No_Vaping_Sign

Egenintresset som argument för att något är förkastligt

Denna artikel är del 5 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Är den nuvarande tobakspolitiken överhuvudtaget relevant?

Låt oss titta tillbak några få år:

Tjugohundratio genomfördes en form av undersökning av europakommissionen. Eller snarare var det fråga om en publik konsultation, den i det närmaste unika möjligheten för medborgare inom EU att faktiskt påpeka vad det tyckte i ett antal frågor som gällde tobak och tobakskontroll.

Resultatet var inte vad de hade förväntat sig. De medborgare som tog sig tid att påpeka vad det tyckte samarbetade inte med kommissionens agenda.

  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot ett utökande av tobaksdirektivet (dvs ytterligare regleringar).
  • En stor majoritet av de (medborgare) som svarat var för att häva förbudet mot snus inom EU.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat höll inte med om att ingredienser i tobak skulle regleras på EU-nivå.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot att begränsa tillgången till tobaksprodukter.

Dessa svar gick totalt på tvärs mot en tidigare undersökning som gjorts i Storbritannien och de började misstänka att resultatet blivit påverkat av kampanjer för att engagera motståndarna till tobaksdirektivet. Däremot ifrågasatte de inte den tidigare undersökningen trots att drygt 80% av svaren i den undersökningen kommit från offentligt finansierade organisationer för tobakskontroll… Så när de inte astroturfat svaren, så fick de inte heller de svar de ville ha.

Kommissionens syn på saken var att vi skulle öka kontrollen, regleringarna och minska tillgängligheten. De dömde ut resultatet av den undersökning som inte hade samma syn på saken som de själva.

Spola fram till 2014 då det nya förslaget till tobaksdirektiv läckte till tysk press. Det omfattade inte bara röktobak. Några ”low-lights” från förslaget:

  • Totalt förbud för alla former av rökfri tobak i hela EU (utom i Sverige).
  • Totalt förbud för e-cigaretter.
  • Förbud mot mentol och andra smaksättningar i tobak.
  • Standardisering av längd, bredd och färg på cigaretter.
  • Förbud för affärsinnehavare att skylta med mer än en variant på varje cigarettmärke.
  • Varningsskyltar på minst 75% av förpackningens yta.

Säga vad en vill om tobakens farlighet, men ingen av punkterna tycks mig relevant överhuvudtaget. Eller, kanske den sista, förutom att det blir lite svårt att veta vad en köper. Om tre fjärdedelar av förpackningen är varningar och den sista fjärdedelen är fördelad mellan priskoder, innehållsförteckning och märke, så är det lätt att räkna ut att märket blir så litet att en nästan behöver förstoringsglas.

Rökfri nikotin

Nå rökt tobak är farligt, det vet vi alla. Därför är det ännu mer intressant med de första två punkterna. Om vi tittar på första punkten och den svenska erfarenheten, så är Sverige i det närmaste unikt inom EU. Grovt räknat röker en av tio svenskar, medan motsvarande siffra för EU överlag är mellan en av fyra och en av tre.

I stort sett hela den skillnaden handlar om snuset, en rökersättning (och för all del parallell vana) som är en bråkdel så farlig som rökningen. Vi pratar om någonstans mellan någon hundradel till någon tjugondel av riskerna med rökning.

Detta skall alltså totalförbjudas överallt utom i Sverige. Varför? Vem tjänar egentligen på ett sådant förbud?

I Storbritannien har e-cigaretter genom liberal lagstiftning och positiva attityder från offentligt håll exploderat i omfattning, samtidigt som tobaksrökningen rasar i samma takt. Även här pratar vi om en rökersättning som, oavsett vad vi tror om långsiktiga risker, ändå är långt mindre farlig än tobaksrök.

Även med e-cigg kan vi spekulera i risker från någon, eller ett par hundradelar upp till någon tjugondel av riskerna med tobaksrök. Vissa vill kanske sätta siffran högre, men de enda orsakerna till en sådan ”försiktighetsåtgärd”, skulle i så fall vara att forskningen inte är på samma nivå som med snusandet.

