Generationer och språk

Redan om Carl Jonas Love Almqvist sa man att han talade till bönder på bönders vis och med de lärde på latin. En sådan utsaga skulle kunna låta arrogant, som om han ”sänkte sig” till bönders nivå. Ingenting är egentligen mer falskt, för det handlar inte om arrogans så mycket som att förstå och respektera erfarenheten hos den man talar med.

Henrik tangerade det här på livbåten i sina två inlägg om hur han lämnat sossarna för piraterna och hur man skall prata piratpolitik med någon över fyrtio.

För mig blev det en aha-upplevelse och en kalldusch, för trots att jag egentligen vet det Henrik påpekar, så är jag för mycket teknokrat för att riktigt ha lyckats tillämpa det. För mig är det lätt att ta till förkortningar som IPRED, ACTA, FRA och liknande, bara förutsätta att läsaren åtminstone är bekant med begreppen och sedan föra tekniska resonemang om varför de är obehagliga.

Men som Henrik påpekade så är begreppen meningslösa för en stor portion av de som, liksom jag, växte upp under atomparaplyet. Vi som handgripligen kunde åka till Berlin och se muren, medvetna om att det på andra sidan fanns beväpnade vakter vars stående order var att skjuta först och ställa frågor sen. Vi visste att östtyskarna hade gästböcker hemma som de inte själva ägde, utan som alla besökande skulle fylla i för STASIs räkning. Vi visste att vartenda telefonsamtal där kunde vara, och troligen var, avlyssnat.

På den tiden var det digitala inslaget i övervakningen så kallad ADB, automatisk databehandling. Ur dagens synvinkel var dåtidens databehandling jämfört med dagens, som att jämföra Röde Baronens trippeldäckare med ett stealthjaktplan — båda flyger, men där tar liksom jämförelsen stopp… Sjuttiotalets utan jämförelse dyraste icke-nukleära militära fartyg – Aegis-klassen – kostade så mycket på grund av sina elektroniska system. Deras avancerade databehandlingssystem matchar i jämförelse med nutid ungefär en modern netbook i kapacitet. Dåtidens larm om storebrorstendenserna i  samhället klagade över att den pappershög från listskrivare som motsvarade myndigheternas sparade data för en typisk vuxen människa var ungefär en och en halv meter tjock. Det var det i grunden analoga samhällets kapacitet, idag skulle högen vara så tjock långt innan vi ens börjat skolan.

Min generation förstår internet såtillvida att vi använder det. Vi har en profil på fejan, vi sköter våra bankärenden på nätet, vi söker adresser på eniro, vi mailar, googlar och surfar. Däremot är det fortfarande lite av magi för många av oss, men kanske ännu mer tydligt så är den verkligheten ”överlagrad” (jfr engelskans superimposed) på den vanliga verkligheten.

För många fyrtioåringar så är medvetandet kvar i föreställningen att riktiga brev består av döda träd och bläck. För många fyrtioåringar är telefoni kvar i en värld där ett borttaget telefonnummer innebar att alla som ringde det hamnade på samma döda linje, eller ”heta linje” som det blev när vi upptäckte den lilla fjantiga analoga buggen. Eftersom vår förståelse är analog är det många av oss som tror att polisen, om de vill avlyssna en telefon, fortfarande måste köra ut en bil till en växel och fysiskt koppla in sig på tråden. Vi förväntar oss nästan att det skall innebära att man hör något slags eko eller någon form av störningar…

Vi vet att det inte är så, men undantaget de som faktiskt jobbat med den digitala verkligheten, och inte ens alla dessa heller, så är vår världsförståelse präglat av det vi växte upp med.

Douglas Adams uttryckte det så att det som finns innan du fyllt femton är lika naturligt som vattnet du dricker och luften du andas. Det som utvecklas mellan det du fyllt femton och trettio är det senaste, hetaste och det du tänker bygga din karriär på. Det som kommer efter att du fyllt trettio är oförståeligt, onaturligt och borden nog antagligen förbjudas.

Vi måste med andra ord byta språk för att göra oss förstådda.

Dels innebär detta att vi måste föra över verkligheten till något som kan förstås även utanför kretsen unga arga teknokrater. I sak innebär det att allt som min snart nittioåriga mormor inte förstår är för krångligt. Inte ens många som är hälften så gamla som henne förstår alla de tekniska sammanhang vi rapar upp. Det blir för abstrakt, så de ser inte kopplingen till verkligheten.

Abstraktionen gör att samma människor som skulle bli vansinniga om någon föreslog att alla caféer skulle ha mikrofoner under borden – ”om polisen skulle behöva materialet i en undersökning” – gladeligen tycker det är helt OK att samtalsdata från mobiltelefoner lagras i ett år.

Samma personer som tycker det är absurt att det är nästan omöjligt att bestrida en parkeringsbot eller en anmälan från radiotjänst, ser inget problem alls i att Ipred-lagen har så många osäkerhetsfaktorer inbyggda. De förstår att det finns ett problem i att såväl parkeringsbolagen som radiotjänst själva har ett egenintresse i situationen, att de inte är myndigheter men ändå kan agera som om de vore myndigheter, men förstår inte att upphovsrättsbolagen är dåliga poliser av samma skäl.

Samma personer som skulle bli fullständigt galna om de tjuvfiskade, blev kontrollerade och fick sin utrustning beslagtagen, ser inget problem i att en husrannsakan/intrångsundersökning kan frakta iväg en eller flera terabyte av personlig data på hårddiskar som sedan aldrig lämnas tillbaka med mindre än att man frias helt. Ens personliga kontakter, filmerna och bilderna på tjejen/killen/ungarna/personalfesten, alla dokument man skrivit, korrespondens, jobb — ja allt är då bara borta.

