Anställd av Pravda att skriva sanningen

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

— För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

  1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
  2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
  3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.

Gör din egen topp-10

Niklas Ekdal och Petter Karlsson lista över historiens 100 viktigaste svenskar är nu fullbordad. Listan diskuteras friskt i bloggosfären och på andra håll. Författarna själva oroar sig för att den ojämna könsfördelningen ska störa någon. Jag personligen får känslan av att denna oro kan förklara Astrid Lindgrens höga placering.

###Topp-10

  1. Gustav Vasa, Kung, 1496–1560
  2. Astrid Lindgren, Författare, 1907–2002
  3. Axel Oxenstierna, Rikskansler, 1583–1654
  4. Alfred Nobel, Uppfinnare, 1833–1896
  5. Olof Palme, Politiker, 1927–1986
  6. Marcus Wallenberg, Bankdirektör, 1899–1982
  7. Evert Taube, Visdiktare, 1890–1976
  8. Lars Magnus Eriksson, Entreprenör, 1846–1926
  9. Karl XIV Johan, Kung, 1763–1844
  10. Carl Larsson, Konstnär, 1853–1919

Lilla O kommenterar:

>Ju mer jag såg av listan desto mindre kände jag för att köpa boken. Det är en knepig prioritering av personer och pinsamt få kvinnor. Jag köper in författarnas argument på Newsmill om hur urvalet gått till. Hur bedömer man vem som är inflytelserik? Och för vem? Kvinnor som t.ex Fogelstadgruppens medlemmar har påverkat otroligt många människor, kvinnor då visserligen. Det kanske inte räknas?

###Andra kommentarer från bloggosfären

Ting och tankar undrar vad Oden har på listans trettondeplats att göra. alltså inte Oden guden utan Oden, Hövding (170–240 e kr)

>Om herrarna i fråga behagar skämta så lyfter jag på hatten – hysteriskt kul! Men det verkar tyvärr vara helt seriöst skrivet och framställs som ett ovedersägligt faktum. Jag dunkar huvudet i skrivbordet ett par gånger och inser att kombinerat med Malin Siwes surrealistiskt sjaskiga påhopp på Hanna Löfqvist på Ledarsidan så fortsätter DN att arbeta hårt för att underminera alla argument att riktiga journalister innebär en kvalitetsstämpel. Är det inte läge för de intelligenta utövarna av detta yrke som fortfarande finns kvar på en del positioner på DN att börja planera en utbrytar-tidning? Fortsätter det på den här vägen kommer de tvingas smita in till jobbet källarvägen med huvorna neddragna runt ansiktet och arbeta under synonymer.

Organisk Intellektuell frågar sig hur man mäter betydelse:

>För hur mäter man vikten av någons gärning? Kan man tilldela en kung t.ex. betydelsen av att ha “erövrat” delar av Europa?
>
>I historia talar man ofta om “personer” som “individer” som gör historia, t.ex. att Napoleon erövrade det ena landet efter det andra, Hitler tågade snabbt in i väst, Bush bombade Irak, Pinochet torterade människor och så vidare.
>
>Sanningen är att dessa naturligtvis är ansvariga men sällan delaktiga i det som deras underordnade gör. Det är oftast en mängd olika “okända” människor som egentligen gör verklighet av olika individers ibland perversa drömmar. Det är vanliga människor som ser till att historien ”görs” men individer som tilldelas “äran”.

Peter Swedenmark tycker att författarna till lista sticker ut hakan:

>Att publicera en lista av den här typen är att sticka ut hakan. Var Sven Hedin verkligen mer betydelsefull än Gunnar Sträng? Är det riktigt att placera Jan Guillou före dramatikern Lars Norén? Och hur kan Lill-Babs slå ärkebiskop Nathan Söderblom – hallå, hallå?
>
>Det fascinerande är att det inte finns några rätta svar. Man kan snacka i det oändliga utan att komma fram till en gemensam syn. Det är ungefär som att diskutera vilken världsmästare i tungvikt som var bäst. Louis, Dempsy, Johnson eller Ali? Eller kanske Marciano, han förlorade ju aldrig som proffs. Men å andra sidan vägrade han att möta den fina kubanen Nino Valdes. Ja, så där kan man vägra för och emot. Samme med listan över svenskarna. Och att det snackas är alltid bra för försäljningen. Jag undrar var Olof Palme hamnar på den där listan? Och Thorbjörn Fälldin, Per Albin Hansson och Ingemar Johansson.

Stefan Stenudd har en bra kristallkula. Han tippade på ett tidigt stadium Gustav Vasa som etta och senare Astrid Lindgren som tvåa. Han tycker att listan är en kul grej som kan uppmuntra samtal om historien.

