Framtiden tillhör oss

Brattåsgården, vallokal valdistrikt 202

Idag går Sverige till val i 5837 vallokaler från Övre Soppero i norr till Smygehamn i söder. Trots att många förtidsröstar numera är det fortfarande på valdagen valet sker.

Jag började min dag med att besöka sju av dessa vallokaler för att lägga ut valsedlar för Piratpartiet. När jag träder in i en vallokal en söndagmorgon och möter artiga och vänliga människor som hjälpsamt tar hand om valsedlarna jag räcker över, imponeras jag av styrkan i det demokratiska system vi lever under.

 

Visst finns det skavanker, ställen där affischeringen sker väl nära vallokalen, där valsedlar särbehandlas inte bara i hur de placeras ut inne i lokalen utan också vad gäller transporten dit.

Men jag imponeras av denna maskin av 1000-tals frivilliga människor som säkerställer att vi alla kan avge vår högst privata hemliga röst, och om vi så vill kontrollera hur den tas om hand och räknas.

Som aktiv i ett utmanarparti som Piratpartiet är det klart att jag är frustrerad över att de etablerade partierna får valsedlarna tryckta och hjälp med att få ut dem till de nästan 6000 vallokalerna, samtidigt som vi med våra små resurser måste fixa detta arbete själva.

Samtidigt är detta spelets regler och om jag försöker sätta mig över partiegoismen för en stund kanske det behöver vara så. Det kanske är bra att en ny organisation tvingas bevisa att den klarar av att mobilisera för att ordna detta logistiska problem. Alla partier har någon gång varit nystartade och tvingats att bevisa på olika sätt att de menar allvar – att de är här för att stanna.

Jag är stolt idag. Jag vet inte hur många aktivister som är involverade i valsedelsdistributionen. Men om vi tänker oss att den genomsnittlige besöker 10 vallokaler så handlar det om nästan 600 personer som idag på morgonen tog en sväng med bilen, en cykeltur eller en promenad för att göra det möjligt att rösta på oss.

I vissa delar av landet är denna utflykt inget litet projekt. Enligt Google maps är det en och en halv timmas bilresa mellan de två nordligaste vallokalerna Övre Soppero skola och Luossavaraskolan.

Men för fjärde valet löser piratrörelsen denna utmaning. Jag såg igår att vi idag kommer att nå ut med våra valsedlar till 98% av vallokalerna och jag är stolt.

Jag har slutat räkna de gånger piratrörelsen har dödförklarats. Men vi lever. Vi lever och vi växer. Och oavsett vilket valresultat vi ser ikväll – om vi kommer över 1% så att vi slipper valsedelsproblemet nästa gång, om vi kommer in i några kommuner och kan börja driva igenom våra idéer och vår politik där – så har vi lyckats mobilisera igen.

Vi har inte dött.
Vi har lärt oss.
Vi har utvecklat vår politik och vår organisation.

Jag blir bara mer och mer säker på att framtiden tillhör oss. Vi är ett ungt parti. Med unga aktivister, ung medlemskår och unga sympatisörer. Vi är ett parti med en politik för framtiden.

Oavsett valresultat idag, så kan ingen ta ifrån oss det.

Vårt demokratiska samtal under hot

När jag jämförde EU med Europa och Sverige med Michigan häromdagen så sparade jag en del av jämförelsen till ett senare inlägg, för att inte texten skulle bli för lång.

Låt oss för en stund tänka oss att vårt EU-parlamentsval motsvarar de federala valen till president och kongress i USA och att vårt svenska riksdagsval motsvaras av Michigans val till guvernör, delstatssenat och delstatsrepresentanthus. Låt oss för ett ögonblick också bortse från att de politiska systemen är väldigt olika – vi har majoritetsval, ett system som ger ett flertal partier och inget direktval till den exekutiva makten bara för att ta de tydligaste exemplen.

I soffan kan ingen höra dig skrika

Tänk er nu att det är valår i USA. Det ska väljas president och utses senatorer och kongressmän. Det är också val på delstatsnivå till delstatens lagstiftande församlingar. I Michigans tidningar och tevekanaler pågår en intensiv supervalårsaktivitet. Det görs opinionsundersökningar, politiker intervjuas, politiska manifestationer, möten och utspel bevakas.

Allt fokuserar på ledarna för partierna i delstatssenaten och Michigans representanthus. Vi får se utfrågningar och TV-debatter som fokuserar på Michigans politiska utmaningar. Någon gång ibland som ett specialområde berör man frågor som har med hela unionen USA att göra. Det anordnas några få specialiserade debatter kring presidentvalet och med kandidaterna till representanthus och senat där borta i Washington. 

De flesta medborgare och många journalister har ingen större aning om vad politiken i Washington handlar om, de kan inte peka ut centrala personer som delstatens senatorer eller kongressmän. Vilka frågor som hanteras av Washington och vilka som hanteras i Lansing är de flesta ganska oklara över.

I detaljerna är det en omöjlig jämförelse. Statsbildningarna för olika. USA är en federal stat. Europa är en konfederation eller möjligen en pseudofederation. Den amerikanska konstitutionen är tydlig och baserad på maktdelning,. Den Europeiska är ett lapptäcke av regleringar, som är obegripligt till och med för de insatta, med otydlig maktdelning mellan tjänstemän, regeringar och EU:s folkvalda.

I några viktiga avseenden är den enligt mig en klockren jämförelse – och viktig. USA har ett tydligare konstitutionellt skydd för delstaternas självbestämmande. USA har en levande debatt om avgränsningen av den federala makutövningen. USA har i realiteten mycket större möjligheter för delstatligt självbestämmande. Allt detta har de för att det finns kunskap om, fokus på och debatt kring den högsta politiska nivån. Vad den används till och vad den borde användas till.

Sverige är inte Michigan. Vi har inget av detta. Vår demokrati är hotad för att vårt demokratiska samtal glömmer bort, undviker eller rent av ignorerar Europafrågorna.

Det ordnas TV-debatt tre dagar före vallokalen öppnar som inte ska handla om det val som just ska påbörjas. Jag tittar SVT:s valbevakning på nätet och hittar bara texter med inriktning på riksdagspolitik, längst ner en sammanställning om riksdagens partiledare. Tre av fyra svenskar vet inte vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet.