Att bli av med hårddiskarna är idag för många en lika stor förlust av den egna personliga historian som en eldsvåda där hela ens liv går upp i rök kunde varit tidigare. Att ha någon grävande i den personliga datan är ungefär lika inkräktande på den personliga integriteten som om polisen skulle ta med sig de gamla kärleksbreven, fotoalbumen och dagböckerna. Detta förstår inte folk över fyrtio i gemen. De kanske skulle komma till insikt om de själva drabbades, men inte ens då är det säkert att poletten helt skulle trilla ner. Min generation kanske flyttat in i den digitala världen, men vi förstår inte alltid vad det innebär.

Det är upp till de som förstått att förklara. Men om vi skall förklara, så måste vi göra det utan att låta vår tekniska och politiska nördighet spela oss ett spratt.

Jag vill inte ha fler CD-skivor i hyllan!

Den bild av upphovrätt som kablas ut till svenska folket i debatter, propositioner och lobbying är en bild där upphovsmän står emot pirater i någon slags ”celebrity deathmatch”.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Kampen står nämligen inte främst mellan pirater och upphovsmän, utan mellan mediebolagen med tillhörande torpeder och deras konsumenter. Mediebolagen vill sälja CD och DVD, medan deras konsumenter egentligen helst vill ha mpeg4 och mp3 (eller ännu hellre flac eller ogg med lämplig codec).

Konsumenten idag vill lagra musiken och videon på sin dator, eller mediaburk. När det ligger på hårddisken kan det köras i TVn eller projektorn, i stereon, laddas över till mobilen eller mp3-spelaren, till en usb-sticka eller om det kniper brännas till en CD eller DVD som kan tas med dit du behöver. Eller snarare, det skulle vara sant om vi slapp DRM som enda alternativ till att vara olagliga.

Att kalla CD- eller DVD-skivan för själva produkten är absurt när innehållet är digitalt och kan kopieras hur många gånger som helst. Vem vill ha med sig en repbar CD i bilen, när en USB-sticka är så mycket mer praktisk? Så varför inte göra slag i saken, avskaffa ett antal dammsamlare och en gång för alla skrota CD-/DVD-samlingen?

Sådana utsagor ger mediebolagspampar kallsvettningar. För så fort det fysiska mediet blir ointressant, så är hela deras affärsidé i gungning. Inte bara bolagen blir till sig i trasorna, eftersom hela distributionsledet i ett slag blir fullkomligt ointressant. Skivaffärer går omkull, videouthyrare gråter störtfloder, distributörer får distribuera luft och CD/DVD-pressar samlar damm.

Pandoras ask är öppen, musiken och filmen är digital. Ettor och nollor flyter över nätverken. Hur skall man kunna försörja sig på exemplarframställning, när exemplarframställning är så enkelt att en femåring klarar av att bränna en DVD? Eller för den delen när man inte ens längre BEHÖVER bränna en DVD?

Det vi ser är inte piraters kamp mot upphovsmän, det vi ser är en exemplarframställningsindustri som håller på att dö. De dör därför att de specialiserat sig på en enda metod att leverera till sina kunder. De dör därför att de utnyttjat monopolet på sin specialitet till att skinna kunder och upphovsmän så länge att de glömt att det inte är ett naturtillstånd. De dör därför att de inte kan överge det smaskiga kadavret, trots att det ligger på vägbanan, och trots att en lastbil närmar sig i hög fart.

De upphovsmän som förmår göra sig fria från den järnjungfru den moderna medieindustrin utvecklats till kanske inte blir madonna-, eller wacko jacko-rika. Fast de som opererat fast sig själva utmed höftbenet med denna industri kommer finna sig tvungna att spela med i ett sjukt spel, och finna sig blåsta från alla håll. Kunderna sviker, eftersom de inte får det de frågar efter, och bolagen sviker eftersom de inte lärt sig leverera vad kunderna vill ha.

Istället sitter man fast i en enda tanke, den gamla, och dess konsekvenser — att jaga sina egna kunder och försöka pressa dem på pengar om de vågar ifrågasätta den gamla ordningen.

Man pratar om upphovsrätten som äganderätt, som om det vore exakt samma sak. Det är det enda sätt man förstår, och det enda sätt man kan komma på att slå vakt om sina inkomster. Pengarna på kistbotten går till en arme av advokater och lobbyister — organisationer som snart lever ett eget liv och själva definierar sitt existensberättigande. Kunderna bli än mer alienerade, och än mindre benägna att bidra till upphovsmannens fortlevnad av lojalitet och välvilja.

Men faktum är: Jag vill inte ha fler CD-skivor i min hylla. De jag har samlar damm, jag har alla låtar jag gillade på datorn. Nya album vill jag ha i en form som inte förfular mitt vardagsrum, ger mig kvalsterallergi, kostar skjortan och byxorna och inte går att använda som jag vill. På sikt gäller samma sak DVD också, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns en marknad här, en som bolagen inte vill, eller riktigt kan, förstå. Så de erbjuder tjänster utan utbud, där det jag INTE vill ha bara kan fås i format jag INTE är intresserad av som dessutom INTE går att använda som jag vill och till priser som är direkt skrattretande.

Tror fan det att de måste lobba nyttiga idioter i politiken att driva igenom lagar som konserverar det som var, de är ju inte kapabla att delta i det som är.