Släpp inte in polisen i PKU-registret!

För snart två år sedan exploderade bloggosfären i protest mot tanken att ge polisen tillgång till alla de blodprover, som sparas i PKU-registret. Mycket snart ska den utredning vars direktiv orsakade stormen lägga fram sina förslag. Det kan därför vara skäl att påminna om frågan, och tänka igenom vilka skälen är att vi ska hoppas att utredningen tagit intryck av protesterna.

Bakgrund

Varje år föds i Sverige en handfull barn med sjukdomen fenylketoruri (PKU). De kan inte bryta ner ett ämne (fenylalanin) som finns i mycket av vår mat, varför man bildar mer och mer av en första nedbrytningsprodukt, som skadar kroppens nervceller. Görs inget med en gång märker föräldrarna först när det är för sent att barnet inte utvecklas som det ska. Sedan flera årtionden tar man därför blodprover på alla nyfödda barn, hittar dem som har sjukdomen och kan hjälpa föräldrarna utforma en ofarlig diet.

Sedan 1975 sparas de prover som tas i det sk PKU-registret. Anledningen var dels att kunna följa upp tester och kvalitetssäkra metoder, dels att göra annan forskning, till exempel utveckla tester för andra liknande sjukdomar.  När DNA-tekniken gjort det möjligt att utvinna mer och mer  information från en allt mindre mängd blod har detta register blivit allt värdefullare för många andra sorters forskning. I dag skulle det i princip vara möjligt att bestämma en människas hela DNA-sekvens från den intorkade droppe blod som sparats i registret.

År 2002 antogs en lag om biobanker, som reglerar detta register. Där står bland annat att prover bara får användas till de ändamål föräldrarna informerades om då provet togs (i detta fall forskning), och att man alltid har rätt att dra tillbaka sitt prov om man så önskar.

Anna Lindh och Haga-mannen

Året därpå mördades Anna Lindh. Polisen fick underrättelser om en tänkbar misstänkt, vars DNA man ville jämföra med ett spår från en keps, som hittats längs mördarens flyktväg. Av någon anledning ville man inte att denne skulle veta att man misstänkte honom, så åklagaren kontaktade PKU-registret och begärde (med stöd av Rättegångsbalken) att få ut Michail Michailovitjs prov. De som administrerade PKU-registret lämnade ut materialet. För detta fick de sedan kritik av Socialstyrelsen, som menade att de borde ha vägrat, och låtit en domstol väga Rättegångsbalken mot Biobankslagen.  Så har PKU-registret därefter gjort.

När Hagamannen några år senare åter började våldta kvinnor i Umeå ville polisen jämföra sina spår med ett stort antal olika prover i PKU-registret. Man vägrade. Kristdemokraten Gunilla Tjernberg krävde då att registret skulle få användas av polisen. Dåvarande socialministern Ylva Johansson förklarade att proverna hade lämnats av helt andra anledningar,  och att man riskerade att medborgarna tappade förtroendet för registret om det började användas till andra syften. Alf Svensson, som uppenbarligen förstod att det fanns en poäng i detta argument, startade en liten kampanj för att polisen istället skulle skapa ett allmänt DNA-register över hela befolkningen.

En utredning tillsätts …

Sedan blev Göran Hägglund socialminister. Efter en tid tillsatte han en utredning (2008:78: Översyn av lagen om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.)  Jag citerar direkt ur Socialdepartementets direktiv 2008:71 (Från 29 maj 2008.)

Enligt rättegångsbalken får föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott tas i beslag. Biobankslagen anger för vilka ändamål vävnadsprover från PKU-biobanken får användas. Brottsutredning nämns inte som ett sådant ändamål. Socialstyrelsen har i en skrivelse till Socialdepartementet hemställt om att initiativ tas i syfte att klargöra om bestämmelserna i biobankslagen hindrar att vävnadsprover från PKU-biobanken får tas i beslag för brottsutredande ändamål.