En brittisk undersökning sätter riskerna till ungefär 5% av riskerna med tobaksrök och den enda orsaken de sätter den så högt som 5% är för ”restriskerna” med smakämnen som inte utretts fullständigt. Själva grundbeståndsdelarna propylenglykol, vegetabiliskt glycerin och nikotin ses som i stort sett oproblematiska.

Så varför förbjuda något som för inbitna vanemänniskor med rökbeteende kan ersätta rökvanan med något mindre farligt? Vem vinner på det?

EU-parlamentet kliver in i bilden

EU-kommissionen fick inte sin vilja igenom i alla stycken, för EU-parlamentet hade rätt många invändningar. I parlamentet, som för övrigt är den politiska makten i EU som vi faktiskt väljer, så var de inte lika övertygade.

När det gäller e-cigaretterna, så diskuterades under en period att endast tillåta e-cigaretter med ampuller för e-vätska, men även det förslaget sköts ner. Det blev till slut en kompromiss och den kompromissen är talande.

Kompromissen innebär att ingen rökvätska får vara starkare än 20mg/ml, vilket vi tidigare sett innebär att många e-cigarettanvändare inte kommer få sitt nikotinbegär tillfredsställt även om de inte gör annat än suger på sin e-cigarett. Kompromissen innebär också att EU-länder kan besluta om att e-vätska med nikotin endast får säljas som godkänt läkemedel och att om tre länder genomför sådana krav, så kan kravet införas i hela EU.

Med andra ord tillåts e-cigaretterna, men samtidigt begränsas deras tillgänglighet och värde.

Så vem vinner på det, och hur?

Snus begränsas till Sverige, e-cigaretter begränsas genom styrkebegränsningar och läkemedelsregler. Diskussionen gick från totalförbud, till endast ampuller, till denna konstiga kompromiss. En kompromiss som vare sig drar full nytta av de möjligheter e-cigaretterna ger, eller tydligt förbjuder dem.

Notera att rökt tobak även i fortsättningen kommer vara tillåten. Uppenbarligen inser de att det vore i det närmaste omöjligt att förbjuda tobaken. Det är troligen också anledningen att de inte riktigt vågar sig på att förbjuda snus i Sverige. Ändå bryr de sig om att begränsa snuset till Sverige och gör sitt bästa för att begränsa e-cigaretter, så att deras konkurrenskraft blir så dålig som möjligt.

Så vilka intressen gynnas av förbud eller begränsningar?

Utan att peka finger mot någon enskild person, så ser jag grovt fyra grupperingar som har ett intresse här. Ett intresse av att hindra rökfritt nikotin som inte är läkemedel: Dessa grupper är politiker, organisationer som kämpar mot tobak, tobaksbolagen och läkemedelsbolagen.

Politiker

Snuset är iofs en skattekälla, e-cigg är det inte på samma sätt. I nuläget är det inte stora företag som ligger bakom vare sig snus eller e-cigg (nåja, lite mer om det snart). De som kämpar för snuset och e-cigaretterna har ännu inte samma ekonomiska muskler som de stora tobaksbolagen som kämpar för sina cigaretter. Inte heller har de samma ekonomiska muskler som läkemedelsindustrin.

Lobbyister som företräder intressen med ekonomiska muskler kan erbjuda kampanjpengar, lukrativa uppdrag, investeringar etcetera. Det är alla saker som ingår i det gränsland som inte nödvändigtvis faller under korruption rent juridiskt, men som har exakt samma moraliska innehåll och effekter.

Organisationer som kämpar mot tobak

För någon som kämpar mot tobaken och är uppfylld av detta, så är snus och e-cigg inte något bra. Det är nödtorftigt substitut som upprätthåller beroendet och därför ”inte en lösning på problemet”.

En skall ha klart för sig att nikotin, för de som kämpar mot tobak, i stort sett är jämställt med ett narkotiskt preparat. Att hävda snus eller e-cigg som alternativ är som att säga att en hittat på ett mindre farligt sätt att använda heroin. Det är samma mentalitet som gör att metadonprogrammen har så många konstiga regler kring sig, att de som allra mest behöver dem ofta straffar ut sig innan de får chansen.

