Alla partierna i sjuklövern, oavsett vad de säger sig tycka om datalagringsdirektivet, är eniga om en sak — att det måste införas. För om vi inte inför det innan nästa vår, kommer vi få ”dryga böter” från EU. De ”dryga böterna” är närmare bestämt 27 miljoner kronor, tre kronor per svensk.

27 miljoner är i runda tal ett par tusendels procent av de beryktade 1200 miljarder som fick Martin Borgs att göra sin berömda/ökända film med samma namn om hur våra skattepengar används. Det är ganska tydligt att det inte är en prioriterad fråga att stoppa datalagringsdirektivet, för då skulle man skratta åt en sådan skitsumma.

Än mer spännande blir siffran i förhållande till vad datalagringsdirektivet kommer att kosta att införa, vilket i runda tal lägger till en halv nolla i slutet av bötessumman. Den kostnaden kommer du och jag att få bära. Den kommer läggas på mobil- och bredbandsräkningarna.

Så vad får vi för pengarna? Femton spänn per skaft, plus tre per år därefter?

Som trafikdata används idag, så får vi ett system som sparar och ger möjlighet att analysera elektroniska spår. Att poliser gillar sådana möjligheter är väl närmast självskrivet, fattas bara annat. Men vi är nu inte alla poliser, så allt handlar inte om vilka spår vi kan säkra och analysera, utan även om vad dessa spår kostar oss.

Låt oss konstatera att samma data som polisen använder för att försöka reda ut brott, kan användas på långt mindre sympatiska sätt. Samma data kan användas för att analyser religiös tillhörighet, politisk tillhörighet, sexuell läggning, vänskapskretsar, ekonomiska problem, psykosociala problem, etcetera. Varje gång jag bär med mig telefonen kan man positionsbestämma var jag befunnit mig, varje gång jag använt den kan man se vem jag ringt och söka mönster som berättar vad som pågår i mitt liv.

Kostnaden är med andra ord att staten för att polisen skall få tillgång till elektroniska spår begär att oskyldiga människors förhållanden skall lagras för potentiell kartläggning. Det har hittills inte funnits någon fungerande motkontroll värd namnet som garanterat att sådan data bara lämnas ut när det finns acceptabla skäl. Inte heller kan vi förvänta oss att respekten för vår integritet kommer ställa några ordentliga krav på att situationen förbättras. Systemen är katastrofer i vardande, som spänner från rätt säkra till rena sållen.

Så…. Jag betalar ärligen hellre tre spänn för att slippa få alla mina samtal och all min digitala kommunikation kartlagd, än att betala femton för nöjet att se mitt liv hamna i någon databas. Jag menar allvarligt, jag skulle skratta medan jag betalade den räkningen.

Det finns en viss humor i att frågan dyker upp så här nära valet, som om det vore en nyhet och som om vi inte skrikit oss hesa om frågan i månader. Men kudos ändå till DN som tar bladet från munnen, kanske integritetsfrågorna läcker in i valrörelsen trots allt…

Man kan ju alltid hoppas.

Tiziano Motti, en av de som skapade smile29-deklarationen, kontrar på europaportalen om att han inte alls är intresserad av alla googlesökningar. Det är facebook, youtube med flera han ”egentligen” är ute efter — för att inte tala om vår anonymitet.

Europaportalen

Hur går försvaret av medborgarnas friheter ihop med att vilja lagra alla människors sökningar på Google?
– Det gör det inte, säger Tiziano Motti.

Han vill inte alls spara alla sökningar som görs på nätet.
– Förslaget handlar egentligen om så kallade ”content providers”, det vill säga de som gör att man kan lägga upp material på internet, som Facebook, Youtube eller bloggverktyg. Det är de som ska spara IP-nummer, precis som internetoperatörerna måste göra i dag enligt datalagringsdirektivet, säger han.

