Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.

 

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln

De politiska partierna får femtio kronor per svensk och år i olika former av partistöd. Alla skattebetalare ger alltså i snitt mer än femtio kronor i bidrag till de partier som kvalificerat sig för partistöd. Vi ger dessa pengar som en följd av demokratiska beslut och jag är övertygad om att i det är en i grunden bra sak. Partier som får stora delar av sin verksamhet betald av det allmänna gör att risken är mindre att politiken blir helt styrd av pengastarka aktörer som med stora bidrag till kandidater eller partier köper inflytande över de politiska församlingarna.

Men ett inbyggt problem med systemet är dess utlåsningseffekter. När de etablerade partierna under många år uppburit ett stort samhälleligt stöd och med hjälp av detta byggt upp starka organisationer och i vissa fall mycket starka ekonomier så blir det svårare för nya aktörer med nystartade svagare organisationer och sämre ekonomiska förutsättningar att etablera sig.

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln. Donera!

Jag skriver inte detta för att beklaga mig över orättvisor. Spelreglerna ser ut som de gör och om man som vi eller Feministiskt Initiativ vill ta sig in på arenan får man helt enkelt arbeta hårdare, tänka smartare eller ha bättre idéer.

Hur hårt vi än jobbar, hur smart vi än tänker och hur bra idéer vi än har så är det nästan omöjligt att bedriva politiskt opinionsbildande arbete utan pengar. Vi har sparat och gnetat i fyra år för att bygga upp en kampanjkassa. Vi fick ett välbehövligt tillskott genom det bidrag till särskilda informationsinsatser som vi och andra partier med plats i EU-parlamentet eller riksdagen fick dela på. Men vi har absolut inte tillräckligt med pengar för att göra allt vi vill och behöver.

Det är där du kommer in. Om du redan ger femti spänn till våra motståndare via skattsedeln, varför inte hosta upp en eller annan tia till åt oss för att jämna ut förutsättningarna en liten smula.

Vår insamling till valkampanjen öppnade för snart två veckor sen. Den har hittills dragit in ungefär 50 000 kronor. 110 gåvor på i snitt 440 kronor i skrivande stund. Det är tusen femtiolappar eller tiotusen femmor. Det blir snabbt pengar om många hjälps åt.

Och jag tycker inte du ska begränsa dig till att ge pengar om du är sympatisör. Ge ändå eller ge till något annat utmanarparti. Ge för att det vitaliserar demokratin med nya röster. Ge för att jämna ut spelplanen en liten smula.

Per Gudmundson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida: ”Alla behövs utom medborgaren”, apropå ett politiskt system som blivit allt mindre förankrat i folkdjupet. Politikerna anställer sig själva och varandra via partistödet i en alltmer professionaliserad funktion som ”de styrande”. Det vore beklämmande om det inte gick att visa att vi medborgare fortfarande behövs. Att politiken är vår möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Bara det kan väl vara värt några tior?

 

 

 

 

 

I soffan kan ingen höra dig skrika

Ibland undrar man om svenska media och svensk politiskt etablissemang inte är rätt nöjda med svenska folkets ointresse för EU-valet. Ett supervalår där tillägget super motiveras med det val som ingen verkar vilja peta på utan skyddshandskar och en lång pinne. Partiledare som inte vill delta i en TV-debatt. Medier som helst skriver om riksdagsvalet trots att det fortfarande är ett halvår bort, när EU-valet är redan den 25 maj. Opinionsmätningar som fokuserar på den nationella politiken. Väljare som inte vet att det är ett val i maj, eller om de vet inte vet vad de väljer mellan och inte heller sätter tryck på partierna att prata EU-politik istället för den vanliga nationella blockpolitiken.

Trots att alltmer av vårt samhällsbygge påverkas av beslut som fattas i Bryssel är kunskapen om hur det går till och vilka de besluten är låg hos politiker, hos väljare och hos medier. Det politiska samtalet handlar om de svenska regeringsalternativen, den svenska blockpolitiken och om frågor som tillfälligt suger tag i oss. Det kan vara utrikes- och försvarspolitik för att händelser i omvärlden (som de på Krim) får oss att reagera, integration och främlingsfrihet när det händer något som sätter känslorna i svallning eller skolpolitik när PISA-rapporter eller något annat sätter skolan i fokus.

Vi lever i ett nostalgiskt återblickande mot folkhemmet och välfärdsstaten. Av tradition fortsätter vi en politisk diskussion i samma hjulspår som de senaste 50 åren. Men vi lever i en annan värld nu. Vi lever i en värld där partierna inte längre är folkrörelser som tillsammans samlar folkviljan, som Per Gudmundson skriver bra om idag i SvD. Vi lever i en värld där det inte längre handlar om att vårt oberoende är hotat utan att vi har avskaffat det, på gott och ont. Vi lever i en värld där vi är lika nära Bryssel, New York eller Bangalore som Stockholm. En värld där information och kontroll över information är den nya tidens olja.

I denna värld är det andra politiska skiljelinjer som är viktiga. Vi deltar i en annan politisk process, där vi får finna oss i att ha mindre att säga till om men över mer, om vi deltar. Och därför är det viktigt att vi lär oss hur EU fungerar och att vi utnyttjar den möjlighet vi har den 25 maj att delta i den demokratiska process som ändå finns i denna ofullkomliga demokratiska jätte.

Det är inte från soffan vi visar vad vi tycker om EU. Från soffan kan ingen höra oss skrika.

I soffan kan ingen höra dig skrika
I soffan kan ingen höra dig skrika

Därför röstar jag på Piratpartiet – på Christian Engström, Amelia Andersdotter, Anna Troberg m fl den 25 maj. Jag röstar i förhoppningen att våra svenska pirater får sällskap av pirater från Tyskland, Finland, Tjeckien, Belgien, Storbrittanien, Österrike, Holland, Spanien … i Bryssel. Den här veckan bildades det Europeiska Piratpartiet och Amelia Andersdotter blev dess första ordförande.

Därför hoppas jag att vi hinner ha en riktig EU-politisk debatt de närmaste två månaderna. Att de politiska partierna tar sin uppgift på allvar, att vinna väljarnas förtroende genom information och debatt kring de frågor som är aktuella i den beslutsinstans man kandiderar till. Att medierna tar sin uppgift på allvar, att orientera medborgarna om det val de står inför. Att vi får en valrörelse som inte bara är ett förspel inför huvudakten i höst, utan som på riktigt handlar om hur vi tillsammans kan påverka Europas framtid.

Då är vi värda det höga valdeltagande som alla säger att de hoppas på.

Men då måste vi börja prata Europapolitik nu och spara den nationella politiken till sin valkampanj i höst. Då måste medierna börja granska de som kandiderar på riktigt och inte sådär lite på en höft som Hanne Kjöller gjorde i DN häromsistens.

Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.
Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.

EDIT: Jag glömde ju tacka Josh för idén till Ferdinandliknelsen. Läs hans utmärkta bloggpost i samma ämne: Alla tjänar på om debatten lägger sig