>Kul grej med denna lista, hur som helst. Sådant stimulerar till samtal om historien och vad för roll den spelar för oss nu. Det är angeläget, för vi består i mycket högre grad av vad vi har bakom oss än vi plägar medge.

###Gör din egen lista

Jag håller med Stefan och utmanar nu alla läsare. Om du ogillar DN-journalisternas lista. Om du saknar någon eller tycker könsfördelningen är skev. Gör din egen lista!

Här är min:

  1. Gustav Vasa, Kung, 1496–1560
  2. Birger, Jarl, 1210–1266
  3. Carl von Linné, Botaniker, 1707–1778
  4. Axel Oxenstierna, Rikskansler, 1583–1654
  5. Heliga Birgitta, Teolog, 1303–1373
  6. Alfred Nobel, Uppfinnare, 1833–1896
  7. August Strindberg, Författare, 1849–1912
  8. Olof Palme, Politiker, 1927–1986
  9. Astrid Lindgren, Författare, 1907–2002
  10. Raoul Wallenberg, Diplomat, 1912 –

Hur jag tänkte? Det kanske jag återkommer till i kommentarerna eller i ett nytt inlägg.

###Författarnas kriterier
Om du ska göra en egen lista som är jämförbar med Niklas Ekdals och Petter Karlssons är det bra att veta hur de tänkte:

>Vi har valt en enkel måttstock:
>
>Hur mycket, hur länge och hur många människor har respektive svensk påverkat – främst inhemskt, men också internationellt – med sina tankar, sitt styre, sina verk eller sitt exempel? Och hur mycket betyder respektive person för oss som lever här i dag, 2009?
>
>Rankningen bygger oundvikligen på en moralisk och politisk värdering. Men även misslyckade makthavare har förstås haft stor betydelse för eftervärlden. Till denna kategori hör bland andra kungarna Karl XII och Gustav IV Adolf, som i omgångar spelade bort delar av det svenska riket och därmed, om än oavsiktligt, öppnade för godare tider.

DN vet inte vad en blogg är – pinsamt!

På sidan tre i fredagens DN Kultur – jag kan tyvärr inte länka eftersom DN väljer att inte publicera en artikel om elektroniska medier elektroniskt, mycket märkligt – skriver man om bloggosfärens sett att hantera skottdramat i Gamla Stan. Man går igenom hur det skrivits om det hela på nätet, diskuterar namnpublicering och avslöjanden av privata detaljer samt intervjuar Lennart Weibull som säger:

>Nya medier brukar alltid göra det sämsta sämre och det bästa bättre.

Vi ska nu undersöka hur rätt medieprofessor Weibull har.

DN Kultur 2009-04- 24 (som PDF)

Jag tittade just på knuff.se – 15 blogginlägg om medieprofilen från bloggar som har pingat dit. Ett par av dem publicerade namn eller uppgifter om mediaprofilen som kanske kunde röja namnet. Ingen av dessa bloggar tillhör de mest lästa, eller mest länkade eller mest välrenommerade såvitt jag kan bedöma. (Men jag är ganska ny i gamet så jag kan ha fel.)

Vilka är då exemplen hos DN? Förutom humorsajten 1000apor och nyhetsajten Realtid.se som i alla fall jag är tveksam till att kalla bloggar så publicerar man ett långt citat av någon man kallar ”bloggar signaturen Reverend Raw, negerkonsult.

>Om han nu snott en gul moped och gjort andra förberedelser plus att han väntat en längre tid utanför skolan betyder det ju att han var väldigt fast besluten att mörda paret. Anders Dalenius har ju en typ av karriär som är nog rätt typisk för framgångsrika psykopater. Han har säkert full kontroll över stora beslut som hanterar stora pengar men är noll koll på vanliga känslomässiga vardags problem. Säkert en borderline människa.
>
>Mycket tyder ju på att han försökt skapa ett alibi genom att skriva att han skulle hem och steka fläsk på Facebook.
>
>Det är ju detta fall som vi väntat på. Årets Knutby fall liksom. Slaskmedia och skandalpressen lär gnugga känselspröten i välbehag just nu! Just ett fall med en skjuten greve som dessutom skjutits av en mediaprofil som figurerar på Stureplansidornas mingelbilder är ju mumma för själen.

Jag kan hitta minst tre fel med detta:

  1. Bloggarsignatur är ett ord inte två.
  2. Reverend Raw kallar sig negerbollskonsult inte negerkonsult.
  3. Den citerade texten av Reverend Raw kommer inte från hans blogg, där han förövrigt inte kallar sig vare sig negerkonsult eller negerbollskonsult eller skriver om medieprofilen, texten kommer från ett skämtsamt inlägg på forumet alltomtv.se, där Reverend Raw är känd för sin burleska humor.

Vem behöver kolla sitt journalistiska hantverk? DN eller bloggarna? Sten, möt glashus!