Det är med andra ord vår rätt att anonymt bidra med innehåll på nätet som är problemet enligt Motti. Vad han egentligen menar med det framgår allteftersom intervjun drar ut på tiden:

De utlovade femton minuterna växer till tjugofem, till trettiofem. Han är mån om att få fram sitt budskap. Och till slut landar han i en slutsats, det som han kallar det övergripande syftet med initiativet:
– Det ska inte gå att surfa anonymt på internet. Jag vill introducera den så kallade skyddade anonymiteten, säger han och drar ut på de två orden.

Enligt Tiziano Motti måste man hitta en balans på nätet, och det ska ske genom den ”skyddade identiteten”. För att någon ska kunna få tillgång till nätet måste denne identifiera sig genom att skicka in uppgifter till internetoperatören.

Sedan ska varje uppladdning av text, bilder eller videoklipp kunna spåras av myndigheterna. Däremot ska man fortsatt kunna vara anonym gentemot andra internetanvändare.
– Jag är en försvarare av yttrandefriheten, jag gillar inte censur. Men i dag kan någon som blir förtalad eller anklagad för något på nätet inte försvara sig ordentligt.

Hur ska det gå till rent tekniskt?
– Jag är ingen tekniker, fråga inte mig, säger han och fäller ner blicken en sekund för första och enda gången under vårt samtal.

Mottis ”skyddade anonymitet” är nyspråk för att man inte har någon anonymitet alls gentemot myndigheterna, utan endast gentemot andra internetanvändare. Nyspråk för att det när man säger det låter som om anonymiteten skulle stärkas, när det egentligen är den diametralt motsatta utvecklingen han propagerar för.

Motti har skapat föreningen Rättigheternas Europa som säger sig vilja skydda vanliga medborgares fri och rättigheter. Det påminner mest om TV-predikanten från Genesis: ”Jesus He Knows Me”:

Won’t find me practising what I’m preaching
won’t find me making no sacrifice
but I can get you a pocketful of miracles
if you promise to be good, try to be nice
God will take good care of you
just do as I say, don’t do as I do

Det räcker inte att säga att man vill försvara medborgares rättigheter och friheter, man måste visa det i praktisk handling. Resonemanget han för är att rätten att kunna sätta dit någon som förtalar dig eller anklagar dig för något trumfar rätten att vara anonym.

Än en gång är det myndigheterna som skall vara garanten för ”det goda”, det vill säga att kunskapen om identiteten inte missbrukas. Motti säger sig till och med vara en försvarare av yttrandefriheten och motståndare till censur, men grunden för yttrandefrihet är möjligheten till anonymitet och det är inte privatpersoner som censurerar utan det är just de myndigheter som skall företräda ”det goda”.

Vad Motti dessutom inte riktigt tycks vilja kännas vid, är att deklarationen han var med och skapade faktiskt uppmanar till att just spara sökord från sökmotorer som en del av datalagringsdirektivet. Att han nu kommer och påstår att han egentligen ville något annat, illustrerar mer hur han spelar med systemet än påverkar innehållet i deklarationen som gått igenom.

Det är starkt oroande att en person som anser att medborgarnas rätt till anonymitet är förhandlingsbar helt tydligt har tillgång till de resurser som kampanjen för smile29 måste ha konsumerat. Vad är nästa ”rättighetsskydd” han vill införa, och hur kommer han att driva frågan kring smile29 framöver?

Jag får alltid en slags känsla av att titta in i den mörka historien när jag läser kommentarer från människor som Tiziano Motti. Jag tänker undvika Godwins lag här, men kan ändå inte låta bli att känna hur det kryper utmed ryggraden av obehag. Tillräckligt med tid har gått sedan vi senast brände fingrarna ordentligt, och nuvarande generationer har inte egna erfarenheter utan bara det de kunnat läsa sig till eller fått berättat av föräldrar och deras föräldrar. Jag får känslan av att vi vann det kalla kriget, men att vi i och med det snabbt glömde vad vi egentligen kämpade för…

Det är lätt att en debatt som debatten om IPRED förvirrar sig in i andra frågor, som ”problematiken” med illegal fildelning och upphovsrätt. Det är i sig relevanta frågor att diskutera, och frågor som intresserar mig väldigt mycket.

