Min relation till Åsa Lindeborgs texter och ställningstaganden i framför allt Aftonbladet har inte precis varit oproblematiska genom åren. Även om jag själv växt upp i vänsterrörelsen, så omprövade jag mina ståndpunkter och kom till en helt annan och till och med för mig själv tidvis förvånande slutsats. Världen har blivit på en gång enklare och mer komplex.

Oavsett allt detta, så har jag en djup grundläggande respekt för henne. Jag har nämligen inte alls svårt att se skillnad på den makeup av åsikter folk håller sig med och personen bakom masken. För mig är Åsa en person som tycks ha hjärtat på rätt ställe, alldeles oavsett att hennes åsikter i sakfrågor alltsom oftast går helt på tvärs med mina.

Den här gången lyser hon klart i en artikel om yttrandefrihet. Hon sätter fingret på vad jag anser är en av vår tids största utmaningar: att inte förväxla vår egen moraliska och politiska förträfflighet med de principer som bör styra ett fritt och demokratiskt samhälle. Var och en av oss som under någon del av sitt liv upplevt utanförskap på något sätt, borde vara vaccinerad  mot sådana dumheter. Ändå ser man tid efter annan hur folk faller till föga för frestelsen att försöka pressa in resten av världen i sin egen ram.

I grunden kan en vettig syn på yttrandefrihet sammanfattas på det sätt Evelyn Beatrice Hall sammanfattade Voltaires ståndpunkt:

“I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.”

Det har blivit i det närmaste en plattityd, något folk säger utan att på allvar fundera på konsekvenserna av utsagan. För det har sagts många gånger: om du bara försvarar rätten att säga det som du själv finner acceptabelt, så försvarar du egentligen inte yttrandefriheten överhuvudtaget.

Med sann yttrandefrihet, så måste även dumheter som Åke Greens yttringar om homosexualitet försvaras. Inte så att han har rätt att slippa löje och brutal kritik, men han har rätt att uttrycka sina övertygelser. Detsamma gäller för övrigt djupt sjuka politiska yttringar som en viss massmördares ”politiska manifest” eller en viss sajts försök att rehabilitera, förklara och försvara sexuella handlingar som i grund och botten bygger på övergrepp.

Till och med sådana uttryck måste försvaras. I annat fall försvarar vi inget alls annat än vår egen rätt att hålla med varandra och dunka varandra i ryggen, vilket är helt ofarligt, utan tillstymmelse till utmaning — och därför inte handlar om yttrandefrihet alls.

Det är svårt att uttrycka det bättre än Åsa själv:

Men det finns också författare som grumlar vyerna, som sprider lögner och fördomar, som skändar och kränker. Säger vi att varje fri penna ökar friheten för miljoner människor kan vi inte bara mena de pennor som utmanar diktaturer. Vi måste också inbegripa dem som stångar pannan blodig för påståenden som majoriteten i en demokrati inte accepterar i sak. PEN:s stolta paroll blir till jolm om vi inte inser att även en förintelseförnekare som David Irving har fängslats på grund av sina, för oss, förhatliga ord.

Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Om såna som Irving inte får publicera sig, tvingas vi aldrig vässa våra argument. Kunskapen om det allra viktigaste förslappas, fördunklas.

Vi har de senaste årtiondena sett alldeles för mycket av tillrättaläggande där man ”av godhet”, eller vad det nu kan vara fråga om, försöker att indirekt förbjuda det som är obekvämt. Vi har sett nog av ”samariter” som alla anser att just deras behjärtansvärda agenda förtjänar särbehandling och ytterligare ett undantag i grundläggande friheter.

I grund och botten stödjer sig alla sådana ”goda insatser” på samma principer som en gång i tiden det amerikanska ”Moral Majority”. Det vill säga det faktum att så många av oss reagerar med reptilhjärnan när vi stöter på något vi inte tycker är acceptabelt. Vi har så svårt att se skillnaden mellan att känna aversion emot något och argumentera mot det, eller att förbjuda det.

Jag kan säga att jag skäms över svenskar som rackar ner på minoriteter eller försvarar övergrepp. Förbud skapar dock bara tystnad och inget annat. Förbud sopar skräpet under mattan, sminkar över verkligheten och låter den polerade ytan få vårt moraliska övermod att gå i spinn.

Jag förvånas över att vi är så duktiga på att slå oss för bröstet när det gäller yttrandefrihet, för rent krasst är vi inte några stjärnor. Att jämföra sig med uppenbart slutna och repressiva samhället är inte något att yvas över. Skulle vi inte framstå som klassens ljus i jämförelse med dessa, så skulle stöveltrampen inte vara långt borta. Men det är inte detta som skall vara vår standard, för då har vi lagt ribban i tröskelhöjd och där hör den inte hemma.

