Corporativismus Dominare

Korporativism, eller korporatism, är det system där den demokratiska processen helt eller delvis ersatts av en elitistisk teknokratisk modell med samarbete mellan fack, företagare och styrande politiker. Den blir alltmer aktuell att syna nu när privata intresseorganisationer i allt högre grad får sätta den politiska agendan.

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.

Ideologiskt underskott

Hanne Kjöller träffar elakt rätt när hon skriver om kappvändning hos riksdagsmän:

> Det är inget fel på eftertanke, men det är inte det vi ser. Det är inte insikterna som har förändrats – det är utsikterna. Utsikterna att bli omvald, att höra till vinnarna, att bli populär.
>
> Vill riksdagsledamöterna bli tagna på allvar, bör de börja med att ta sig själva på allvar. Och det gör man inte genom att opponera på sina egna beslut.

Sent skall syndaren vakna, och det är väl relativt säkert nu att komma ut som FRA-kritiker. Frågan är: Var var ni, och vad tänkte ni på, när ni ändå röstade ja?

Hanne skickar också en giftpil mot Erik Ullenhag:

> På Ekots hemsida läser jag hur folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhags försvarar FRA-lagen. Han tycker att skyddet mot yttre hot väger tyngre.
>
> Jag dammar av ”Myten om det liberala Sverige”, en bok som Erik Ullenhag skrev för tio år sedan tillsammans med Andreas Bergh.

Och:

> Men det gäller att vara på sin vakt, menar Ullenhag vidare, eftersom det nästan alltid går ”att hitta goda och behjärtansvärda skäl för att staten ska kunna göra intrång i den personliga sfären”…”De små stegen mot Storebror ser dig-samhället leder faktiskt inte till något trevligt samhälle. Vi måste hela tiden vara vaksamma mot ytterligare steg och det är redan hög tid att ta ett antal steg tillbaka.”

Det tycks som om den gamla tesen att makt korrumperar aldrig varit sannare — för hur kan det komma sig att så många av de som röstade igenom FRA tidigare stått på barrikaderna mot den typ av storebrorsamhälle de nu försvarar?

Kanske har det att göra med det som Norberg skriver om i Expressen:

> Anti-etatismen har inte bott här. I takt med att det politiska spelet har tömts på värderingar och principer har situationen förvärrats. Reinfeldt är inte början på den processen, han är dess logiska konsekvens.

Tidigare i samma artikel kommer han med det lysande:

> I det här skedet i amerikanska filmer brukar en sammanbiten, till åren kommen senator knacka på dörren och förklara att spelet är över, att offentliga förhör kommer att rulla upp allt och att huvuden kommer att rulla.
>
> Alliansens statsråd och riksdagsledamöter har inte velat spela den rollen. De har försvarat FRA likt druckna papegojor, legaliserat integritetsbrotten och hånat kritikerna som okunniga vänsteravvikare.
>
> I stället för att vara folkets företrädare mot mäktiga myndigheter har de fungerat som myndigheternas företrädare mot folket. Gång på gång har de gett en missvisande bild av verksamheten som antyder att de vill föra väljarna bakom ljuset – eller att de inte själva vet hur FRA fungerar. Båda förklaringarna är lika obehagliga i en demokrati utan maktdelning.

Och avslutar med det giftiga:

> En borgerlighet utan principer och ideologi, som mest jagar s-väljare och struntar i sina liberala väljare? Se er omkring. Ett sånt djur ser ut precis så här. Now live with it.

Jag skall villigt erkänna att jag själv nästan såg en alliansseger som ett självändamål. Det kändes som om det inte kunde bli värre än de sista åren med Göran Perssons obehagliga ”alla skall med, vare sig de vill eller inte”-politik. Jag oroades av de ”nya moderaternas” tendens till principlöshet, men kunde ändå inte föreställa mig vidden av deras pragmatiska makthunger.

Men jag får konstatera att alliansen lider av ett seriöst ideologiskt underskott. Eller de har snarare bytt ut sin egen tidigare ideologi mot maktens logik. Det är obehagligt, och jag önskar verkligen att svensk politik förändras till något som jag än en gång kan respektera.