Framtiden tillhör oss

Brattåsgården, vallokal valdistrikt 202

Idag går Sverige till val i 5837 vallokaler från Övre Soppero i norr till Smygehamn i söder. Trots att många förtidsröstar numera är det fortfarande på valdagen valet sker.

Jag började min dag med att besöka sju av dessa vallokaler för att lägga ut valsedlar för Piratpartiet. När jag träder in i en vallokal en söndagmorgon och möter artiga och vänliga människor som hjälpsamt tar hand om valsedlarna jag räcker över, imponeras jag av styrkan i det demokratiska system vi lever under.

 

Visst finns det skavanker, ställen där affischeringen sker väl nära vallokalen, där valsedlar särbehandlas inte bara i hur de placeras ut inne i lokalen utan också vad gäller transporten dit.

Men jag imponeras av denna maskin av 1000-tals frivilliga människor som säkerställer att vi alla kan avge vår högst privata hemliga röst, och om vi så vill kontrollera hur den tas om hand och räknas.

Som aktiv i ett utmanarparti som Piratpartiet är det klart att jag är frustrerad över att de etablerade partierna får valsedlarna tryckta och hjälp med att få ut dem till de nästan 6000 vallokalerna, samtidigt som vi med våra små resurser måste fixa detta arbete själva.

Samtidigt är detta spelets regler och om jag försöker sätta mig över partiegoismen för en stund kanske det behöver vara så. Det kanske är bra att en ny organisation tvingas bevisa att den klarar av att mobilisera för att ordna detta logistiska problem. Alla partier har någon gång varit nystartade och tvingats att bevisa på olika sätt att de menar allvar – att de är här för att stanna.

Jag är stolt idag. Jag vet inte hur många aktivister som är involverade i valsedelsdistributionen. Men om vi tänker oss att den genomsnittlige besöker 10 vallokaler så handlar det om nästan 600 personer som idag på morgonen tog en sväng med bilen, en cykeltur eller en promenad för att göra det möjligt att rösta på oss.

I vissa delar av landet är denna utflykt inget litet projekt. Enligt Google maps är det en och en halv timmas bilresa mellan de två nordligaste vallokalerna Övre Soppero skola och Luossavaraskolan.

Men för fjärde valet löser piratrörelsen denna utmaning. Jag såg igår att vi idag kommer att nå ut med våra valsedlar till 98% av vallokalerna och jag är stolt.

Jag har slutat räkna de gånger piratrörelsen har dödförklarats. Men vi lever. Vi lever och vi växer. Och oavsett vilket valresultat vi ser ikväll – om vi kommer över 1% så att vi slipper valsedelsproblemet nästa gång, om vi kommer in i några kommuner och kan börja driva igenom våra idéer och vår politik där – så har vi lyckats mobilisera igen.

Vi har inte dött.
Vi har lärt oss.
Vi har utvecklat vår politik och vår organisation.

Jag blir bara mer och mer säker på att framtiden tillhör oss. Vi är ett ungt parti. Med unga aktivister, ung medlemskår och unga sympatisörer. Vi är ett parti med en politik för framtiden.

Oavsett valresultat idag, så kan ingen ta ifrån oss det.

Vårt demokratiska samtal under hot

När jag jämförde EU med Europa och Sverige med Michigan häromdagen så sparade jag en del av jämförelsen till ett senare inlägg, för att inte texten skulle bli för lång.

Låt oss för en stund tänka oss att vårt EU-parlamentsval motsvarar de federala valen till president och kongress i USA och att vårt svenska riksdagsval motsvaras av Michigans val till guvernör, delstatssenat och delstatsrepresentanthus. Låt oss för ett ögonblick också bortse från att de politiska systemen är väldigt olika – vi har majoritetsval, ett system som ger ett flertal partier och inget direktval till den exekutiva makten bara för att ta de tydligaste exemplen.

I soffan kan ingen höra dig skrika

Tänk er nu att det är valår i USA. Det ska väljas president och utses senatorer och kongressmän. Det är också val på delstatsnivå till delstatens lagstiftande församlingar. I Michigans tidningar och tevekanaler pågår en intensiv supervalårsaktivitet. Det görs opinionsundersökningar, politiker intervjuas, politiska manifestationer, möten och utspel bevakas.

