SF Home Entertainment beter sig som gamla tiders ockrare

Jag har genom de senaste åren haft väldigt intressanta diskussioner med ett antal videouthyrare. Det har känts som en viktig poäng att faktiskt prata med dem som kanske mest av alla får sitta emellan när marknaden totalt förändras. Det är för lätt att avfärda dem som funktioner, eller dinosaurier, men de är människor av kött och blod.

En sak som slagit mig, är hur ett kännetecken på en modern videouthyrare som inte tillhör hemmakväll eller någon av de andra megakedjorna har en tendens att se rätt slitna och oroade ut. Ekonomin i att hyra ut film är hopplös, så de överlever på chips, läsk och billig tobak.

Att säga att ekonomin är hopplös är väl en sak, men varför är den hopplös egentligen? Det är en bra fråga och en jag ställt så fort jag fått chansen. Svaren är intressanta, inte bara för sitt innehåll utan även för de reaktioner frågan utlöser…

Misstänksamhet är nämligen den första reaktionen. Varje gång jag ställt frågan, så ser jag hur jag skärskådas: Vem är jag? Vad vill jag? Försöker jag sätta dem på pottkanten?
När jag bedömts som ofarlig i mig själv, så kommer nästa reaktion. Att kolla vilka som finns runtomkring och lyssnar.

Första gången jag såg reaktionen blev jag helt förbluffad. Det var en rätt enkel fråga och borde inte vara några statshemligheter. Såg jag ut som någon slags wallraffare? Men efter att första gången ha fått förtroendet av ett mer komplett svar, så började jag förstå vad som pågick.

Orimliga villkor och oannonserade kontroller

För att få några kunder, så måste man ha de hetaste filmerna. Den lilla detaljen är rätt självklar om man tänker efter. När folk går för att hyra video, så kommer de i första hand leta efter biofilmerna de vill se igen, eller biofilmerna de inte hann se. Först i andra hand kommer filmerna som aldrig gick på bio.

Vill du ha biofilmer, så måste du med andra ord ha avtal med SF Home Entertainment. Det är enkelt: Gå till en videouthyrare, vilken som helst, plocka ihop några filmer du skulle kunna tänka dig att se. När du är klar, så notera hur många av filmerna som har omslag i röd plast och SF-loggan någonstans på etiketten. Låt mig gissa att det är nio av tio, eller något sådant. De har i realiteten mer eller mindre en monopolsituation, vilket de inte är sena att utnyttja. Väl medvetna om att ingen har råd att inte ha avtal med dem, så kan de ställa vilka villkor de vill.

Så här ser det ut, SFs omslag

Om filmen kostar dig som kund 39 spänn, så vill SF ha 27 kronor av uthyraren för nöjet att få hyra ut filmen. Av de tolv kronorna som blir kvar går 20% i moms. Kvar blir 9 kronor och 60 öre. Så i runda tal tjänar uthyraren en knapp tia (9:60 🙂  i oskattade pengar på en uthyrning, medan SF med samma beräkning tar in en dryg tjuga (21:60 :-). Redan där blir förhållandet absurt och kan jämföras med till exempel Warner Home Video, som splittar 50/50.

Ovanpå att uthyrning av DVD kostar uthyraren 27:-, så tillkommer andra kostnader. Det första är en veckohyra, som är någon hundring per film och vecka, det andra en expeditionsavgift (kostnaden för att lägga skivan i fodralet och fodralet i ett paket). Utöver det betalar uthyraren ungefär dubbla marknadsvärdet för en förlorad film/skiva och all frakt av filmer som skickas fram och tillbaka. Totalt innebär det att till och med en film som är uthyrd varje dag med nöd och näppe är lönsam, en hyllvärmare däremot blir redan på mycket kort sikt till en ren förlustaffär.

Så om en typisk liten videouthyrare har något hundratal filmer och snittet för de filmerna är uthyrning två gånger i veckan, så betalar videouthyraren netto för att få hyra ut film åt SF. Break-even är så absurt högt satt att det i princip inte är möjligt att göra vinst på SFs filmer. Lik förbaskat måste du ha dem, för annars har du inga kunder.