Bra så Åsa.

Det är demokratins förbannade tragedi att den är så sårbar för de som helt saknar skrupler. De organiserade terroristerna eller den ensamma galningen, kan båda smyga sig in i demokratins sovrum och ställa till massaker.

Händelserna i Norge lämnar mig mållös och jag visste knappt om jag skulle kunna skriva om dem. Bara tanken på skräcken hos de femhundra ungdomarna, som isolerade på en ö plötsligt inser att räven är lös i hönshuset, får det att knyta sig i magen på mig. Nästan en av fem klarade sig inte.

Den naturliga och spontana reaktionen blir lätt ett: ”aldrig mer!” — det vill säga samma reaktion som gav oss ”kriget mot terrorn”. Men detta var ett angrepp på demokratin och det rätta svaret är inte att avveckla den på egen hand. Vi behöver inte vara naiva och korkade, utan måste bara minnas vad som är vårt samhälles verkliga styrka. Sen kan jag på ett personligt plan önska att gärningsmannen/männen får brinna i helvetet…

Norrmännen verkar hittills ha bra minne och jag är imponerad och rörd. De pratar om att de måste ha ”mer” demokrati, när nu demokratin angrips. De pratar om att inte låta sig kuvas. Det kommer säkert bli mer kontroller av offentliga byggnader och ett hårdare skydd av beslutsfattare och intressegrupper, men överlag verkar man ta händelserna med en fattning som imponerar.

Idag är jag norrman.

Jag läser just nu Jan Guillous memoarer. I min ilska över Jan Guillous ställningstagande och debatteknik i upphovsrättsdebatten – hans föraktfulla fnysningar mot bloggare, integritetsvänner och piratpartister – bestämde jag mig för att sluta läsa honom trots att jag alltid uppskattat honom som journalist och författare. En nära vän till mig fick mig att inse barnsligheten i detta. Jag gick därför till bokhandeln och köpte Ordens makt och vanmakt. (Just det, även vi pirater betalar för kultur.)

Boken är en oerhört välskriven och välkomponerad genomgång av vår nutidshistoria ur Jan Guillous lite speciella perspektiv. Han är befriande subjektiv och partisk med ett avväpnande självironiskt anslag. En oerhört läsvärd bok.

På sidan 320 finner jag ett stycke text som handlar om en kommunistisk journalist vånda inför risken att bli en politisk megafon:

Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare.

Strax innan jag läser detta har jag sett en länk på Facebook – Moderaterna tystar bloggare, igen. Jag skriver inte för att kommentera den infekterade interna diskussionen i moderaterna. Det slår mig bara att Jan Guillous beskrivning av sina 35 år gamla våndor mycket precist sammanfattar ett dilemma som är möjligen ännu aktuellare idag. Diskussionen om megafonbloggare om hur partierna ska kunna använda sociala medier som kampanjplattform om hur vi alla ska kunna använda bloggar, twitter, Facebook etc som ett forum för meningsfulla politiska samtal kretsar kring precis samma frågeställning. En frågeställning som i grunden är moralisk.

Vill jag vara en skrivande propagandamegafon eller vill jag vara en förrädare?

Jag tror denna fråga finns i bakgrunden när man ska förstå mitt eget minskande bloggande. Nu när jag försöker hitta tid till att blogga igen märker jag att det är svårare att samla kraft och engagemang för att blogga om piratfrågorna än andra frågor jag är intresserad av. På så sätt undviker jag både att bli megafon och att bli förrädare.

Men det är ju ingen hållbar lösning. Jag vill ju kunna delta i samtalet utan att behöva ta ställning i dilemmat. Mitt hopp står till att det nya samtal vi tillsammans skapar på nätet kanske inte måste ha med sig den rigida inställning till tillhörighet som i den organisationsstyrda debatt som pappersmediernas produktions- och distributionsmetoder framtvingade.

Anna Troberg beskrev varför vi inte behöver fastna i Jan Guillous dilemma så oerhört bra för några dagar sen:

En blogg är ingenting utan kommentarer. En bra blogg är inte en megafon. En bra blogg är ett samtal. Det har funnits perioder (de kallas valtider) när jag också megafonat. Jag ber om ursäkt för det och lovar att göra mitt yttersta för att inte falla i den gropen igen. Efter fem års bloggande blir jag fortfarande lika glad varje gång jag ser att jag har fått en kommentar. Tack för att ni gör min blogg så mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra den själv.

