En dörr in, eller många vägar ut?

Det har stormat mycket på sistone om försäkringskassa och trygghetssystem. Alliansens politik har fått öknamnet ”den kalla handens politik”, vilket mest får ses som högstämd retorik. Det visar dock på att oppositionen håller på att lyckas skaffa sig tolkningsföreträdet igen, vilket borde oroa den sittande regeringen. Det senaste initiativet kallas ”en dörr in”, en samordning av de olika systemen så att den behövande medborgaren skall få hjälp lättare och slippa bollas mellan myndigheter.

Vi har här på bloggen inte vidare värst höga tankar om den sittande regeringen. Dels handlar det om misshandeln av integritetsfrågorna naturligtvis, men dels handlar det om en irritation över kombinationen av den ovanes tafflighet och total brist på ödmjukhet. Nu senast skrev Marcus om ”cancer och arbetsförmåga”, vilket kan tjäna som en illustration av problemet. Där visar regeringen att den inte riktigt har kontroll på de konsekvenser som följer av fattade beslut, och att de saknar medvetenhet om behovet av uppföljning och förtydliganden. Där skulle de kunna göra en rejäl insats för sin ”regeringsduglighet” snarare än att förlita sig på partipiskor och en unison front.

Trots att vi själva inte helt imponerats av själva genomförandet av det som vi i sak tycker är nödvändig politik, så imponerar knappast oppositionens retorik heller. Den luktar valupptakt, och lite klädsamt ansvarstagande från de som byggt systemet skulle vara på sin plats. För det system som kritiseras har inte plötsligt på några få år gått från ett under av perfektion till en bokstavlig katastrof. Den var en katastrof redan innan 2006.

Det var ett system som läckte pengar utan att ge fullgod service. Ett system där godtycklighet var vardagsmat. Ett system som skapade förtidspensionärer på löpande band, samtidigt som verkligt sjuka fick avslag eller fick vänta på pengar till dess de gick i personlig konkurs.

En dörr in låter väldigt bra på pappret. Det ser nytt och fräscht ut, och tycks ge svaret på hur man hanterar problemet med de människor som kommer i kläm mellan de olika myndigheterna. Det låter nytt om man inte känner till FINSAM (FINansisell SAMordning) en lag som möjliggör precis just en sådan samordning mellan myndigheter som skall förenkla för den behövande och hindra att folk hamnar i kläm. I nuläget bygger det på frivillighet och drivs av eldsjälar som på många ställen gör ett utmärkt jobb. Frågan är dels vad som är nytt och dels vad man vinner på en sådan lagstiftning jämfört med situationen idag?

Dessutom som påpekats på annat håll, så borde väl inte den enda frågan vara bara om det är en dörr in? Minst lika viktigt är att det finns många vägar ut, snarare än en enda — till förtidspension…

För vi behöver lösa två problem utan att det väger över åt det ena eller andra hållet. Det ena problemet är att sjukdom och arbetslöshet inte skall innebära att man hamnar på gatan — och där ligger mycket av de röd-grönas fokus just nu. Det andra problemet är minst lika viktigt att lösa, och det är att se till att en dörr in inte innebär att det som slår igen bakom ryggen är celldörren. Det måste finnas många vägar tillbaka till arbetslivet, och det är bara om någon helt saknar arbetsförmåga som man kan nöja sig med att bara betala ut bidrag. Utanförskap är inte bara att sakna pengar, det är också att sakna möjligheter att förändra eller förbättra sin situation.

Den utsträckta handen

Olof Palme pratade i början på 80-talet om en utsträckt hand, en inbjudan till samtal om den ekonomiska politiken och om löntagarfonderna riktad dels till näringslivet, dels till mittenpartierna. Han ville skapa ett bredare samförstånd runt för landet viktiga beslut. Det handlade naturligtvis delvis om att lugna de delar av de egna leden som var oroliga för hur t ex löntagarfonderna skulle påverka tillväxt och företagande. Det handlade också om att skapa en bredare uppslutning runt nödvändig politik och därmed minska beroendet av VPK. Men det handlade också om retorik, om att framställa socialdemokratin som den konstruktiva parten och borgerligheten som dogmatikerna som inte vara beredda att samarbeta för landets bästa. Jag skulle vilja hävda att den retoriska sidan av Palmes utsträckta hand kom i vägen för den pragmatiska. Det blev inget samarbete och avståndet mellan blocken växte under perioden 1982 – 1985.

Nu är vi där igen – retoriken kommer i vägen för politiken. Den fråga som de rödgröna lyfter upp i sitt ”En dörr in”-initiativ är värd att lösas och lösas nu. Precis nu, när vi befinner oss i lågkonjunkturens verkliga avgrund, skulle samsyn verkligen behövas. På många sätt finns det nog samsyn, men för att nå någonstans behöver man erkänna det. Då skulle det nog gå att komma överens om att förbättra samverkan i socialförsäkringssystemen. För den politiska kontroversen handlar inte om detta. Det finns ingen ”den kalla handens”-politik. Visst finns det rejäla åsiktsskillnader, där de borgerliga mer inriktat sig på möjlighetsaspekten av utanförskapet, medan de rödgröna mer inriktat sig på den ekonomiska trygghetsaspekten.

Men det finns likheter också. Vi vill väl alla att de sjuka liksom de arbetslösa skall få all nödvändig hjälp. Vi vill väl alla se:

  • mer genomskinlighet i systemet
  • större förutsägbarhet
  • bättre service
  • minskad byråkrati
  • ökad närhet till människorna

Vi behöver helt enkelt en tydligare väg genom systemet. Går det att lösa med mer samordning, så är det mer samordning vi skall ha. Men samtidigt måste vi vara lyhörda för risken att skapa ännu en papperstiger: ett nytt vackert system där poesin i lagtexten kommer i vägen för genomförbarheten i det verkliga livet.

Tyvärr har det här blivit en valfråga, vilket effektivt blockerar en samsyn. Vi faller tillbaka i ”den kalla handen” mot ”alla skall med – oavsett om de vill eller inte”. Problemet kommer inte ett dugg närmare sin lösning. Det är inte utan att en viss känsla av hopplöshet infinner sig.