Samma förakt nu som då …

Ur ingressen till ett DN-reportage av Bengt Ohlsson nyligen:

I de putslustiga sociala medierna svallar indignationen med samma mäktiga pöbelvrål som alltid …

Föraktet mot vanliga människors möjligheter att själva ta till orda i ett offentligt samtal bortanför elitens kontroll har gamla anor på DN. I SvD recenserades för någon månad sedan en bok av Gunnar Hallingberg om läsandet i 1800-talets väckelserörelser (som liksom sociala media karaktäriserades av att vanliga människor på eget initiativ träffades, förkovrade sig och diskuterade utan att först be eliten om tillstånd.) Först citeras DNs ledarsida från 1877:

Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?

Föraktet inför vanliga människors möjlighet att utbyta tankar med varandra tycks vara detsamma då som nu.  Också attityden till ny kommunikationsteknik. Hallingberg berättar vidare:

Inte bara ledarskribenter anslog en hånfull ton. På nyhetsplats gjorde man sig lustig över att Evangeliska fosterlandsstiftelsen var så modern att det hade installerats telefon på expeditionen. Därigenom, noterar redaktören, slipper ju deras missionärer resa ut utan kan sitta hemma ”och till lägre kostnader omvända zulukaffrer och ghonder per telefon”.

Jag påminner gärna om att den väckelse som så hånades av DN var den som byggde upp frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, som visade hundratusentals vanliga människor att deras röst räknades och gjorde skillnad, som därmed hade en svåröverskattad betydelse för övriga folkrörelsers uppkomst, och därigenom förändrade Sverige i grunden.

Kanske hätskheten i dagens attityd till sociala medier och piratrörelse kan bero på att dagens elit fruktar att något liknande åter kan vara på gång?

Anställd av Pravda att skriva sanningen

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

— För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

  1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
  2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
  3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.

Älskade morgontidning

Det finns en ny blogg som jag precis börjat följa – Älskade löpsedel. Varje dag fotograferar Paulina Söderlund kvällstidningarnas löpsedlar och funderar över vilken som hon helst vill köpa. Den klassiska frågan från Tage Danielsson ekar i huvudet: ”Aftonbladet eller Expressen?”

Nu var det ju inte dem jag skulle skriva om utan våra två stora nationella morgontidningar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Jag har en stark relation till båda dessa tidningar som går tillbaka enda till mitt föräldrahem. Pappa bytte hela tiden mellan dessa två. Det blev till slut ett skämt i familjen att så fort det kom ett erbjudande om fria månader från den ena tidning så sa pappa upp prenumerationen på den andra.

Jag har sålt både DN och SvD på söndagarna. När jag flyttade hemifrån så ärvde jag pappas metod att hoppa mellan dem beroende på vem som gav den bästa rabatten. Senare startade jag ett företag och fick anställda, då var det självklart att prenumerera på båda tidningarna till fikarummet. Nu har jag helt slutat läsa papperstidningar, men jag köpte länge DN på helgerna för korsorden. Svenskans korsord är snäppet svårare så när DN:s blev för enkla bytte jag tidning.

Som ni ser har jag inte knutit an till någon av dessa drakar känslomässigt eller ideologiskt. Däremot har jag på senare år när jag främst läst dem på nätet blivit alltmer förtjust i SvD. Jag tycker att DN bara har blivit sämre och sämre ur en journalistisk bemärkelse samtidigt som de inte haft en vettig strategi för nätupplagan.

Naturligtvis spelar DN:s behandling av internet, informationspolitik, Piratpartiet och liknande in. Jag har ju skrivit av mig ilskan över nyhetsvärdering och vinklar på dessa områden ett flertal gånger.

Stängt för eftertanke
Stängt för eftertanke

Idag kan man göra en jämförelse mellan de två som verkligen sätter fingret på skillnaden. Det handlar om deras behandling av Piratbyråns nedläggning. Piratbyrån läggs enligt grundarna ner för att all verksamhet flyttat ut i nya konstellationer och för att formen har spelat ut sin roll. Läs gärna Rasmus Fleischers och Marcin de Kaminskis egna ord.

I DN tas frågan upp på ledarplats (än så länge bara i papperstidningen, där ju internetrelaterat material gör sig bäst) Journalisten Niclas Ericsson skriver där (finns på nätet här):

Pirater utan vind

Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.

Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.

Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.

Jag skulle nu kunna välja att lägga energi på att bemöta hans småaktiga retorik eller leta efter alla de felaktiga påståendena som han grundar det på. Men det är mycket lättare för mig att peka på Svd:s behandling av samma fråga. Den välrenommerade och kunnige Anders Mildner skriver på sin blogg den genomtänkta text om Piratbyrån som fenomenet är värt.

Frågor är som mest intressanta när vi inte vet svaren. Den fildelningsdiskussion som inleddes för tio år sedan var ett bra exempel på detta.
Under en kort men intensiv period gjorde Piratbyrån det möjligt att slänga in en intellektuell kulturdebatt på platser där den sällan syns. Plötsligt fanns det utrymme för spånande samtal om kulturförändringar i morgonsoffor, på debattsidor och – faktiskt också ibland – på nyhetsplats.
Anledningen var att Piratbyrån presenterade tankar som, oavsett vad folk tyckte om dem, var nydanande och så i samklang med sin tid att de var omöjliga att vifta bort.

Det blir nog bara Svenskan i fortsättningen.