Staten och det ekonomiska välmåendet

Vi befinner oss i en konjunktur så låg att vi skönjer avgrunden. Nu tävlar politikerna om att visa för oss hur bra de är på att hantera och göra något åt saken. Farbror staten skall kratsa ur våra kastanjer ur elden och se till att vi än en gång mår ekonomiskt väl.

Ibland yttrar någon bara något så exceptionellt klarsynt att det måste kommenteras (via Okunnighet om skattesänkningar « Nonicoclolasos):

Det tycks vara underförstått att det är just statens uppgift att ”få igång ekonomin” igen (och frågan bara är vilken metod som staten bör använda — skattesänkningar eller utgiftsökningar). Finns det någon forskning som tyder att staten verkligen är den bästa aktören för detta?

David Bergkvist

20 september 2009 vid 15:49

Ja vad skall man säga? Kan någon på ett trovärdigt sätt visa att staten är den bästa agenten för att få igång ekonomin?

Våra politiker väljs för fyra år i taget, vilket innebär att de har en världsbild påverkad av en nästan obehaglig kortsiktighet. Det innebär att vi med några års mellanrum utsätts för en störtflod av utlovat valfläsk, där vi skall får det bättre och förbättringen skall betalas med våra egna pengar (ingen tror väl att statskassan får pengar från en god fe?)

Jag kan inte påstå att jag är tillräckligt intresserad av amerikansk politik för att definiera mig som republikan eller liberal utifrån deras definitioner. Men ibland hittar man små guldkorn, som den här vidosnutten av DeMint när han pratar om det ekonomiska stimulanspaket med avsändare Bush-administrationen:

I hög grad saknas en förståelse för att staten egentligen inte stimulerar ekonomin utan bromsar den. När staten ”stimulerar”, så innebär det oftare än inte att man för en gångs skull försöker låta bli att bromsa. I några fall bromsar man i en ände för att gasa i en annan. I ytterligare några fall lånar man för att gasa, vilket innebär att man måste bromsa senare — eller bromsar någonstans och använder pengarna för konstgjord andning, det vill säga sätter eld på dem.

När vi pratar välfärdssamhälle, så innebär det i praktiken i stort sett att vi accepterar att ekonomin går lite långsammare mot att samhället direkt eller indirekt tillhandahåller service som betalas över skattsedeln. Det är inte ett försök att svartmåla välfärden, utan bara ett konstaterande. Det är inte ett sätt att säga att vi inte borde ha välfärd, utan bara att vi måste förstå att vi balanserar mellan två mål som inte är bästa kompisar: maximal tillväxt, och kraftfullast möjliga välfärdssystem.

Det vore bra om politiken inte får hybris och tror att de på något sätt tagit sig ur den rävsaxen.

Att supa bort baksmälla

Jag har aldrig riktigt förstått mig på idén att supa bort baksmälla. Min kropp inser att det jag gör är fel fel fel, och jag får uppleva en absurd kombo av ”nästan-baksmälla” och berusning. Dessutom med den surt förvärvade kunskapen att jag snart kommer att uppleva en kumulativ baksmälla nivå apokalyps. Så varför skulle man kunna lura ekonomin om man inte kan lura levern?

Den frågan ställs av Johan Norberg in en artikel på DN Debatt:

> Men det stora och potentiellt ödesdigra experimentet är att vi i dag försöker möta en kris som har orsakats av för låga räntor och för hög belåning med ännu lägre räntor och ännu högre belåning.
>
> De korta räntorna i västvärlden ligger nära noll. Den europeiska centralbanken har beskyllts för att vara försiktig för att den har tvekat att sänka räntan till under en procent, vilket är en historiskt sett löjligt låg ränta.
>
> Det är begripligt att centralbankerna ville få i gång en fastfrusen kreditmarknad, men när många gör långsiktiga affärer baserade på en ohållbar ränta uppstår nya felinvesteringar. Se bara på Stockholms bostadsmarknad där räntedopningen har fått priserna att vända uppåt efter årsskiftet, trots redan rekordhöga priser och förestående massarbetslöshet.

Jag har skakat på huvudet många gånger sedan 2001 och tänkt om och om igen att lägenhetsköp eller husköp just nu inte är att tänka på. Det har varit rätt surt, eftersom jag mer än gärna skulle bytt vår slitna och mörka hyreslägenhet mot ett litet hus eller en fräschare lägenhet. Vi bor kvar, helt enkelt för att allt annat är orimligt.

Priserna på bostadsmarknaden är satta utifrån någon slags dröm om att räntan kommer att stanna under ett par två-tre procent för evigt. Den dag det inte längre är sant, kommer en stor mängd människor få inse att de inte längre har råd att bo i sina flermiljonslägenheter. Lägenheter vars pris dessutom kommer falla med samma självklarhet och logik som ett flygplan vars vingar just brustit.

