Egenintresset som argument för att något är förkastligt

Denna artikel är del 5 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Är den nuvarande tobakspolitiken överhuvudtaget relevant?

Låt oss titta tillbak några få år:

Tjugohundratio genomfördes en form av undersökning av europakommissionen. Eller snarare var det fråga om en publik konsultation, den i det närmaste unika möjligheten för medborgare inom EU att faktiskt påpeka vad det tyckte i ett antal frågor som gällde tobak och tobakskontroll.

Resultatet var inte vad de hade förväntat sig. De medborgare som tog sig tid att påpeka vad det tyckte samarbetade inte med kommissionens agenda.

  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot ett utökande av tobaksdirektivet (dvs ytterligare regleringar).
  • En stor majoritet av de (medborgare) som svarat var för att häva förbudet mot snus inom EU.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat höll inte med om att ingredienser i tobak skulle regleras på EU-nivå.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot att begränsa tillgången till tobaksprodukter.

Dessa svar gick totalt på tvärs mot en tidigare undersökning som gjorts i Storbritannien och de började misstänka att resultatet blivit påverkat av kampanjer för att engagera motståndarna till tobaksdirektivet. Däremot ifrågasatte de inte den tidigare undersökningen trots att drygt 80% av svaren i den undersökningen kommit från offentligt finansierade organisationer för tobakskontroll… Så när de inte astroturfat svaren, så fick de inte heller de svar de ville ha.

Kommissionens syn på saken var att vi skulle öka kontrollen, regleringarna och minska tillgängligheten. De dömde ut resultatet av den undersökning som inte hade samma syn på saken som de själva.

Spola fram till 2014 då det nya förslaget till tobaksdirektiv läckte till tysk press. Det omfattade inte bara röktobak. Några ”low-lights” från förslaget:

  • Totalt förbud för alla former av rökfri tobak i hela EU (utom i Sverige).
  • Totalt förbud för e-cigaretter.
  • Förbud mot mentol och andra smaksättningar i tobak.
  • Standardisering av längd, bredd och färg på cigaretter.
  • Förbud för affärsinnehavare att skylta med mer än en variant på varje cigarettmärke.
  • Varningsskyltar på minst 75% av förpackningens yta.

Säga vad en vill om tobakens farlighet, men ingen av punkterna tycks mig relevant överhuvudtaget. Eller, kanske den sista, förutom att det blir lite svårt att veta vad en köper. Om tre fjärdedelar av förpackningen är varningar och den sista fjärdedelen är fördelad mellan priskoder, innehållsförteckning och märke, så är det lätt att räkna ut att märket blir så litet att en nästan behöver förstoringsglas.

Rökfri nikotin

Nå rökt tobak är farligt, det vet vi alla. Därför är det ännu mer intressant med de första två punkterna. Om vi tittar på första punkten och den svenska erfarenheten, så är Sverige i det närmaste unikt inom EU. Grovt räknat röker en av tio svenskar, medan motsvarande siffra för EU överlag är mellan en av fyra och en av tre.

I stort sett hela den skillnaden handlar om snuset, en rökersättning (och för all del parallell vana) som är en bråkdel så farlig som rökningen. Vi pratar om någonstans mellan någon hundradel till någon tjugondel av riskerna med rökning.

Detta skall alltså totalförbjudas överallt utom i Sverige. Varför? Vem tjänar egentligen på ett sådant förbud?

I Storbritannien har e-cigaretter genom liberal lagstiftning och positiva attityder från offentligt håll exploderat i omfattning, samtidigt som tobaksrökningen rasar i samma takt. Även här pratar vi om en rökersättning som, oavsett vad vi tror om långsiktiga risker, ändå är långt mindre farlig än tobaksrök.

Även med e-cigg kan vi spekulera i risker från någon, eller ett par hundradelar upp till någon tjugondel av riskerna med tobaksrök. Vissa vill kanske sätta siffran högre, men de enda orsakerna till en sådan ”försiktighetsåtgärd”, skulle i så fall vara att forskningen inte är på samma nivå som med snusandet.

En brittisk undersökning sätter riskerna till ungefär 5% av riskerna med tobaksrök och den enda orsaken de sätter den så högt som 5% är för ”restriskerna” med smakämnen som inte utretts fullständigt. Själva grundbeståndsdelarna propylenglykol, vegetabiliskt glycerin och nikotin ses som i stort sett oproblematiska.

Så varför förbjuda något som för inbitna vanemänniskor med rökbeteende kan ersätta rökvanan med något mindre farligt? Vem vinner på det?

EU-parlamentet kliver in i bilden

EU-kommissionen fick inte sin vilja igenom i alla stycken, för EU-parlamentet hade rätt många invändningar. I parlamentet, som för övrigt är den politiska makten i EU som vi faktiskt väljer, så var de inte lika övertygade.

När det gäller e-cigaretterna, så diskuterades under en period att endast tillåta e-cigaretter med ampuller för e-vätska, men även det förslaget sköts ner. Det blev till slut en kompromiss och den kompromissen är talande.