För de som kämpar mot tobak, så får det inte vara kul eller njutbart att inta nikotin. Snus är dåligt eftersom folk tycker om det och samma sak gäller e-cigaretter. Jag misstänker att jag mycket väl kan få ett kategoriskt förnekande från dessa aktivister vad gäller det påståendet. Men det räcker med att titta på vad de förespråkar: Sluta direkt, med eller utan terapeutiskt stöd; eller, sluta med hjälp av medicinskt godkända nikotinpreparat under begränsad tid.

De är av naturliga skäl rädda för det kraftiga beroende snus framkallar. De är minst lika oroade för hur e-cigg dels liknar rökning, dels innebär nikotinberoende under njutbara former och dels är en okänd entitet. Pressa dem en aning och de erkänner troligen att rökning är farligare än e-cigg, men det är som att dra ut en ond tand att få dem dit.

Tobaksbolagen

Som så ofta när ett motstånd mot något inte har med dess inneboende egenskaper att göra, så är tobaksbolagen i ”Big Tobacco” oroade för snus och e-cigg. Rökning av tobak är fortfarande den stora inkomstkällan och investeringar gjorda under ett sekel ligger i potten. De flesta av de stora bolagen experimenterar med andra former av tobak, de flesta av dem experimenterar med e-cigg. De är rädda att göra en ”Kodak” och lämnas på perrongen när tåget redan gått. Kodak som numera inte finns längre hade länge patentet på digitalfoto, men gjorde aldrig något för att lansera det. Det var andra som såg potentialen att göra analog film omodern. När Kodak till slut insåg vart det bar, så var de hopplöst efter.

Med några få undantag, så har tobaksbolagen valt de analoger som är mest lika ”vanliga” cigaretter. Dels handlar det om form, där cigarettens estetik och storlek behålls, dels handlar det om själva vätskan som kommer i ampuller.

Notera detta sista, som så fascinerande sammanfaller med försöken att få fram en kompromiss i EU där bara ampuller skulle tillåtas för påfyllning. Det är inte utan att man funderar på vem som kläckte den idén?

Den typ som tobaksbolagen valt, är för de som vejpar (blossar på e-cigg) på många sätt den minst tillfredsställande. Vejparna kan inte påverka sin upplevelse med val av batteri, spole, tank, veke, vätskeblanding och så vidare i denna typ av e-cigg. Dessutom krävs ofta mycket mer användning för att tillfredsställa nikotinbehovet.

Läkemedelsindustrin

Slutligen har vi läkemedelsindustrin. Fundera några sekunder på hur mycket pengar som finns att hämta i nikotinläkemedel? Det är nikotinplåster, tugummin, tabletter, sprayer, små snusliknande påsar, inhalatorer och så vidare. Dessa utvecklas och godkänns som läkemedel till stor kostnad och inbringar sedan miljardbelopp från alla stackars rökare som inte riktigt klarar att sluta utan hjälp.

Bara snus är ett problem för läkemedelsjättarna, eftersom det är så mycket mindre farligt än cigaretter och så lättillgängligt där det är tillåtet. Att snusa som metod att spola cigaretterna är inte för alla, men tillräckligt tillfredsställande för att ofta vara lättare och ge bättre resultat än läkemedlen.

E-cigaretter är en finansiell mardröm för läkemedelsbolagen. Dels är rökvätskorna i nuläget rena byrålådeindustrin, med hur många leverantörer som helst. I princip ingen av dessa har intresse eller pengar att gå igenom den process som krävs för att få sina vätskor godkända som läkemedel.

Faktum är att de flesta av dem ser det som helt ointressant, för det är inte läkemedel utan njutningsmedel. För dem är produkten de tillverkar mer som kaffet är för en liten kafferostare, eller IPAn är för ett litet mikrobryggeri.

