Behöver vi betyg om vi har ambitiösa lärare?

Nu införs betyg från sexan i den svenska skolan. Jag är en rabiat betygsmotståndare ska erkännas. Jag har svårt att se någon kunskapsproducerande situation där värdet av att kunna göra urval bland deltagarna i efterhand överväger de destruktiva inslag själva mätandet innebär för den pedagogiska processen.

Då menar jag inte att det är fel att mäta, jag menar bara att betygen mäter fel saker på fel sätt i de fall de överhuvudtaget mäter något.

När en lärare vet att den ska sätta betyg på de som deltar i undervisningen påverkar det honom eller henne på en rad sätt. Urvalet av ämnesstoff, var man sätter fokus och hur man skildrar det blir plötsligt föremål för prövningar utifrån frågeställningar som: kan jag ha med det här på provet, hur mäter jag det här, vad är en godkänd förståelse. Dessa ersätter givetvis inte andra relevanta frågeställningar för undervisningen som: är detta intressant, är detta viktigt eller är detta relevant, men de undanträngs i någon mån.

Elever eller studenter som vet att de ska betygssättas gör naturligtvis samma typ av bedömningar. Frågan om hur man uppnår ett bra resultat i betygshänseende överskuggar snart frågan om man lär sig något.

Jag tror vi kan ersätta betygens pedagogiska och roll. Jag tror det finns andra instrument för att mäta om inlärning sker och för att skapa motivation. Jag tror att instrument som inte designats som urvalsgrund till högre studier eller arbete, påverkar undervisning mindre. Vi kan använda andra metoder för att kontrollera att inlärning sker, andra metoder för att skapa motivation, som är bättre än betygen.

Det finns pedagogisk forskning som tyder på att det främst är när vi mäter i nära anslutning till inlärningen som vi får bäst inlärnings- och motivationseffekter. Elever och studenter får bättre hjälp om vi mäter direkt och/eller om vi tydligt visar vad vi mäter än av allmänna bedömningar i efterhand.

Men till detta behövs det engagerade och ambitiösa lärare som inte är upptagna med att mäta och dokumentera sitt mätande för att kunna sätta rättvisa betyg.

Ambitiösa lärare finns

Överallt i skolan har vi dessa ambitiösa lärare som skulle kunna ge både elever och deras föräldrar mer relevant information än ”han ligger på gränsen till VG”. Ett exempel jag vill visa är från en helt vanlig kommunal skola för yngre elever. Lärarna där sammanställde och skickade ut skriftliga omdömen till alla barn och deras föräldrar av den här typen:

Bild
Under våren har vi arbetat med gips, lera, kroppens proportioner, tryck, hur man kan rita av bilder samt olika tekniker. Du visar ett bra intresse för ämnet även om det inte alltid blir som jag tänkt det.

Musik
Du når målen för årskurs 6. Du arbetar bra på musiken. Du är positiv och intresserad vilket gör att du tar till dig kunskapen på ett myket bra sätt. Du har en bra utveckling i ditt instrumentalspel.

Biologi
I biologi har vi arbetat med människokroppen. Du har lärt dig om skelettets uppbyggnad och funktion. Du har läst om organen hjärta, njurar, lungor och könsorgan. Du har fått lära dig hur blodet transporteras runt i kroppen samt dess funktion. Du har också läst om vad som händer under puberteten. Du har visat att du tagit till dig fakta både genom diskussioner och förhör. Du har varit aktiv vid försök och experiment. Du har visat nyfikenhet och intresse.

Engelska
Vi har arbetat mycket med muntlig engelska där du fått visa att du kan delta i diskussioner, spela upp enkla samtal och göra muntliga redovisningar. Vi har också tränat grammatik; some/any, this/that, frågeord och verb. Du har övat din förmåga att skriva längre texter på engelska. I de prov och förhör vi har haft har du visat på bra ordförståelse och grammatik. Du är alltid väl påläst och visar stort intresse för ämnet. Du når absoult vårens mål.

Idrott & Hälsa
Eleven har uppnått målen. Under vårterminen har vi t.ex:
arbetat med dans – bugg och cha cha, redskapsgymnastik – matta, hopp, räck, ringar. Olika bollspel,
framförallt volleyboll. Efter påsklovet har vi mestadels varit ute och bedrivit olika idrottsaktiviteter i skog och på
skolgård. Du ligger bra till kunskaps- och färdighetsmässigt
inom nämnda områden.
(…)

Jag tror att den här typen av dialog mellan lärare och elev, lärare och föräldrar och den här typen av dokument är långt mycket värdefullare än en kolumn med siffror eller bokstäver. Vi kommer inte heller ifrån det faktum att kunskap är svårmätbart. För att inte tala om att vilket betygsystem vi än skapar, ska det administreras av felbara människor. Betyg kommer därför alltid innebära ett visst mått av godtycke.

Gudabenådade lärare är lösningen

Jag tror resonemanget går så här:

Svensk skola är inte bra nog. Svenska lärare är inte bra nog. Svensk lärarutbildning är inte bra nog. Studenterna på lärarutbildningen är inte bra nog. Vi inför därför lämplighetsprov till lärarutbildningen.

