Gräddfil i valstugorna

Jag har alltid ställt mig en aning frågande inför den svenska fyraprocentsspärren till riksdagen. För mig ter den regeln sig som ett sätt att göra det väldigt bekvämt för sig på bekostnad av riksdagens demokratiska legitimitet.

Varje plats i riksdagen motsvarar 100/349% av valmanskåren, det vill säga ungefär 0,3% eller i runda tal 27000 väljare. Den naturliga gränsen för att få representation borde med andra ord vara 0,3%. Allt annat är en konstruktion: ett sätt att säga att små minoriteter inte skall ha en röst.

Det finns historiska skäl till att ha någon form av spärr. Weimarrepubliken är ett exempel på hur det kan gå snett. Där var regering efter regering så svag att den inte kunde regera effektivt, det var ständiga nyval och dålig stabilitet. Det finns en verklig risk för en så kallad ”polsk riksdag”, det vill säga en där beslut hela tiden hamnar i långbänk eftersom beslutskraft i praktiken saknas.

###Praktiskt sätt att hålla kommissarna, nassarna och tungotalarna ute

Det finns anledning att tro att skälet till att den svenska gränsen är fyra procent, eller tolv i en valkrets för att få representation har pragmatisk bakgrund. Med en fyraprocentsspärr håller man nämligen ute såväl extrema vänstergrupper som främlingsfientliga partier och religiösa miffon. Såväl vänsterpartiet som tidigare hette vänsterpartiet kommunisterna och kristdemokraterna har genom åren legat och svävat runt strecket, vilket gjort att de fått anpassa sina partiprogram något för att nå ett bredare valunderlag. Därmed har fyraprocentsspärren tjänat dubbla syften.

Frågan är däremot om det för den sakens skull är rätt.
Det är jag absolut inte säker på.
Är det verkligen meningen att spärren skall ha en konserverande effekt på de etablerade partiernas makt? Agerar de inte i så fall i egen sak när det tiger ihjäl den frågan?
Skapar det inte obehagliga principer som gör det till en rejäl uppförsbacke för nya partier att etablera sig?

###Vissa partier mer jämlika än andra partier…

Det sistnämnda är det som inspirerat rubriken till det här inlägget, för jag har av bibliotekarier i en vallokal fått veta att de inte får befatta sig med valsedlar som tillhör partier utan representation. Det hade de fått veta när de ”utbildades” som röstmottagare.
I klartext: De etablerade partiernas valsedlar skickas ut till vallokalerna utan krav på egen insats. Dessutom har den lokala personalen ansvar för att se till att dessa är sorterade och påfyllda.
De som däremot saknar representation får själva ombesörja distribution, de måste även själva ta ansvar för att se till att valsedlarna läggs på plats och hålls påfyllda.

Så långt är det väl störande, men inte värre än att man kan förstå resonemanget. Det blir riktigt roligt först när man försöker förhandsinlämna valsedlar och göra en personlig uppgörelse om att de lägger fram dem. Det är nämligen då man får veta att det inte **får** lägga fram, eller fylla på, eller ens ta emot valsedlarna. Exakt vem på vilken nivå som fattat ett sådant beslut framgår inte riktigt. Extra spännande blir det när man dessutom får reda på att den regeln poängterats speciellt i år…

Behöver jag rita en karta, eller kan ni själva räkna ut vilket parti och vilka opinionsundersökningar som är roten till den påminnelsen?

###Har fyraprocentsspärren överlevt sig själv?

Skulle vi inte ha fyraprocentsspärren, skulle vi få in ytterligare några partier i riksdagen: Junilistan skulle vara positionerade för att komma in, liksom sjukvårdspartiet, piratpartiet, F!, SD och kanske något av partierna på vänsterkanten.

För några av dessa partier skulle mandat i riksdagen vara en möjlighet att etablera sig och sina frågor i den politiska huvudströmmen. Det är absolut inget negativt, även om jag personligen gärna skulle se några av dessa partier självdö. Tvärtom skulle det bli en sanningens minut för många av dessa partier: Kan de göra sina röster hörda? Kan de föra en fungerande politik när de väl rör sig i maktens korridorer? Några av partierna skulle växa, andra skulle tyna bort.

Vill man höja inträdet något från de 0,3% som motsvarar ett mandat, så finns en simpel och elegant lösning — att minska antalet mandat. Sverige är rätt extremt med sina 349 riksdagsmandat, vi har till exempel drygt dubbelt så många som norrmännen. En annan metod är att övergå till enmansvalkretsar, vilket motverkar småpartiers inflytande på ett minst lika effektivt sätt som arbiträra riksdagsspärrar och fördelningsmandat. Det har också fördelen att innebära personval där en persons möjlighet att bli omvald beror på hur de sköter sitt jobb.

Oavsett vilken väg man väljer, så måste frågan diskuteras. Det gäller både spärren som sådan, och alla de sjuka konsekvenser den får.

Procentspärren bör inte ha som syfte att hindra politiskt förnyelse, då har man helt förfelat syftet.