Den förbaskade kärnkraften

Är det inte förjävla typisk att en fråga som kärnkraft innebär att sans, balans och rationalitet far ut genom fönstret snabbare än man hinner säga vätgasexplosion?

Nu basuneras det ut att kärnkraften inte har någon framtid, vilket kanske är sant. Men om det är sant så beror det nog mer på panikreaktioner än på teknisk potential. Harrisburg gjorde att vi inte hade några entydiga ja- eller nejalternativ i kärnkraftsomröstningen 1980. Tjernobyl gjorde att Birgitta Dahl, en av kärnkraftens domedagsprofeter lyckades få igenom en tankeförbudslag:

6 § från 1 februari 1987: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.”

Den praktiska konsekvensen var att forskningen inom ett grundläggande naturvetenskapligt område mer eller mindre gick i stå under två decennier. Samma nästan lämmelliknande reaktion drabbade en stor del av västvärlden. Under samma period forskades det på annat håll och nya idéer kom i dagen. Istället för att vara en del av den utvecklingen ställde vi oss som nation med huvudet i sanden som strutsar.

Så nu i nådens år 2011 ligger vår utveckling flera decennier efter. Våra kärnkraftverk är rent krasst kronan av det tidiga sextiotalets teknologi. Skulle kärnkraft vara bilar, så lägger vi våra liv, vår säkerhet, vårt energibehov i motsvarigheten till en gammal bensinslukande Volvo PV med vägegenskaper som en full padda. I själva verket skulle vi kunna åka omkring i moderna trafiksäkra bilar drivna med hybridteknologi eller med supereffektiva förbränningsmotorer som kan köras på diverse olika bränslen.

Generationer i atomkraft

Men att överhuvudtaget spekulera i vilka fantastiska lösningar vi skulle kunna ha på gång om vi inte kastat ankar för fyra decennier sedan är som att svära i kyrkan. Detta trots att det varken saknas idéer eller lovande lösningar. Det finns nya sätt att använda kärnenergi som med lite koncentrerad forskning och utveckling skulle kunna vara kommersiellt gångbara snabbare än man kan tro: lösningar som innebär bättre bränsletillgång; lösningar som skapar långt mindre farligt och besvärligt avfall; lösningar som faktiskt skulle kunna hjälpa till att hantera det avfallsproblem vi redan har; lösningar som stannar av sig själva istället för att överhettas om problem uppstår. Allt detta ligger inom räckhåll – ett slags carpe diem, om man så vill.

Kanske visar sig ingen av dessa vägar framkomliga i praktisk verklighet. Men med det kommer vi att aldrig att få veta med nuvarande attityd. Vi kommer inte få veta om det går att göra kärnkraften så säker som man utlovade innan Harrisburg. Inte heller kommer vi att få veta om det finns praktiska alternativ till att gräva ner högaktivt avfall i urberget på obestämd framtid.

För egen del undrar jag vilka alternativ som finns? Alltså på riktigt, inte i någons önskedrömmar…

  • Låt säga att vi bygger ut varenda lämpligt vattendrag.
  • Låt säga att vi effektiviserar kraftöverföringen och accelererar utvecklingen av vind-, sol-, våg- och annan alternativ kraft maximalt.
  • Låt säga att vi genomför varenda energibesparande åtgärd vi överhuvudtaget kan komma på.

Kommer det att räcka?

Jag är verkligen inte säker på den saken.

Jag har sett grafer över att vi producerar mer kraft i Europa än vi förbrukar, men all den kraften kan inte tas tillvara. Inte heller kommer all den kraften från energikällor vi egentligen är speciellt glada över. Inte heller kommer all den kraften från energikällor där vi själva kan bestämma fullt ut när kraften skall finnas tillgänglig eller inte.

Vi har inget sätt att rent praktiskt lagra energi i den skalan. Det batteri som kan lagra växelström motsvarande ens ett mindre kraftverk för senare förbrukning existerar inte i sinnevärlden. Så vind, sol och annat liknande är utmärkt om än svindyrt, men kräver att vi har parallellkapacitet att tillgå när det inte behagar blåsa.

