Ur ingressen till ett DN-reportage av Bengt Ohlsson nyligen:

I de putslustiga sociala medierna svallar indignationen med samma mäktiga pöbelvrål som alltid …

Föraktet mot vanliga människors möjligheter att själva ta till orda i ett offentligt samtal bortanför elitens kontroll har gamla anor på DN. I SvD recenserades för någon månad sedan en bok av Gunnar Hallingberg om läsandet i 1800-talets väckelserörelser (som liksom sociala media karaktäriserades av att vanliga människor på eget initiativ träffades, förkovrade sig och diskuterade utan att först be eliten om tillstånd.) Först citeras DNs ledarsida från 1877:

Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?

Föraktet inför vanliga människors möjlighet att utbyta tankar med varandra tycks vara detsamma då som nu.  Också attityden till ny kommunikationsteknik. Hallingberg berättar vidare:

Inte bara ledarskribenter anslog en hånfull ton. På nyhetsplats gjorde man sig lustig över att Evangeliska fosterlandsstiftelsen var så modern att det hade installerats telefon på expeditionen. Därigenom, noterar redaktören, slipper ju deras missionärer resa ut utan kan sitta hemma ”och till lägre kostnader omvända zulukaffrer och ghonder per telefon”.

Jag påminner gärna om att den väckelse som så hånades av DN var den som byggde upp frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, som visade hundratusentals vanliga människor att deras röst räknades och gjorde skillnad, som därmed hade en svåröverskattad betydelse för övriga folkrörelsers uppkomst, och därigenom förändrade Sverige i grunden.

Kanske hätskheten i dagens attityd till sociala medier och piratrörelse kan bero på att dagens elit fruktar att något liknande åter kan vara på gång?

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

– För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.

Det finns en ny blogg som jag precis börjat följa – Älskade löpsedel. Varje dag fotograferar Paulina Söderlund kvällstidningarnas löpsedlar och funderar över vilken som hon helst vill köpa. Den klassiska frågan från Tage Danielsson ekar i huvudet: ”Aftonbladet eller Expressen?”

Nu var det ju inte dem jag skulle skriva om utan våra två stora nationella morgontidningar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Jag har en stark relation till båda dessa tidningar som går tillbaka enda till mitt föräldrahem. Pappa bytte hela tiden mellan dessa två. Det blev till slut ett skämt i familjen att så fort det kom ett erbjudande om fria månader från den ena tidning så sa pappa upp prenumerationen på den andra.

Jag har sålt både DN och SvD på söndagarna. När jag flyttade hemifrån så ärvde jag pappas metod att hoppa mellan dem beroende på vem som gav den bästa rabatten. Senare startade jag ett företag och fick anställda, då var det självklart att prenumerera på båda tidningarna till fikarummet. Nu har jag helt slutat läsa papperstidningar, men jag köpte länge DN på helgerna för korsorden. Svenskans korsord är snäppet svårare så när DN:s blev för enkla bytte jag tidning.

Som ni ser har jag inte knutit an till någon av dessa drakar känslomässigt eller ideologiskt. Däremot har jag på senare år när jag främst läst dem på nätet blivit alltmer förtjust i SvD. Jag tycker att DN bara har blivit sämre och sämre ur en journalistisk bemärkelse samtidigt som de inte haft en vettig strategi för nätupplagan.

Naturligtvis spelar DN:s behandling av internet, informationspolitik, Piratpartiet och liknande in. Jag har ju skrivit av mig ilskan över nyhetsvärdering och vinklar på dessa områden ett flertal gånger.

Stängt för eftertanke

Idag kan man göra en jämförelse mellan de två som verkligen sätter fingret på skillnaden. Det handlar om deras behandling av Piratbyråns nedläggning. Piratbyrån läggs enligt grundarna ner för att all verksamhet flyttat ut i nya konstellationer och för att formen har spelat ut sin roll. Läs gärna Rasmus Fleischers och Marcin de Kaminskis egna ord.