Politiker och journalister har inte kunnat och kommer inte heller i framtiden kunna lösa detta problem. Det är vi väljare som måste göra det. Vi väljare måste inse att EU-politik är riktig politik. Vi väljare måste sätta oss in i vilka beslut som fattas i Bryssel, hur det går till och hur vi kan påverka dem.

Det är bara vi väljare som genom att ställa frågor och bilda opinion kan få våra politiska partier och våra politiska journalister att ta EU-valet på allvar. Och det är bråttom! 

Den 25 maj går vi till val. Jag tänker rösta på ett parti som tar EU-valet på allvar. Jag hoppas att du som läser också tänker göra det.

Demokrati på många nivåer

Vi klagar ofta på demokratiska brister i vårt stora grannland i väster – USA. Vi klagar på ett politiskt system där pengar tillåts spela stor roll, där den lagstiftande församling fastnat i partitaktiska låsningar som gör det svårt att fatta beslut och där valdeltagandet är relativt lågt såväl i presidentval (58% 2012) som i andra val (41% 2010, mellanvalsårsiffra som kan gälla kongress eller guvernörsval).

Men när vi drar sådana slutsatser så jämför vi storsvenskt Sverige med hela USA. en mer rättvis jämförelse vore att jämför Sverige med en liten liberal industrialiserad stat i USA – typ Michigan, (som till klimat och natur är ganska likt också).

EU-parlamentet I den jämförelsen motsvaras de federala valen i USA av vårt EU-parlamentsval. Då är skillnaden i politiskt intresse och valdeltagande inte lika stor. För att slutföra jämförelsen behöver man titta på statistik på den statliga och den kommunala beslutsnivån. Detta är ett svårresearchat ämne för den statistiken finns inte samlad för USA:s stater. Intresset kretsar kring federal politik i nyhetsbevakning och diskussion om amerikansk politik. Det lilla jag kollat såg jag att på den statliga nivån är valdeltagandet i Michigan avsevärt lägre än i Sverige, men eftersom det handlar om två väsensskilda politiska system vad gäller elektorprocesser, partisystem och annat är det kanske inte meningsfullt att jämföra enda ner i detaljerna.

Min poäng  är ändå följande. Om vi tittar på vår ”federala nivå”, så har vi verkligen inte så mycket att slå oss för bröstet över.

När jag säger det menar jag inte bara det låga valdeltagandet i valet till EU-parlamentet i Sverige och andra Europeiska länder. Jag syftar också på resten av de politiska systemet och kanske framförallt på hur ”den federala nivån” hanteras av politiker, medier och samhällsdebattörer här i Sverige.

Vi har ett akut demokratiproblem i Europa. Det är här demokratin som samhällsform skapats och utvecklats. Vi är demokratins vagga, dess rötter och enligt många demokratins spjutspets. Men vi är också det kanske främsta exemplet på demokratins kris.

Under de senaste decennierna har alltmer av de politiska besluten flyttats till mellanstatliga samarbeten eller överstatligt beslutsfattande inom EU. Den demokratiska kontrollen har därmed försvagats av flera skäl.

  1. Den folkvalda representationen i EU-parlamentet har begränsat inflytande i EU och delar makten med ministerrådet och EU-kommisionen.
  2. Insynen i beslutsprocesserna i EU är sämre än det vid är vana vid i Sverige.
  3. EU:s system för beslutsfattande är komplicerat och svårbegripligt och många är inte insatta i det.
  4. Medlemsstaternas inflytande i EU via ministerrådet sker via indirekt demokratisk representation. Sveriges röst i EU förvaltas av regeringen, som i väldigt liten utsträckning har sökt mandat i val för den politik de för i EU.
  5. De nationella partiernas vilja att delta i ett informativt och bra samtal om politikens villkor på EU-nivån, vilka beslut som fattas, på vilket sätt, på vilken nivå och vad politiska initiativ på de olika nivåerna har för konsekvenser är ganska lågt.
  6. Valmanskårens möjlighet att sätta sig in i vad deras röster i de olika valen egentligen ger för reellt politiskt utfall är ganska begränsad.
  7. Möjligheten för resursstarka intressen från näringsliv eller organisationer att via lobbyism påverka beslutsfattarna ökar när tranparens och ansvarsutkrävande minskar. Vi är på väg mot en korporativistisk allians mellan stater, näringsliv och organisationer.

Resultatet är ett gigantiskt demokratiskt underskott; en politisk nomenklatura av tjänstemän, lobbyister och politiker som kontrollerar skeendet med mycket liten möjlighet till ansvarsutkrävande.

Om jag tillåter mig en jämförelse med USA igen, så är en av de viktigaste motkrafterna det vi kallar subsidiaritetsprincipen, att beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå. Dvs EU ska lämna nationella frågor i fred, och riksdagen ska lämna regionala och kommunala frågor i fred. Det finns gott om exempel på politiska frågor där efterlevnaden av denna princip är mycket låg: som skolfrågan i Sverige eller miljöpolitiken i EU.

subsidiariteten är principiellt en viktig del av EU-bygget, men det saknas starka krafter för dess försvar till skillnad från i USA, där en av de viktigaste politiska skiljelinjerna historiskt just varit frågan om hur mycket makt som ska överlåtas åt den federala nivån.

Detta är ett av många ämnen som skulle behöva en levande politisk debatt i Europa och i Sverige. Vi behöver en befolkning och en samhällsdebatt med kunskap och fokus i EU-frågorna. Istället har vi partier och politiker som helst inte vill ha någon EU-politisk debatt, medier som helst fortsätter att koncentrera sig på riksdagsvalet och en befolkning som tycks ha gett upp och kommer att stanna i soffan. För vad ska de göra.

För Piratpartiet är EU-valet det viktigaste valet inte bara för att vi sitter i EU-parlamentet, utan också för att om vi ska försvara den Europeiska demokratin, så är det där slaget står. En fungerande demokrati i medlemsstaterna kommer snabbt urholkas om EU tillåts fortsätta med ett demokratiskt underskott.

Det mest hoppfulla i situationen är att den största förändringen kan du och jag och vi alla fixa själva. Det handlar nämligen om något så enkelt som insikten att Europas politik är vår politik, att Europas val är vårt val, att den 25 maj är vår dag.