Har vi då räknat in att vi vill att folk skall tanka sina framtida bilar med el? Har vi räknat med ytterligare utbyggnad av den eldrivna kollektivtrafiken för att minska koldioxidutsläppen? Har vi räknat med den alltmer accelererande användningen av IT i alla dess former? Fattar vi ens att vi lever i ett land där fortfarande en betydande del av exporten är från elintensiv industri?

Vi är helt enkelt för beroende av el för att kunna tillåta elbrist med mindre än att vi bygger om hela samhällsstrukturen från botten och överger hela utvecklingen mot ett eldrivet samhälle.

Vill vi verkligen det?

Om svaret på den frågan är nej, så tror jag vi får leva med kärnkraften till dess vi har något bättre att tillgå. Om vi får leva med kärnkraften, så är svaret inte att få panik. Om vi skall leva med kärnkraft bör vi forska oss blå till dess vi har gjort den säkrare och mindre jobbig för kommande generationer. Skall vi leva med kärnkraften, så är det läge att hitta bättre alternativ till uran och plutonium. Skall vi leva med kärnkraften, så är svaret inte att förbjuda nya säkrare kraftverk, utan att pensionera de som börjar bli slitna och föråldrade. Kraftverken vi har är rent krasst medelålders och riskerar att drabbas av ålderskrämpor. Paniken gör att vi lärt oss långt mindre om denna form av energiframställning än vad vi skulle kunnat göra, är det inte dags att reparera den skadan?

 

Det förbannade elpriset

Teorierna om marginalnytta och marginalkostnad är grundläggande marknadsekonomi. På pappret är det den mest effektiva modellen för att säkra tillräcklig tillgång och samtidigt undvika slöseri.

I de flesta situationer och i de flesta branscher är faktiskt marginalnytta och -kostnader det kanske enda rimliga sättet att inrätta en marknad — förutsatt att vi talar om produktion och försäljning av ändliga resurser. Ett sådant system innebär att det inte uppstår brist när efterfrågan blir stor eftersom det är lönsamt att hålla sig med reservkapacitet.

Tyvärr fungerar det bara så länge konkurrensläget är lika sunt som de marknadsekonomiska teorierna. I annat fall blir det en papperstiger, som i själva verket inte tjänar till mycket annat än att legitimera ett marknadsmässigt haveri. Åtminstone är det så på kortare sikt, vilket i detta sammanhang betyder tillräckligt många år för att vara ett ordentligt samhällsproblem.

I Sverige producerar vi väldigt billig och miljömässigt vettig elektricitet. Vi producerar dessutom så mycket av denna elektricitet att det täcker allt kort om de sista percentilerna av våra behov. Vi har vattenkraften som är billigast av allt. Vi har kärnkraft som i och för sig är dyrare och har större miljöpåverkan, men fortfarande förhållandevis billig. När dessa funkar som det är tänkt täcks våra behov utan problem, när det å andra sidan inte funkar som det skall så måste vi importera — i praktiken oftast dyr kolkondenskraft från till exempel Tyskland.

Då är vi tillbaka till marginalprissättningen, där priset sätts från reserven och det pris vi betalar för hela rasket väldigt ofta är priset för den extremt dyra kolkondenskraften.

Så långt är det egentligen inte mycket att säga. Om vi konsumerar mer än vi producerar, så kostar det mer — det är så det är tänkt att fungera. Det vi får för våra pengar är att vi slipper hålla oss med egen reservkapacitet som oftast inte gör annat än står overksamt och tickar pengar. Det vi får för våra pengar är att vi inte behöver vara oroliga för om det finns ström i våra kontakter. Det var liksom det som var hela orsaken till att ansluta oss till en elmarknad utanför våra egna portar.

Men.

Om prisbilden är svårt skruvad, så att reserverna är extremt dyra i förhållande till resten. Om våra kraftbolag inte spelar rent, konkurrensmässigt eller i produktion och planering, så trillar allt ihop som ett korthus. Förutsättningen är nämligen att bristen inte är självförvållad utan faktiskt skapad av omständigheterna och/eller konsumenterna. Ju större prisskillnaden är mellan normal produktion och reservkapacitet, desto större är incitamenten att se till att de sista inköpta kilowattimmarna faktiskt är från reserven — och ju större orsak för konsumenter och samhälle att noggrant granska om någon utnyttjar situationen på ett orimligt sätt.