Så här har vi en produkt som utan större problem kan vara lika effektiv eller effektivare än nikotinläkemedel. Det är en ersättningvana för rökning, där de som kommer över tröskeln inte vill tillbaka. De får sin ”rök”, de får underbara smakupplevelser, det blir till en hobby och ritualer som inte står rökningen efter. Många vejpare ser inte alls på sin vana som något temporärt, som ett läkemedel. Nej det är en njutning av egen kraft, som råkar vara så funtad att den funkar som ersättning för en farligare vana.

Det förbannade vejpandet

Så var landar vi då?

E-cigaretter är inte som något slags kaffesurrogat från ransoneringstiden gjort på bränt ris och sågspån. Trots att jag inte är helt nöjd med någon av de rökvätskor jag har hittat, så upplever jag att flera av dem är godare än analoga cigaretter. Ritualerna kring vejpandet tillfredsställer den lilla autisten som bor i mig, som söker vanor som känns mysiga och igenkänningsbara. Jag har nyligen insett att det inte måste smaka tobak för att vara gott, så jag testar blåbär och ananas, kaffesmaker och annat annorlunda. Jag kör ”tobakssmaker” parallellt, eftersom det tillfredsställer rökaren i mig.

Så jag har en vana som inte gör att jag luktar uteliggare no.5, som är smakfull, och som ger mig tillräckligt med nikotin för att jag skall slänga min sista oöppnade snusdosa i kylen för obestämd framtid. Jag kan pröva nya smaker och nya tekniska mojänger i tryggheten att veta att jag kan dra på ganska ordentligt utan att det blir dyrare än tobak. Och sist men inte minst så känns det i lungor, näsa och hals att det är bättre för mig.

Rent krasst kan jag dra i mig flera milliliter e-vätska per dag utan att närma mig den farlighet som mina sista tre-om-dan cigaretter innebar. Läkemedlen på apoteket skulle aldrig kunna göra samma sak för mig, de är inte ens ett alternativ.

Att detta är ett hot mot tobaksbolagen är självklart. De har inte längre någon hållhake på mig, särskilt inte som jag redan halverat nikotinet och är på väg ner sakta men säkert mot nivåer jag inte trodde var möjliga. Att det är ett hot mot det offentliga är nästan lika självklart, för jag betalar inte längre någon tobaksskatt. Att det är ett hot mot anti-rök lobbyn är nästan lika självklart, för jag kan med gott samvete fortsätta att suga i mig min ”rök”. Jag är fortfarande nikotinist och inte speciellt intresserad av att ändra på den saken. Jag gynnar ett par lite större företag som tillverkar de mer avancerade prylar jag köper, batterier, tankar, etcetera. Jag gynnar flera små företag som gör mina rökvätskor, eller är återförsäljare för maskiner, material och vätska.

Ingen av dessa grupper har just nu kontroll över mina vanor. Jag misstänker att det är det mest centrala skälet till att de är så fientligt inställda.

Läs mer

Smile29 – lägesrapport

Som ni kanske läste eller hörde för en dryg vecka sen så lyckades kristdemokratlobbyn samla de 369 namnunderskrifter bland EU-parlamentarikerna som behövs för att få igenom en skriftlig förklaring bakom den så kallade Smile29 – en skrivelse som föreslår ett Early Warning System för bekämpande av barnporr. Det är klart att en politiker med känsla för vad väljarna vill ha har svårt att motstå att ställa sig bakom något sådant.

Nu gömde ju sig ett tillägg till datalagringsdirektivet i texten i fråga. En majoritet av MEP:arna råkade därför ställa sig bakom att alla våra sökningar på internet ska sparas i två år. Hoppsan!

Nu är ju inte politiker sämre människor att de kan ändra sig. Följdaktligen har flera parlamentariker dragit tillbaka sin namnunderskrift när de få klart för sig vad de skrivit på. Hos Hax läser jag att den skriftliga förklaringen inte längre har majoritetens stöd. Gott så kunde man tro, men problemet är att den skriftliga förklaringen blev automatiskt parlamentets mening i och med att den nådde 369 underskrifter och det går inte att ändra.

Om detta kan man säga minst två saker:

  1. Politiker borde kanske läsa vad de skriver under.
  2. Politiker kanske borde läsa vad de skriver under noga.

Läs mer

Finns Piratpartiet?