Vi såg att det höll på att hända för ett år sedan. Människor intervjuades i TV, förtvivlat pratande om hur deras hus och lägenheter inte längre gick att sälja, och hur boendekostnaderna gjorde att de snart måste säljas. Ett självförvållat moment 22 som kan innebära att en stor grupp människor kommer dra på sig skulder de aldrig kan bli av med med mindre än en tipsvinst, eller ett ackord där låneinstitutet får inse att pengarna inte går att driva in.

Flera av dessa personer pustar nu ut, eftersom priserna är på väg upp igen. Hur många av dem inser att de just fått sig en redig sup för att bota baksmällan?

##Inte bara bostadsmarknaden

Tyvärr gäller det inte bara bostadsmarknaden, vilket skulle vara illa nog. Det gäller hela lånemarknaden som repat sig på grund av en kraftig injektion av just den alkohol som höll på att göra marknaden sängliggande.

Banker och låneinstitut tar nu risker som är helt orimliga utifrån rena affärsmässiga hänsyn:

> Bara ett halvår efter att amerikanska skattebetalare räddade försäkringsbolaget AIG för att en konkurs hade drabbat Goldman Sachs hårt, och efter att banken själv injicerats med 10 miljarder dollar i offentliga medel (som sedermera betalats tillbaka) har banken tagit gigantiska risker. Risknivån är nu 35 procent större än precis före den kris som nästan knäckte banken.
>
> Det kan framstå paradoxalt men är tvärtom alldels logiskt. Bankerna har fått handgripliga bevis för att staten har spänt upp ett finmaskigt skyddsnät under dem. Varför inte ta vansinniga risker framöver om de kan behålla vinsterna men skicka eventuella förluster till skattebetalarna?
>
> Mycket tyder på att svenska affärsbanker har lärt sig samma läxa när de stöttas av ökade insättningsgarantier, billiga krediter och garantiprogram för upplåning. Det är begripligt att stater har tagit till så massiva räddningsinsatser i denna djupa kris, men om det fortsätter så subventionerar vi huvudlöst risktagande.

Det som är det stora problemet med våra ”interventioner”, är att vi som folk agerar dåliga riskkapitalister. Vi ställer okritiskt kapital till förfogande, medan de som spekulerar i kapitalet lärt sig att riskerna för dem själva är väldigt små. De kan alltid skicka förlusterna tillbaka till oss och själva gå fria ur situationen. Om de däremot gör vinster, så kommer vinsterna i stort stanna hos dem själva.

Att vi gör det är mycket mänskligt. Vi har svårt att stå och se på när alla de som trott på illusionen om den eviga högkonjunkturen får betala för sina misstag. Vi har svårt att stå och se på när människor får gå från gård och grund. Vi har svårt att se på när våra grannar och vänner ser sig stå med skulder de aldrig kommer att bli kvitt. Vi har svårt att hålla fingrarna i styr när vi får konstatera att alla pengarna vi trodde vi hade egentligen bara var en projektion på väggen — och att lampan gått på projektorn.

Vad gör vi när den nuvarande nära-noll-räntan inte heller är tillräcklig för att hålla finanserna igång? När det helt enkelt är så att det inte längre går att underhålla en ekonomi som bygger på att alla lånar mer än de har råd med? När de absurda risker som tas till slut innebära att kulan hamnar i loppet och den ryska roulletten snabbt avslutas? Skall vi sänka räntan till under noll då? Skall vi betala för att få folk att låna?

Skattematik, kanske ett ämne för sossarnas ledarskikt?

Mona Sahlin och Tomas Östros gör ett utspel i DN idag och det är så man tar sig för pannan.

”Inför ny förmögenhetsskatt och höj inkomstskatterna” « DN:

> Mona Sahlin och Thomas Östros: Det behövs fem ­miljarder i nya skatter för att ta Sverige ur krisen. Förmögenhetsskatten bör återinföras. Personer med över två miljoner i förmögenhet ska betala en procent i skatt. Inkomstskatten måste höjas för höginkomsttagare. Den som ­tjänar närmare en miljon kronor per år får betala mer i skatt än i dag. Det skriver Socialdemo­kraternas partiledare Mona Sahlin och den ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros. De nya skatterna ska finansiera ett paket av insatser mot den ekonomiska krisen.

Jag skall låna ord från en annan bloggare, Sahlin-Östros Flumskolans offer? « Norah4you’s Weblog:

> Inte nog med det. Herrskapet har fått för sig att de som tjänar över 1 miljon kronor skall betala högre skatt än idag. Observera över 1 miljon kronor, inte de som tjänar över 2 eller 3 miljoner vilket är betydligt färre. År 2005 var de 32 000 personer. http://www.ratio.se/pdf/wp/gdr_skatter.pdf Förvisso kan det antalet stigit, men av Sveriges dryga 9 miljoner människor, är det även idag mindre än 1%, i verkligheten runt 0,5% som tjänar över 1 miljon per år. Det betyder att inte ens om skatten höjdes för dessa personer med 10%, vilket vore hutlöst men också drabba de som har bäst möjlighet att genom höga lån, ränteavdrag etc spekulera på ena eller andra sättet så att de ändå inte drabbades lika hårt som en vanlig person skulle drabbas av 1% skattehöjning, så skulle hälften av de 5 miljarderna kunna komma in till statskassan.