Men är det så enkelt? (Någon dag måste jag få tid att skriva klart mitt inlägg om varför skolpolitik, skolorganisation och skolverksamhet är bland det mest komplexa man kan ge sig in på, men inte nu.) Naturligtvis är det inte så enkelt. Om svensk skola är så dålig som sitt rykte, vilket jag betvivlar, så beror det på många fler saker än kvaliteten på lärarkåren. Vi kan till och med ha världens bästa lärare och ändå inte ha en skola som är bra nog om andra avgörande faktorer står i vägen.

Att säga att det är illa nog med ett litet fåtal olämpliga lärare, eftersom det innebär en katastrof för de barn som drabbas, är ett argument som låter sant och riktigt. Problemet är bara att i en ofullkomlig värld med begränsade resurser där val måste träffas mellan ömsesidigt uteslutande åtgärder, så kan man inte bara säga ”det är synd om barnen”. Valet av åtgärd måste basera sig på en rimlig analys av vad som gör mest nytta för helheten – för den svenska skolan.

Är då den svenska lärarutbildningen, eller mer specifikt kvaliteten på de svenska lärarkandidaterna, av avgörande betydelse för den svenska skolans problem? Jag är långtifrån säker, men visst, det är en av många saker vi kan försöka påverka för att få en bättre skola.

Problemet är bara att även frågan om kvaliteten på svensk lärarutbildning och dess studenter är en komplicerad fråga, som svårligen går att få in i mallen för en handlingskraftig minister i ett inslag i ett typiskt nyhetsprogram. Till exempel måste vi, innan vi ens funderar på antagningssystemet, fråga oss vad vi vill att lärarutbildningen ska åstadkomma. Vad behöver en blivande lärare lära sig?

Om man förenklar finns här två konkurrerande perspektiv: lärare behöver solida ämneskunskaper respektive lärare behöver kunskap om lärandets praktik. Det finns också folk som envisas med att hävda att det vore bra om man förenar dessa båda perspektiv. Bygger vi en lärarutbildning som framförallt ägnar sig åt att ge läraren en solid ämneskompetens att luta sig mot, måste naturligtvis förmågan att vara lärare komma någon annanstans ifrån. Jag återkommer till detta. Skapar vi en lärarutbildning som skolar lärarna i pedagogik och ämnesdidaktik och tränar dem i att vara lärare, så inskränker det den ämneskompetens de hinner skaffa sig.

Avvägningen mellan dessa två perspektiv är enligt min mening ganska avgörande för vilka studenter man vill ha in på utbildningen och hur antagningen bör gå till. Den historiskt väl beprövade modellen med djupgående ämnesstudier för blivande lärare lider av svagheten att vi måste lita till att lärarkompetensen kommer någon annanstans ifrån. Jag återkommer som sagt till detta.

Den modernare modellen med en lärarutbildning som fokuserar på att förbereda lärarna i deras yrkesroll och utbilda dem i olika former av lärarkompetens avgränsar mängden tid som kan läggas på ämnesstudier. Man kan olika uppfattning om hur djup ämneskompetens en lärare oundgängligen behöver, men helt klart är det svårt att vara lärare om man inte vet åtminstone lite mer än sina elever. I en hårt trängd läroplan blir kraven på förmågan att hämta in den nödvändiga ämneskunskapen höga. Då vill det till att man har studenter som hänger med.

Det är i princip det som är dagens situation. Lärarutbildningen ställer krav på hyfsade förkunskaper, studiemotivation och förmåga att hänga med i komprimerade ämnesstudier. (Ungefär som läraryrket, en lärare är aldrig färdigutbildad.) Till en utbildning med dessa krav kommer studenter som inte alltid är så motiverade och högpresterande. Orsaken till detta är att läraryrket och lärarlinjen ytterst sällan är förstahandsvalet. I synnerhet inte för begåvade och studiemotiverade unga människor som kan välja ett annat yrke med högre status, högre livsinkomst, bättre karriärmöjligheter etc.

En lösning på hela problemet – ett alexanderhugg så att säga – vore naturligtvis att sluta utbilda lärarna i all den där tidsödande lärarkompetensen. En lärarutbildning som koncentrerade sig på den solida ämneskunskapen och överlät åt någon annan att ordna att lärarna klarar av att vara lärare; ett antagningssystem som väljer ut folk som redan är bra på muntlig och skriftlig framställning och som har en god pedagogisk förmåga; skulle säkerställa detta.

Med krav på lämplighetsprövning av studenterna kommer på ett naturligt sätt helt andra grupper söka sig till utbildningen. Ni vet de där människorna som gud har rört vid, som självklart kan ta ledningen över en grupp på trettio ostyriga barn, som alltid har ett exempel, en berättelse eller en illustration till hands och som aldrig stakar sig när de talar inför en grupp. De gudabenådade lärartalangerna som just nu gömmer sig någonstans.

Kort sagt: vi låter gud lösa problemet.

