Innebörden av en Brasklapp

Innan jag skriver det här, så vill jag bara påpeka att det inte är ett påhopp specifikt på personen Johan Linander. Han får tjäna som slagpåse för att han personifierar hela problemet och för att jag anser att han sålt sin ryggrad på auktion.

I TT blev han en aning felciterad:

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Nu handlar det ju om Biskop Brask, upphovet till uttrycket brasklapp. Någon Bratt som kläckt ur sig något om att vara nödd och tvungen har jag aldrig hört talas om.

Stopp Datalagringsdirektivet - Anonymous

Brask däremot har gått till historien som den som gömde ett skrivet förbehåll mot ett beslut han varit med att fatta i sitt sigill. Enligt sägnen räddade det hans liv vid Stockholms blodbad, när han kunde öppna sigillet och producera sitt förbehåll. Han sägs ha uttalat det där om nödd och tvungen som ett sätt att säga att han tvingats vara med och fatta beslutet mot sin vilja. Vad jag kan minnas handlade beslutet om att vräka en eller annan ärkebiskop med lojaliteterna på den danska sidan.

Jag vet inte om Biskop Brask är någon portalfigur att hänga upp sina beslut på. Han protesterade inte öppet, utan valde att försegla en hemlig protest om det skulle komma surt efter. Han var helt enkelt en kappvändare, men med något bättre skäl än dagens svenska politiker — han ville behålla huvudet.

Fast å andra sidan liknar det hela den totala ryggradslöshet som präglar alla de riksdagsmän som å ena sidan säger att de är emot datalagringsdirektivet, men å andra sidan tänker rösta för dess införande. Det är fullkomligt otroligt bekvämt att kunna fatta ett beslut samtidigt som man säger sig göra det under protest.

I modern tid har Brasklapp kommit att mena ett mer öppet förbehåll, men ofta är det fortfarande ett sätt att så att säga friskriva sig från ansvaret. Går det fel, så kan man alltid säga att: ”se, det var ju det jag varnade för”…

Så har då Johan rätt om att vi verkligen måste fatta ett beslut om att införa datalagringdirektivet?

En av kommentatorerna på hans blogg påpekar att det skulle vara dyrare att genomföra, än att betala de ”hundratals” miljoner i vite vi skulle kunna drabbas av om vi vägrar. Johans svar är upplysande:

Joacim, du har gått på Piratpartiets myter. Inom EU:s fördrag finns det ingen paragraf som säger att medlemsländerna kan köpa sig fria från att implementera direktiv. Den utvägen finns inte. Dessutom handlar det inte om ett bötesbelopp utan om böter och vite som löper dagligen och som ökar med tiden, dvs ett oändligt belopp.

Vill man driva politik så kan man inte driva låtsasförslag. Det är inte seriöst.

Ursäkta medan jag kräks…

Misters and Misses riksdagsmän och kvinnor, ni är valda för att föra politik. Politik är som gamla farbror Palme uttryckte det att vilja, inte som nu tycks vara modernt att vela. Skulle Sverige rätt upp och ner vägra att införa datalagringsdirektivet, så skulle det knappast gå obemärkt förbi. Vi är inte ensamma, men för varje land som lägger sig platt så minskar motståndet. För varje land som vägrar ökar följaktligen motståndet. Genom att kalla sig ”nödd  och tvungen”, så lämnar man med andra ord öppet mål.

Jag misstänker att de riksdagsledamöter som har ryggrad nog att vägra kommer upptäcka att det svenska folket gillar att människor står för sina principer.

Det finns kanske inte någon paragraf om att man kan köpa sig fri från direktiv, men att anse att man hellre betalar böter och vite, om så stort löpande och i evighet, än att införa övervakningssamhället kommer knappast att göra att vi blir uteslutna ur EU. Inte heller kommer det innebära att fransmännen/italienarna/polackerna/österrikarna skickar militärpolisen för att arrestera svenska riksdagsledamöter.

Härtill är ni med andra ord inte alls nödda, snarare skitnödiga. Inte heller är ni tvungna om ni för en gångs skull vågar stå upp utan att böja huvudet och sluta bete er som ynkryggar.