Människor som Anna, för hon är inte ensam, och texter som den ovan gör att jag  när ett litet hopp om en ny sorts politiskt samtal. Ett litet hopp, för hittills tycker jag att vi är alldeles för bra på att tillämpa gamla sätt att tänka på en helt ny spelplan. Vad tycker ni andra?

ping (från toppen av huvudet): Anna, Sophia, Emma, Kent, Erik, Per, Drott, Mary, Johan, Hax, Svensson, Peter, Fredrik, Jocke, Gun

Hur ser piratrörelsens ideologi ut? Där finns naturligtvis först och främst tanken på integritet och rättssäkerhet. Där finns tankarna om öppenhet, och övertygelsen om att skapande blir bättre och utvecklingen går snabbare om vi alla kan skapa tillsammans (svärma), och fritt kan bygga vidare på varandras arbete. Av detta följer en tveksamhet mot immaterialrätt, och ett motstånd mot att starka ekonomiska aktörer ska få använda sådana rättigheter för att stoppa svagare aktörers tillgång till information och andra möjligheter. Rick skrev nyligen en intressant bloggpost, där han formulerade och utvecklade dessa tankar och pekade på underliggande principer och värderingar.

Men hur hänger dessa olika bitar ihop med varandra? Vi (Henrik och Göran) blev pirater på integritetsfrågan. Men ju mer vi funderat över saken, desto mer bestämt misstänker vi att det faktum att vi kunde gå från sosse respektive moderat till pirat och omedelbart känna oss hemma i vårt nya parti är ett symptom på att något djupare har skett i samhället, än att moderaternas och sossarnas ledningar samtidigt fått hjärnsläpp. Vi har därför satt oss och funderat tillsammans. Och undrar om det inte skulle kunna vara ungefär så här:

För det första: Ser vi oss omkring i de rika, tidigt industrialiserade länderna, ser vi att allt mindre av det som skapar värde i samhället och vinster åt företagen handlar om att utvinna råvaror och sätta ihop dem till prylar. Allt mer handlar om att ge en icke-materiell finish åt det hela: design, varumärke, marknadsföring. Och små snuttar kod, som exempelvis skulle kunna säga åt förgasaren i en 250 000 kronorsbil att inte spruta in lika mycket bränsle i kolvarna som i en 400 000-kronorsbil.

Det leder till att de ekonomiska aktörerna har mycket starka intressen av att upprätthålla monopol på den design, de varumärken, de koder etc som de skapat åt sina produkter. Något som kompliceras av att sådana immateriella värden är mycket svåra rent praktiskt att försvara: Försöken att upprätthålla ekonomisk upphovsrätt för film och musik har redan havererat. Alla de prestigefyllda modehusens varumärken förfalskas. Och så vidare.

Detta leder i sin tur till att företagen  kämpar med näbbar och klor för att försvara sina immateriella värden. Även när det sker till priset av att värdet för konsumenten sjunker på deras produkter. När CD-skivor inte går att använda för att man köpt spelaren i fel världsdel. Eller om motorn i bilen man köper inte används till full kapacitet för att den har en kod inopererad, som begränsar bränsleinsprutningen.

Det vill säga: För att försvara sina immateriella värden har företagen satt de mekanismer ur spel, som under normala förhållanden gör marknadsekonomin överlägsen på att skapa nytta för konsumenter. Men idag levererar delar av den inte konsumentnytta, utan konsumenthinder. Vi har över stora delar av ekonomin inte längre en fungerande marknad, utan liksom under trusternas och kartellernas epok något som kanske skulle kunna kallas icke-marknad: där företagen inte reagerar på och försöker tillfredsställa konsumenternas behov, utan hittat andra sätt att försvara sina vinster, på konsumenternas direkta bekostnad.

För det andra ser vi att en allt större andel av människors konstruktiva och skapande verksamhet sker utanför den del av ekonomin, där man mäter och handlar med pengar. Den sker istället i vad som skulle kunna kallas informell ekonomi, civilt samhälle eller ideell verksamhet. Bara det att fotbollen och skogsmullandet med grannarnas barn nu kompletteras med gemensamt författande av fria uppslagsverk, att man delar matrecept över hela jordklotet, att man textar nya filmer till nya språk eller att man förklarar för andra intresserade hur man kan stoppa in en kod i sin egen bil som gör att den utnyttjar motorkapaciteten fullt ut.

