Det förbannade elpriset

Teorierna om marginalnytta och marginalkostnad är grundläggande marknadsekonomi. På pappret är det den mest effektiva modellen för att säkra tillräcklig tillgång och samtidigt undvika slöseri.

I de flesta situationer och i de flesta branscher är faktiskt marginalnytta och -kostnader det kanske enda rimliga sättet att inrätta en marknad — förutsatt att vi talar om produktion och försäljning av ändliga resurser. Ett sådant system innebär att det inte uppstår brist när efterfrågan blir stor eftersom det är lönsamt att hålla sig med reservkapacitet.

Tyvärr fungerar det bara så länge konkurrensläget är lika sunt som de marknadsekonomiska teorierna. I annat fall blir det en papperstiger, som i själva verket inte tjänar till mycket annat än att legitimera ett marknadsmässigt haveri. Åtminstone är det så på kortare sikt, vilket i detta sammanhang betyder tillräckligt många år för att vara ett ordentligt samhällsproblem.

I Sverige producerar vi väldigt billig och miljömässigt vettig elektricitet. Vi producerar dessutom så mycket av denna elektricitet att det täcker allt kort om de sista percentilerna av våra behov. Vi har vattenkraften som är billigast av allt. Vi har kärnkraft som i och för sig är dyrare och har större miljöpåverkan, men fortfarande förhållandevis billig. När dessa funkar som det är tänkt täcks våra behov utan problem, när det å andra sidan inte funkar som det skall så måste vi importera — i praktiken oftast dyr kolkondenskraft från till exempel Tyskland.

Då är vi tillbaka till marginalprissättningen, där priset sätts från reserven och det pris vi betalar för hela rasket väldigt ofta är priset för den extremt dyra kolkondenskraften.

Så långt är det egentligen inte mycket att säga. Om vi konsumerar mer än vi producerar, så kostar det mer — det är så det är tänkt att fungera. Det vi får för våra pengar är att vi slipper hålla oss med egen reservkapacitet som oftast inte gör annat än står overksamt och tickar pengar. Det vi får för våra pengar är att vi inte behöver vara oroliga för om det finns ström i våra kontakter. Det var liksom det som var hela orsaken till att ansluta oss till en elmarknad utanför våra egna portar.

Men.

Om prisbilden är svårt skruvad, så att reserverna är extremt dyra i förhållande till resten. Om våra kraftbolag inte spelar rent, konkurrensmässigt eller i produktion och planering, så trillar allt ihop som ett korthus. Förutsättningen är nämligen att bristen inte är självförvållad utan faktiskt skapad av omständigheterna och/eller konsumenterna. Ju större prisskillnaden är mellan normal produktion och reservkapacitet, desto större är incitamenten att se till att de sista inköpta kilowattimmarna faktiskt är från reserven — och ju större orsak för konsumenter och samhälle att noggrant granska om någon utnyttjar situationen på ett orimligt sätt.

För svagheten i systemet visar sig just när prisskillnaden mellan det billigaste och dyraste alternativet är abnorm. I det läget uppstår nämligen den absurda situationen att vinsten blir enormt, rent absurt, mycket högre om det finns en liten, liten, men konstant brist på resursen som säljs. Det skapar omedelbara misstankar om fuffens, vilket inte alls är något man kan påstå fungerar ”utmärkt” som professor Hjalmarsson påstår i GP. Fungerar konkurrensen, så uppstår inte problemet, för då går kunderna till någon som levererar till rätt pris. Men när konkurrensen är obefintlig, så förvandlas den goda teorin till en ursäkt för rent ocker.

Den situationen har vi redan sett en gång i Kalifornien, USA, där priserna istället för att bli lägre blev fyrtio procent högre samtidigt som hela områden släcktes ner på grund av elbrist. En av aktörerna var det ökända Enron, som anklagades för att driva kartellbildning och på konstgjord väg skapa ett underskott som drev upp priserna. De marknadsekonomiska krafterna fungerar nämligen bara så länge folk spelar någorlunda rent. Börjar företag försöka mjölka marknaden blir följderna ofta katastrofala.

Så är det otur, eller är det ocker som pågår?

Om marknadskrafterna tycks ha slutat fungera, så bör man göra som Cicero och ställa frågan vem som har något att vinna på situationen? Follow the money, är en mer amerikaniserad och modernare variant. Kolla helt enkelt vem det är som kammar in kosingen när fekalierna träffar fläkten.

Svaret är lite komplext, för det är många som har fingret i den soppan:

  • Först har vi eljättarna, som är både producenter och slutleverantörer. De gör vinster med en marginal som andra företag bara kan drömma våta drömmar om.
  • Sen har vi staten, som dels plockar in miljardbelopp på sitt ägande i Vattenfall, dels på energiskatten i allmänhet och slutligen på momsen.
  • Sen har vi alla de bolag i kedjan som lyckats med bravaden att överföra hela risktagandet på sina kunder.

Det som saknas just nu är ett incitament för kraftbolagen att leverera billig elektricitet. Deras idealsituation är snarare att leverera dyr elektricitet där den faktiska produktionskostnaden är så låg som möjligt. Då gör de maximal vinst, förutsatt att det inte finns billigare konkurrenter. Det är detta som bristande konkurrens medför: att systemet havererar.