Ibland undrar man. Här har man gått och blivit pirat trots svåra dubier. Här har man kastat sig in i en tidskrävande virvel av pirataktivism och opinionsbildning. Tanken slår en ibland att det kanske finns bättre saker att göra med sin tid. Inte så att jag hade en plan, men det finns ju en familj att vara med, vänner att umgås med, ett yrke att utvecklas i, ett hus att renovera, en kropp att vårda; kort sagt ett liv att leva.

Det kan ju för en yttre betraktare framstå som en smula galet att då satsa sin själ i ett omöjligt projekt. För allt tyder ju på att Piratpartiet inte finns.

När Facebook får en applikation för riksdagsvalet kan man till en början inte ens rösta på Piratpartiet, vilket får många av oss att rösta blankt i protest. (Nu är den saken fixad men vi kan inte ändra våra röster.)

När Google bygger en specialsida för bevakning av riksdagsvalet är Piratpartiet inte med. När Nikke Lindqvist skriver om denna sida konstaterar han också att intresset för Piratpartiet mätt i googlesökningar också sjunkit drastiskt. Det är fler pirater som tycker att Google borde öppna upp för de mindre partierna, men detta handlar inte bara om oss pirater. Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna blir också styvmoderligt behandlade.

När Sveriges Radio kartlägger åldersfördelningen hos riksdagskandidaterna så är det naturligt att inte våra kandidaters låga medelålder nämns. Vi är ju inget riksdagsparti. Många av i piratpartiet är unga och vi lockar unga väljare och sympatisörer. Nu är inte ungdom allt, som Mary på Minamoderatakarameller säger finns det ett värde i erfarenhet. Kent sammanfattar det hela bra när han konstaterar att alla sorters människor behövs inom politiken. Det får i alla fall mig att tänka: även pirater.

Vi börjar bli vana vid att knappt synas när opinionen mäts av någon av alla dessa institut. Gräver man lite i siffrorna så hittar man oss någonstans: kanske bland övriga partier, eller bland de osäkra eller i mätningarnas inbyggda bortfall. Här kan vi välja att leta efter ljusglimtar som ser ut som bortförklaringar eller att inse att opinionsmätningar är en del av den politiska mediedramaturgin och att vi därför inte finns just nu. Jag tror på det senare, insikten om att inte finnas ger stark motivation att göra något åt saken. Det är nästan 100 dagar till valet och opinionsläget är extremt osäkert och svårmätt med många partier runt 4%-spärren.

Jag håller med Mary. Det finns det som inte går att mäta och vi pirater rör oss för närvarande mest där – i skuggmarkerna, i gråzonerna, i den nya digitala delen av verkligheten. På valdagen får vi se om det gick att mobilisera väljare utanför de stora stråk där opinionsinstituten, de stora tidningarna och riksdagspartierna rör sig.

Det betyder inte att vi inte finns. Vi finns när vi kampanjar på gator och torg. Vi finns när vi sprider våra idéer via nätet. Vi finns när vi i stort och smått arbetar för en vettig informationspolitik.

Den här veckan var det ett år sedan Piratpartiet genom Christian Engström kom in i EU-parlamentet. Ingen som följt Christians arbete kan påstå att Piratpartiet inte finns. Vi har redan satt vår prägel på europeisk politik genom hans arbete i Bryssel. Läs en bra sammanfattning hos HAX. Många pirater har bloggat om Christians första år, men Drottningssylt säger det nog bäst:

Jag tycker inte att min röst är särskilt bortkastad faktiskt. I själva verket är jag ganska nöjd.

Den här veckan var det också ett år sedan den gröna rörelsens stora demonstrationer i Teheran och på andra ställen runt om i Iran. Våra medlemmar har många gånger de senaste åren slutit sig samman med andra för att stödja demokratirörelser runt om i världen. Internet har blivit ett viktigt verktyg för att sprida information från repressiva stater. De repressiva staterna svarar ofta med att försöka begränsa tillgången till nätet. Vi är en del av en större rörelse som försöker försvåra detta bland annat genom teknisk hjälp och politiskt stöd.