I DN tas frågan upp på ledarplats (än så länge bara i papperstidningen, där ju internetrelaterat material gör sig bäst) Journalisten Niclas Ericsson skriver där (finns på nätet här):

Pirater utan vind

Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.

Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.

Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.

Jag skulle nu kunna välja att lägga energi på att bemöta hans småaktiga retorik eller leta efter alla de felaktiga påståendena som han grundar det på. Men det är mycket lättare för mig att peka på Svd:s behandling av samma fråga. Den välrenommerade och kunnige Anders Mildner skriver på sin blogg den genomtänkta text om Piratbyrån som fenomenet är värt.

Frågor är som mest intressanta när vi inte vet svaren. Den fildelningsdiskussion som inleddes för tio år sedan var ett bra exempel på detta.
Under en kort men intensiv period gjorde Piratbyrån det möjligt att slänga in en intellektuell kulturdebatt på platser där den sällan syns. Plötsligt fanns det utrymme för spånande samtal om kulturförändringar i morgonsoffor, på debattsidor och – faktiskt också ibland – på nyhetsplats.
Anledningen var att Piratbyrån presenterade tankar som, oavsett vad folk tyckte om dem, var nydanande och så i samklang med sin tid att de var omöjliga att vifta bort.

Det blir nog bara Svenskan i fortsättningen.

Bonnier är i ropet nu. På Bonnierägda TV4 har man precis kunnat se första delen av dokumentären om familjen på Newsmill ses en special under rubriken Bonnier och Mediamakten. Här skriver bloggaren Thomas Harman ett debattinlägg under rubriken: Familjen Bonnier hopplöst fångade mellan Piratförlaget och the Pirate Bay. Han funderar över familjen Bonniers förmåga att utveckla affärsmodeller för en tid då framgång inte längre är kopplat till exemplarförsäljning.

Vi ser hur en ny generation författare vill vara sina egna förläggare och bildar piratförlaget. Vi ser hur en ännu yngre generation säger att de inte vill betala för människors skaparkraft enligt dom gamla modellerna.

Där någonstans i bermudatriangeln mellan piraten som hittar världsvant bland torrenterna i the Pirate Bay och Piratförlaget, är Old Time förläggare som Bonnierfamiljen hopplöst fångade. De förutsätter fortfarande att det finns en konsumentmarknad som går att dela in per sålt exemplar.

Så länge man har det synsättet hör familjen Bonniers maktdominans till historieböckerna.

Jag har själv funderat över Bonniers förmåga att vidmakthålla sin maktposition i svenska medier flera gånger under den senaste veckan. Främst för att jag tycker mig skönja ett mönster i DN:s förhållningssätt till bloggosfären och de nya medierna. På en vecka har jag reagerat på och skrivit om Wolodarskis utbrott mot parasiternas kopierande och länkande, undermålig grävande journalistik på sexforum, DN kulturs svårigheter med att veta vad som är en blogg och nu senast om DN:s beskrivning av data i SOM-insitutets bloggundersökning.

Man börjar ju närmast undra om det är en vendetta det handlar om. Har ledarplats, nyhetsplats och kulturen på DN enats om att det är dags att enas mot en yttre fiende – bloggosfären? Eller vad är det fråga om? Det vore mig fjärran att hävda att ett tydligt ägardirektiv utgått. Dessutom är Bonnier mycket mer än bara DN och i andra delar av koncernen bejakar man den nya teknologin, t ex på Newsmill och TV4 som ju nämndes i inledningen.

Men idag skruvar DN upp retoriken mot allt det nya läskiga ytterligare ett snäpp, när Hanne Kjöller får frispel på alla som någonsin har gillat Peter Pan.

Pirater. Smaka på ordet. Vilka associationer väcker det? För ett par år sedan skulle jag svarat Sjörövar-Fabbe, Kapten Krok, Jolly Roger, ståtliga fartyg, hårt men rättvist arbete, tjusiga fäktningsdueller, fala kvinnor i hamn, ärrade män med ögonlappar och kistor fyllda med guld och juveler.