Det är vi folket som avgör om detta val blir den trötta politiska teater som medier och riksdagspartier tycks ha enats om eller om det blir en manifestation för demokratin. Läs på, påverka och rösta den 25 maj!

Sverige är inte världens navel

Svensk kommunikation

Kan vi enas om att allt inte utgår från världens mittpunkt. Sverige. Att vi inte är bäst i världen. Att det finns krusbär i andra länder än i Sverige.

Kan vi enas om att vi är allt mer beroende av vår omvärld och att den tiden är förbi när vi kunde sitta här uppe på toppen av världen och nöjt luta oss tillbaka i förvissningen om att vi är bäst i världen.

Kan vi enas om att vårt deltagande i internationella samarbeten och de beslut som fattas i samarbete mellan stater blir allt viktigare för vilka val vi kan göra.

Vi är medlemmar i EU. Mer och mer av våra liv påverkas av beslut som inte fattas i vår kommun, vår region eller i Stockholm. Vårt samhälle formas mer och mer av saker som beslutas i Bryssel. Kan vi därför enas om att EU-politiken är viktig. Kanske till och med viktigare än den nationella politiken. Detta supervalår är det kanske EU-valet den 25 maj som gör skäl för ordet super och inte ”det vanliga valet” i september.

Den 25 maj. Läs på. Påverka. Rösta. Den 25 maj.

Emma skriver om det undervärderade EU-valet i sin reaktion på dagens händelse i piratsfären. Vår partiledare är inte välkommen till partiledardebatten i SVT den 4 maj, bara tre veckor före EU-valet. Många har reagerat. Anna bloggar och videobloggar. ChristianLars-Erick och många fler bloggar också. Det skrivs brev till SVT och det samlas in namnunderskrifter.

SVT och Agendaredaktionen ändrade snabbt sin beskrivning från:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp inför riksdagsvalet i september och valet till Europaparlamentet den 25 maj. Fyra veckor före EU-valet kommer en av de politiska årets viktigaste händelser, nämligen partiledardebatten i Agenda. (se skrämdump)

Till:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp när vi närmar oss de två valdagarna detta år. Liksom tidigare genomför Agenda en partiledardebatt sedan riksdagspartierna presenterat sina budgetförslag.

Vi lever i en representativ demokrati med fyra beslutsnivåer: EU-parlament, riksdag, landsting och kommun. Vi väljer representanter till dessa. En funktion hos valen är att ta ställning till om de som sitter i en beslutande församling har gjort sig förtjänta av att sitta kvar.

Det journalistiska uppdraget bygger på objektivitet och opartiskhet av en anledning. När vi tar del av en granskning eller en skildring som har journalistiska förtecken så ska vi veta att uppsåtet var att ge oss bästa möjliga information. Opartiskhet är en frågan om strävan.

Så vad är uppdraget? Det är att hjälpa oss att avgöra om våra representanter har gjort bra ifrån sig i kommun, landsting, riksdag och EU. Väljarna har rätt att få veta om de representanter de skickade till Bryssel skött uppdraget? SVT anser tydligen att en debatt anordnad mindre än en månad innan det kanske viktigaste av årets val, inte behöver svara på den frågan för att vara opartisk. De kan istället ägna sig åt den vanliga politiska teatern med kända ämnen och kända aktörer.

Men Sverige är inte världens navel. EU-politik är riktig politik. Den 4 maj kan svenska väljare lära sig mer om EU och om vad våra partier vill bedriva för politik där. 

Om SVT tar sitt ”public service”-uppdrag på allvar.

Eller som Josh utrycker saken ”Första april var roligare när medierna var seriösa resten av året” .

 

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln

De politiska partierna får femtio kronor per svensk och år i olika former av partistöd. Alla skattebetalare ger alltså i snitt mer än femtio kronor i bidrag till de partier som kvalificerat sig för partistöd. Vi ger dessa pengar som en följd av demokratiska beslut och jag är övertygad om att i det är en i grunden bra sak. Partier som får stora delar av sin verksamhet betald av det allmänna gör att risken är mindre att politiken blir helt styrd av pengastarka aktörer som med stora bidrag till kandidater eller partier köper inflytande över de politiska församlingarna.

Men ett inbyggt problem med systemet är dess utlåsningseffekter. När de etablerade partierna under många år uppburit ett stort samhälleligt stöd och med hjälp av detta byggt upp starka organisationer och i vissa fall mycket starka ekonomier så blir det svårare för nya aktörer med nystartade svagare organisationer och sämre ekonomiska förutsättningar att etablera sig.

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln. Donera!

Jag skriver inte detta för att beklaga mig över orättvisor. Spelreglerna ser ut som de gör och om man som vi eller Feministiskt Initiativ vill ta sig in på arenan får man helt enkelt arbeta hårdare, tänka smartare eller ha bättre idéer.

Hur hårt vi än jobbar, hur smart vi än tänker och hur bra idéer vi än har så är det nästan omöjligt att bedriva politiskt opinionsbildande arbete utan pengar. Vi har sparat och gnetat i fyra år för att bygga upp en kampanjkassa. Vi fick ett välbehövligt tillskott genom det bidrag till särskilda informationsinsatser som vi och andra partier med plats i EU-parlamentet eller riksdagen fick dela på. Men vi har absolut inte tillräckligt med pengar för att göra allt vi vill och behöver.

Det är där du kommer in. Om du redan ger femti spänn till våra motståndare via skattsedeln, varför inte hosta upp en eller annan tia till åt oss för att jämna ut förutsättningarna en liten smula.

Vår insamling till valkampanjen öppnade för snart två veckor sen. Den har hittills dragit in ungefär 50 000 kronor. 110 gåvor på i snitt 440 kronor i skrivande stund. Det är tusen femtiolappar eller tiotusen femmor. Det blir snabbt pengar om många hjälps åt.

Och jag tycker inte du ska begränsa dig till att ge pengar om du är sympatisör. Ge ändå eller ge till något annat utmanarparti. Ge för att det vitaliserar demokratin med nya röster. Ge för att jämna ut spelplanen en liten smula.