För att göra förolämpningen komplett, så skickar SF ut kontrollanter. De kommer oannonserat för att kontrollera att videouthyraren kan redogöra för alla filmer i sitt bibliotek, antingen genom att visa upp filmerna eller visa upp att de är uthyrda i kassaregistret. Saknas filmer kommer uthyraren få betala dyra pengar och om uthyraren misstänks för att medvetet ha försök blåsa SF på pengar, så är konsekvenserna digra.

Det i sin tur förklarar varför så många uthyrare har undantag för SFs filmer i sina erbjudanden. Du vet de där med ”hyr tre filmer i tre dagar”, eller ”hyr filmer till halva priset måndag och tisdag”. Det går helt enkelt inte att ha med SFs filmer i sådana erbjudanden om du inte är en kedja och kan skriva bättre avtal, är beredd att ta den rena förlusten när du hyr ut filmer till ett lägre pris än du själv i din tur får betala, eller fuskar.

Att såga av den gren man sitter på

SF tillhör ju de som hela tiden gapar om hur dåligt det går för filmbranschen. Det är lätt att peka på pirater när man säger hur dåligt det går för klassika videouthyrare, men om man själv är den som mjölkar dessa uthyrare intill sista blodsdroppen, så visar man sitt totala hyckleri. Man sågar också av den gren man sitter på, för videouthyrning är än så länge en viktig tjänst. Det ger tillgång till film för de som inte är datavana, för de som för tillfället inte befinner sig i bredbandens Mecca, inte vill vara pirater, eller för de som helt enkelt upplever fysisk uthyrning som det bekvämaste.

Genom sina orimliga priser, avgifter och genom sitt maktspråk mot de som faktiskt är deras eget sista serviceled – så är de själva sina egna värsta fiender. De sågar av den gren de sitter på.

Dessutom beter de sig som gamla tiders ockrare: Någon som utnyttjar andras hopplösa behov för att diktera sina egna villkor och som använder makt för att se till att villkoren följs.

Tänk på det nästa gång någon pratar om alla stackars videouthyrare.

Lessigläsning och storfilmers halveringstid

Jag läser PiratJanne som berättar om storfilmen Avatars rekordsiffror. Idag när jag handlade Tacotillbehör på Coop stormarknad så åkte det med en DVD i varuvagnen. (Jag ber om ursäkt för att jag inte kan sluta missbruka plast, men jag vägrar som vissa av er vet fildela kommersiellt tillgängliga mediaprodukter av principiella skäl.) Att jag köpte en Hollywoodproducerade DVD trots att jag försker sluta berodde i det här fallet på att det var en film som jag upprepade gånger försökte se på biograferna och sedan dess haft hemma från Lovefilm två gånger utan att hinna se den. Revolutionary Road är baserad på en av mina favoritböcker och Winslet och DiCaprio är två favoriter.

Vad har då detta med Avatars publiksiffor att göra? Jo denna trefaldigt oscarsnominerade blockbusterrulle med bara ett år på nacken såldes på Coops stormarknad nedskyltad till 59 kronor, eller tillsammans med en annan film för 99 kronor. Så lång är livslängden för plastprodukterna från filmindustrin. På ett år från hetast på bio till iskall i reabacken på Coop stormarknad.

Hollywood måste skapa succéer som Avatar, för tiden de har på sig att spela in pengarna blir kortare och kortare.

Jag läser just nu Lawrence Lessigs Remix, men eftersom jag bara kommit halvvägs får jag återkomma med mina tankar kring den boken. I det här sammanhanget vill jag bara ta fasta på Lessigs tankar om att det är något fatalt fel med den amerikanska reflexen att starta krig mot det man inte gillar. Han menar att ”the copyright war” är ett krig som inte går att vinna och att det därför är dags att söka andra alternativ. Han tycks ha rätt, för om värdet på varorna i den kulturella plastbitsekonomin fortsätter att sjunka. Om tiden för intjänande bara blir kortare och kortare. Då når man till slut en smärtpunkt, där affärsrisken i ett filmprojekt av Hollywoods större format blir oöverstiglig.

Innan den smärtpunkten nås behöver vi hitta ett bättre sätt att utnyttja den gåva den digitala teknologin för kopiering och distribution egentligen borde vara för både kulturkonsumenter och kulturproducenter.