En viktig anledning till detta är att den moderna informationstekniken har gjort det möjligt för människor med liknande smala intressen världen över att hitta varandra, och börja arbeta tillsammans med det som intresserar dem. Detta leder till att mycket av verksamheten i denna informella sektor närmar sig den kvalitet man förut nästan bara hittade i den professionella sektorn. Verksamheten i den informella/civila/ideella sektorn blir därmed en allt allvarligare konkurrent till verksamheten i de företag som arbetar med och för pengar.

Stämmer denna analys lever och verkar vi piratpartisterer idag mitt i de första uttrycken för den kollision dessa utvecklingslinjer måste leda till: Sedan många år har vi sett konflikten mellan kulturälskande människor som själva vill kopiera, remixa och utveckla olika uttryck, och de stora musik- och filmbolag, som vill behålla sina gamla affärsmodeller i orubbat bo. Men vi misstänker att detta bara är en början: Ännu större värden kommer att stå på spel när konflikten står mellan bilindustrin och medelålders bilister, som kanske upptäcker att en liten kodsnutt kan ge en Skoda samma acceleration som en BMV. Eller när frågan hamnar i riktigt skarpt läge om läkemedelsföretagens patenträtter kontra människor i utvecklingsländer, som vill få använda samma nya mediciner som vi.

Om det är på detta sätt blir det begripligt varför dominerande ekonomiska aktörer vägrar förstå att den ekonomiska upphovsrätten inte kan upprätthållas. Liksom varför de stora politiska partier, vars hela existens är nära förknippad med våra stora industriföretag och deras arbetare, i dessa frågor är opåverkbara av vare sig rationella argument eller det faktum att deras åtgärder sätter grundläggande demokratiska principer ur spel.

Av denna anledning torde det vara det meningslöst att försöka driva våra frågor inne i de stora partierna, eller deras stödpartier. Istället borde det vara rimligt för oss pirater att alliera oss inte bara med rörelser i andra länder som driver just fildelnings och integritetsfrågor. Utan också med alla andra, som i ett globalt sammanhang verkar mot att rika nationer och stora företag utnyttjar immaterialrätt för att behålla ett ekonomiskt övertag.

Piratpartiets stora (historiska) uppgift skulle i så fall vara att:

• bejaka den utveckling som leder till att allt mer värde skapas för människor tack vare utvecklingen av immateriella egenskaper och värden,
• bejaka den utveckling där en allt större andel av det nyttiga arbetet utförs i moln och kluster utanför de traditionella monetära marknaderna,
• avlägsna alla hinder för att människor runt om på jordklotet fritt ska kunna tillgodogöra sig det värde sådant arbete skapar, och
• se till att de samhällsförändringar detta leder till sker med bevarande av grundläggande demokratiska principer som alla människors lika värde, lika rätt att delta i beslutsfattande, grundläggande rättssäkerhet och personlig integritet.

För någon vecka sedan påstod Beatrice Ask att det skulle kosta oss 100 miljoner i böter att inte införa datalagringsdirektivet. I radion idag var den siffran uppe i 150 miljoner… Det börjar nästan lukta tysk 20-talsinflation om det hela.

Vad Askan däremot inte sa i programmet är att införandet av samma direktiv uppskattas kosta 700 miljoner eller mer. En böter på 150 miljoner är med andra ord en rabatt på dryga halvmiljarden under det närmaste året — rena vinsten således. Dessutom är det inte alls säkert, eller ens troligt, att EU sätter en så hög böter.

Men för att vara ännu elakare mot Beatrice ordbajserier, så har eventuella böter inte alls med beslutet på Onsdag att göra. Det är nämligen så att det redan gått ett år sedan vi fälldes förra gången, vilket innebär att vi kan bli stämda igen oavsett om vi beslutar att införa datalagringsdirektivet på Onsdag. Då blir priset både de 700 mille det kostar att införa och de 150 mille Bea påstår att vi får betala i böter…

Naturligtvis handlar det inte om något annat än blå dunster och rökmoln, för 150 miljoner är inte ett skäl att stressa på och fatta ett hastigt politiskt beslut som har så långtgående konsekvenser för det svenska samhället. Bestämmer vi oss för att vi inte tänker införa datalagringsdirektivet, så har vi faktiskt råd att betala böterna, de är en piss i den berömda oceanen i jämförelse med en hel räcka andra kostnader vi betalar utan att blinka. Men frihet är kanske det enda som inte får kosta något, eller?

Faktum kvarstår. Vi skall inte fatta ett hastigt beslut i en fråga som skapat sådan debatt och där det framförts så mycken kritik, både här hemma och internationellt. EU kommer med en utvärdering, vilken lär svida rätt elakt.