Från samhällets sida finns ett intresse av att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till effektiva medel för att utreda allvarliga brott. Mot detta intresse måste vägas de övriga intressen som ska beaktas i biobankslagen. Med denna utgångspunkt ska utredaren analysera vilka behov de brottsbekämpande myndigheterna har av att kunna ta vävnadsprover från PKU-biobanken i beslag.

Om utredaren kommer fram till att det finns ett sådant behov, ska utredaren överväga om det är lämpligt att de brottsbekämpande myndigheterna får ta vävnadsprover i beslag samt, om så bedöms vara fallet, om det bör finnas några särskilda förutsättningar utöver dem som ställs upp i rättegångsbalken för att få ta sådana prover i beslag.

Utredarens överväganden i denna del ska, om utredaren så finner lämpligt, åtföljas av ett förslag till lagreglering av frågan.

För den som är van att läsa denna typ av texter är budskapet lätt att förstå. Man poängterar flera gånger de brottsbekämpande myndigheternas behov, och uppdrar åt utredaren att analysera dessa, för att sedan väga dem mot icke utskrivna  ”övriga intressen”. Dessutom beställer man konkreta förslag på lagändringar enbart  för den händelse att utredaren kommer fram till att polisen ska få denna rätt. Trots att behovet av ett förtydligande skulle vara lika stort om utredaren hade kommit till motsatt slutsats.

… och kommenteras

Efter några veckor rapporterades om direktiven i Dagens medicin, som intervjuade PKU-biobankens föreståndare:

Ulrika von Döbeln, klinikchef och föreståndare för PKU-biobanken vid Karolinska universitetssjukhuset, hoppas att utredningen landar i att polisen tydligt förbjuds att beslagta blodprover från PKU-biobanken.

Dagen efter kommenterades direktivet  av bloggaren Nils Gustafsson. En dag senare protesterade Expressens ledarredaktion.  Nästa dag cirkulerade instruktioner för hur man går ur registret på nätet. När Göran Hägglund intervjuades i radion 24 juni märker man hur han trycker på att ingenting ännu är avgjort. DN tar avstånd från planerna ytterligare några dagar senare. Efter en vecka gör Hägglund en halv reträtt i ett brev till TT, som knappt uppmärksammas i bloggosfären, men i vart fall citeras i DN:

Socialminister Göran Hägglunf (kd) säger i ett skriftligt uttalande till TT att PKU-biobanken bygger på människors förtroende för att proverna enbart används för sjukvårdens ändamål. ”Jag har därför svårt att föreställa mig att biobanken skulle kunna användas för andra syften.”

När jag för några månader sedan diskuterade med en av de personer som deltar i utredningen blev jag glad över att höra att hon inte uppfattade det som att de hade i uppdrag att se till att polisen fick ökad tillgång till registret. Utan att förutsättningslöst se över reglerna. Så låt oss hoppas att utredningen kommer fram till att PKU-registret inte ska vara tillgängligt för polisen, ens i undantagsfall. Varför? Jo:

Argument 1: Löftesbrott

För det första vore allt annat att bryta mot de löften som gavs när föräldrar givit samtycke till proven. Proven togs för ett ändamål som var till gagn för den enskilde (att just hon skulle kunna undvika en svår sjukdom). Sedan bad man om och fick tillstånd att spara provet för något som var till gagn för det allmänna, och neutralt för den enskilde (forskning). Nu vill man plötsligt, utan att be om tillstånd, börja använda proverna till en sak som visserligen kan anses vara till gagn för det allmänna, men som kan ha kraftigt negativa konsekvenser för det enskilda barn, som provet har tagits från.

Argument 2: Sluttande plan

Går man över denna gräns och börjar använda proverna till andra ändamål än man lovat, och som dessutom kan vara negativa för den enskilde provgivaren, har man gett sig ut på ett mycket farligt sluttande plan. För att förstå hur allvarligt detta är ska man tänka på att proverna i PKU-registret innehåller hela ens arvsmassa, inte bara de genetiska fingeravtryck som polisen sparar i sina DNA-register (och inte säger någonting om våra gener och möjliga egenskaper). Från proverna i PKU-registret kan varje tänkbar gen testas, hela arvsmassan sekvensbestämmas.  Ett PKU-register vars ändamål är på glid innebär alltså ett mycket större hot mot den personliga integriteten än ett register där polisen lagrar genetiska fingeravtryck från varje invånare i landet.