Men problemen med IPRED har inte med upphovsrätt och fildelning att göra, istället handlar det om övertramp gentemot de egna medborgarna.

Frihet är kanske det mest positiva begrepp som finns. Frihet kräver åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, utöver den självklara åsiktsfriheten. För att dessa friheter inte skall bli helt urholkade krävs integritet, rättssäkerhet och förutsägbarhet.

De politiker som inte förstår och försvarar detta är livsfarliga för vår frihet, och därmed också vår demokrati. Det måste finnas en inbyggd ideologisk och moralisk kompass, en ryggradsreflex som automatiskt strävar bort från övergrepp och endemisk övervakning.

De starkaste och mest genomtänkta invändningarna mot IPRED, är att staten ger upp en del av sitt våldsmonopol. Man tillåter ett särintresse att utföra uppgifter som är av polisiär karaktär, och öppnar upp för ”rättsskipning” utanför de traditionella rättssystemen.

Tanken med civilrätt är att ge folk möjlighet att lösa svåra tvister utan att ta lagen i egna händer. Därför fungerar inte civilrätt på samma sätt som straffrätt.

Dras du inför rätta i ett civilmål, så har du att göra troligt att du inte är skyldig till anklagelsen. Den kärande har i sin tur att göra troligt att du är skyldig och bevisa skada. Den som bedöms som mest trovärdig utifrån omständigheter och bevisning vinner målet, och kan inte bara tillräkna sig ekonomisk ersättning, utan även att få sina rättsliga kostnader ersatta av förloraren. Hela konceptet bygger alltså på att båda parter i grund har ungefär samma möjligheter inför domstolen, rubbas den balansen rubbas också hela grunden för ett rimligt utfall. Det är ett strålande koncept mellan privatpersoner, eller mellan företag, där man är förhållandevis jämnstark.

IPRED kommer i praktiken ställa enskilda människor med normal ekonomi inför situationen att hamna i tvist mot en branschorganisation. Det är alltså inte ens en person mot ett företag, utan en person mot en organisation som företräder en hel nisch av marknaden. Det är David mot Goliat, när David glömt sin slunga hemma.

Bevisningen kommer inte vara insamlad av neutrala rättsvårdande myndigheter, utan av samma organisationer som drar målet till domstol. De kommer naturligtvis att ha ett direkt ekonomiskt intresse av att framställa sina bevis som mer konklusiva och starkare än de nödvändigtvis är. Det är upp till domstolen att väga in det i bedömningen, men eftersom det är ett civilmål så gäller inte att man automatiskt utgår från oskuld.

Förlorar David, så drabbas han inte bara av det skadestånd käranden kräver, utan får dessutom betala deras dyra advokater och andra rättsliga kostnader. Det är få privatekonomier som klarar en sådan belastning utan att gå permanent bankrutt.

Det öppnar upp för en utpressningssituation innan målet når domstol, eftersom båda sidor är lika medvetna om ojämlikheten inför lagen. Den starkare parten kan med enkelhet ge den svagare ett erbjudande som är svårt att säga nej till. Det spelar helt plötsligt ingen roll om du är oskyldig eller inte, du har inte råd att ta risken att du döms mot ditt nekande. En simpel riskkalkyl säger dig snabbt att det är bättre att svälja förtreten och betala ”beskyddarpengarna”, än att mötas i domstol och riskera att bli ruinerad för all framtid.

En sådan situation är en skam för ett rättssamhälle.

Ett bedrägligt lugn har sänkt sig över FRA-debatten. Ekonomisk kris, mediehaveri och principlöshet har skapat en känsla av trötthet och besvikelse. Det är en pyrande krutdurk, en som när som helst kan flamma upp i nya utbrott. Just nu kan man lockas att tro att regeringen vunnit, en pyrrhusseger visserligen, men ångvälten har rullat och marken är till synes platt.