Men sedan kom de svenska piraterna och med dem nya associationsstråk i huvudet. Till en början var också den bilden romantiserad. Jag trodde mig se en samling unga män, drivna av en idé om ett slags digital allemansrätt, som de genom hårt och ideellt arbete gjorde vad de kunde för att förverkliga.

Sedan kom de somaliska piraterna och en serie händelser i Sverige och ritade om associationskartan i huvudet en gång till. Och jag insåg att det kanske fanns fler likheter mellan de svenska piraterna och deras somaliska kolleger än jag först trott. Att den övergripande gemensamma ideologiska överbyggnaden – eller affärsidén om man så vill – är densamma: att ta det någon annan äger och att sälja stöldgodset vidare.

Fan av Peter Pan eller ett ohälsosamt intresse för hattar och lapp för ögat, det är så nära man behöver ha varit en pirat för att vara bärare av smittan tycks det.

Hanne lyckades om inte annat vaska fram några riktigt irriterade reaktioner, och inte bara från typiska piratbloggar. Bland de mer underhållande sågningarna finner vi kanske inte helt otippat Badlands Hyena och Blogge Bloggelito. Emma opassande är också tydligt irriterad vid sitt digitala köksbord:

Visserligen riktar sig artikeln i viss mån mot Peter Sunde, men i stort piratrörelsen — där jag ingår. Eftersom jag arbetar aktivt för att Wadstedt och de särintressen hon representerar inte ska ha lika starkt fotfäste i lagstiftningsprocessen som de haft hittills, tar jag åt mig. Är jag hotfull för att jag kritiserar? Så tolkar jag det när hela piratrörelsen beskrivs vara av samma skrot och korn som mördare.

De flesta jag snackar med är helt med på noterna att inte vara attackerande, att försöka hålla stilen trots frustration och ilska. Många kritiserar till och med Piratpartiets ledare internt för att ta till starkare tongångar än situationen kräver. Och då snackar vi bara ord rakt ut i offentligheten.

Blogg- och piratdissandet är inte heller isolerat till DN, andra Bonniertitlar stämmer in i kören. I dagens Expressen får vi som jag skrev om tidigare idag veta att bloggen är död.

Nu finns det undantag, hela Bonnierkoncernen är inte teknikfiender. Ett av dagens mer underhållande förslag kommer från Pontus Schultz, som på sin blogg undrar varför inte Ericsson köper The Pirate Bay.

Nu är det ju så med varje fin konspirationsteori, att den håller bara för att man underlåter att visa upp de exempel som spräcker den. Men här i livbåten försöker vi inte bara vara trevliga utan även hederliga. DN har ju inte bara hackat på bloggare och pirater den senaste veckan. Fredrik Strage skrev en härligt ironisk betraktelse om ekonomin kring piratkopiering och Sverker Lenas påpekar den inte helt bekväma kopplingen mellan IFPI et consortes och deras betydligt sinistrare kollegor i GMO-industrin som t ex Monsanto.

Ergo: någon massiv konspiration från Bonnier eller DN:s håll tycks det inte vara frågan om. Men det kan ju tänkas att det helt enkelt är en samling gammelmediala hantverkare om ser hur framtiden lägger ut när de själva står kvar på kajen.

Eller så är förklaringen till mina fem Bonnierkritiska inlägg senaste veckan att jag ingår i en massiv bloggkonspiration mot dem. Döm själva!

Det har varit lite annat i vägen de senaste dagarna såväl i bloggosfären, nyhetsflödet, i jobbet och på hemmafronten. Därför kan det kännas som att de jag nu tänker skriva om är old news, men det är mindre än en vecka sen som DN kommenterade SOM-institutets årliga bloggundersökning under rubriken: Få svenskar läser bloggar dagligen.