Per Gudmundson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida: ”Alla behövs utom medborgaren”, apropå ett politiskt system som blivit allt mindre förankrat i folkdjupet. Politikerna anställer sig själva och varandra via partistödet i en alltmer professionaliserad funktion som ”de styrande”. Det vore beklämmande om det inte gick att visa att vi medborgare fortfarande behövs. Att politiken är vår möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Bara det kan väl vara värt några tior?

 

 

 

 

 

Vi är som oss

Har du tänkt på vilka vi du tillhör? Har du tänkt på hur du vet om du tillhör ett vi? Hur du vet om någon annan tillhör samma vi?

Att ingå i sociala sammanhang är något av det mest mänskliga vi kan tänka oss. Det är bland det första vi lär oss. En färdighet som följer oss livet ut. Den är osynlig, vi behöver inte tänka på att vi själva tar plats i en grupp, hur vi gör oss till en del av den, eller att vi är med och släpper in eller stänger ute folk ur den.

Gemenskap, Sven Hammarstedt

Vi upptas i en familj och gör oss plats i den. Vi hamnar i en dagisgrupp och en skolklass. Vi tilldelas eller väljer ett kön och en sexualitet. Vi är med och skapar ett kompisgäng. Vi blir till en del av en nation och en kultur. Vi uppfattas vara från någonstans på grund av språk och andra signaler. Vi söker oss till en subkultur och en identitet och uttrycker det genom vår smak med kläder eller andra medel.

Våra tillhörigheter görs ständigt aktuella i våra möten med andra människor. Vi väljer att säga vi om oss själva och andra som vi identifierar oss med. Vi värmlänningar, vi män, vi i klassen, vi på jobbet, vi borgerliga, vi skidåkare, vi kulturintresserade, vi nördar, vi fantasyläsare, vi, vi, vi … Vi svenskar.

Men vi är sällan medvetna om alla dessa små beslut och uttryck för tillhörighet. Att vi väljer inte bara vilka ”vi’n” vi själva anser oss tillhöra utan också vilka andra vi släpper in i dessa ”vi’n”. De gånger vi blir medvetna om det beror det på att det skaver, att det finns en konflikt om gruppens gränser. Någon som vill vara med och någon som vill utesluta. Ibland är det helt odramatiskt. Anna är för dålig på fotboll och får inte vara med, hon kanske blir lite ledsen, men hittar snart en annan hobby, ett annat ”vi”.

Andra gånger är det djupt problematiskt. När någon inte får tillhöra ett vi samtidigt som det är nödvändigt att rent faktiskt delta i en gemensam aktivitet med gruppen – som den mobbade i skolklassen eller på arbetsplatsen.

Hur gör vi när det uppstår en konflikt om vem som får vara med? Är det rätt att de med makt och status bestämmer vem som får vara med? Att sätta upp regler eller kriterier den som vill vara med måste leva upp till? Eller att de som var med i gruppen först har veto över vilka som släpps in? För vissa hårt avgränsade grupper så klart – ingen kan kräva att bli insläppt i en familjegemenskap eller en tajt vänkrets, men i de allra flesta gemenskaper är vi skyldiga våra medmänniskor att låta dem vara med. Det kan finnas normer i gruppen. Det kan finnas anledning att kräva av den som är med att de ställer upp på dessa. Det betyder inte att vi har rätt att säga du får inte vara med till någon som anser sig tillhöra gruppen.

”Vi är hårdrockare, men det är inte du.”
”Vi är skidåkare men det är inte du.”
”Vi är män, men det är inte du.”
”Vi är svenskar, men det är inte du.”

Det är nämligen jag som väljer vem jag är och ingen annan. Och om det ingår i min identitet att tillhöra ett visst vi – som man, som svensk, som piratpartist, då är det jag som väljer det och inte ni. När vi alla valt en gemenskap så kan vi sedan konstatera att detta är vi. Detta är det att vara svensk eller man eller piratpartist.

Vi är som oss.

Ett inlägg inspirerat av Mustafa Can och Richard ‘Richie’ Olsson (varning FB-länk)

Du lovar, men varför

Det är första dagarna på nya året – en tid för löften enligt somliga – och jag läser Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida. Under rubriken 2014: Dags för löften resonerar hon kring vallöften och väljarnas skeptiska inställning till dessa. Mycket tyder på att politiker inte är så dåliga på att hålla löften som folk i allmänhet tror. Statsvetaren Elin Naurin har med sin forskning visat på detta. Jag hittade en text på Politologerna där hon resonerar intressant om frågan.

Fyrverkeri Skansen 1994

Jag gillar Tove Livfendahls avslutning. Den stämmer överens med min egen syn på att vara väljare i en  representativ demokrati:

För egen del är vallöften faktiskt inte så viktiga. Jag tror aldrig att jag har röstat utifrån vad någon lovat i en valrörelse. Ty en politiker som har en färdigritad karta över omgivningen och en orubblig färdväg blir inte mycket att hålla i handen om verkligheten förändras. Då skattar jag i stället politiker som främst har en stark kompass oändligt mycket högre. De hittar nämligen rätt väg oavsett terräng.

Detta fick mig att tänka på något som jag såg på Twitter eller Facebook eller någon annanstans häromdagen. Tyvärr minns jag inte vem som skrev det och kan inte hitta det igen eftersom jag inte minns den exakta ordalydelsen. Resonemanget gick i varje fall ut på att vårt fokus på vad och hur när vi diskuterar och fattar beslut är ett problem. Att det ofta är mycket viktigare att få svaret på varför någon vill genomföra något än att fördjupa sig i detaljer kring vad och hur.

Ett exempel: Några personer diskuterar vad de ska göra tillsammans en fredagkväll och diskussionen fastnar i vad – två motstående förslag: se en film, gå på konsert. Alla i diskussionen fastnar i att fördjupa sitt förslag. Efter ens stund handlar det om hur – vilken biograf respektive vilken klubb, vilken tid etc. Sannolikt kommer inte samtalet leda till att man närmar sig varandra. Om däremot någon i sällskapet börjar förklara varför den hellre ser en film just den här kvällen (det kanske är sista visningen av filmen i fråga) kan det leda till en diskussion där man kan jämföra motiven för de olika idéerna. Motiv som när de ställs bredvid varandra antingen öppnar upp viljan till att kompromissa eller efter en stund visar att man har så olika uppfattning att man nog inte kan enas om en aktivitet denna kväll.