Allt fokuserar på ledarna för partierna i delstatssenaten och Michigans representanthus. Vi får se utfrågningar och TV-debatter som fokuserar på Michigans politiska utmaningar. Någon gång ibland som ett specialområde berör man frågor som har med hela unionen USA att göra. Det anordnas några få specialiserade debatter kring presidentvalet och med kandidaterna till representanthus och senat där borta i Washington. 

De flesta medborgare och många journalister har ingen större aning om vad politiken i Washington handlar om, de kan inte peka ut centrala personer som delstatens senatorer eller kongressmän. Vilka frågor som hanteras av Washington och vilka som hanteras i Lansing är de flesta ganska oklara över.

I detaljerna är det en omöjlig jämförelse. Statsbildningarna för olika. USA är en federal stat. Europa är en konfederation eller möjligen en pseudofederation. Den amerikanska konstitutionen är tydlig och baserad på maktdelning,. Den Europeiska är ett lapptäcke av regleringar, som är obegripligt till och med för de insatta, med otydlig maktdelning mellan tjänstemän, regeringar och EU:s folkvalda.

I några viktiga avseenden är den enligt mig en klockren jämförelse – och viktig. USA har ett tydligare konstitutionellt skydd för delstaternas självbestämmande. USA har en levande debatt om avgränsningen av den federala makutövningen. USA har i realiteten mycket större möjligheter för delstatligt självbestämmande. Allt detta har de för att det finns kunskap om, fokus på och debatt kring den högsta politiska nivån. Vad den används till och vad den borde användas till.

Sverige är inte Michigan. Vi har inget av detta. Vår demokrati är hotad för att vårt demokratiska samtal glömmer bort, undviker eller rent av ignorerar Europafrågorna.

Det ordnas TV-debatt tre dagar före vallokalen öppnar som inte ska handla om det val som just ska påbörjas. Jag tittar SVT:s valbevakning på nätet och hittar bara texter med inriktning på riksdagspolitik, längst ner en sammanställning om riksdagens partiledare. Tre av fyra svenskar vet inte vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet.

Politiker och journalister har inte kunnat och kommer inte heller i framtiden kunna lösa detta problem. Det är vi väljare som måste göra det. Vi väljare måste inse att EU-politik är riktig politik. Vi väljare måste sätta oss in i vilka beslut som fattas i Bryssel, hur det går till och hur vi kan påverka dem.

Det är bara vi väljare som genom att ställa frågor och bilda opinion kan få våra politiska partier och våra politiska journalister att ta EU-valet på allvar. Och det är bråttom! 

Den 25 maj går vi till val. Jag tänker rösta på ett parti som tar EU-valet på allvar. Jag hoppas att du som läser också tänker göra det.

Demokrati på många nivåer

Vi klagar ofta på demokratiska brister i vårt stora grannland i väster – USA. Vi klagar på ett politiskt system där pengar tillåts spela stor roll, där den lagstiftande församling fastnat i partitaktiska låsningar som gör det svårt att fatta beslut och där valdeltagandet är relativt lågt såväl i presidentval (58% 2012) som i andra val (41% 2010, mellanvalsårsiffra som kan gälla kongress eller guvernörsval).

Men när vi drar sådana slutsatser så jämför vi storsvenskt Sverige med hela USA. en mer rättvis jämförelse vore att jämför Sverige med en liten liberal industrialiserad stat i USA – typ Michigan, (som till klimat och natur är ganska likt också).

EU-parlamentet I den jämförelsen motsvaras de federala valen i USA av vårt EU-parlamentsval. Då är skillnaden i politiskt intresse och valdeltagande inte lika stor. För att slutföra jämförelsen behöver man titta på statistik på den statliga och den kommunala beslutsnivån. Detta är ett svårresearchat ämne för den statistiken finns inte samlad för USA:s stater. Intresset kretsar kring federal politik i nyhetsbevakning och diskussion om amerikansk politik. Det lilla jag kollat såg jag att på den statliga nivån är valdeltagandet i Michigan avsevärt lägre än i Sverige, men eftersom det handlar om två väsensskilda politiska system vad gäller elektorprocesser, partisystem och annat är det kanske inte meningsfullt att jämföra enda ner i detaljerna.