Det är inte tidningsartiklar, opinionsinstitut eller ens valresultat som avgör om vi finns. Det är vi själva. Vi finns så länge det finns ett behov att kämpa emot integritetskränkningar, demokratiska underskott och övervakning. Vi finns så länge det finns några människor som sluter upp bakom våra idéer om integritet, kultur och kunskap.

Nedan vårt pressmeddelande om Iran på tre språk:

ENGELSKA

One year ago, during the elections in Iran, the government was shocked by massive demonstrations. People from different political camps were brought together by a shared hope of a more democratic Iran. Internet communication was of great value in organizing the demonstrations.

One year ago, during the elections in Iran, the government was shocked by massive demonstrations. People from different political camps were brought together by a shared hope of a more democratic Iran. Internet communication was of great value in organizing the demonstrations. The regime attacked the Internet in their efforts to squash the movement – blocking certain websites and Internet services. Swedish activists from the Pirate Party and other related groups joined to help people in Iran in their efforts to get around these digital walls. A practical example was that proxy servers were set up. These computers serve as tunnels under the digital wall of Internet filters. The result is access to the entire Internet again. The activist clusters Werebuild.EU and Anonymous were driving forces behind this. As last year the Pirate Party wants to help friends of democracy to communicate without fearing government surveillance, by providing encrypted tunnels for communication. To learn how to, visit our guide for safer communication.

PERSISKA

حزب پیرات؛ دست یاری به دمکراسی در ایران یک سال قبل، در طول انتخابات در ایران، مردم از طیفهای سیاسی مختلف، با امید مشترک به ایرانی دمکراتیک​تر، گردهم آمدند و با تظاهرات گسترده، حکومت ایران را به لرزه درآوردند. در سازماندهی این تظاهرات، ارتباط اینترنتی نقش بسیار مهمی ایفا کرد. رژیم ایران برای درهم کوبیدن جنبش، اینترنت را مورد حمله قرار داد و وبسایتها و سرویسهای اینترنتی مشخصی را بلوکه کرد. فعالان سوئدی از حزب پیرات و دیگر گروههای مربوطه، بهم​پیوستند تا به مردم ایران در تلاش برای دور زدن این دیوارهای دیجیتالی کمک کنند. نمونه عملی، پراکسی​سرورهایی بود که راه اندازی شدند. این سرورها همانند تونلهایی در زیر دیوار دیجیتالی قیلترهای اینترنتی عمل کرده و سرویس​دهی میکنند و نتیجه؛ دسترسی مجدد به تمام سرویسها و سایتهای اینترنتی می باشد. فعالیت گروههای] Werebuild [و] Anonymous [ نیروی محرکه این پراکسی​سرورها بود. همچون سال گذشته؛ حزب پیرات خواهان کمک به دوستداران دمکراسی در ایران، جهت برقراری ارتباط بدون ترس از نظارت و کنترل حکومت، می باشد. برای اطلاعات بیشتر به آدرس مراجعه کنید Learn more