DN är tydligen på vendetta mot bloggosfären inte bara bland de oprofessionella journalisterna
på DN Kultur utan även på nyhetsplats.

För rubriken har ingen täckning i texten. Vad är få svenskar? 5% läser en blogg varje dag – det är ju nästan 500 000 människor. Men det är klart, DN, det bor ju så få människor i Göteborg. rubriksättarna är en del av något som jag börjar misstänka är en attack mot bloggarna från DN eller till och med från Bonniers. Den gamla mediamakten ser sina positioner hotade av något man inte riktigt förstår men fattar att man aldrig kan kontrollera och då hugger man. Man hugger på allt som rör sig.

Bloggarna är dåligt skrivna, slarvigt researchad av okunniga människor som inte följer några etiska regler och dessutom läser ingen dem. Men utan bloggosfären hade aldrig de fyra stora enats om att kampanja för Dawit Isaak för att ta ett aktuellt exempel.

Jag säger med stolthet att jag är en bloggare och att vi tillsammans spelar stor roll. Varje vecka har vi tillsammans över 2 miljoner läsare. Det förpliktigar!

Jag undrar om jag får berätta att Peter Wolodarski har skrivit en ledare i DN idag under rubriken Parasiternas paradis?

Jag undrar om jag vågar länka till den? Jo det gör jag!

Jag undrar om jag vågar citera den? Men någon liten vink bör jag väl ge er av vad den innehåller. Okej!

Med framväxten av gratistidningar och internet har monopolen lösts upp, vilket tryckt ner såväl priser som volymer. Dagspressens problem handlar alltså inte om sviktande läsarintresse utan om brist på intäkter för att upprätthålla resurskrävande journalistik.
Annonspengarna går i allt större utsträckning till söktjänster som Google och Yahoo, som förvisso är fantastiska men ännu inte gjort sig kända för några journalistiska bragder. I stället har de skapat avancerade system som automatiskt citerar de viktigaste nyheterna från medieföretagens hemsidor (detta kallas på branschspråk för ”aggregering”, se DN Ekonomi 18/4).

Affärsidén är lika lysande som The Pirate Bay – man tjänar pengar på
någon annans arbete utan att det kostar något. Men modellen förutsätter att det finns andra som är villiga att stå för notan.

(Hoppas jag inte blir stämd för mitt aggregerande upphovsinträngande under de senaste månaderna.)

Gammalmedias ekonomiska modell är ikappsprungen av den tekniska utvecklingen. Andra kan ge kunderna bättre och billigare service. För om Wolodarski försöker påstå att DN ägnar sig åt så mycket mer än aggregering av TT-telegram och pressreleaser, spetsade med lite opinionsbildning och underhållning i form av ledare och krönikor, då skrattar jag bara åt honom.

Nu vill den käre Wolodarski göra gemensam sak med de andra dinosaurierna och försöka besegra de nyare effektivare informationsmotorerna md lagen som vapen. Gud hjälpe oss – jag skrattar inte längre!

Jag personligen har mer nytta av en kombination av Google, världens alla bloggare och Twitter än av dig och dina anställda Peter Wolodarski. När jag vill läsa ”riktig journalistik” köper jag inte DN, då köper jag ett kvalitetsmagasin.

Patrik kommenterar också, Cafebabel påminner om existensen av medborgarjournalistik och Kulturbloggen undrar varför mediernas ömsesidiga citaträtt inte ska gälla längre.

När det gäller såväl gamla journalister, som gamla nyhetsförmedlare är det väl som med Orvells grisar – somliga är mer jämlika än andra.

Försvarsminister
Sten Tolgfors kommenterade igår DN:s artikel om FRA kampanjen på sin blogg. Tyvärr går det inte att kommentera där, eftersom kommentarsfunktionen är avstängd, så jag gör det här.

Det är ju beklämmande att försvarsministern tycker att den slarvigt skrivna artikeln är en ”djupare genomgång”.