Det handlar om att ta ställning för folket, något alldeles för få svenska politiker tycks förstå innebörden i.

Tre kronor är kostnaden för lite respekt

Alla partierna i sjuklövern, oavsett vad de säger sig tycka om datalagringsdirektivet, är eniga om en sak — att det måste införas. För om vi inte inför det innan nästa vår, kommer vi få ”dryga böter” från EU. De ”dryga böterna” är närmare bestämt 27 miljoner kronor, tre kronor per svensk.

tre stackars kronor, det är priset för att slippa datalagringen.

27 miljoner är i runda tal ett par tusendels procent av de beryktade 1200 miljarder som fick Martin Borgs att göra sin berömda/ökända film med samma namn om hur våra skattepengar används. Det är ganska tydligt att det inte är en prioriterad fråga att stoppa datalagringsdirektivet, för då skulle man skratta åt en sådan skitsumma.

Än mer spännande blir siffran i förhållande till vad datalagringsdirektivet kommer att kosta att införa, vilket i runda tal lägger till en halv nolla i slutet av bötessumman. Den kostnaden kommer du och jag att få bära. Den kommer läggas på mobil- och bredbandsräkningarna.

Så vad får vi för pengarna? Femton spänn per skaft, plus tre per år därefter?

Som trafikdata används idag, så får vi ett system som sparar och ger möjlighet att analysera elektroniska spår. Att poliser gillar sådana möjligheter är väl närmast självskrivet, fattas bara annat. Men vi är nu inte alla poliser, så allt handlar inte om vilka spår vi kan säkra och analysera, utan även om vad dessa spår kostar oss.

Låt oss konstatera att samma data som polisen använder för att försöka reda ut brott, kan användas på långt mindre sympatiska sätt. Samma data kan användas för att analyser religiös tillhörighet, politisk tillhörighet, sexuell läggning, vänskapskretsar, ekonomiska problem, psykosociala problem, etcetera. Varje gång jag bär med mig telefonen kan man positionsbestämma var jag befunnit mig, varje gång jag använt den kan man se vem jag ringt och söka mönster som berättar vad som pågår i mitt liv.

Kostnaden är med andra ord att staten för att polisen skall få tillgång till elektroniska spår begär att oskyldiga människors förhållanden skall lagras för potentiell kartläggning. Det har hittills inte funnits någon fungerande motkontroll värd namnet som garanterat att sådan data bara lämnas ut när det finns acceptabla skäl. Inte heller kan vi förvänta oss att respekten för vår integritet kommer ställa några ordentliga krav på att situationen förbättras. Systemen är katastrofer i vardande, som spänner från rätt säkra till rena sållen.

Så…. Jag betalar ärligen hellre tre spänn för att slippa få alla mina samtal och all min digitala kommunikation kartlagd, än att betala femton för nöjet att se mitt liv hamna i någon databas. Jag menar allvarligt, jag skulle skratta medan jag betalade den räkningen.

Det finns en viss humor i att frågan dyker upp så här nära valet, som om det vore en nyhet och som om vi inte skrikit oss hesa om frågan i månader. Men kudos ändå till DN som tar bladet från munnen, kanske integritetsfrågorna läcker in i valrörelsen trots allt…

Man kan ju alltid hoppas.

Tiziano Motti – smile29 – ogillar anonymitet

Tiziano Motti, en av de som skapade smile29-deklarationen, kontrar på europaportalen om att han inte alls är intresserad av alla googlesökningar. Det är facebook, youtube med flera han ”egentligen” är ute efter — för att inte tala om vår anonymitet.

Europaportalen

Hur går försvaret av medborgarnas friheter ihop med att vilja lagra alla människors sökningar på Google?
– Det gör det inte, säger Tiziano Motti.

Han vill inte alls spara alla sökningar som görs på nätet.
– Förslaget handlar egentligen om så kallade ”content providers”, det vill säga de som gör att man kan lägga upp material på internet, som Facebook, Youtube eller bloggverktyg. Det är de som ska spara IP-nummer, precis som internetoperatörerna måste göra i dag enligt datalagringsdirektivet, säger han.