För om man nu skulle få använda registret för att ta fingeravtryck för att jaga våldtäktsmän, varför skulle man inte få använda det till att göra ett gentest, som skulle kunna avslöja en försäkringsbedragare? Om man får göra gentester för att avslöja försäkringsbedrägerier, varför inte också gentester för att förebygga sådana bedrägerier? I ett skräckscenario kanske vi vant oss så mycket vid att staten har kontroll över våra DNA-sekvenser att ingen lyfter på ögonbrynet över om man outsorcar verksamheten till ett privat företag, som säljer utdrag ur våra genprofiler till försäkringsbolag, arbetsgivare och banker på ungefär samma sätt som kreditupplysningsbolagen idag hanterar kronofogdens register.

Enda sättet att övertyga oss alla om att staten inte är på väg ut på detta sluttande plan är att låta bli att ta första steget.

Därför har man också skäl att oroa sig för en annan del av Hägglunds utredningsdirektiv. Man ska fundera över att ta bort donatorns rätt att dra tillbaka material så snart detta förvandlats från ett biologiskt prov till ett forskningsresultat. T ex ett resultat av ett gentest, eller en DNA-sekvens:

Enligt biobankslagen kan den som lämnat samtycke till användning av ett vävnadsprov när som helst återkalla sitt samtycke. När det humanbiologiska materialet bearbetats och förädlats når man i vissa fall en punkt där materialet inte längre kan betraktas som ett vävnadsprov, utan som ett forskningsresultat eller en produkt. Frågan är då hur länge möjligheten att återkalla ett samtycke ska finnas och vem som har äganderätt till det bearbetade och förändrade materialet. Socialstyrelsen har i sin rapport uttalat att det är angeläget att lagen inte är tillämplig på sådana resultat av användning av vävnadsprover i en biobank.

Visst, skräckscenariot ovan är inte möjligt med dagens lag om genetisk integritet. Men det jag diskuterar här är inte vad som kan göras inom ramen för dagens lagar, utan hur vi ska förhålla oss till förslag om att ändra dem.

I det sammanhanget är det värt att påpeka att det finns många som vill riva upp de lagar som skapats i länder som Sverige och USA om genetisk integritet. Då jag i höstas var på en konferens som Human Genome Organisation ordnade i Geneve för att diskutera just integritetsfrågor var den dominerande åsikten bland de bioetiker som framträdde och presenterade abstracts att det inte finns någon etiskt signifikant skillnad mellan informationen i våra gener och annan information om oss, och att det därför varit ett misstag att införa speciallagstiftning för just genetisk integritet.

Argument 3: Försvårar för forskning och sjukvård

Slutligen ett argument som i jämförelse med de första kan verka futtigt, men som ändå är viktigt: Om människor börjar tvivla på de löften som ges kommer allt fler att dra tillbaka sitt prov från biobanken. Antagligen kommer många också att tveka över att alls ta provet. (Eftersom de sjukdomar som testas är mycket sällsynta skulle det faktiskt vara ett helt rationellt val för den som vill skydda sitt barn från upptäckt och fängelse ifall det begått ett allvarligt brott.) Registret skulle därför inte längre att vara heltäckande, utan antagligen omfatta ett ganska snett urval av befolkningen. Och därmed vara mycket mindre värdefullt för forskningen.

I värsta fall skulle misstron dessutom hos vissa grupper sprida sig till andra prover och tester i sjukvården. (”Kan polisen hämta mitt DNA på ett ställe kan den väl hämta det på andra ställen också …”). Vilket skulle ställa till med stora problem för själva sjukvården.

Så låt oss hoppas att utredningen kommer fram till att förtydliga lagen så att polisen inte ska ha möjlighet att kräva ut prover i från vare sig PKU-registret eller andra biobanker. Låt oss hoppas att de inser att man inte ska blanda ihop provtagning för sjukvård och forskning med provtagning för polisändamål. För forskningens skull. För sjukvårdens skull. Och för integritetens skull!