Har vi väntat så här länge har vi faktiskt råd att vänta lite till. Annars blir vi som tokfan som lamt ser på hur boskapen rymmer och sedan springer för livet för att stänga spiltan när skadan redan är skedd.

Gör något konstruktivt istället och ifrågasätt datalagringsdirektivet på EU-nivå. Det är inte nödvändigt, utan en del av ett samhällsbygge som går stick i stäv med de demokratiska idealen om frihet och integritet.

Och alla ni riksdagsmän och kvinnor. Tryck för helvete på knappen för att bordlägga frågan på Onsdag!

Är man inte seriös kommer man inte tas seriöst. Det är en sådan truism att det borde vara en självklar ryggmärgsreflex i ett parti som fortfarande räknar åren av sin existens på ena handens fingrar.

Jag har suttit i Piratpartiets valberedning sedan vårmötet 2010, men nu tackar hela valberedningen för sig och avgår med omedelbar verkan. Det är några få veckor kvar till det möte där vi skulle presentera våra förslag, men det sista och slutgiltiga beslutet om vad det förslaget innebär och skall innehålla är ännu inte taget.

Det går helt enkelt inte att verka under sådana förutsättningar.

Ett jävla hattande helt enkelt

Grunden för en fungerande demokratisk organisation med någon sorts stabilitet och pålitlighet är långsiktiga beslut, fungerande rutiner, respekt för gällande arbetsordning och allt annat som skapar förutsägbarhet. Det kan låta stock-konservativt, men skälet att skapa sådan förutsägbarhet är att skydda demokratin. I ett kaos där alla hela tiden experimenterar är det alltid de starkaste som sätter agendan. I en aktionsgrupp kanske sådant kan accepteras, men inte i ett parti som anser sig kallade att sitta i landets högsta beslutande församling.

Skall man skapa förutsägbarhet krävs en tydlig och förståelig organisationsstruktur. Det krävs maktdelning, transparens och ansvar. Det ställer krav på under vilka förhållanden beslut i olika frågor får fattas och ett tydligt och inte alltför lättvindigt mandat om interimistiska beslut däremellan. Eller för att skriva det med mindre organisationsnördiga ord: Är beslutsnivån för ett beslut ett ordinarie årsmöte/medlemsmöte/partikongress, med möjlighet för styrelsen att fatta ett beslut däremellan om förutsättningarna absolut kräver det, så måste villkoren för ett sådant styrelsebeslut antingen i stadgarna eller genom praxis göra att respekten för medlemmarnas beslut inte faller pladask.

I detta läge blir man en aning förundrad när det uppstår diskussion på styrelsenivå om att ändra alla förutsättningar för valförfarandet bara veckor innan mötet skall gå av stapeln. Det är inte att skapa förutsägbarhet, det är inte heller att slå vakt om medlemmarnas rätt. Inte heller är det speciellt schysst mot de som faktiskt kandiderat, som i det läget inte vet vad som kommer att gälla eller om de förtroenden de gett valberedningen kommer fortsätta vara förtroliga även inför medlemsmötet.

Tyvärr är det ett signum för Piratpartiet, där improvisationen är upphöjd till dygd, såväl politiskt som organisatoriskt. Många av våra största misslyckanden kan dock spåras tillbaka till just sådan improvisation. Jag orkar inte ens ge exempel annat än att be folk läsa vårt senaste valmanifest med tillhörande gräl, eller påminna om effekterna av en plötslig pudel efter partiledarimprovisation bara veckor innan valet. Ett jävla hattande helt enkelt och ett som kostar alldeles för mycket och gör alldeles för många driftiga aktivister trötta, desillusionerade och alienerade.

Vill vi överleva kan vi inte hålla på på det sättet. Då är vi döda som parti inom ett par år, om ens det — varefter vi lever vidare i en tynande tillvaro ungefär som en vit dvärgstjärna som inte fattat att den är död än.

Vi måste helt enkelt skapa en stabil, demokratisk, fungerande, transparent och inkluderande partikultur. En kultur där ordergång, ansvar, mandat och vem som fattar vilket beslut när och under vilka förutsättningar är glasklara. I annat fall kan vi lika gärna ge upp, nu med en gång, innan det blir för pinsamt.

Förutsägbarheten är en verklig dygd i en demokratisk organisation. Det krävs förutsägbarhet för att medlemmarna skall veta vad de engagerar sig i, hur det styrs, hur man gör sin röst hörd och vad man kan förvänta sig påverka. Det låter torrt och tråkigt, men i själva verket lämnar det energi kvar för att engagera sig i de verkliga frågorna.