Men ännu mer beklämmande är kanske hans avslutande:

Bland annat ser jag att någon blogg påstår att också regeringen skulle haft PR-byråer inkopplade i FRA-frågan. Så var det inte alls.

Vad är värst frågar jag mig att regeringen fortfarande inte ber om specialisthjälp när de drabbas av PR-problem eller att försvarsministern ljuger?

När jag läste Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel Gräsrötter effektiv pr i helgen tänkte jag att nu har de haft ont om saker att skriva om i tidningen och i stressen släppt igenom ett stycke dåligt researchad, dåligt skriven journalistik.

Eftersom jag själv inte var så engagerad i bloggbävningen förra året så noterade jag mest andras upprördhet och tänkte att DN backar väl, eller försöker tiga ihjäl det i morrn.

Men jag hade fel. Nu har plötsligt den dåligt tänkta, dåligt kontrollerade storyn upphöjts till ledarplats. DN skriver om konstgjorda gräsrötter som om det vore en nymodighet och inte ett politiskt PR-trick som användes i det gamla Rom.

Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

En av de bärande byggstenarna i DN:s resonemang är att någon betalade för en helsidesannons i DN för att dra folk till en demonstration. Som yrkesverksam marknadsförare med bland annat val av kanal som en av mina uppgifter så funderar jag ofta på den här sortens frågeställningar. En viss tanke ska presenteras för en viss målgrupp och frågan är var man gör det effektivast.

Om någon med 300 000 kronor över skulle fråga mig hur man lämpligast når unga människor som tycker integritet är viktigt och ogillar statlig avlysning så hade jag inte svarat en helsidesannons i DN. Jag tror inte speciellt många reklam-, pr- eller mediebyråer skulle ha svarat det.

Men DN spänner hästen framför vagnen, eftersom de är helt fast i sin egen medielogik så utgår de ifrån att gammelmedia alltid är mer på riktigt än de nya medierna. Det är dags att komma in i matchen. De nya medierna är snart 25 år gamla! Alla de hundratals blogginläggen om FRA som inte kostade en krona och som skedde till följd av gammalt hederligt engagemang är värda enormt mycket mer än en helsida i DN oavsett om den är betald eller om den tillhör det redaktionella innehållet.

Vad DN inte förstår om den nya tidens kommunikation är att nyckelordet är autenticitet. De som tillbringar mycket tid på nätet tvingas bli allt bättre på att avgöra om något eller någon är äkta. Bloggare blir populära och får genomslag för att de är äkta: HAX, Emma Opassande, Blogge Bloggelito, Carl Bildt, Svensson, Mymlan…

Den gamla sortens journalistik blir alltsom oftast insorterad bland det icke autentiska inte för att de har en agenda, det har alla, utan för att de är vana vid att inte behöva skylta med den. Vad är DN:s agenda just nu t ex? Vi är tvungna att gissa.

Och det som inte är äkta tror vi inte på. En annons är aldrig äkta eftersom den är köpt, så den tror vi inte på. Reklamlogiken är därför på väg att dö. Större delen av medie- och reklamvärlden funderar idag över hur man ska förhålla sig till denna nya tid. På DN tycks man sova trygga i förvissningen om att den som verkligen vill ha genomslag i Sverige den köper en helsida i DN. Det blir nästan lite gulligt när DN:s ledarredaktion (som inte tycks ha fattat någonting) oroar sig för oss andra:

De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten.

Vi som är verksamma i bloggosfären är väldigt noga med att visa vem avsändaren är. Vi länkar, vi citerar, vi anger källor. Vi vet att det är viktigt att särskilja åsikter från fakta. Vi vet att det är så man skapar trovärdigt och autencitet. Men detta begriper inte DN eftersom de fortfarande tror att det vi håller på med är ”dagböcker på nätet”:

Bloggar, nätbaserade dagböcker, används inte bara i privat syfte. Aktörer i bloggosfären gör ofta gemensam sak och länkar bland annat till varandras sidor. På så sätt kan de snabbt åstadkomma en ”bloggbävning” som fångar mediernas och kanske även politikernas intresse.