Kompromissen innebär att ingen rökvätska får vara starkare än 20mg/ml, vilket vi tidigare sett innebär att många e-cigarettanvändare inte kommer få sitt nikotinbegär tillfredsställt även om de inte gör annat än suger på sin e-cigarett. Kompromissen innebär också att EU-länder kan besluta om att e-vätska med nikotin endast får säljas som godkänt läkemedel och att om tre länder genomför sådana krav, så kan kravet införas i hela EU.

Med andra ord tillåts e-cigaretterna, men samtidigt begränsas deras tillgänglighet och värde.

Så vem vinner på det, och hur?

Snus begränsas till Sverige, e-cigaretter begränsas genom styrkebegränsningar och läkemedelsregler. Diskussionen gick från totalförbud, till endast ampuller, till denna konstiga kompromiss. En kompromiss som vare sig drar full nytta av de möjligheter e-cigaretterna ger, eller tydligt förbjuder dem.

Notera att rökt tobak även i fortsättningen kommer vara tillåten. Uppenbarligen inser de att det vore i det närmaste omöjligt att förbjuda tobaken. Det är troligen också anledningen att de inte riktigt vågar sig på att förbjuda snus i Sverige. Ändå bryr de sig om att begränsa snuset till Sverige och gör sitt bästa för att begränsa e-cigaretter, så att deras konkurrenskraft blir så dålig som möjligt.

Så vilka intressen gynnas av förbud eller begränsningar?

Utan att peka finger mot någon enskild person, så ser jag grovt fyra grupperingar som har ett intresse här. Ett intresse av att hindra rökfritt nikotin som inte är läkemedel: Dessa grupper är politiker, organisationer som kämpar mot tobak, tobaksbolagen och läkemedelsbolagen.

Politiker

Snuset är iofs en skattekälla, e-cigg är det inte på samma sätt. I nuläget är det inte stora företag som ligger bakom vare sig snus eller e-cigg (nåja, lite mer om det snart). De som kämpar för snuset och e-cigaretterna har ännu inte samma ekonomiska muskler som de stora tobaksbolagen som kämpar för sina cigaretter. Inte heller har de samma ekonomiska muskler som läkemedelsindustrin.

Lobbyister som företräder intressen med ekonomiska muskler kan erbjuda kampanjpengar, lukrativa uppdrag, investeringar etcetera. Det är alla saker som ingår i det gränsland som inte nödvändigtvis faller under korruption rent juridiskt, men som har exakt samma moraliska innehåll och effekter.

Organisationer som kämpar mot tobak

För någon som kämpar mot tobaken och är uppfylld av detta, så är snus och e-cigg inte något bra. Det är nödtorftigt substitut som upprätthåller beroendet och därför ”inte en lösning på problemet”.

En skall ha klart för sig att nikotin, för de som kämpar mot tobak, i stort sett är jämställt med ett narkotiskt preparat. Att hävda snus eller e-cigg som alternativ är som att säga att en hittat på ett mindre farligt sätt att använda heroin. Det är samma mentalitet som gör att metadonprogrammen har så många konstiga regler kring sig, att de som allra mest behöver dem ofta straffar ut sig innan de får chansen.

För de som kämpar mot tobak, så får det inte vara kul eller njutbart att inta nikotin. Snus är dåligt eftersom folk tycker om det och samma sak gäller e-cigaretter. Jag misstänker att jag mycket väl kan få ett kategoriskt förnekande från dessa aktivister vad gäller det påståendet. Men det räcker med att titta på vad de förespråkar: Sluta direkt, med eller utan terapeutiskt stöd; eller, sluta med hjälp av medicinskt godkända nikotinpreparat under begränsad tid.

De är av naturliga skäl rädda för det kraftiga beroende snus framkallar. De är minst lika oroade för hur e-cigg dels liknar rökning, dels innebär nikotinberoende under njutbara former och dels är en okänd entitet. Pressa dem en aning och de erkänner troligen att rökning är farligare än e-cigg, men det är som att dra ut en ond tand att få dem dit.

Tobaksbolagen

Som så ofta när ett motstånd mot något inte har med dess inneboende egenskaper att göra, så är tobaksbolagen i ”Big Tobacco” oroade för snus och e-cigg. Rökning av tobak är fortfarande den stora inkomstkällan och investeringar gjorda under ett sekel ligger i potten. De flesta av de stora bolagen experimenterar med andra former av tobak, de flesta av dem experimenterar med e-cigg. De är rädda att göra en ”Kodak” och lämnas på perrongen när tåget redan gått. Kodak som numera inte finns längre hade länge patentet på digitalfoto, men gjorde aldrig något för att lansera det. Det var andra som såg potentialen att göra analog film omodern. När Kodak till slut insåg vart det bar, så var de hopplöst efter.

Med några få undantag, så har tobaksbolagen valt de analoger som är mest lika ”vanliga” cigaretter. Dels handlar det om form, där cigarettens estetik och storlek behålls, dels handlar det om själva vätskan som kommer i ampuller.