Machiavelliska tendenser finns i alla organisationer, utan undantag, det går helt enkelt inte att undvika. Det man kan göra är att se till att förutsättningarna för att lyckas intrigera sig till inflytande är begränsade. Det har vi inte gjort, vilket innebär att det faktiskt inte riktigt går att överblicka vilka som har den verkliga makten i partiet. Sådant är grogrund för meningslöshetskänslor såväl som falska beskyllningar, maktkamper och annat otyg.

Grunden för att tas seriöst är att vara seriös. Det handlar om såväl verklighet som intryck. Så länge som vår struktur brister, om så bara för en yttre betraktare, så kommer vi inte komma ur startgroparna. Vem vill samarbeta med oss om man inte vet hur partiet styrs, av vem partiet styrs och vilka åsikter partiet kan tänkas förfäkta ens inom en snar framtid?

Seriositet

Vi får inte bli en organisation som varken är mer eller mindre än något fåtal individers privata dockskåp. Tillsättningar av poster måste ske på ett demokratiskt sätt, avsättningar måste även de ske enligt bestämda regler och rutiner. Blir man förtroendevald måste såväl ansvar som mandat vara tydliga. Vi måste vara en organisation snarare än en klump aktivister som för tillfället råkar gå åt samma håll… nästan. Vi måste ha framförhållning, så att nästa års problem finns på agendan redan nu och nuvarande problem började behandlas redan för ett år sedan.

Vi kanske till och med måste svälja vår nördstolthet och inse att andra gjort det vi gör före oss och lyckats. Att de kanske inte haft samma program, men samma problem. Av dem skall vi låna lösningarna, studera hur de passar oss. Sharing is caring liksom och det innebär även att man kan låna det som är bra ur andra organisationers historia. Vi har en styrka i våra svärmar, men de innebär också en svaghet om deras allmänt kaotiska natur inte kompletteras med god ordning och tydlig riktning.

Våra företrädare skall i möjligaste mån undvika att fatta beslut som påverkar deras egen position. Vi skall kunna lita på att beslut inte handlar om denna veckas infall. Vi måste kunna lita på att det inte finns några osynliga maktstrukturer som sätter demokratin på undantag. Vi skall kunna lita på att våra företrädare tänker längre än en månad framåt.

Kodorden här är framförhållning, förutsägbarhet, struktur, maktdelning, långsiktighet, seriositet.

Vi som satt i valberedningen var: Sophia Blomqvist, Isak Gerson, Nils Kadesjö, Marcus Fridholm, Kent Holmblad och Petra Gustad

Per Strömbäck och Anna Troberg har haft en debattstrid på Brännpunkt. Per förklarade piratrörelsen som död, Anna påpekade att hans roll som antipiratlobbyist knappast ökar trovärdigheten och Per svarar surt att Annas svar visar på vår ideologiska kollaps:

Den ideologiska öknen är uppenbar hos Troberg: den enda lösningen på integritetsfrågan är osynlighet, rättssäkerhet är övervakning, det är samhället som är hotet mot den enskildes trygghet och så vidare. Piraternas dogmatism blev deras fall, de har helt enkelt inte klarat av att anpassa sina idéer till utvecklingen utan fastnat i en romantisk dröm om internet som det en gång var när de som ”förstår” fick ha det för sig själva. Men Anna Troberg, internet tillhör alla nu och då duger det inte att teknikerna bestämmer, demokrati måste råda precis som i resten av samhället.

Att kalla äpplen för äpplen är dock knappast ett personangrepp. Pers resonemang om trygghet och rättssäkerhet är antingen oerhört naivt, eller så är det hans roll som lobbyist som gör att hans reflexer träffar fel. Han blandar och ger och spinner på en nutida västerländsk liknöjdhet inför frihet och demokrati som kan schakra bort dem utan att vi ens upptäcker det förrän efteråt.

Den enda säkra lösningen på integritetsfrågan är faktiskt osynlighet. Slutar vi kunna vara anonyma när vi vill vara det, så kommer förr eller senare någon att trampa in på vår integritet — det är faktiskt lika säkert som amen i kyrkan. Övervakning är inte rättssäkerhet, övervakning är övervakning. Samhället kan faktiskt vara ett hot mot den enskildes trygghet — men än mer är det så att samhället mer än något annat fenomen genom historien varit ett hot mot den enskildes frihet. Frihet och trygghet är inte synonymer och man kan vara hur trygg som helst utan att vara fri.