Dålig journalistik blir inte bättre av att man upprepar den som Marcus påpekade. Har man inte gjort sin hemläxa blir man idag obönhörligen avslöjad i bloggosfärens läxförhör. DN kan få vara bekymrade över de nya mediernas hot mot demokratin men det vore klokare att bekymra sig för sina egna möjligheter att överleva i en värld som man så uppenbart inte förstår.

Det verkar som om DN läst Goebbels princip att om man upprepar en tillräckligt stor lögn tillräckligt många gånger, så kommer folk till slut tro på den. Eller också har de slutat med medicineringen på eget bevåg…

Hur skall man annars tolka dagens ledare? Den har den talande titel ”konstgjorda gräsrötter”:

Den politiska världen använder sig samtidigt allt oftare av knep och tricks från underhållningsbranschen. Det har visat sig att hängivna ungdomar som köar utanför biografer i väntan på en storfilmspremiär i själva verket fått betalt för sina insatser, som ofta resulterar i positiva artiklar och tv-inslag. Professionella ”anhängare” – politikens statister – sägs förekomma vid entusiastiska valmöten på många håll i västvärlden.

Nå vi har två alternativ: Antingen är hela FRA-motståndet orkestrerat av gud vet vem, av gud vet vilken anledning. Eller så uppstod ett motstånd som en snöbollseffekt, där diverse olika debattörer väckte tillräckligt många som sedan fortsatte debatten av egen kraft.

Om man använder lite Occam på hela frågeställningen så framstod DN som idioter redan igår, idag är de väl närmast jubelidioter.

För vad är troligast som en vettig förklaring till vad som hände förra sommaren?

Är det någon Mr(s). X, gärna i rullstol med en katt i knät som orkestrerat en bloggmobb? Har denna dolda aktör lyckats starta/finansiera såväl stoppaFRAlagen.nu och nätverket svart måndag? Dessutom direkt eller indirekt finansierat en kader proffstyckare som avlönats för att driva mobben och köpt ett antal röster, samordnat sig med PR-byråer och politiker för att dra oss stackars nyttiga idioter vid näsan?

Vem är i så fall Mr(s). X och varför skulle han/hon vilja göra något sådant? Vad är syftet?

Är det snarare så att FRA-lagen är en skitlag som dels inte fyller sitt syfte och dels är farligt för svenska medborgares integritet, yttrandefrihet och i förlängningen en fara för demokratin. Kan det vara så att folks ilska över lagen är genuin, att den innefattar såväl politiker, bloggare, pr-folk och företag? Kan det vara så att det är ett dynamiskt kluster, en modern icke-organisation, snarare än någon dolsk intressents manipulation av opinionen?

Jag vet vad jag anser är troligt.

Kanske skall vi skicka en omgång foliehattar till DN, de verkar vara i behov av sådana.

Skulle jag vara journalist i traditionell media, så skulle jag den närmaste tiden vara mycket försiktig med att kritisera bloggare för bristande etik! DN är tydligen inte längre nöjda med att då och då slå i botten, utan måste nu gräva i den metangashaltiga gyttjan för att ta sig ännu djupare ner bland döda alger och gegga.

Om det inte var för att det drog goda män och kvinnor i smutsen, skulle man möjligen kunna skratta åt tilltaget. När man som nu stänker skit på människor vars enda ”fel” är att de kämpar för det de tror på, så kan det inte få stå oemotsagt.