Enligt min mening är samtalet som utgår från motiven mycket mer konstruktivt. Och samma gäller i den politiska debatten. Två exempel från det senaste dygnet visar enligt min mening på skillnaden: Carl Bildts debattartikel i Expressen om Sverige som föregångsland för friheten på nätet och Sanna Raymans krönika Har rättigheter rötter eller vingar? på SvD Opinion.

Jag kan inte se att Carl Bildts debattinlägg där han förklarar att den svenska reglerade signalspaningen är ett föredöme och att den förhoppningsvis kommer att kopieras av andra demokratiska stater, kommer att leda till något annat än en vad-hur-debatt. Motståndarna, sådana som jag, kommer att berätta vad den svenska lagstiftningen är, hur den fungerar och vad som är fel med den. Tillskyndarna kommer svara med att beskriva svensk signalspanings fördelar och kontrollsystemens ändamålsenlighet. Chansen för ett bra samtal om de två sidornas motiv för sin ståndpunkt och hur det resonerat för att komma fram till den är relativt låg. Debatten har alla förutsättningar att glida ner i förutbestämda polariserade spår.

I avslutningen på sin krönika skriver Sanna Rayman:

… Jag tror inte att rättigheter är något slags eteriska gudar som flyter omkring och ”bara finns”. Rättigheterna i sin konkreta form kräver stater som är medborgarens motpart och garant. Rättigheter dimper inte ner från himlen eller FN. Däremot är de något vi kan kräva av den stat som är vår – folkets – förlängda arm. (Inte ens om man tror att FN skulle kunna vara en rimlig rättighetsgarant hänger visionen ihop eftersom FN är en organisation som består av – just det – nationer.)

Det finns kanske inget mer robust än folkstyret när det kommer till att garantera människor de mänskliga och medborgerliga rättigheter vi håller högt. Kombinationen folksuveränitet och demokrati har i de flesta fall varit en riktig dunderkur mot förtryck och övergrepp. Demokratier kan inte sväva i tomma intet. Deras grund är ett folkstyre – inom ett område. Här stiftas lagar, här upprätthålls rättigheter.

Hon tar avstamp i sin grundläggande samhällssyn och förklarar varför hon tycker det hon tycker. Om jag inte håller med henne så tvingas jag fundera över och formulera varför. Vad är min grundläggande samhällssyn? Tror jag på rättigheter som objektivt existerande frikopplat från den makt som ska garantera dem. Ser jag dem som en bunt eftersträvansvärda mål? Eller delar jag hennes syn att det är något som vi tillsammans kan upprätthålla inom en rättsordning? Vad jag än tycker om saken kan vi från dessa frågor starta ett intressant samtal, där vi kan lära oss av varandra och förfina vår uppfattningar. Eventuellt kommer vi också till en samsyn.

Detta är vad en bra samhällsdebatt borde handla om. Inte om att två eller flera sidor tävlar om vems förslag till vad och hur som kan samla mest stöd. Det leder oundvikligen till att en stor del av samtalet handlar om att leta fel i motståndarsidans förslag, metoder eller argument. Och när man ägnat sig åt det ett tag till allt djupare skyttegravar, allt mindre kompromissvilja och allt mer oförsonlig ton. Vore det inte bättre med ett respektfullt sökande efter tydligare motiv, bättre förklaringar och djupare förståelse av sakfrågan oavsett om det leder till att man blir mer eller mindre överens?

När jag ser fram mot de närmaste månadernas valrörelser för de fyra val vi ska hålla under 2014 så är det med viss bävan. Jag tror vi kommer att få se de dominerande aktörerna ägna sig åt att försöka beskriva hur i grunden oeniga de är om vad som behöver göras och hur. Hur fel motståndaren har. Samtidigt som de båda i sina konkreta förslag söker sig mot samma mittfält för att blidka de väljare som striden handlar om.

Samtidigt kommer Sverigedemokraterna och troligen flera av de andra mindre partierna försöka profilera sig och samla röster på grundval av väljarnas misstro mot det politiska samtalet. Utspel om tydligt annorlunda idéer om vad som behöver göras inom ett visst politikområde och hur de bör ske kommer riktas mot mobiliserbara väljargrupper. Det kan handla om privata aktörer i vård och omsorg, om skolan, om vår relation till EU, om miljöfrågan …

Jag kan inte se att det kommer leda till något annat än mer av samma diskussionsklimat som vi sett i de senaste månadernas samhällsdebatt – polarisering, polarisering och mer polarisering.

Kan vi inte tillsammans drömma om en politisk debatt inför de fyra valen, där vi inte är besatta av vad partierna vill göra för oss och hur de tänker åstadkomma det? Kan vi inte sluta att söka brister i den andra sidans mål eller metodik? Istället kunde vi tillsammans skapa en idédebatt – en debatt som startar i varför våra partier, politiker eller opinionsbildare vill det de vill. Varför vi vill det vi vill.

Jag vill se en debatt som söker efter en djupare relation mellan väljare och vald än den mellan någon som lovar och någon som förväntar sig att bli sviken. En debatt som strävar efter att leta upp och etablera relationer med meningsfränder. En debatt som leder till att de som vill se ett liknande samhälle och delar en övertygelse om hur samhället fungerar samlas runt just detta.

Att vilja vara anonym

För snart femton år sen gick jag in i en lång och djup depression. Jag hade social fobi och stora svårigheter att ta mig ut genom dörren. Jag var sjuk länge , nästan fem år, och till slut blev jag det som förr kallades sjukpensionär. Jag är idag oändligt tacksam för allt stöd jag fick av familj, släkt, vänner och samhället som gjorde att jag idag hör till en liten minoritet som tagit sig ur det som Fredrik Reinfeldt kallar ”utanförskapet” och blivit frisk nog att fungera som familjefar, som medborgare, som yrkesman.