Ni tycker jag förenklar. Det gör Jan Björklund också! Tack och lov finns det en diskussion bland svenska lärare som är lite mer flerdimensionell.  (Någon gång ska jag skriva det där inlägget jag alltid utlovar, där jag inte förenklar, någon gång.)

Den bästa skolan

Svensk skola är nästan alltid i fokus. Någon aspekt av den är ständigt högaktuell i samhällsdebatten. Är det inte betygen, så är det kommunaliseringen, de dåliga kunskaperna hos våra ungdomar eller smutsiga toaletter. Just nu debatteras förslaget att redovisa den ogiltiga frånvaron i terminsbetygen.

Train-classroom

Skola och utbildning har tagit en ovanligt stor plats i mitt liv. Jag har inte bara varit elev i 12 år och student i ytterligare några. Jag har också varit lärare både i skolan, på vuxenutbildningar i den ideella sektorn och i näringslivet. I min universitetsexamen var pedagogik huvudämnet. I min släkt kryllar det av lärare. Jag har utbildat lärare och varit pedagogisk handledare åt utbildningskonsulter. Jag har anordnat studiecirklar och kursverksamhet. Under några år drev jag ett utbildningsföretag. När jag var kommunalpolitiskt aktiv var jag suppleant i gymnasienämnden. Idag har jag två barn i den utskällda svenska skolan.

Är skolan värd sitt dåliga rykte? Det är svårt att svara på. I debatten om skolan så blandas förenklingar, svårtolkade mätresultat och skillnader i grundläggande utgångspunkter på ett sätt som gör det mycket svårt att avgöra skillnaden mellan fakta och argument. Hur bra skolan är beror helt enkelt på vad vi menar med en bra skola.

Jag själv tror att den svenska skolan är mycket bättre än sitt rykte. Kanske inte den bästa skolan i världen, men den är bra. Bättre än vad den har varit och i ständig förbättring. Skolans stora problem är vår syn på den – bilden som målas upp i media och samhällsdebatten av ett misslyckande. Det sätt vi talar om skolan formar den. Att vi ständigt återberättar exempel på skolans misslyckande, men bra sällan de tusentals solskenshistorier den också rymmer gör skolan sämre än vad den behöver vara.

En verksamhet som ständigt förringas, ett yrke som bespottas och en plats som svartmålas får svårt att dra till sig de bästa människorna. Med dåligt rykte följer låg status och låga löner. Med en stämpel av misslyckande i pannan blir det svårare och svårare att lyckas.

Den bästa skolan är en skola med en modern humanistisk människosyn. Elever är människor först och produkter i en kunskapsfabrik i sista hand. Vi har en skola som strävar efter att bejaka elevernas initiativförmåga, som låter dem vara med och forma sin utbildning. Det ska vi vara stolta över.

Den bästa skolan är en skola med en realistisk kunskapssyn. Kunskap är en process, en pågående förändring i våra uppfattningar om omvärlden. Kunskap är inte synonymt med vetande. Kunskap är också ett verktyg för inhämtande av mer kunskap. Vi har en skola som sätter elevernas lärande före katederundervisning och faktakunskaper. Det ska vi vara stolta över.

Den bästa skolan är en skola som inser att målet är att lära in och inte ut. Vi människor lär oss själva. Modern neurofysiologisk forskning visar att kunskapsinhämtning är en kreativ process. Undervisning kan vara en metod för att starta eller påverka inlärning aldrig ersätta det. Vi har en skola som har förstått att den egna motivationen och intresset står i centrum för all inlärning. Det ska vi vara stolta över.

Även i den bästa skolan finns det naturligtvis saker som inte fungerar. Skolan och de som är verksamma i den har en ohyggligt svår uppgift. En lärare är i direktsändning stora delar av arbetsdagen inför en publik som ofta är där under tvång. Med begränsade resurser ska hon eller han väcka intresse för information som inte efterfrågas i konkurrens med hela populärkulturen. Att resultaten kan skifta och att de ibland är rena katastrofen ska vi inte sticka under stol med.

Jag har naturligtvis åsikter om vad som är dåligt och vad som kan förbättras i svensk skola. Liksom jag har åsikter om de olika förslag och krav som ställs i debatten. Men det tänker jag skriva om en annan gång. Det här är inte ett inlägg i den debatten. Det här är en vädjan om att se till det som är bra. Att hjälpas åt med skolans varumärkesproblem.

Jag vill att vi börjar tala om när skolan är bra. Jag vill höra historier från nöjda elever, föräldrar och lärare. Historier om unga människor som lämnat skolan väl förberedda för livet. Historier om elever som fått det stöd som behövts av engagerade lärare. Historier om lärare som gör ett bra jobb tillsammans. Vi vet ju alla att de historierna finns att de kanske till och med är fler än historierna om skolans misslyckande.

Men goda nyheter kommer inte i tidningen, tyvärr.

Idag startar jag en Facebookgrupp: Den bästa skolan. Där hoppas jag få se alla de historier som så sällan syns i debatten om skolan. Jag hoppas vi ses där.