Tydligen har journalisterna ifråga slagit upp en kokbok för konspirationsteorier och rör nu i grytan på bästa Kajsa Warg-maner. En bra konspirationsteori innehåller:

• Ett menande att man är neutral och endast granskar något djupare.
• Påstående om en eller flera hemliga, halvhemliga eller obekräftade aktörer som verkar ”bakom scenen”, gärna i dubbla lager.
• En genomgång av några kraftfulla händelser som tog folk på sängen.
• En omtolkning av ovanstående händelser som menar att de inte var vad de såg ut att vara.
• Misskreditering av några viktiga aktörer genom att påstå att de är köpta och därmed indirekt ifrågasätta deras ärliga engagemang.
• Misskreditering av engagerade genom att insinuera att de är nyttiga idioter.
• Insinuation om en kampanj med bakomliggande dunkla motiv.

Det skall noteras att medan första lagret bakomliggande aktörer kan behöva namnges, så skall andra lagret aldrig anges. Att låta ”hemligheter” finnas kvar förstärker bara bilden av en konspiration. När man pekar ut aktörer och handlingar, skall det göras på ett sätt som är svårt eller omöjligt att motbevisa.

De oväntade händelserna skall fås att framstå som smått osannolika på egna meriter, och gärna också som vilseledande och rena PR-kupperna.

Misskrediteringar gärna får hålla sig på en nivå som är precis i gränslandet till förtal, men inte skulle hålla i ett civilmål. Ett civilmål kan då till och med stärka konspirationsteorin.

Insinuationer behöver aldrig förklaras, det är till och med en fördel om de sanna motiven aldrig skrivs ut. Ju mindre man säger om dessa, desto dunklare framstår de.

Det stänker fekalier

HAX, Erik Lakomaa, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Mikael Nilsson, Anna Petersson, stoppafralagen.nu, PR-byrån Westander, Mattias Söderhielm, Mattias Goldman, Olle Schubert, Telia Sonera International Carrier, Amanda Brihed, svart måndag — alla är de namn på personer eller organisationer som kastas omkring i artikeln. Dessutom finns någon finansiär som inte vill stoltsera med sitt namn…

Tekniken att peka ut personer för att sedan använda delvis korrekta uppgifter men på ett sätt som ger felaktiga associationer är basal för fenomenet. Det ger läsaren en upplevelse om att artikelförfattaren vet exakt vad de pratar om och genom detta implicit en trovärdighet som inte nödvändigtvis har med verkligheten att göra.

Legosoldater och nyttiga idioter

En obehaglig konsekvens av att det yr fekalier i artikeln, är att alla vi som engagerat oss mot FRA fås att framstå som nyttiga idioter.

Vi saknar tydligen all form av egen vilja, för tanken att en rörelse kan uppstå på många olika sätt, utifrån många olika ståndpunkter, utifrån många olika självständiga initiativ och utan central enhetlig styrning finns inte i journalisternas kokbok.

Att Telia Sonera, Westander med flera varit inblandade innebär inte att de orkestrerat hela rörelsen. Jag önskar jag själv kunnat få betalt för all tid jag la ner, men jag fick inte ett korvöre och skrev varenda bokstav, sa varenda ord, helt och hållet på grund av egen övertygelse. Jag får gratulera de företag och byråer som fattade poängen och drog sitt strå till stacken, men även utan deras hjälp skulle jag själv stått på barrikaderna.

Frågan är varför Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg vill nedvärdera motståndet mot FRA-lagen? Är det endast för att plocka billiga journalistiska poäng? Anser de FRA vara en bra idé? TROR DE på det de skriver?
Jag skulle till och med kunna fråga om det är ett beställningsjobb, men då skulle jag göra samma fel som de själva gör.

Hur som helst är de ute och cyklar. De ser ett mönster och en organisation där det i realiteten inte finns något sådant. Eller för att vara mer specifik, det finns visst organisation eller snarare flera separata sådana, men den är inte styrd av dolda intressen. Inte heller är aktörerna i kampen mot FRA legosoldater vars aktivism handlar om den egna plånboken.

FRA är helt enkelt så dåligt att såväl byråer och företag som privatpersoner och organisationer reagerar. Gräv er upp ur dyn och ta en dusch, det börjar lukta illa.