Det är med andra ord vår rätt att anonymt bidra med innehåll på nätet som är problemet enligt Motti. Vad han egentligen menar med det framgår allteftersom intervjun drar ut på tiden:

De utlovade femton minuterna växer till tjugofem, till trettiofem. Han är mån om att få fram sitt budskap. Och till slut landar han i en slutsats, det som han kallar det övergripande syftet med initiativet:
– Det ska inte gå att surfa anonymt på internet. Jag vill introducera den så kallade skyddade anonymiteten, säger han och drar ut på de två orden.

Enligt Tiziano Motti måste man hitta en balans på nätet, och det ska ske genom den ”skyddade identiteten”. För att någon ska kunna få tillgång till nätet måste denne identifiera sig genom att skicka in uppgifter till internetoperatören.

Sedan ska varje uppladdning av text, bilder eller videoklipp kunna spåras av myndigheterna. Däremot ska man fortsatt kunna vara anonym gentemot andra internetanvändare.
– Jag är en försvarare av yttrandefriheten, jag gillar inte censur. Men i dag kan någon som blir förtalad eller anklagad för något på nätet inte försvara sig ordentligt.

Hur ska det gå till rent tekniskt?
– Jag är ingen tekniker, fråga inte mig, säger han och fäller ner blicken en sekund för första och enda gången under vårt samtal.

Mottis ”skyddade anonymitet” är nyspråk för att man inte har någon anonymitet alls gentemot myndigheterna, utan endast gentemot andra internetanvändare. Nyspråk för att det när man säger det låter som om anonymiteten skulle stärkas, när det egentligen är den diametralt motsatta utvecklingen han propagerar för.

Motti har skapat föreningen Rättigheternas Europa som säger sig vilja skydda vanliga medborgares fri och rättigheter. Det påminner mest om TV-predikanten från Genesis: ”Jesus He Knows Me”:

Won’t find me practising what I’m preaching
won’t find me making no sacrifice
but I can get you a pocketful of miracles
if you promise to be good, try to be nice
God will take good care of you
just do as I say, don’t do as I do

Det räcker inte att säga att man vill försvara medborgares rättigheter och friheter, man måste visa det i praktisk handling. Resonemanget han för är att rätten att kunna sätta dit någon som förtalar dig eller anklagar dig för något trumfar rätten att vara anonym.

Än en gång är det myndigheterna som skall vara garanten för ”det goda”, det vill säga att kunskapen om identiteten inte missbrukas. Motti säger sig till och med vara en försvarare av yttrandefriheten och motståndare till censur, men grunden för yttrandefrihet är möjligheten till anonymitet och det är inte privatpersoner som censurerar utan det är just de myndigheter som skall företräda ”det goda”.

Vad Motti dessutom inte riktigt tycks vilja kännas vid, är att deklarationen han var med och skapade faktiskt uppmanar till att just spara sökord från sökmotorer som en del av datalagringsdirektivet. Att han nu kommer och påstår att han egentligen ville något annat, illustrerar mer hur han spelar med systemet än påverkar innehållet i deklarationen som gått igenom.

Det är starkt oroande att en person som anser att medborgarnas rätt till anonymitet är förhandlingsbar helt tydligt har tillgång till de resurser som kampanjen för smile29 måste ha konsumerat. Vad är nästa ”rättighetsskydd” han vill införa, och hur kommer han att driva frågan kring smile29 framöver?

Jag får alltid en slags känsla av att titta in i den mörka historien när jag läser kommentarer från människor som Tiziano Motti. Jag tänker undvika Godwins lag här, men kan ändå inte låta bli att känna hur det kryper utmed ryggraden av obehag. Tillräckligt med tid har gått sedan vi senast brände fingrarna ordentligt, och nuvarande generationer har inte egna erfarenheter utan bara det de kunnat läsa sig till eller fått berättat av föräldrar och deras föräldrar. Jag får känslan av att vi vann det kalla kriget, men att vi i och med det snabbt glömde vad vi egentligen kämpade för…