Henrik Brändén gästbloggar på Livbåten. Han är en gammal vän till Livbåtsfolket. Hans bakgrund som forskare i molekylärbiologi, vetenskapsinformatör och läromedelsförfattare ger den här bloggen nya infallsvinklar och perspektiv. De åsikter han ger uttryck för är hans egna. För läsaren kan det vara bra att veta att Henrik inte delar de två blogginnehavarnas partitillhörighet.

I det här sammanhanget bör det sägas att biobankslagens krav
på information och samtycke är strängare än de regler som
finns inom hälso- och sjukvården i övrigt. Det kan också
finnas skäl att påminna om att samtyckesreglerna i
biobankslagen avser samtycke till både användning av
vävnadsproverna för vård och behandling och för forskning.
Så som biobankslagen nu är utformad är det de kliniskt
verksamma läkarna som ska inhämta samtycke för båda
situationerna.

Enligt biobankslagen kan den som lämnat samtycke till
användning av ett vävnadsprov när som helst återkalla sitt
samtycke. När det humanbiologiska materialet bearbetats
och förädlats når man i vissa fall en punkt där materialet
inte längre kan betraktas som ett vävnadsprov, utan som ett
forskningsresultat eller en produkt. Frågan är då hur länge
möjligheten att återkalla ett samtycke ska finnas och vem
som har äganderätt till det bearbetade och förändrade
materialet. Socialstyrelsen har i sin rapport uttalat att det är
angeläget att lagen inte är tillämplig på sådana resultat av
I det här sammanhanget bör det sägas att biobankslagens krav

på information och samtycke är strängare än de regler som

finns inom hälso- och sjukvården i övrigt. Det kan också

finnas skäl att påminna om att samtyckesreglerna i

biobankslagen avser samtycke till både användning av

vävnadsproverna för vård och behandling och för forskning.

Så som biobankslagen nu är utformad är det de kliniskt

verksamma läkarna som ska inhämta samtycke för båda

situationerna.

Enligt biobankslagen kan den som lämnat samtycke till

användning av ett vävnadsprov när som helst återkalla sitt

samtycke. När det humanbiologiska materialet bearbetats

och förädlats når man i vissa fall en punkt där materialet

inte längre kan betraktas som ett vävnadsprov, utan som ett

forskningsresultat eller en produkt. Frågan är då hur länge

möjligheten att återkalla ett samtycke ska finnas och vem

som har äganderätt till det bearbetade och förändrade

materialet. Socialstyrelsen har i sin rapport uttalat att det är

angeläget att lagen inte är tillämplig på sådana resultat av

användning av vävnadsprover i en biobank.

användning av vävnadsprover i en biobank.

Kasta inte ut integriteten med badvattnet!

Om vi lägger ut hela våra liv och hela våra arvsanlag på nätet, med full insyn för alla, räddar vi då integriteten? Eller skjuter vi den definitivt i sank för all framtid?

Joakim Jardenberg gör ett modigt experiment. Projekt total transparens. All information om honom och hans liv som finns tillgängligt elektroniskt ska ut på nätet. Inklusive en detaljerad så kallad SNP-analys av hans arvsanlag. För alla intresserade att gräva i:

Jag gillar att utforska vad transparensen kan göra för oss. Jag ser ingen som helst motsättning mot att vara en hårdnackad FRA-motståndare å ena sidan, och kontinuerligt gå längre och längre med den självvalda transparensen å andra sidan. Testar ju med min kalender, min vikt, mina inköp och mycket annat.

På Livbåten kastade vi för någon vecka sedan en handske till andra bloggare att fundera vidare över tanken att offentliggöra sina arvsanlag. Kan vi tänka oss lägga ut hela våra DNA-sekvens på nätet? Emma Opassande hakade på, och leker med tanken på total öppenhet som ett vapen mot övervakning och kontrollsamhälle:

Den totala transparensen. En dag kanske vårt enda vapen att detronisera kontrollsamhället är att vi lägger ut precis allt om oss själva som alla får ta del av. Obegränsat och fritt blir det svårare att använda det som maktmedel för stat eller korporativa intressen.

