Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!

Då var jag en av Dom andra


Jag hade min svarta kavaj och svarta slokhatt på mig när jag snubblade ut från krogen. Vi var ett uppslupet gäng misfits i svartfärgat hår och udda kläder. Vi var lyckliga i vårt utanförskap. Många av oss hade alltid varit utanför – mobbade genom skolåren. Men nu gamla nog att hitta styrkan i att välja det själva.

Det är skillnad nämligen. Ett självvalt utanförskap i grupp är att vara en av Dom Andra, till skillnad från att inte vara som andra. De kunde spotta på oss och ropa okvädingsord, men det gjorde oss bara starkare. Trodde vi.

— Öh, du, bögen!

Jag vänder mig om som man gör när man fattar att man är tilltalad utan att egentligen veta varför. Min hatt flyger all världens väg och avtäcker min för dagen slokande stripiga mohikanfrisyr. Man orkar inte alla dagar.

— Ful jävla hatt bögjävel!

Grabben som säger detta är lite kortare än mig, men hans kropp är mycket kraftigare än min taniga rockasketsliknande lekamen. Det spelar ingen roll. Jag slåss inte. Detta är bara några dagar innan jag slutgiltigt ska bli hemförlovad för min olydnad, vägran att bära vapen. Punkare och soldat? Ett tag till, men inte så länge.

Jag tittar därför oförstående på honom. Jag är inte som andra. Jag fattar inte att det nu är mitt drag. Han blir frustrerad och knuffar till mig. Jag håller demonstrativt händerna efter sidorna, lätt öppnade.

— Förvara dig då bögjävel!

Jag förklarar lågmält att han om han vill slåss får sköta det själv. Att jag som pacifist inte vill bli inblandad. Då smäller det.

— Krack! säger det i näsbenet. I smärtdimmorna fattar jag först inte vad som hänt. Jag knäar, ruskar på huvudet och inser att han gett mig en dansk skalle. Mina öron bränner, inte av skam utan av minnet av hans hårda nypor.

Jag lyfter till slut blicken. Han står och tittar nedlåtande på mig. Väntar på min kapitulation. Jag rättar på ryggen och spottar en blodig spottloska mot hans fötter. Dags att gå hem tänker jag, när jag känner hans händer suga tag i mina öron igen. Den här gången hinner jag med. Jag ser hans huvud när det närmar sig mitt eller om det är tvärtom. Jag hör krasandet. Jag känner när näsbenet går av.

När han släpper mina öron blir hela synfältet blodrött och suddigt. Jag förstår inte var jag fick viljestyrkan ifrån att stå kvar på benen. Jag svajar medan jag väntar på att synfältet ska klarna nog mycket för att möta hans blick.

— Är du klar? frågar jag, för jag går nu. Jag vänder på klacken och vandrar hemåt i natten. Mina kompisar som missat hela händelseförloppet syns framför mig under gatlyktorna ett kvarter bort. Så kort stund tog hela händelseförloppet.

Då var jag en av Dom andra.

Brunchrapporten i P3 uppmanar bloggare att skriva eller filma och publicera i sin blogg, gärna under rubriken “Då var jag en av Dom andra”.

>Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00.

Har du varit en av dom andra?

Mymlan, Julia Skott, Fredric Kjellberg , Trollhare, Smulan jj.n och Messerschmidt har också bloggat.