Sahlins och Östros utspel mer konkret:

> 1. En ny förmögenhetsskatt. Vi socialdemokrater vill införa en ny förmögenhetsskatt, där de som har en förmögenhet som överstiger 2 respektive 4 miljoner kronor får betala 1 procent i förmögenhetsskatt.
>
> 2. En rättvisare fastighetsskatt. Det är orimligt att de med stora attraktiva fastigheter inte bidrar med mer i skatt än vanliga radhusägare. Vi vill att de med villor som är taxerade till mer än 5 miljoner kronor ska betala en extra fastighetsskatt på 1 procent av taxeringsvärdet över denna nivå. Vi vill också minska fastighetsskatten för de med låga inkomster genom att låta begränsningsregeln omfatta alla.
>
> 3. Höjd skatt för höginkomsttagare. Vi vill höja inkomstskatten för dem med riktligt höga inkomster. Vi tittar på olika modeller – men den som tjänar närmare en miljon kronor om året kommer med vårt förslag att få betala mer i skatt än i dag.
> Med dessa förslag om rättvisare skatter beräknar vi få in över fem miljarder kronor som bidrar till att finansiera våra förslag för att ta Sverige ur krisen. Vi stänger inte heller dörren för att det kan behövas ytterligare skatteförändringar. Krisen är djup – och alla måste axla sin del av ansvaret.
>
> Framgång kräver rättvisa.

Förmögenhetsskatt när en av de saker Sverige verkligen lider brist på är riskvilligt kapital verkar ju vara en strålande idé… NOT! Det tar i värsta fall brödet ur munnen på hoppfulla nya företagare. Dessutom kommer det som vanligt inte att drabba andra än de som inte har möjlighet att skatteplanera, vilket gör värdet mycket tvivelaktigt.

Fastighetsskatten har aldrig varit rättfärdig, och bör knappast höjas. Det är väl däremot ett ganska bra förslag att se till att alla omfattas av skyddet mot märkliga effekter.

Om vi räknar snällt på inkomstskatten och säger att det är runt 30000 personer i Sverige idag som tjänar över miljonen, och att de tjänar i snitt en och en halv miljon och inte gör några avdrag. Då krävs ett skatteuttag på dryga tio procent över och utöver vad de betalar idag för att få ihop fem miljarder. Det vill säga i snitt 166000 per person. Ytterligare ungefär 14000 kronor i skatt per månad ovanpå den vanliga skatten och värnskatten. Samma siffra sett över hela gruppen skattepliktiga, alla fyra och en halv miljon är ungefär 1100 kronor — eller i snitt ungefär en hundring mer i skatt per månad.

Så antingen får 30000 personer betala 14000 per person och månad, eller också får 4500000 personer betala 100 per person och månad. Fortfarande förutsatt att ingen skatteplanerar.

I detta ligger problemet. Du får inte ut några verkliga summor genom att beskatta på toppen, utan bara genom att skatta brett över alla inkomstlager. Det är inte Wallenbergs, Rausings eller ens Kamprads privata skatter som bekostar välfärden, det är Larsson, Lundström, Andersson och Svensson som betalar helt enkelt för att det är där pengarna finns att hämta. Det är Sahlin och Östros mycket medvetna om, men de har nog svårare att få stöd för att höja sjuksköterskornas skatt än VD:arnas. Den bärande frasen här är: ”Vi stänger inte heller dörren för att det kan behövas ytterligare skatteförändringar.” — vilket i klartext nog får tolkas som att svensson och lundström får betala i alla fall.

De ”rika”, vars skalper sossarna alltid försökt räkna in är inte källan till välfärdspengarna genom skatt, men likväl en källa. Deras kapital är precis det som används för att hjulen skall snurra. Utan kapital stannar Sverige. Resonemangen från sossetoppen följer en logik liknande en alkoholists. Har man baksmälla är den bästa kuren ”håret från hunden som bet mig” — det vill säga mer alkohol.

Sen undrar jag var de fått summan fem miljarder från, som en summa som skulle kunna lösa krisen? Eller för att vara sanningsenlig, som ”bidrar till att täcka sossarnas förslag”.

Betänk att den svenska offentligheten omsätter mellan ett och halvannat tusental miljarder per år. I det sammanhanget är fem miljarder mindre än en halv procent. Menar Sahlin och Östros på fullaste allvar att en halv procents ökning i de offentliga utgifterna som genom magi skulle kunna göra något åt krisen? Skulle det vara statens uppgift att genom investeringar lösa upp krisen i Sverige, skulle det krävas ett par tiopotenser högre summor än de stackars fem miljarderna.

Det som kan vända krisen är en snabb omställning av svenskt näringsliv från de områden där vi varken är bäst eller billigast till områden där vi kan vara åtminstone det ena. Men vem vågar satsa när det inte finns något riskvilligt kapital, och när man ovanpå kris och katastrof dessutom skall leva med ett skattesystem och en byråkrati som är problematisk till och med under högkonjunktur?