Tanken skrämmer mig. Det är inte som om jag vill lägga ut allt om mig själv. Faktum är att jag är ganska noggrann med var jag delar med mig ur mitt privatliv. Samtidigt så vet jag att jag inte kan kontrollera det egentligen. Härom dagen läste jag t.ex. hur, trots att enskilda inte gått ut med sin sexuella läggning, kan de via sina kontakter i Facebook antas vara si eller så.  (…)

På sätt och vis blir det en märklig tröst att information inte måste bli ett tillhygge i längden, utan skulle kunna fungera som ett skydd, att det kanske finns en chans. För då kan inte längre något särintresse bestämma vilken information som är bra eller dålig, vilka gener “som är bäst” osv. Värdet i den sortens information sjunker i och med att konkurrens om tolkningsföreträdet ökar.

Kanske är det rent av en form av undermedveten motaktion redan idag, att vi publicerar saker om oss själva frivilligt. Kanske måste vi lära oss att släppa taget om privatlivet helt och hållet, för att kunna få leva i nån slags frihet från det tryck informationsinhämtning av stat och affärsdrivande företag börjat utöva alltmer ohämmat, framöver.

Bland kommentarerna till detta skriver Joakim Andersson något jag tror är relevant vad gäller DNA-information:

Faktum är att jag finner total transparens lika obehalig som total övervakning. För till sin natur är de tvenne väsendena samma varelse; att VISA oskuld.

Som politiskt vapen fungerar kanske total transparens, men det förutsätter också att det inte finns några skelett – m ao så riskerar vi att istället för mer öppenhet och tolerans få mer slutenhet och Intolerans.

Tyvärr tror jag också att transparens är ett farligt halmstrå att klamra sig fast vid. I vart fall när det gäller våra arvsanlag.  Så snart mängder av människors arvsanlag och sjukjournaler finns bredvid varandra på nätet kan man hitta ännu fler genvarianter, som påverkar sannolikheten för olika sjukdomar, och andra egenskaper. Hur mycket vi än själva kan värdera vilka egenskaper och gener vi tycker är bra eller dåliga kommer arbetsgivare att efterfråga information om risk för hög sjukfrånvaro, försäkringsbolag att efterfråga information om hög risk att dö i förtid eller dra på sig dyra vårdkostnader …

Inte en hund utan en svala …

Och därför är jag rädd att sekvenserna i samma ögonblick de läggs ut på nätet kommer att tankas ner av kreativa entreprenörer, i väntan på att vi lärt oss tillräckligt för att man ska kunna omvandla sekvenserna till kommersiellt gångbar information om oss. Och då sitter vi där i den allra värsta av tänkbara världar: Total kunskap om oss själva, nedtankade i servrar hos olika företag, vilka vi inte ens vet vilka de är och var de befinner sig, och som vi följaktligen inte kan rikta några politiska krav mot.

Foto: Malene Thyssen, http://commons.wikimedia.org/wiki/User:Malene

I den digitala tidsåldern är information om oss själva på nätet inte något som uppför sig som en trofast hund som kommer tillbaka när husse visslar. Den är som en fri fågel, släpp ut den, och du kan aldrig vara säker på att få den tillbaka.

Jag är en mycket varm anhängare till den sk Bermuda-princip som växt fram i biologisk forskning, att rådata från storskaliga experiment läggs ut på nätet så att alla forskare världen över ska kunna använda materialet och ställa nya frågor till det. Men detta måste kombineras med stora ansträngningar att värna anonymiteten för de personer, som lånat ut sitt DNA, sina prover och sina sjukjournaler till undersökningarna.

Jag tycker det vore fruktansvärt om, som en aktad vetenskaplig tidskrift föreslår, stater börjar införa ekonomiska incitament för att förmå människor ta de risker för sig själva, sina anförvanter och barn, som är förknippade med att publicera hela sin arvsmassa tillsammans med sin identitet och sina medicinska journaler.