Idag vet jag att jag inte ”bara” gick in i väggen, att det var ett komplex av orsaker bakom min kollaps och den långa vägen tillbaka. Jag lever dag för dag med en osynlig sjukdom. Jag inrättar mitt liv efter den ungefär som en diabetiker inrättar sig efter sin. Skillnaden är att min sjukdom är av det slag som man kan ha svårt att berätta och prata om eftersom den är neurofysiologisk och därför av någon anledning inte anses vara lika ”kroppslig”som t ex diabetes. Stigmat kring mentala diagnoser må ha minskat under min livstid, men jag är ändå inte bekväm med att vem som helst vet detta om mig – att jag är ”onormal”. Ja ni ser alla citationstecken jag behöver …

Mitt behov av anonymitet

Under några  år i början på 2000-talet hängde jag mycket på internet för att få utlopp för mina sociala behov i en miljö som var mindre hotande än livet utanför hemmets dörr. Jag var anonym vilket gjorde det möjligt för mig att dela mina upplevelser av utanförskap med andra utan att jag behövde vara rädd för omgivningens reaktion. Jag kunde samtala med människor om kriget inne i min hjärna. Jag kunde hitta samtalspartners som hjälpte mig i mina ansträngningar att förstå vad jag gick igenom och i min strävan att bli bättre på att hantera det.

Samtalen hade inte varit möjliga utan skyddet av anonymiteten. Jag visste tillräckligt mycket om internet för att förstå att jag inte kunde lämna spår och kopplingar till mitt riktiga namn om jag inte ville ha detta hängande över mig resten av livet som ett potentiellt hot vid kontakter med nya människor, om jag ville kunna bestämma själv vilka som skulle ha rätt att veta om att jag är sjuk.

En del av min anonyma aktivitet på nätet handlade också om opinionsbildning. Jag anser att det är viktigt att sprida skildringar om hur det är att leva i utanförskap, hur det är att leva med en neuropsykologisk funktionsnedsättning, hur det är att leva i det till synes evigt svarta. Jag spred texter om mina upplevelser anonymt. Vid ett tillfälle blev jag riktigt rädd. Jag hade råkat lämna kvar mitt riktiga namn i en pdf som jag  hade lagt ut på en hemsida jag hade under pseudonym. Googles spindel hittade mitt namn i pdf:en och plötsligt dök sidan upp i Googles sökresultat för mitt ganska ovanliga efternamn. Muren jag byggt upp mellan min riktiga identitet och mitt anonyma alias hade rämnat. Jag plockade snabbt ner filen och lyckades med tur eller skicklighet tvätta ren Googles sökresultat. Jag kunde andas ut!

Om ni inte har en skamlig hemlighet så kan ni nog inte föreställa er ur äkta den rädslan jag kände var, trots att det ”bara” rörde något som hände på nätet. Och skamliga hemligheter är vi många som har – inte sant?

Jag tror inte att anonymitet är det enda eller ens det bästa valet för oss med skamliga hemligheter. Själv har jag långsamt kommit till insikt och vuxit i mod, så att jag numera uttrycker det jag vill uttrycka under eget namn eller kända pseudonymer. Det begränsar mig i så motto att det finns saker jag vill skriva om, diskussioner jag vill ta, som jag duckar av rädsla eller oro över de konsekvenser det skulle kunna få för mig, för mina nära och kära. Jag har till exempel länge undvikit att ”komma ut” med min bipolaritet.

Men jag vill våga prata om det. För det är bara i dagsljus trollen spricker. Jag har själv stor behållning av att läsa ärliga och öppna skildringar av hur det är att leva med sjukdom, som den sjuke eller som medresenär i livet. Jag tror också att det är av utomordentlig vikt för att minska stigmat att vi som lever med detta vågar prata om det. Och det ska jag göra, någon annan gång, för den här texten handlar inte om det. Den handlar om anonymitet.

Vi är många med skamliga hemligheter eller lik i garderoben, det må vara en stigmatiserad sjukdom, en sexuell läggning, en historia av livsval som vi kanske inte är stolta över. extrema åsikter eller vad som helst som vi inte är bekväma att dela med alla. Och alla vi har ett svårt val att göra. Ett val som måste vara vårt och ingen annans: Vi kan vara öppna med vår identitet men censurera oss i de sammanhang där vi är oroliga att information når fel öron. Eller så kan vi vara anonyma för att kunna tala fritt. I internetåldern är detta ett ännu viktigare och ännu svårare val. Möjligheten numera att kontrollera vart delad information tar vägen och vem den når är näst intill obefintliga.

Jag väljer som sagt numera det förra, men jag förstår och respekterar de som av olika skäl väljer det senare. Det tycker jag rättsordningen, våra medier och vi själva i vårt offentliga samtal också bör göra. Möjligheten att vara anonym är värd att försvara.

Varför skriver jag nu?

Varför skriver jag om detta idag den 14 december 2013 när rasister kastar sten och smällare på barnvagnar? Även om kampen mot rasismen och det politiska våldet är viktig så går den hand i hand med en annan kamp. Kampen för demokratiska grundvärden, kampen för verktygen som gör det möjligt för oss alla att vara med och påverka vilket samhälle vi vill leva i.

Anonymitet och åsiktsfrihet är inte samma sak. Men med minskade möjligheter att vara anonym kringskärs våra möjligheter att utöva vår yttrandefrihet och vår åsiktsfrihet. Och möjligheten att vara anonym är hotad och i stort behov av att försvaras i dag.

I veckan avslöjades identiteterna bakom ett stort antal anonyma skribenter på sajter som Avpixlat och Fria Tider av ett samarbete mellan Expressen och Researchgruppen. Sverigedemokratiska riksdagsmän avslöjades skrivandes inte särskilt rumsrena saker under anonymitetens slöja. Dagen efter hängde Expressen ut en samling privatpersoner i tidningen, tillsammans med deras rasistiska och främlingsfientliga yttranden.

Just idag när rasister kastar sten på barnvagnar känns det inte som den naturligaste sak i världen att försvara rasisters yttrande och åsiktsfrihet, och det är faktiskt inte det jag är ute efter.

Piratpartiets partiledare reagerade på publiceringarna och avanonymiseringarna. I en debattartikel på SvD Brännpunkt och i radio och TV tog hon upp kampen för vår rätt att vara anonyma. 