Tydligen är det i alla fall så pass lugnt och så mycket diversioner från andra frågor, att Reinfeldt känner sig trygg att plocka upp nästa handgranat mot den svenska personliga friheten, rättssäkerheten och integriteten. Den här gången är det fildelning som skall sågas vid fötterna, och det spelar ingen roll vad det kommer att kosta Sverige och svenskarna.

Som vanligt skjuter man sig i foten för att slippa gå:

IDG/CS Piratjägarlagen är klar:

I lagrådsremissen föreslås också att rättighetshavare ska få samla in och behandla personuppgifter som ip-adresser om ”intrångsgörare” i den mån behandlingen är nödvändig för att ett rättsligt anspråk ska kunna ”fastställas, göras gällande eller försvaras”.

I dag kräver sådan behandling särskilt tillstånd från Datainspektionen. Den som hanterar uppgifterna kommer fortfarande att stå under Datainspektionens tillsyn.

Skälet till att den typen av register kräver datainspektionens tillstånd, är att den typen av uppgifter är oerhört lätt att missbruka. Sådana register och sådan uppgiftsbehandling skall egentligen bara kunna göras av polis eller rättsväsende, och ifråga om IP-nummer av den tjänsteleverantör det närmast berör.

Istället skall nu en mer eller mindre privat driven upphovsrättspolis, i praktiken få större befogenheter än den verkliga polisen. Håller man inte i hatten, så får vi snart en utveckling lik den amerikanska, där MPAA och RIAA fungerar som mediebolagstorpeder med rena maffiametoder, utpressning och rättsskandaler.

Det är inte en högoddsare att man kommer gömma sig bakom EU-direktiv. Att dessa sedan är i stort sett frivilliga kommer man tala tyst om. Sverige har utnämnts till piratland nummer ett, och det är inte konservativa politiker bekväma med. Om det sen stämmer, om det har någon betydelse, eller om det faktiskt är en konsekvens av fullkomligt korrekta prioriteringar lämnas därhän.

ÄN SÅ LÄNGE har man inte föreslagit att folk skall kunna stängas av från sina internetabbonemang, vilket i alla fall är en tröst, om en klen sådan. Tyvärr innebär inte det att man är resonabel, för man inför vad som kallas för informationsföreläggande. Ett sådant förslag riskerar att få samma absurda konsekvenser som de brittiska lagarna om kryptering, där man kan åka i finkan om man tappat bort sin krypteringsnyckel när polisen frågar om den. Pirate Bay nämns som exempel på några som kan tvingas att lämna ut uppgifter, frågan är om de har sådana uppgifter lagrade — personligen skulle jag i deras skor se till att jag helt saknade alla sådana uppgifter i någon form som kan läsas direkt eller avkrypterat. Det man inte har, kan man inte lämna ut.

Att EUs direktiv är frivilliga, hindrar inte upphovsrättsföreträdarnas primadonna/diva/rikspucko/law & order-advokat-plagiat Monique Wadsted att utropa ”Äntligen!”, ungefär som om det var fråga om nobelpriset i litteratur. Hennes kritik är inte otippat att hon inte kan stänga av internetanvändare helt arbiträrt, vilket inte är att förvånas över. Hon är så uppåt väggarna fel ute i upphovsrättsfrågor att det, enligt uppgift, till och med är så att man håller henne utanför när man diskuterar nya vägar och kompromisser i de egna leden. Integritet och personlig frihet är en irriterande insekt i hennes värld, något man pratar om men egentligen vill nypa till så hårt som möjligt.

För egen del kan jag bara skaka på huvudet. Jag har svårt att se hur jag någonsin skall kunna rösta på de nya moderaterna, eller på någon regering där de är tongivande. Det tycks som om de använder all sin vakna tid enbart till att göra alla liberaler och integritetsivrare förbannade.

KAN ingen köra ett jävla misstroendevotum mot den sittande regeringen, de börjar alltmer framstå som en katastrof i demokratifrågor.