Ja, jag tycker till och med att staterna borde avråda sina medborgare från att delta i de projekt som nu växer fram, där människor erbjuds att sekvensbestämma hela sin arvsmassa och publicera den på nätet tillsammans med sin identitet och detaljerade uppgifter om sin person och hälsa. Ty i vissa fall har staten ett ansvar för att hindra människor från att av egen fri vilja göra sådant som skadar henne själv. I synnerhet när det också riskerar att skada andra.

Men det är som sagt mina åsikter. Just nu. Kanske jag har fel? Försök gärna övertyga mig om det!


Henrik Brändén gästbloggar på Livbåten. Han är en gammal vän till Livbåtsfolket. Hans bakgrund som forskare i molekylärbiologi, vetenskapsinformatör och läromedelsförfattare ger den här bloggen nya infallsvinklar och perspektiv. De åsikter han ger uttryck för är hans egna. För läsaren kan det vara bra att veta att Henrik inte delar de två blogginnehavarnas partitillhörighet.

Domstol underkänner genpatent i USA

En amerikansk federal distriktsdomstol underkände i går två omdebatterade patent på gener som ger hög risk för bröstcancer. Domstolens argument äventyrar även ett stort antal andra patent på mänskliga gener.

Foto: US National Cancer Institute, Linda Bartlett

Livbåten har redan tidigare skrivit om bröstcancergenerna (BRCA-1 och BRCA-2), om de omstridda patenten och om processen där ett antal patient-, läkar- och människorättsorganisationer stämt både företaget som har patenten (Myriad Genetics), och det amerikanska patentverket (US Patent and Trademark Office).

Patent får, som många läsare av denna sida vet, bara ges till uppfinningar, inte till upptäckter. Och i vart fall i USA får det inte ges till en naturprodukt. Hur kan då en mänsklig gen, som vi alla har i våra arvsanlag, vara en uppfinning? För att motivera det kombinerar det amerikanska patentverket två argument:

  1. Visst, en gen är kanske inte en uppfinning i sig själv, men den blir en del av en uppfinning när man använder den för att lösa ett konkret problem.
  2. Den är inte en naturprodukt, eftersom det man tar patent på inte är DNA-molekylen där den simmar omkring i våra cellkärnor, utan den framrenade, isolerade DNA-molekylen.

Det är den andra av dessa argumentationslinjer, som nu underkänns av domstolen. Associated Press skriver:

The ruling by U.S. District Judge Robert Sweet challenging whether anyone can hold patents on human genes was expected to have broad implications for the biotechnology industry and genetics-based medical research.

Sweet said he invalidated the patents because DNA’s existence in an isolated form does not alter the fundamental quality of DNA as it exists in the body nor the information it encodes.

He rejected arguments that it was acceptable to grant patents on DNA sequences as long as they are claimed in the form of ”isolated DNA.”

”Many, however, including scientists in the fields of molecular biology and genomics, have considered this practice a `lawyer’s trick’ that circumvents the prohibitions on the direct patenting of the DNA in our bodies but which, in practice, reaches the same result,” he said.

The judge said his findings were consistent with Supreme Court rulings that have established that purifying a product of nature does not mean it can be patented.

Eftersom detta utslag, om det blir prejudicerande, innebär att en stor del av de patent som finns på gener skulle bli ogiltiga kan man utgå från att beslutet kommer att överklagas.

Mer information om saken finns på hemsidan för ACLU, en av de organisationer som gått i spetsen för stämningen. När detta inlägg skrivs kan ingen kommentar från Myriad Genetics hittas varken hos de stora amerikanska tidningarna, eller på företagets hemsida. Livbåten har letat men inte hittat någon rapport eller kommentar på svenska webbsidor och bloggar.

Uppdatering 31 mars 11.38:

Myriad Genetics har föga förvånande meddelat att de tänker överklaga domslutet. Aktiekursen för företaget sjönk igår med 7,3%. Med tanke på att tester av de två omtvistade generna ger företaget huvuddelen av sina inkomster antyder detta hur sannolikt aktiemarknaden anser att det är att domslutet står sig i högre instans. Jag är dock inte säker på att den bedömningen är riktig.

I Sverige har Vetenskapsradion rapporterat om domslutet.