KURDISKA

پیرات پارتی؛ ده​ستی یارمه​تی بۆ دێموکراسی له ئێران یه​ک ساڵ به​ر له ئێستا، له ماوه​ی هه​ڵبژاردنی سه​رۆک کۆماری له ئێران، خه ​ڵک به روانگه​گه​لێکی سیاسی جۆراوجۆرو به هیوایه​کی هاوبه​ش به ئێرانێکی دێموکراتیک​تر، له ده​ور یه​ک کۆبوونه​وه​و به خۆپیشاندانی به​ربڵاو، رژیمی ئێرانیان به له​رزه هێنا. له رێکخستنی ئه​و خۆپیشاندانانه، پێوه​ندیی ئینترنتی رۆڵێکی زۆر گرینگێ گیڕا. هه​ر بۆیه رژیمی ئێران بۆ سه​رکوتی ئه​و بزوتنه​وه، هێرشی کرده سه​ر ئینترنت​و وێب​سایت​و سرویسگه​لێکی تایبه​تیان بلووکه کرد. چالاکانی سویدی له پیرات پارتی​و گرۆپگه​لی پێوه​ندی​داری دیکه، له ده​ور یه​ک کۆبوونه​وه تا به خه​ڵکی ئێران بۆ ده​ربازبوون له​و دیواره دیجیتاڵی​یانه یارمه​تی بده​ن. نموونه​ی کرده​وه​یی، پراکسی​سرورگه​لێک بوون که وه​کوو تۆنڵ له ژێر دیواری دیجیتاڵیی فیلترگه​لی ئینترنتی، کار ده​که​ن که به​رهه​میان؛ ده​ست​پێڕاگه​یشتنی دوباره به هه​موو وێبسایت​و سرویسگه​لی ئینترنته. ئه​م پراکسی​سرورگه​له به​رهه​می چالاکیی گرۆپگه​لی] Werebuild [ وه ] Anonymous [ بووه. وه​کۆ ساڵی رابردوو، پیرات پارتی خوازیاری یارمه​تی به دێموکراسیخوازانی ئێران، بۆ پێک هێنانی پێوه​ندیی دور له مه​ترسیی کونتروڵ​و چاوه​دێریی رژیمی ئێرانه. بۆ زانیاری زیاتر بڕۆن بۆ ئه​م ئه​درسه Learn more

Läs mer

Vilken partigrupp tillhör Hökmark i höst?

Läser hos HAX och i The Guardian att en ny partiallians bildas i EU i valrörelsens slutskede. Det handlar om ett samarbete mellan David Camerons Tories i England och andra konservtiva partier framförallt i östeuropa. The Guardian skriver att David Camerons Tories bryter sig ur EPP.

>Cameron is ditching two decades of Conservative co-operation with the mainstream centre-right Christian democrats in the parliament, the European People’s party (EPP) – to the fury of centre-right grandees in Europe – on the grounds that it is dominated by European federalists and supporters of the Lisbon treaty which the Tories oppose.

Med tanke på moderata bloggare som hävdat att vi inom Piratpartiet var skyldiga våra väljare besked om vilken partigrupp vi ämnar tillhöra i höst om vi tar mandat i helgens val undrar nu vän av ordning. Vilken partigrupp tänker Gunnar Hökmark, Christoffer Fjellner m fl tillhöra? De kristdemokratiska federalisterna som stannar i EPP eller de ärkekonservativa EU-kritikerna i David Camerons nya skapelse European Conservatives.

Det är lite bråttom med ett svar. Sverige har redan börjat rösta.

Läs mer

Write your congressman!

Så har man då gjort det. Som i en amerikansk film. Skrivit till sin parlamentsledamot. Jag har just avslutat skickandet av 96 stycken mejl, vardera till ca fem Members of European Parliament (Jag ville inte det skulle se ut som ett massmejl.)

Carl Schlyter svarade inom fem minuter – Guldstjärna.

Varför skriver jag då till min parlamentsledamot. Jag tror mejlet talar för sig själv.

>Dear Sir/Madam
>
>I am a Swedish Citizen and a worried European. I believe that the right to privacy is the most important tenets of a democratic society.
>
>I see this threatened by companies, governments and bilateral super-national agreements.
>
>This week there is important decisions taken in Brussels, decisions that might influence me and my kids for years to come.
>
>I am referring to the Telecoms Package that will be decided the 5th of May. We need the European legislative body to take our need of privacy in our use of the knew communication technologies into account. We are afraid that repressive political ideas (such as IPRED) that we’ve seen all over Europe – in Sweden, France etcetera will take root and spread.
>
>Today Swedish MEP Christofer Fjellner is collecting signatures for amendment 166. If the Civil Rights Amendment doesn’t stand It’s imperative that the 166 and the 138(46) is put to the vote instead. Amendment 166 can be signed in MEP Fjellner’s office ASP 13E116. It needs to be done before 12 o’clock noon, Wednesday april 29th. Otherwise the amendment want be put to the vote may 5th.
>
>I sincerely urge you to consider this and to take the time out of your day to help us. We need 39 signatures.
>
>
>Yours Faithfully
>
>/Göran Widham

För mer information om Telekompaketet – se telekompaketet.se

Läs mer

Döden genom tusen nålstick

Att inte ha en känsla för demokratiska principer, rättsstatens funktion och politikers och byråkraters roll i samhället verkar vara den främsta av möjliga meriter om man vill få en funktion inom EU-maskineriet. Eller också är maskineriet i sig själv så genomruttet att den bryter ner nästan alla som kommer i kontakt med det. För nog är det märkligt att personer som kommer med hårresande demokratifrämmande förslag tycks svärma inom EU som flugor svärmar runt skit.