Inte heller lever vi i en romantisk dröm om att nätet skall tillhöra de som ”förstår”, tvärtom är det än mer viktigt idag när så gott som alla i samhället är beroende av nätet att nätet inte blir ett hot mot individens integritet.

Vår enda garanti för att inte bli överkörda av välmenande eller mindre välmenande samhällsfunktionärer och särintressen är faktiskt anonymiteten. Den är absolut nödvändig.

Tvivlar man räcker det att se till Twitters, anonymiseringsnätverkens och de anonyma etherpadklonernas roll när Irans oppositionella behövde en möjlighet att kommunicera. Det är rätt uppenbart att myndigheterna i Iran var oerhört störda på att det fanns en kommunikationskanal på nätet de inte kunde kontrollera. De försökte på alla möjliga sätt komma åt den möjligheten och den anonymiteten, men lyckades inte. I den gräsrotskampen fanns piratrörelsen: i våra vardagsrum stod servrar för anonymiserande nätverk, hos oss fanns kommunikationsinstrument där identiteter inte gick att kontrollera. Tro inte att vårt krav på anonymitet är ogenomtänkt, vi har konkret sett hur viktigt det är.

Det är också uppenbart i det enkla faktum att de som filtrerar och censurerar nätet hårdast är de samhällen vi räknar som ofria. Det är tragiskt att se att de samhällen som vi hittills räknat som fria står på kö för att följa efter.

Jag antar att Pers angreppsvinkel mot oss ”pirater” är lite självförvållat från vår sida, för vi har haft en oerhörd fixering vid just internet, när det egentligen är mer allmänna principer vi försvarar.

Det Per propagerar för är nämligen motsvarigheten till ett samhälle där vi alla alltid måste bära med oss våra identitetshandlingar, så att dessa kan kontrolleras när som helst. Vi skall vara transparenta, vår identitet synlig för myndigheterna, så att om vi gör några dumheter så skall man kunna slå oss i huvudet med dem. Det kanske skapar ”trygghet™”, men frihet skapar det inte.

Jag hade funderingar på att hålla mig till traditionen och gå till vallokalen på valdagen, men den här gången var det inte praktiskt att göra det.

Så idag har jag med mina barn och sambo i släptåg lagt ner tre stycken fina valsedlar med Piratpartiets namn högst upp i tre kuvert och lämpat allt på valförrättare. Jag passade på att göra en liten demokratisk pedagogisk övning med de små liven, där den ena hjälpte mig med valsedlarna och den andra min sambo. Under tiden fick jag chansen att förklara hur det hela går till, varför det är tre valsedlar, vad valhemlighet är och annat demokratinördigt.

Jag kryssade också. Det är ingen hemlighet alls vad jag kryssade till riksdagen, till kommun och landsting tänker jag inte berätta annat än att det smugit sig in en kinesisk kanin i ett av kuverten…

Nu skall vi bara hoppas att det är PP och inte SD som leker dark horse i riksdagen. Se till att det blir så, för oavsett vad man tycker om politiken i övrigt, så behövs verkligen väktare för demokratin i riksdagen numera, det ekar lite tomt i de stolarna…

Ibland kommer folk med förslag som är så hårresande att man undrar om de menar allvar. Sen inser man att de visst menar allvar och att i deras lilla begränsade värld är deras förslag inte bara logiskt utan även behjärtansvärt och moraliskt.

En sådan förslagsställare är Måns Cederberg, jurist på länsstyrelsen i Södermanland, Nyköping. I Aftonbladet kommer han med den ”briljanta” idén att man borde kunna stoppa våldtäkterna genom att införa ett DNA-register över alla män i Sverige. Tanken är att överfallsvåldtäkter med okända gärningsmän skulle kunna klaras upp med hjälp av DNA-bevisning.

Vi har alldeles nyligen sett prov på liknande parallella resonemang från andra lagens väktare — polisen, när det ”roade” sig med att filma alla män som steg av en finlandsfärja. En kvinna hade anmält att hon våldtagits av flera män och detta var polisens svar på hur man skulle se till att gärningsmännen inte kom undan. Från Expressen:

Du tror inte att det kan upplevas som identitetskränkande?
– Har man rent mjöl i påsen är det kanske helt okej att bli avbildad om det leder till att man griper grova brottslingar, säger Erika Boman.
Vid klockan 14.00 på söndagen hade man inte gripit något misstänkt gärningsman.

