Att mäta tårfloder leder ingenstans

Dick Harrisons sambo Katarina Lindbergh skriver i dagens AB om hoten som drabbat henne och hennes sambo. Om det är ett utslag av att Dick blivit rädd och gömmer sig i hennes kjolar eller om det är ett utslag av en nära anhörigs vrede över kränkningar mot den de älskar låter jag vara osagt. Däremot är jag mycket kritisk till att hennes inlägg drar ner något som är en samhällsdebatt till en nivå från vilken det är svårt att hämta upp den utan att framstå som ett svin.

Hon avslutar debattartikeln sålunda:

>Jag och alla andra måste värna yttrandefrihetens grundtankar. Vi skall inte anonymt sprida osanningar, hot och förtal om varandra, för det har ganska litet med frihet att göra. Vi skall våga stå för våra ord, offentligt på alla arenor som finns. Vi skall bemöta våra motståndares åsikter med argument, men inte kränka dem som människor. Om det finns människor som vill argumentera för att det skall vara okej att sno andras grejer, visst sätt igång att slipa argumenten, för ni har ett tufft jobb framför er.

Katarina hur kan du i samma stycke du hävdar att man inte ska kränka människor återigen göra det. Har du inte förstått någonting? Orsaken till ilskan mot din sambo är inte att folk vill ladda ner hans böcker gratis. Inte att de vill ladda ner något annat heller. Ilskan kommer sig av att han står i teverutan och förolämpar 100 000-tals människor. De är kränkande att bli kallad tjuv, det kan du väl ändå hålla med om.

Det är tråkigt att det finns människor som inte förstår att det går en gräns vid förföljelse och hot, nästan lika tråkigt är det att det finns människor som tycker att man bara för att man anser sig ha rätt får anklaga folk lite hur man vill för brott. Jag säger inte att Dick Harrison, Katarina Lindbergh och andra drabbade får skylla sig själva, men jag tycker att det är på sin plats att de synar sitt eget beteende också.

Dessutom är det ju sällan bara den ena sidan i en debatt som gör överlöpningar. Detta gör det till ett dåligt argument som släpar ner debatten i smutsen. Anna Troberg berättar i dag att inte nog med att hon också fått känn på förföljelse, dessutom tycker inte Dick Harrison att den är lika allvarlig som den han utsätts för.

>Efter programmet talade jag om för Dick att jag också får en hel del mer eller mindre hotfulla mejl från meningsmotståndare, alltså från folk som står i Dicks ringhörna. Jag har blivit hackad i bröstet med ett hetsigt pekfinger tillhörande en full förläggare som ropade “tjuv” efter mig på en annars mycket trevlig fest. Främlingar har meddelat mig att sådana som jag “borde spärras in” alternativt “skjutas”, att jag är en “lallande idiot” och nu senast att jag tydligen är “ett tjuvaluder”. Det där sista var ju ganska kreativt, men det är ändå inte så kul att få sådana mejl.
>
>Men, vad tyckte då Dick om att jag också får hot av olika slag? Han tyckte att det inte alls var samma sak som att han får hot. Han drabbas tydligen hårdare av hot än vad jag gör. Jag får tydligen skylla mig själv. Jag är ju trots allt en del av den “kriminella pöbeln”. Sådana som jag får helt enkelt tåla lite stryk för det är vårt eget fel.

Så nu ska debatten handla om vem det är mest synd om och vem som i så fall förtjänar det. Bra jobbat Katarina Lindbergh!

Polymeriska tankar funderar också över hur meningsfullt det är att pådyvla motståndaresidan åsikter. Daniel Schyte slår fast den viktiga principen att man har rätt att ha fel och Emma Opassande och Niclas Strandh på Deepedition håller med.

Det bästa vore naturligtvis om vi kunde ta detta till intäkt för hur destruktivt för lösningen av själva sakfrågan ett hätskt debattklimat är. Det är tragiskt att debattörer på båda sidor drabbas av hot. Jag har själv erfarenhet av hur otroligt otäckt det är när det kommer läskiga brev i brevlådan. Jag beklagar därför såväl Anna Troberg, Dick Harrison med familj som alla andra drabbade av det hårda debattklimatet.

Om båda sidor kunde sluta med förolämpningar, halmgubbar och andra destruktiva metoder så kanske vi kunde komma någonstans. Just nu står vi bara på var sin sida av ett slagfält och skriker förolämpningar. Kan vi då förvånas över att vissa element på bägge sidor gör överlöpningar.

Agenda och konsten att prata olika språk när båda pratar svenska

Dick Harrison och Magnum Coltrane Price debatterade mot Christian Engström i Agenda på söndagskvällen. Debatten var ännu ett prov på hur alla kan tala svenska men utan att prata samma språk för den sakens skull.

Dick sa att domen mot TPB nu gjort att upphovsrättsbrott (stöld i hans mun) äntligen blev olagligt. Nu skulle till och med fattiga författare våga ta striden för sitt arbete. MCP i sin tur pratade om hur det var otrevligt med frihetsberövande, men att man kunde gett dem näringsförbud eller något (sååå mycket bättre, eller?).

Christian försökte visa hur det är omöjligt att i praktiken stoppa fildelning, hur det inte ens egentligen är önskvärt. Att det enda sättet är att införa ett STASI-samhälle, vilket inte borde vara ett alternativ. Som vanligt började och slutade diskussionen där, eftersom det var precis så långt man kom. Snacket fortsatte några minuter till, men det gav inte mer för den sakens skull.

Christian försökte verkligen, men det finns ett mönster i den här sortens debatter som är svårt att knäcka. Det grundläggande problemet är att utgångspunkterna är på så olika nivåer att språket må vara svenska men lika gärna kunde vara ryska och swahili.

Författaren pratar bara utifrån upptäckten att hans royalties på en bok inte motsvarat hans förväntningar: enligt honom själv noll kronor trots att han vet att boken läses.

Musikern pratar bara utifrån att skivförsäljningen inte motsvarar vad han hoppats på.

Piratpartisten pratar utifrån det omöjliga att kombinera effektiv kontroll av upphovsrätten med grundläggande friheter och rätt till personlig integritet.

Där tar det stopp, och man kommer inte vidare. Den som kan knäcka den nöten kommer bli dagens hjälte.