Den senaste ”stjärnan” på demokratihimlen heter Manuel Medina Ortega, som skrivit medina-rapporten, vilken innehåller följande som är planerat att klubbas den 19/2:

> 30) Europaparlamentet anser att verksamheten på webbsidor på Internet som erbjuder nedladdning av verk och tjänster som är skyddade av upphovsrätten och närstående rättigheter är olaglig, liksom fildelning (”peer to peer”) av verk eller tjänster utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke.
>
> 31) Europaparlamentet stöder inrättande i de olika medlemsstaterna av administrativa myndigheter som ska ha i uppdrag att vaka över att upphovsrätten respekteras på Internet, genom en stegvis process och på rättsinnehavarnas begäran.
>
> 32) Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).

Punkt 30 ovan vill man försöka tolka så att mellanhänder vars tjänster utnyttjas av tredje part för att ladda ner piratkopierat material skall anses ha begått olagligheter. Om man bortser från att skrivningen tycks skräddarsydd för att komma åt The Pirate Bay, så får en sådan princip absurda konsekvenser om det dras till sin spets. Inte bara TPB, utan alla nedladdningstjänster som inte aktivt filtrerar varje nedladdning innan den godkänns kommer i ett slag att bli olagliga. Till och med de stora sökmotorerna är i farozonen. Det är en gummiskrivning som kan leda vart som helst.

Punkt 31 tycks försöka underminera det nej till avstängning av abbonemang som än så länge gäller.

Hur allvarliga dessa två punkter än är, så är de inte så frapperande som punkt 32.

I punkt 32 försöker man på förhand förklara The Pirate Bay som skyldiga! För hur skall man annars kunna tolka en skrivning som berömmer det svenska rättsväsendet för sina åtgärder mot The Pirate Bay, INNAN FÖRHANDLINGARNA I MÅLET ENS ÄR ÖVER — för som av en händelse börjar rättegången den 16/2, medan voteringen i nuläget är satt till den 19/2. Jag kan inte annat än tolka det som ett tämligen klumpit försök att föregripa rättssak och ”påpeka” för de inblandade juristerna att det är bäst att de lyckas fälla TPB.

Det skulle nog bli rätt pinsamt för såväl de kulturministrar som skall ta ställning till förslaget den 16/2, för Europaparlamentet som beräknas klubba det den 19/2 och för den svenska regeringen och rättsväsendet om TPB frias efter att något sådant klubbats igenom.

Jag hoppas Kulturministrarna är sunda nog att inse att de är väl tidigt ute och att principerna om hur man beter sig i rättsfrågor går helt på tvärs med sådana dumheter. Om de är så korkade som jag fruktar och lallar igenom förslaget ändå, så får man hoppas parlamentets ledamöter är kloka nog att sänka det. Tyvärr tror jag varken på det ena eller andra, vilket gör att jag helt krasst förutsätter att EU kommer att göra sig skyldiga till brott mot grundläggande rättsprinciper.

Jag hoppas jag har fel, men jag håller knappast andan.

Nu pågår i Sverige och i EU något som påminner om ”döden genom tusen nålstick”. Varje förslag, illa nog var för sig, är bara en droppe i en flod. Vi kan inte fokusera på vart och ett tillräckligt snabbt och tillräckligt ihärdigt för att påverka annat än marginellt, och vart och ett går att motivera som ett nödvändigt ont — om än bara av den som är villig att ställa sig på det sluttande planet och skrota sina principer om de hade några. Sedda tillsammans vittnar de om en ny tid, där mina barn riskerar bli nästa generations sovjeter.

Läs mer