eftervalsdebatten försöker de nu bevisa att de vann eftersom den andre förlorade. Att båda skulle kunna förlora tycks ha förbigått dem. Politik är ju bara kampen om makten, ingenting annat, inte sant?

Vänsterpartiet och Junilistan backade rejält. Visst måste man kalla detta stora förluster, men jag tror den i hög grad har att göra med att de var de stora vinnarna förra valet. Det verkar också som att EU-skeptikerna antingen stannat hemma eller kryssat Marita Ulvskog istället för att rösta på EU-skeptiska partier.

Gammelpolitikerna är enligt mig de stora förlorarna. Det kanske är uppenbart att jag tycker i och med vad jag skrivit ovan. Men det kan inte sägas nog många gånger. Både det politiska landskapets former och innehåll ritas om när teknologin finns för att medborgarna ska kunna delta i ett politiskt samtal som inte styrs av medielogik, medieägande och partiväsende. Detta gäller metoder, ideologier, kandidater. Det gäller inom partierna och utom partierna.

Politiker som inte respekterar väljarna och deras val, som till och med säger det högt kommer att få det svårt.

Gammelmedia är också en förlorare som snart måste börja fatta att saker inte blir sannare för att de är skrivna på papper och att man inte längre kan använda den journalistiska makten för sin egen agenda hur som helst utan att bli synad. Att det inte går att hävda att man är seriösare än bloggarna pga sin integritet, yrkesetik och noggrannhet samtidigt som man kastar den över bord så fort man kan få ett scoop eller vill bevisa sin favorittes. Piratpartiet är t ex inte lika med fildelning. Ska vi ta det en gång till: Piratpartiet är inte lika med fildelning!

Besvikelse eller tillfredsställelse

Till sist den eviga sportfrågan: Hur känns det?

Besvikelse över att vi inte nådde ända fram till det andra mandatet, blandas med tillfredställelse över ett väl utfört arbete, lycka över att det gick, stolthet över att vi bevisat att demokratin fungerar, frustration över alla som vägrar förstå vad det är vi är och har gjort och tusen andra känslor samtidigt.

Valvakan var känslomässigt tumultartad och efter en vecka vet jag fortfarande inte vad jag känner inför denna seger.

Däremot vet jag tre saker:

1. Medias bevakning av valrörelsen, valresultatet och eftervalsdebatten har varit usel.
2. Det finns mycket att säga om hur valet förändrat hur politik bedrivs och kan bedrivas.
3. Vi har ett stort arbete framför oss om vi ska ta oss in i riksdagen.

Mer om dessa tre punkter kommer i fortsättningen av Val-U.

Lögn, förbannad lögn eller statistik?

Det har figurerat lite olika siffror kring sambandet mellan våra röster och Sverigedemokraternas de senaste dygnen. Procenträkning är svårt och många människor har ingen intuitiv förståelse för vad olika procentsatser betyder beroende på vad man använder som bas för jämförelsen. (Att 3% av alla röster och 3% av ett enskilt partis röster är två tal som svårligen låter sig jämföras till exempel.) Detta används av statistiker och propagandister. Åter andra som saknar illvilja slarvar för att de själva inte riktigt förstår eller har för bråttom.

Det är mycket statistik som far runt nu och jag tycker det är viktigt att vi försöker hålla lite ordning på matematiken. Samtalet om politik får inte kidnappas av siffervrängande. Ett exempel ur mängden som fick mig att reagera är funderingarna på hur stor andel av våra röster som kommer från Sverigedemokraterna.

5%

Enligt en tabell från VALU som jag hittade hos Henrik Oscarsson

14%

I SVT:s valvaka nämndes en annan procentsats. VALU sägs där indikera att 14% av Piratrösterna kommer från Sverigedemokraterna.

31%

I Expressens chatt med Christian Engström igår nämndes ett tredje värde:

Prince: Vad säger du till de 31% av era väljare som har sympatier med Sverigedemokraterna – är de välkomna hos Piratpartiet?
Christian Engström: Piratpartiet och Sverigedemokraterna är varandras motsatser i det allra mesta. Deras vision är ett samhälle som är ganska likriktat och bygger mycket på kontroll. Vår vision är mångfald, öppenhet och kreativt kaos. Det enda vi har gemensamt är att vi båda är utmanarpartier som (ännu) inte är en del av systemet. Jag är övertygad om att de väljare som valde mellan SD och oss gjorde det just för att de ville sända en signal om att de är missnöjda med vad regeringen håller på med, och ville stödja en utmanare. Jag är väldigt glad över att många av dem valde oss istället för SD.

Christians svar i chatten är utmärkt. Strunta i statistiken och koncentrera samtalet kring sakfrågorna.

Nu är det valvaka här i Göteborg.

De som inte tittar på teve och äter popcorn hittar andra sysslor.

Marcus från Livbåten är naturligtvis uppkopplad.

Marcus från Livbåten

Andra är mer analoga. Dick Harrison och Jan Guillou kan notera att boken inte är fildelad.

Sven-Erik Axelsson läser fantasy

Rösta i EU-valet. EU-politik är också politik. Jag röstade Pirat.

Så har barnen fått sin kurs i Demokrati 1 0 1. Jag förklarade hur det går till och vad vi röstar om. Sen tittade vi på valsedlarna.

Barnen vid valsedlarna

Kollade på kartan över valdistrikten.

Framför kartan över valdistrikt i Mölndal

Och undersökte vad som göms bakom de fula gröna skärmarna.

Gömd bakom valskärmen

Lite senare gömde sig följande bakom skärmen:

Mitt kryss tillfaller Amelia

Så nu har jag röstat!

Rösta i EU-valet. EU-politik är också politik. Jag röstade Pirat.

När jag satt och bloggade i en av mina vallokaler (jag gömde mig för regnet) kom en kille i nödtorftigt dold piratpartitröja fram och hälsade. Han kände igen mig som en partivän på laptopen sa han.

Han hade utan att jag visste det tagit på sig att vara valsedelutdelar i lokalen, men innan detta hade vi gått om varandra.

Under sitt valsedelsutdelande hade han för det första blivit omringad av socialdemokratiska valarbetare som startade en högljudd diskussion om våra frågor. De lät sig inte tystas av att man inte ska kampanja i anslutning till vallokalerna förrän en av röstmottagarna kom och sa till.

För det andra hade han blivit tillsagd att han inte fick vara inne i lokalen på grund av sin frisyr. Ett P intrimmat i nacken räknades alltså som partiemblem. Då vet vi det!

Rösta i EU-valet. EU-politik är också politik. Jag röstar Pirat.

Nu sitter jag och bloggar i en av mina vallokaler. Man kan alltså till skillnad från vad Expressen tror ta sig till vallokalen utan att lämna datorn.

Vallokalsbloggande

Jag tycker det är fint att de flaggar idag. Även om jag inte är nationalistiskt lagd, så är det en fin sed att man visar att visa dagar är viktigare än andra.

Valdagsflaggning

Så här ser valsedelstället ut på en av mina lokaler, den där valnämndens vice ordförande stod på sig och sa att den lämpligaste ordningen är om vi sprider ut partierna slumpmässigt, men ser till att de partier där sammanblandningsrisk föreligger inte ligger bredvid varandra. (Om det inte vore valdag och ofint att kampanja skulle jag ha sagt att de föreligger väl sammanblandningsrisk mellan alla gammelpartierna.)

Valsedlar

Utanför vallokalen är allt som vanligt. Det duggregnar och barnen spelar fotboll.

Valdagsfotboll

Rösta i EU-valet. EU-politik är också politik. Jag röstar Pirat.