Notera detta sista, som så fascinerande sammanfaller med försöken att få fram en kompromiss i EU där bara ampuller skulle tillåtas för påfyllning. Det är inte utan att man funderar på vem som kläckte den idén?

Den typ som tobaksbolagen valt, är för de som vejpar (blossar på e-cigg) på många sätt den minst tillfredsställande. Vejparna kan inte påverka sin upplevelse med val av batteri, spole, tank, veke, vätskeblanding och så vidare i denna typ av e-cigg. Dessutom krävs ofta mycket mer användning för att tillfredsställa nikotinbehovet.

Läkemedelsindustrin

Slutligen har vi läkemedelsindustrin. Fundera några sekunder på hur mycket pengar som finns att hämta i nikotinläkemedel? Det är nikotinplåster, tugummin, tabletter, sprayer, små snusliknande påsar, inhalatorer och så vidare. Dessa utvecklas och godkänns som läkemedel till stor kostnad och inbringar sedan miljardbelopp från alla stackars rökare som inte riktigt klarar att sluta utan hjälp.

Bara snus är ett problem för läkemedelsjättarna, eftersom det är så mycket mindre farligt än cigaretter och så lättillgängligt där det är tillåtet. Att snusa som metod att spola cigaretterna är inte för alla, men tillräckligt tillfredsställande för att ofta vara lättare och ge bättre resultat än läkemedlen.

E-cigaretter är en finansiell mardröm för läkemedelsbolagen. Dels är rökvätskorna i nuläget rena byrålådeindustrin, med hur många leverantörer som helst. I princip ingen av dessa har intresse eller pengar att gå igenom den process som krävs för att få sina vätskor godkända som läkemedel.

Faktum är att de flesta av dem ser det som helt ointressant, för det är inte läkemedel utan njutningsmedel. För dem är produkten de tillverkar mer som kaffet är för en liten kafferostare, eller IPAn är för ett litet mikrobryggeri.

Så här har vi en produkt som utan större problem kan vara lika effektiv eller effektivare än nikotinläkemedel. Det är en ersättningvana för rökning, där de som kommer över tröskeln inte vill tillbaka. De får sin ”rök”, de får underbara smakupplevelser, det blir till en hobby och ritualer som inte står rökningen efter. Många vejpare ser inte alls på sin vana som något temporärt, som ett läkemedel. Nej det är en njutning av egen kraft, som råkar vara så funtad att den funkar som ersättning för en farligare vana.

Det förbannade vejpandet

Så var landar vi då?

E-cigaretter är inte som något slags kaffesurrogat från ransoneringstiden gjort på bränt ris och sågspån. Trots att jag inte är helt nöjd med någon av de rökvätskor jag har hittat, så upplever jag att flera av dem är godare än analoga cigaretter. Ritualerna kring vejpandet tillfredsställer den lilla autisten som bor i mig, som söker vanor som känns mysiga och igenkänningsbara. Jag har nyligen insett att det inte måste smaka tobak för att vara gott, så jag testar blåbär och ananas, kaffesmaker och annat annorlunda. Jag kör ”tobakssmaker” parallellt, eftersom det tillfredsställer rökaren i mig.

Så jag har en vana som inte gör att jag luktar uteliggare no.5, som är smakfull, och som ger mig tillräckligt med nikotin för att jag skall slänga min sista oöppnade snusdosa i kylen för obestämd framtid. Jag kan pröva nya smaker och nya tekniska mojänger i tryggheten att veta att jag kan dra på ganska ordentligt utan att det blir dyrare än tobak. Och sist men inte minst så känns det i lungor, näsa och hals att det är bättre för mig.

Rent krasst kan jag dra i mig flera milliliter e-vätska per dag utan att närma mig den farlighet som mina sista tre-om-dan cigaretter innebar. Läkemedlen på apoteket skulle aldrig kunna göra samma sak för mig, de är inte ens ett alternativ.

Att detta är ett hot mot tobaksbolagen är självklart. De har inte längre någon hållhake på mig, särskilt inte som jag redan halverat nikotinet och är på väg ner sakta men säkert mot nivåer jag inte trodde var möjliga. Att det är ett hot mot det offentliga är nästan lika självklart, för jag betalar inte längre någon tobaksskatt. Att det är ett hot mot anti-rök lobbyn är nästan lika självklart, för jag kan med gott samvete fortsätta att suga i mig min ”rök”. Jag är fortfarande nikotinist och inte speciellt intresserad av att ändra på den saken. Jag gynnar ett par lite större företag som tillverkar de mer avancerade prylar jag köper, batterier, tankar, etcetera. Jag gynnar flera små företag som gör mina rökvätskor, eller är återförsäljare för maskiner, material och vätska.

Ingen av dessa grupper har just nu kontroll över mina vanor. Jag misstänker att det är det mest centrala skälet till att de är så fientligt inställda.