Både Måns Cederberg och Norrmalmspolisen gör samma totala tankevurpa. I fallet med finlandsfärjan, så skall alltså 796 oskyldiga män ställa upp på att bli filmade för att 4 män gjort sig skyldig till brott. Enligt Aftonbladet var det så hett i gången att en kille svimmade i polisens famn, men ingen tilläts att lämna lokalen innan alla var filmade.

Som Hanna skriver:

Kameror i allas hem skulle förmodligen också minska våld i hemmet. Utegångsförbud för män efter 22 skulle sannolikt minska överfallsvåldtäkterna drastiskt och om vi inför omvänd bevisbörda i alla sexualbrott så kan vi få fällande dom i säkert 99% av alla åtal!

Frågan är vem som vill leva i ett sådant land.

Vi sätter gränser för hur inkräktande på den personliga integriteten vi anser att brottsförebyggande och brottsbeivrande arbete får vara. Den som är oskyldig skall inte utan goda skäl utsättas för integritetskränkande behandling. Goda skäl kan vara skälig misstanke vilket inte innebär att man tar en grupp människor där en halv procent kan antas vara skyldiga och utsätter dem allihop kollektivt för den formen av misstänkliggörande. Var går gränsen för vilka sorts kollektiv man kan separera ut? Är det bara män? Är det mörkhyade män? Är det mörkhyade män med arabisk/semitisk etnicitet? När inser man att man är ute och cyklar?

Lika lite sätter man upp stora databaser över oskyldiga människor för att kunna sätta dit några tiotal utav en population på flera miljoner.

Inte heller skapar man stora system som är föremål för ändamålsglidning utan att ha väldigt torrt på fötterna ifråga om hur sådan skall hindras. När det gäller DNA-register finns det anledning att kräva frivillighet som en generell förutsättning, det finns så många sätt – flera av dem inte ens i sinnevärlden ännu – på vilket sådana register kan komma att missbrukas.

Det är ett stort problem för Sverige som demokrati och som en nation av fria medborgare att så många resonerar på det här sättet. Det är inte bara enstaka jurister på någon länsstyrelse, eller något polisbefäl här eller där — alltför många tycks helt omedvetna om vilka grundläggande spelregler som är nödvändiga för att vi som folk skall kunna fortsätta kalla oss fria.

Det finns alltid goda och behjärtansvärda skäl att ”bara göra ett begränsat undantag” i spelreglerna. Vi har redan alltför många sådana undantag, och var och en av dem är som en tegelsten som slitits ur de bärande väggar som bär upp vår frihet och vår demokrati. Men precis som i barnspelet Micado/Råttfällan, så kan man inte plocka bitar i evighet innan saker och ting börjar kollapsa.

Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?

Det är få felsägningar jag blivit så störd på som när Margot Wallström intervjuades i irländsk TV i samband med folkomröstningen om EU-fördraget.

Troligen omedveten om det själv, gav hon ett perfekt exempel på sanningen i den här doodlen:

Tänk för all del inte själv...

Eller vad sägs om det här:

Let’s leave it to the leaders to discus what to do in a situation like this…

(Låt oss lämna det till ledarna att diskutera vad man skall göra i en sådan här situation…)

Sådan är politikernas attityd gentemot sina medborgare. Man ger dem ett val, men bara om de väljer rätt. Blir det fel så skall man lämna det till ledarna att klura ut hur de kan manipulera fram det resultat de ville ha redan från början. Det finns en sådan inneboende arrogans i hela resonemanget, en arrogans jag önskar man kunde påstå var undantaget som bekräftar regeln.

Ett av de mest slående exemplen på hur det påverkar politiken är hur debatt och beslut om teledatalagring/datalagringsdirektivet flyttats till efter valet. Vare sig Ask eller Bodström är det minsta intresserade av att den debatten skall få inkräkta på vård-skola-jobb debatten.

Skulle den komma upp i valrörelsen kommer det ju framgå med all önskvärd tydlighet att såväl sossar som moderater tänker införa den. Skulle folk bli tvungna att tänka till och få tänka själva, skulle frågan vara lika omöjlig att få in i sin prydliga lilla låda som det är att skrapa ett utspillt glas mjölk tillbaka in i glaset.

Sådan är politiken, vi är röstboskap och våra politiker vet bättre än vad vi gör om vad vi borde tycka.

          /´¯/)
         /¯../
       ./…./
    /´¯/’…’/´¯¯`·¸
   /’/…/…./……./¨¯\
  (‘(…´…´…. ¯~/’…’)
   \……………..’…../
    .”…\………. _.·´
     \…………..(
    ..\………….\…