Ett praktexempel på hur fel det kan bli är hur vi faktiskt exporterar vattenkraft under månader med låg inhemsk förbrukning. Vattenkraft är annars en energiform som är utjämnande, eftersom det mesta av vattnet kan lagras för senare behov. När det sen är dags för svensk fimbulvinter får vi höra att det är lågt vattenstånd i magasinen, så att det inte räcker för att täcka behoven. Låt mig gissa att de pengar den exporten gav inte används för att utjämna prisbilden för konsumenterna?

Företag är nämligen överlag en slags idiot savants, som är oerhört duktiga på en sak, men inte sällan direkt förståndshandikappade utanför sitt eget specialistområde. I det här fallet mjölkar man den svenska marknaden trygg i rättfärdigheten att man håller sig till reglerna, har regeringens välsignelse och till och med följer accepterade ekonomiska teorier. Det krävs inte ens någon Machiavelli/Joakim Von Anka i bakgrunden som gnuggar händerna medans helveteseldarna dansar i ögonen, utan bara normala företagsmässiga överväganden av den typ alla företag gör, alltid. Vore man aningen smartare och mindre inriktade på nästa kvartalsrapport, så skulle man inse att den manipulation av marknaden som rent faktiskt, medvetet eller omedvetet sker, kommer slå bakut förr eller senare.

Oligopolet och de politiska tillskyndarna

Följ pengarna och du skall hitta den skyldige var modellen, och då blir bilden ganska obehaglig.

Den svenska elmarknaden är just nu rena himmelriket för de tre stora svenska kraftbolagen: Vattenfall, Fortum och Eon. Här täljer man guld med kniv. Lönsamheten per anställd är en hel tiopotens högre än för de bolag man levererar el till — en situation som näst intill saknar motstycke. Politikerna i sin tur håller sig tysta, hypnotiserade av ekonomiska teorier och de pengahögar som trillar in via energiskatten. De förvärrar till och med själva situationen, eller underhåller den — vilket borde vara mot bättre vetande.

De stora kraftbolagen är både producenter och leverantörer. Dessutom totalt insyltade i varandras verksamhet på ett sätt som borde få alla varningslampor om kartellbildning hos berörda myndigheter att blinka på övertid medan sirenerna går. Genom sin ställning med tillsammans fyra femtedelar eller mer av marknaden och kontroll över både produktion och slutgiltig leverans, så är det inte alls svårt att känna en viss avsmak. De borde med stor lätthet kunna planera verksamheten på ett sätt som var bättre för kunderna. Men eftersom konkurrens inte råder, så behöver de inte anstränga sig.

För att citera Lena Hasslöf Gustafsson och Jan Thorsson på Fastighetsägarna GFR i GP:

Normalt täcks cirka 96-98 procent av Sveriges elbehov av icke-fossil kraft. Denna produceras till en kostnad av i genomsnitt 15-20 öre/kWh. Marknadspriset sätts dock av priset för produktion av de resterande 2-4 procent av elbehovet, vilket är väldigt högt. Elkonsumenterna betalar alltså under stora delar av året ett marknadspris som är 300 procent högre än produktionskostnaden för 96-98 procent av elen. En absurd konsekvens av marginaprissättningen är att elpriset stiger kraftigt då kärnkraften inte fungerar normalt, vilket leder till att elproducenterna faktiskt kan tjäna mer på att inte producera.

De kritiserar marginalprissättningen per se, vilket skjuter lite bredvid mål. Men OK, den funkar verkligen inte i det här fallet. Det blir obehagligt när det inte är en förlust att låta kraftverk stå stilla, utan till och med kan löna sig. Det borde någonstans vara givet att vintertid skall alla våra kraftverk gå för fullt, om det inte uppstår oplanerade driftstopp som inte kan undvikas. Inköp av dyr reservkraft borde vara ett sorgligt undantag, inte något som regelmässigt sker varenda vinter.

Det har gått så långt att folk får gå från hus och hem och söka sig billigare boende, för att de inte längre har råd med elräkningen. Företag låter hellre produktionen stå still, än betalar det höga elpriset. Detta i ett läge när det pratas mycket om att göra en miljömässig växling bort från fossila bränslen. Snart skall vi tanka våra bilar med el och vi siktar på mer tågresande och elektriskt drivna offentliga kommunikationer. Elräkningarna kommer med andra ord inte att bli billigare, utan snarare dyrare.

Hellre fungerande marknadsekonomi än planekonomi

Förr eller senare, värre senare än förr, kommer kunderna att tröttna. Får det gå mycket längre än det redan gjort, är risken stor att vi i det nuvarande systemets ställe får rena planekonomin inom energiområdet. Inte ens en borgerlig regering skulle våga gå emot folket i den frågan om det var en bära-eller-brista-fråga i kommande val. Inte ens miljöpartiet skulle kunna vinna folkets röster för en grön energiväxling så länge elpriserna tvingar folk från hus och hem. En eller två kalla vintrar till här framöver och den situationen kan vara faktum redan till nästa val.

Energin är en kassako för såväl kraftbolag som för staten. Miljöpolitik, skatteintäkter och andra politiska hänsyn samverkar för att bibehålla status quo. Resultatet blir att svenskar betalar elpriser som är bortom alla gränser i internationell jämförelse och bortom all anständighet.

Så här kan det inte fortsätta. Antingen inser politiker och kraftbolag det självmant, eller så kommer de få det skrivet på näsan. Det här är nämligen inte en integritetsfråga där vi är ett fåtal som gapar oss hesa, utan en ekonomisk fråga där stora delar av svenska folket OCH svenskt näringsliv väldigt konkret känner hur det svider i plånboken.