För svagheten i systemet visar sig just när prisskillnaden mellan det billigaste och dyraste alternativet är abnorm. I det läget uppstår nämligen den absurda situationen att vinsten blir enormt, rent absurt, mycket högre om det finns en liten, liten, men konstant brist på resursen som säljs. Det skapar omedelbara misstankar om fuffens, vilket inte alls är något man kan påstå fungerar ”utmärkt” som professor Hjalmarsson påstår i GP. Fungerar konkurrensen, så uppstår inte problemet, för då går kunderna till någon som levererar till rätt pris. Men när konkurrensen är obefintlig, så förvandlas den goda teorin till en ursäkt för rent ocker.

Den situationen har vi redan sett en gång i Kalifornien, USA, där priserna istället för att bli lägre blev fyrtio procent högre samtidigt som hela områden släcktes ner på grund av elbrist. En av aktörerna var det ökända Enron, som anklagades för att driva kartellbildning och på konstgjord väg skapa ett underskott som drev upp priserna. De marknadsekonomiska krafterna fungerar nämligen bara så länge folk spelar någorlunda rent. Börjar företag försöka mjölka marknaden blir följderna ofta katastrofala.

Så är det otur, eller är det ocker som pågår?

Om marknadskrafterna tycks ha slutat fungera, så bör man göra som Cicero och ställa frågan vem som har något att vinna på situationen? Follow the money, är en mer amerikaniserad och modernare variant. Kolla helt enkelt vem det är som kammar in kosingen när fekalierna träffar fläkten.

Svaret är lite komplext, för det är många som har fingret i den soppan:

  • Först har vi eljättarna, som är både producenter och slutleverantörer. De gör vinster med en marginal som andra företag bara kan drömma våta drömmar om.
  • Sen har vi staten, som dels plockar in miljardbelopp på sitt ägande i Vattenfall, dels på energiskatten i allmänhet och slutligen på momsen.
  • Sen har vi alla de bolag i kedjan som lyckats med bravaden att överföra hela risktagandet på sina kunder.

Det som saknas just nu är ett incitament för kraftbolagen att leverera billig elektricitet. Deras idealsituation är snarare att leverera dyr elektricitet där den faktiska produktionskostnaden är så låg som möjligt. Då gör de maximal vinst, förutsatt att det inte finns billigare konkurrenter. Det är detta som bristande konkurrens medför: att systemet havererar.

Ett praktexempel på hur fel det kan bli är hur vi faktiskt exporterar vattenkraft under månader med låg inhemsk förbrukning. Vattenkraft är annars en energiform som är utjämnande, eftersom det mesta av vattnet kan lagras för senare behov. När det sen är dags för svensk fimbulvinter får vi höra att det är lågt vattenstånd i magasinen, så att det inte räcker för att täcka behoven. Låt mig gissa att de pengar den exporten gav inte används för att utjämna prisbilden för konsumenterna?

Företag är nämligen överlag en slags idiot savants, som är oerhört duktiga på en sak, men inte sällan direkt förståndshandikappade utanför sitt eget specialistområde. I det här fallet mjölkar man den svenska marknaden trygg i rättfärdigheten att man håller sig till reglerna, har regeringens välsignelse och till och med följer accepterade ekonomiska teorier. Det krävs inte ens någon Machiavelli/Joakim Von Anka i bakgrunden som gnuggar händerna medans helveteseldarna dansar i ögonen, utan bara normala företagsmässiga överväganden av den typ alla företag gör, alltid. Vore man aningen smartare och mindre inriktade på nästa kvartalsrapport, så skulle man inse att den manipulation av marknaden som rent faktiskt, medvetet eller omedvetet sker, kommer slå bakut förr eller senare.

Oligopolet och de politiska tillskyndarna

Följ pengarna och du skall hitta den skyldige var modellen, och då blir bilden ganska obehaglig.

