Hallåååå!!! Burqa och Niqab är inte en riksdagsfråga.

Snälla Lennart Pettersson och Staffan Danielsson, hur mycket hjärnsläpp är det meningen att riksdagsmän skall kunna kosta på sig? Sen när blev frågor om vad privatpersoner i Sverige har för kläder och accessoarer på sig en riksdagsfråga?

Det spelar egentligen inte någon roll vad man tycker eller känner inför klädesplaggen eller traditionen, eller ens vad man anser om den koppling dessa plagg har till diverse värderingar som kan kännas obekväma. Det är fortfarande inte en fråga riksdagen skall befatta sig med. Det är inte liberalism, det är den unknaste formen av konservatism där alla skall vara stöpta i samma form. Det är inte frihet, det är att försöka tvinga någon att följa ens egen bild av frihet.

A look of innocence
Dold bakom slöjan

Vilka andra plagg, skall vi annars tycka till om politiskt? Hare Krishna-utstyrseln med sina orange och ockrafärgade klädnader? Nunnornas dok? De romska kvinnornas stora kjolar? T-shirts med pentagram? Vi kanske skall tycka till politiskt om alla sådana kulturellt/subkulturellt/religiöst egenartade kläder? Är lagar om klädkod verkligen värdigt en demokrati?

Nej, det funkar inte.

Det som funkar är tre saker. Vi kan sätta gränser som säger att vi inte accepterar att någon tvingas klä sig på ett visst sätt. Vi kan kräva att ingen saklöst skall diskrimineras beroende på kulturell särart. Vi kan låta detaljerna skötas via subsidiaritet.

Det betyder i praktiken att om till exempel en skola upplever att ett plagg hindrar undervisningen, för att det avskärmar läraren från eleverna, så kan det motivera att ställa läraren inför valet mellan klädesplagget och tjänsten. Det kanske hårddraget skulle kunna betecknas som någon slags diskriminering, men knappast saklös sådan. Det är i sak inte annorlunda än att många yrken innebär uniform eller en given klädkod. Den sortens resonemang har jag själv mött när jag såg ut som värsta rockern och jobbade timmar på torken. Jag lyckades passera nålsögat med minsta möjliga marginal, vilket jag också tydligt fick höra. Det resonemang som fördes var att jobbet krävde att man själv var hel och ren och såg respektabel ut, mina svarta jeans var OK, mitt nitbälte fick stanna i omklädningsrummet, mitt långa hår var OK, men jag blev vänligen ombedd att inte komma i linne med tatueringen synlig. Det finns inget konstigt med det, och det räknade i alla fall jag inte som någon slags ”diskriminering”.

På något sätt är det talande för hur ogenomtänkt förslaget är, att diverse bloggar från den socialultrakonservativa avgrunden smågottar sig i förslaget. Det skulle kunna ha deras partistämpel, det stämmer överens med deras syn. Jag hoppas och tror att Lennarts och Staffans anledningar att komma med förslaget inte är lika unkna.

En som däremot visar var skåpet skall stå, är Kent Persson — respekt.