Rätten till anonymitet

Det finns mycket att säga om vår rätt och våra möjligheter att vara anonyma. Det finns tekniska aspekter i internetsamhället. Det finns ett juridiskt perspektiv. Och det finns en moralisk dimension. Lite kort:

Teknisk möjlighet

I en teknisk bemärkelse är det i stort sett omöjligt att skydda sin anonymitet på internet. Vill man vara hemlighetsfull och anonym  får man maskerad ta sig iväg till ett fysiskt möte i dunkel belysning. Det vi gör med våra datorer, mobiler och surfplattor lämnar digitala spår som går att följa om man har den rätta kunskapen. Det var så Researchgruppens avslöjande gick till. De knäckte helt enkelt kopplingen mellan anonyma identiteter och epostadresser i verktyget för kommentardiskussion Disqus. Disqus har nu stängt igen hålet de utnyttjade, men precis som alla andra system så kunde inte Disqus garantera att det inte gick att knäcka. (Tack Svensson för länkar.)

Juridisk rättighet?

Hur ser det rättsliga skyddet ut?. Som Johanna Sjödin skriver så är vi inte garanterade anonymitet som en rättighet av staten. I fallet med kommentatorerna på ”hatsajterna” så blir det en rättslig fråga mellan Disqus och deras användare. Helt klart har någon inom Researchgruppen brutit mot reglerna i Disqus användaravtal. Om Disqus i och med detta brutit i en förpliktelse mot sina användare har jag ingen aning om. Det har i alla fall fått dem att ändra i tjänstens utformning.

Disqus säger i ett uttalande att det som hänt strider mot tjänstens integritetspolicy. Dessutom kommer företaget nu att ta bort kopplingen till Gravatar och ta bort de hashade e-postadresserna från sitt api. (Computer Sweden)

Moraliskt perspektiv

Men om det inte finns något rättsligt skydd för anonymiteten, hur kommer det sig då att den ändå har ett skydd? Det handlar om en moralisk dimension. Ett exempel är svenska mediers långtgående självpåtagna försiktighet kring namnpublicering. Det finns uppenbarligen en gräns för när det anses rimligt att hänga ut någon i tidningen.

Media ger till exempel ofta anonymitet inte bara åt folk som är anklagade för brott i väntan på dom, utan också ofta åt dömda brottslingar. Sanna Rayman skrev bra om detta i SvD.

Moraliskt anser vi tydligen som samhälle att det kan finnas ett starkt intresse att skydda människors rätt till anonymitet. Med Anna Troberg ord handlar det om att vi inte vill återinföra skampålen. Det är som är bekymrande med den utveckling som Expressen och Researchgruppens insats i veckan är ett exempel på är att det inte längre är lika självklart att skydda folks anonymitet. Att gränserna för när det är OK att hänga ut med namn flyttas och blir mer godtyckliga. Varför skyddar man vissa grova brottslingars anonymitet men inte en vanliga medborgare som uttryckt sig hatiskt på nätet? Finns det en vägledande princip, eller handlar det bara om lösnummerlogik? Eller ser vi en trend tillbaka mot ett hårdare samhälle där skampålen inte längre är en främmande metod för bestraffning och där alla som avviker genom åsikter, läggning eller beteende gör bäst i att vara försiktiga?

Att försvara rätten till anonymitet

Där står vi. Vid det vägskälet. Piratpartiets reaktion på detta är att försvara rätten till anonymitet. Vi vill skydda den i lag, eftersom det i internetsamhället har blivit än viktigare att bevara folks rätt att inte bli avslöjade, registrerade och uthängade på grund av något av alla de spår vi lämnar efter oss på nätet. Eftersom det tekniska skyddet aldrig kan vara helt säkert och eftersom den moraliska rätten blir osäkrare och osäkrare behöver staten garantera ett grundskydd på området.

Som jag sa tidigare har jag slutat använda möjligheten att vara anonym och skyddar istället mina lik i garderoben genom att vara försiktig med vad jag skriver och säger i vilket sammanhang. Men alla gör inte mitt val. Och med mina erfarenheter av behovet av att vara anonym förstår jag precis varför. Jag respekterar dem som inte vågar vara öppna med något i sitt liv som ändå är så svårt och viktigt att de har ett behov att tala om det.

Den respekten och förståelsen för anonymiteten tycker jag att vår rättsordning, våra medier och vi alla tillsammans är skyldig dem. Frågan handlar inte bara om ändrad lagstiftning. Den handlar om attityder. Den handlar om att förklara vikten av att kunna vara anonym för dem som är motståndare till det eller inte bryr sig. Att visa på falskheten i resonemang om att de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi alla faktiskt fruktar någonting hur rent vårt mjöl än är. Att visa att vår möjlighet att tryggt utveckla våra åsikter och prata om dem långsiktigt är viktigare än att utnyttja möjligheten att hänga ut någon för att ta poäng i en dagsaktuell strid.

Det handlar om allas vår respekt för valet att vara anonym, om valet att inte efterforska vem som står bakom ett alias, utom när synnerligt starka skäl föreligger. Rätten att vara anonym är inte gränslös. När det handlar om förtal, hatbrott och liknande så finns det redan idag regler som gör att rättsvårdande instanser har till uppgift att efterforska vem som ligger bakom.

Piratpartiet står upp för att de som upplever ett behov av att vara anonyma ska kunna vara det. Vi gör det tekniskt genom att underlätta för våra aktiva att kunna välja att vara anonyma om de vill. Vi vill göra det rättsligt genom en förändring av lagstiftningen på området. Men viktigast av allt är att vi gör det moraliskt genom att ta varje tillfälle att förklara varför anonymitet är viktigt. 

Vill vi ha svamlande politiker?

– Öh, jag har ingen, öh, vet inte, jag har ingen aning om det du talar om, för jag, det är väl något program…

Utrikesminister Carl Bildt bjuder på veckans svammel när Sveriges Radio vill veta vad han tycker om de senaste uppgifterna om att FRA ger språklig hjälp till NSA. Men han är inte ensam bland riksdagspartiernas politiker att inte ha några vettiga svar att komma med nu när den FRA-debatt som kom av sig har fått ny fart efter den senaste tidens nya uppgifter om hur samarbetet mellan västvärldens underättelsetjänster fungerar. Även statsministern är helt lugn – han utgår ifrån att lagen följs. Nu är ju en del av problemet att lagen är skriven på ett sätt som gör att det centrala inte är om den följs utan om det den leder till är olämpligt av andra skäl än att det strider mot lagen. Men visst ja, ”alla tjänar på att debatten lägger sig”.