Den svenska elmarknaden är just nu rena himmelriket för de tre stora svenska kraftbolagen: Vattenfall, Fortum och Eon. Här täljer man guld med kniv. Lönsamheten per anställd är en hel tiopotens högre än för de bolag man levererar el till — en situation som näst intill saknar motstycke. Politikerna i sin tur håller sig tysta, hypnotiserade av ekonomiska teorier och de pengahögar som trillar in via energiskatten. De förvärrar till och med själva situationen, eller underhåller den — vilket borde vara mot bättre vetande.

De stora kraftbolagen är både producenter och leverantörer. Dessutom totalt insyltade i varandras verksamhet på ett sätt som borde få alla varningslampor om kartellbildning hos berörda myndigheter att blinka på övertid medan sirenerna går. Genom sin ställning med tillsammans fyra femtedelar eller mer av marknaden och kontroll över både produktion och slutgiltig leverans, så är det inte alls svårt att känna en viss avsmak. De borde med stor lätthet kunna planera verksamheten på ett sätt som var bättre för kunderna. Men eftersom konkurrens inte råder, så behöver de inte anstränga sig.

För att citera Lena Hasslöf Gustafsson och Jan Thorsson på Fastighetsägarna GFR i GP:

Normalt täcks cirka 96-98 procent av Sveriges elbehov av icke-fossil kraft. Denna produceras till en kostnad av i genomsnitt 15-20 öre/kWh. Marknadspriset sätts dock av priset för produktion av de resterande 2-4 procent av elbehovet, vilket är väldigt högt. Elkonsumenterna betalar alltså under stora delar av året ett marknadspris som är 300 procent högre än produktionskostnaden för 96-98 procent av elen. En absurd konsekvens av marginaprissättningen är att elpriset stiger kraftigt då kärnkraften inte fungerar normalt, vilket leder till att elproducenterna faktiskt kan tjäna mer på att inte producera.

De kritiserar marginalprissättningen per se, vilket skjuter lite bredvid mål. Men OK, den funkar verkligen inte i det här fallet. Det blir obehagligt när det inte är en förlust att låta kraftverk stå stilla, utan till och med kan löna sig. Det borde någonstans vara givet att vintertid skall alla våra kraftverk gå för fullt, om det inte uppstår oplanerade driftstopp som inte kan undvikas. Inköp av dyr reservkraft borde vara ett sorgligt undantag, inte något som regelmässigt sker varenda vinter.

Det har gått så långt att folk får gå från hus och hem och söka sig billigare boende, för att de inte längre har råd med elräkningen. Företag låter hellre produktionen stå still, än betalar det höga elpriset. Detta i ett läge när det pratas mycket om att göra en miljömässig växling bort från fossila bränslen. Snart skall vi tanka våra bilar med el och vi siktar på mer tågresande och elektriskt drivna offentliga kommunikationer. Elräkningarna kommer med andra ord inte att bli billigare, utan snarare dyrare.

Hellre fungerande marknadsekonomi än planekonomi

Förr eller senare, värre senare än förr, kommer kunderna att tröttna. Får det gå mycket längre än det redan gjort, är risken stor att vi i det nuvarande systemets ställe får rena planekonomin inom energiområdet. Inte ens en borgerlig regering skulle våga gå emot folket i den frågan om det var en bära-eller-brista-fråga i kommande val. Inte ens miljöpartiet skulle kunna vinna folkets röster för en grön energiväxling så länge elpriserna tvingar folk från hus och hem. En eller två kalla vintrar till här framöver och den situationen kan vara faktum redan till nästa val.

Energin är en kassako för såväl kraftbolag som för staten. Miljöpolitik, skatteintäkter och andra politiska hänsyn samverkar för att bibehålla status quo. Resultatet blir att svenskar betalar elpriser som är bortom alla gränser i internationell jämförelse och bortom all anständighet.

Så här kan det inte fortsätta. Antingen inser politiker och kraftbolag det självmant, eller så kommer de få det skrivet på näsan. Det här är nämligen inte en integritetsfråga där vi är ett fåtal som gapar oss hesa, utan en ekonomisk fråga där stora delar av svenska folket OCH svenskt näringsliv väldigt konkret känner hur det svider i plånboken.