Ekonomiska självklarheter och obehagligheter

Kejsarens nya kläder

Det skall vara fan att vara liberal med vurm för frihandel och marknadsekonomi! Realiteten just nu gör att jag trots att min grundinställning till tillvarons principer ändå länge känt att hela dimensioner saknas i debatten, dolda bakom den traditionella höger-/vänsterskalan.

Ett samhälles ekonomi bärs upp av att det stora flertalet har en inkomst. Dels innebär det skatter, som kan användas till det gemensamma fromma. Dels innebär det en genomströmning av pengar genom samhället, vilket i sin tur förhoppningsvis genererar möjligheter till inkomster. Inkomster för de allra flesta uppnås bäst genom ett levande positivt utbyte, en positiv spiral där företagsamhet ger mer företagsamhet. En situation där folk är företagsamma för att det är lätt att vara företagsam, för att det ger mat på bordet och ett bättre liv för en själv och de närmaste.

Trots att detta knappast är någon stor hemlighet och trots att i princip varenda politiker gör näst intill vad som helst för att försöka öka sysselsättningen, så är vi på väg bort från denna för samhället hälsosamma situation. Dels blir vi allt effektivare, så att färre gör mer och dels konkurrerar vi globalt.

Att stoppa tillbaka kycklingen i ägget är vare sig möjligt eller önskvärt, vi kan inte oupptäcka det som blivit upptäckt, inte outveckla det som utvecklats, inte heller kan vi rimligen ineffektivisera det som blivit effektiviserat. Möjligen kan vi i det allra sista lära oss att ta bättre vara på de människor som skall vara allt effektivare…

Det som krävs är nog att vi inser att vi måste mogna in i den nya situationen och att det måste gå fort. Vi måste lära oss hur utvecklingen förändrat spelreglerna och vad som därför inte fungerar längre, hitta nya strategier som fungerar och till och med våga kasta våra kära gamla sanningar på sophögen om de inte längre är relevanta.

Kejsarens nya kläder

För det tycks som om kejsaren har nya kläder. Kläder som bara den som är intelligent nog kan se…

När Bulgakow skrev ”Mästaren och Margarita”, så drev han med den sovjetiska byråkratin: med småpåvar, oginhet, regerrytteri, etablerade sanningar, svågerpolitik och högmod. Hade Bulgakow skrivit boken idag, så hade det funnits mycket inspiration att hämta i nuet, trots att det gamla Sovjet sedan ett par decennier inte längre existerar. Det gamla Sovjets bolsjevikiska dumsnutar matchas utan problem av dagens placerare, pyramidspelare, företagsledare, effektivitetskonsulter, politiker, byråkrater och lobbyister. Av folk som skor sig själva i processer som en sexåring kan räkna ut inte leder till något bättre utanför deras egen lilla begränsade sfär. Vem vinner i längden på hänsynslös exploatering i en värld som i allt raskare takt blir en global by? Vem är inte förlorare när människorna låter maskiner fatta ekonomiska beslut utan att själva lägga sig i processen eller våga överpröva besluten. Exemplen på dumheter där det är värst för verkligheten om kartan säger något annat är inte kort. Frågan är när vi vågar harkla oss och höja rösten för att säga att, ”så här var det väl ändå inte menat att det skulle fungera?”

Vad kan man säga när en av våra verkliga ”Mr Market”, en verklig ultrakapitalist utbrister:

Under de senaste krisåren har nollräntor och stimulanser gjort att företagsvinsterna stigit men antalet fasta jobb sjunkit. Om inte denna skevhet rättas till blir på sikt alla förlorare, både löntagare och aktieägare, varnar Bill Gross. Människor utan jobb tenderar nämligen att konsumera ganska sparsamt. Denne man, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt.

Det betyder inte att vi måste sluta vara liberaler om vi nu var det, eller frihandelsvurmare, eller vänner av marknadsekonomi. Det betyder inte heller att vi måste vurma för att reglera oss in i vansinnet.

Däremot betyder det att vi inte kan avhända oss ansvaret att peka ut och kräva åtgärder mot rena dumheter. Vi behöver inte på modernitetens altare lägga rätten att peka och utbrista: ”Men, han är ju naken!”

Det är inte ofta jag får ståpäls av människors godhet

Det här är så jävla otroligt att det inte finns en chans att det är sant. Det var min första reaktion när jag idag öppnade min internetbank mitt i natten efter att ha suttit och tecknat den sista doodlen till TPB-kampanjen. Jag var så trött att jag till och med skrev in fel lösen först, men till slut var jag inne och kollade kontoöversikten, det är ju lite roligt nu när alla är så snälla.

???

!!!

Notera den här raden…

2010-08-26 KYRKRÅTTA 63.880,00

Vartenda hårstrå reste sig på kroppen, till och med de obefintliga håren på toppen av skulten. Sen började jag darra som ett asplöv. Sen kände jag hur tårarna trängde fram i ögonen.

Någon okänd människa har skickat en fullständigt obegriplig gåva. Det kan liksom inte vara sant, vem är det som gör sådant? Det är som att vinna på lotto, men med vetskapen att jag har en verklig människa att tacka för vinsten, inte ett opersonligt jäkla spelsystem. Jag känner en oerhörd vördnad över sådan givmildhet, och börjar nu få ett blåmärke på vänsterarmen för att jag nypt mig en gång för mycket.

Jag skrev att jag behövde hundratusen totalt för att komma på rätt köl, och sjuttiotusen akut. De sjuttio har jag nu nått upp till.

För mig innebär det att jag kan återta delar av mitt sociala skyddsnät. Det är som att någon lagt ut en bro över det minfält som varit min vardag i över ett år. Pengarna kommer ta slut så fort att jag inte riktigt hinner fatta att jag haft dem, men lika snabbt som pengarna försvinner så kommer mitt begynnande magsår att lugna ner sig.

Det är svårt att ge uttryck för den tacksamhet jag känner mot alla som gett en slant. Ni visar att det finns hopp för mänskligheten. Jag skrev om den här gåvan separat eftersom den var så otrolig, men jag har absolut inte glömt er andra. Varenda en av er har gjort den senaste veckan till något roligt, som att vara barn och gå i väntan på tomten, som att våga hoppas att allt inte skall bli skit.

Nu kan jag jobba lite till med PPs prylar i vetskapen om att min värld inte trillar omkull innan valdagen.

Det känns nästan förmätet att försöka samla in de sista tjugoåttatusen nu, men jag låter ändå vädjan stå kvar. Det akuta problemet är löst men jag är inte hemma än, jag behöver trettiotusen till. Ändå är det som en sten har fallit från mina axlar och jag känner mig nästan lite rusig.

Benen fjädrar bra idag 😀

Hjälp mig få fötterna under mig

Det är nu snart ett och ett halvt år sedan jag betalade en kuslig restskatt: 164400 kronor var slutnotan. Det motsvarar tiotusen kronor rent per månad varje månad sedan dess.

(Jag bad om hjälp och sa att jag behövde hundratusen för att komma på fötter. Responsen var underbar och jag funderade nästan på att blåsa av av ren tacksamhet, men de sista stora hålen finns fortfarande kvar — så jag låter vädjan stå kvar.)

Fortsätt läsa ”Hjälp mig få fötterna under mig”