Anna Troberg konstaterar att gamla politiker behöver bytas ut mot nya. Och när man läser riksdagspartiernas kommentarer till FRA-avslöjandena så kan man bara hålla med. Med undantag för lite mer kritiska tongångar från Miljöpartiet och Vänsterpartiet så handlar det väldigt mycket om att man utgår ifrån ”att FRA följer gällande lagstiftning och regelverk” och att vi har en bra lagstiftning.

Sen vi förlorade FRA-striden så har de ofta känts som vi piratpartister varit väldigt ensamma om att förstå att frågan fortfarande var aktuell. Det har känts ensamt att fortsätta påminna folk om de övervakningsmöjligheter som vi har gett till statliga myndigheter. Det har känts på gränsen till hopplöst att tjata om en långsam avveckling av viktiga demokratiska värden utan att nå fram.

Det är ingen tröst att kunna säga vad var det jag sa. Den enda trösten är att fler och fler kloka människor inser att vi har ett problem med statens utvidgade rättigheter att snoka i folks privatliv. Vi börjar bli  många på barrikaderna igen i kampen mot övervakningssamhället.

När Runar Viksten, ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen som är de som ger FRA tillstånd till att signalspana i kabel i enlighet med FRA-lagen, går ut på debattplats och säger att felaktigheter i  diskussionerna efter avslöjandena skadar svensk signalspaning, får han snabbt reaktioner och inte bara från piratpartister.

Både generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg och folkrättsjuristen Mark Klamberg replikerarSvD Brännpunkt. Båda anser att det är politikerna som är skyldiga oss ett svar och inte Runar Viksten. Politikerna behöver sätta sig in i frågan och reda ut begreppen. Vad som ska vara syftet med FRA:s verksamhet och hur den bör regleras. Otydligheterna i hur regelverket ska uttolkas, osäkerheten kring om verksamheten i alla delar följer lagstiftning och ovissheten kring på vilket sätt man samarbetar med främmande makt.

Riksdagsledamöter i såväl försvars- som justitieutskott bör ha goda kunskaper om verksamheten, till exempel enligt vilka regler aktiv signalspaning är tillåten och i allmänna termer om det faktiskt sker. Den långvariga kampen mot terrorism och internationell brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten. (Mark Klamberg SvD Brännpunkt 12 dec 2013)

Skillnaden mellan de politiker Mark Klamberg och Anne Ramberg önskar sig och de som uttalar sig i Aftonbladet om att det är nöjda med sakernas tillstånd är avgrundsdjup. I nästa års riksdagsval har vi chansen att ändra på det.

Eftersom jag är Piratpartist kanske ni tror att jag med det menar att alla ska rösta på Piratpartiet. Men det menar jag inte. Jag menar att vi alla ska avkräva våra politiker oavsett parti vettiga svar i frågan om hur staten ska få använda signalspaning. Vet de hur FRA arbetar? Vet de i vilken utsträckning trafikdata från svenskar följer med i sökningarna och lagras? Vet de vad som går att ta reda på om en person bara på grundval av trafikdata?

Om du som läser inte har klart för dig vad trafikdata säger om dig så rekommenderar jag ett kort besök hos American Civil Liberties Union som har en påhittade historia om vad amerikanska regeringen vet om Jack.

 

Sardiner och demokrati

Världen går åt helvete och jag visslar på mitt kors. Så har det känts ibland de senaste åren när det funnits så mycket privat som hindrat mig från att skriva.

Nå jag vet inte hur mycket jag kommer kunna skriva framöver, men något måste sägas.

Tåget på avenyn - "Jalla jalla, privatliv åt alla!"
När det begav sig 2008. Inte ens vi visste hur rätt vi hade.

Edward Snowdens avslöjanden har satt strålkastaren på en viktig aspekt av vår samtids centrala problem. Vi har fått svart på vitt att de som borde försvara oss istället bevakar oss. I svallvågorna av dessa avslöjanden har vi dessutom fått se hur djupt problemet egentligen är och att det inte bara handlar om bevakning.

Vi har sett hur flygplan tvingats ner för att man trott att Snowden kan vara ombord, vi har sett hur journalisters partners frihetsberövas på lösa bolliner i en mix av skrämseltaktik och informationsmjölkande. Representanter för den brittiska regeringen har förstört hårddiskar för en tidning. Storbritannien och Sverige har lagt in veto mot att utreda frågan om övervakning. Sverige kallas sardiner och är genom FRA en nyckelspelare i NSAs övervakning. Etcetera etcetera.

I grunden handlar det om samhällskontraktet, som är mycket skörare än man kan tro. Basen för det system vi lever i är att vi lånar ut makt till våra beslutsfattare mot att de företräder oss. Det är en villkorad makt som är helt avhängig av att de gör det jobb de lovat oss göra.

Det fel som uppstått och som ofta uppstår när system når en stor skala är att de glömt den sista detaljen. Men det är just den detaljen som ger systemet dess legitimitet. När den glöms bort blir systemet repressivt och beslutsfattare kan ta sig vilka friheter som helst i den trygga vetskapen att ingen kommer ställa dem till svars någonsin.

Vi får politiker som styr folket för landets räkning, snarare än politiker som styr landet för folkets räkning. Folket blir till röstboskap som lockas in i den egna fållan med rätt mängd godis. Den politiker som på fullaste allvar säger att alla tjänar på att en demokratisk debatt lägger sig, visar i ett slag att han gått från det ena till det andra lägret och borde få sina reseorder på grått papper så snart som möjligt.

Tragiken är stor att sådana reseorder inte lovar någon förbättring, för alternativet har redan på egna bedrifter visat att man är av samma skrot och korn. Om någon tvekade, så har man nyligen bekräftat den saken genom att låta ”debatten lägga sig” ifråga om FRA.

Jag önskar att det gav mig någon tillfredställese att säga ”vad var det jag sa?”
Tyvärr får det mig mest att vilja gråta.

Av åtta partier i riksdagen är fem redan utstraffade på egen utsago, två sitter i skruvstäd i sitt eget block och det sista tycker tydligen att FRA är skitbra – plus att allt de ser är otäcka invandrare i varje vrå.

Med andra ord är en röst på någon av dessa bortkastad om det är demokratin som är central för dig.

Det är något att fundera över…