Min poäng  är ändå följande. Om vi tittar på vår ”federala nivå”, så har vi verkligen inte så mycket att slå oss för bröstet över.

När jag säger det menar jag inte bara det låga valdeltagandet i valet till EU-parlamentet i Sverige och andra Europeiska länder. Jag syftar också på resten av de politiska systemet och kanske framförallt på hur ”den federala nivån” hanteras av politiker, medier och samhällsdebattörer här i Sverige.

Vi har ett akut demokratiproblem i Europa. Det är här demokratin som samhällsform skapats och utvecklats. Vi är demokratins vagga, dess rötter och enligt många demokratins spjutspets. Men vi är också det kanske främsta exemplet på demokratins kris.

Under de senaste decennierna har alltmer av de politiska besluten flyttats till mellanstatliga samarbeten eller överstatligt beslutsfattande inom EU. Den demokratiska kontrollen har därmed försvagats av flera skäl.

  1. Den folkvalda representationen i EU-parlamentet har begränsat inflytande i EU och delar makten med ministerrådet och EU-kommisionen.
  2. Insynen i beslutsprocesserna i EU är sämre än det vid är vana vid i Sverige.
  3. EU:s system för beslutsfattande är komplicerat och svårbegripligt och många är inte insatta i det.
  4. Medlemsstaternas inflytande i EU via ministerrådet sker via indirekt demokratisk representation. Sveriges röst i EU förvaltas av regeringen, som i väldigt liten utsträckning har sökt mandat i val för den politik de för i EU.
  5. De nationella partiernas vilja att delta i ett informativt och bra samtal om politikens villkor på EU-nivån, vilka beslut som fattas, på vilket sätt, på vilken nivå och vad politiska initiativ på de olika nivåerna har för konsekvenser är ganska lågt.
  6. Valmanskårens möjlighet att sätta sig in i vad deras röster i de olika valen egentligen ger för reellt politiskt utfall är ganska begränsad.
  7. Möjligheten för resursstarka intressen från näringsliv eller organisationer att via lobbyism påverka beslutsfattarna ökar när tranparens och ansvarsutkrävande minskar. Vi är på väg mot en korporativistisk allians mellan stater, näringsliv och organisationer.

Resultatet är ett gigantiskt demokratiskt underskott; en politisk nomenklatura av tjänstemän, lobbyister och politiker som kontrollerar skeendet med mycket liten möjlighet till ansvarsutkrävande.

Om jag tillåter mig en jämförelse med USA igen, så är en av de viktigaste motkrafterna det vi kallar subsidiaritetsprincipen, att beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå. Dvs EU ska lämna nationella frågor i fred, och riksdagen ska lämna regionala och kommunala frågor i fred. Det finns gott om exempel på politiska frågor där efterlevnaden av denna princip är mycket låg: som skolfrågan i Sverige eller miljöpolitiken i EU.

subsidiariteten är principiellt en viktig del av EU-bygget, men det saknas starka krafter för dess försvar till skillnad från i USA, där en av de viktigaste politiska skiljelinjerna historiskt just varit frågan om hur mycket makt som ska överlåtas åt den federala nivån.

Detta är ett av många ämnen som skulle behöva en levande politisk debatt i Europa och i Sverige. Vi behöver en befolkning och en samhällsdebatt med kunskap och fokus i EU-frågorna. Istället har vi partier och politiker som helst inte vill ha någon EU-politisk debatt, medier som helst fortsätter att koncentrera sig på riksdagsvalet och en befolkning som tycks ha gett upp och kommer att stanna i soffan. För vad ska de göra.

För Piratpartiet är EU-valet det viktigaste valet inte bara för att vi sitter i EU-parlamentet, utan också för att om vi ska försvara den Europeiska demokratin, så är det där slaget står. En fungerande demokrati i medlemsstaterna kommer snabbt urholkas om EU tillåts fortsätta med ett demokratiskt underskott.

Det mest hoppfulla i situationen är att den största förändringen kan du och jag och vi alla fixa själva. Det handlar nämligen om något så enkelt som insikten att Europas politik är vår politik, att Europas val är vårt val, att den 25 maj är vår dag.

Det är vi folket som avgör om detta val blir den trötta politiska teater som medier och riksdagspartier tycks ha enats om eller om det blir en manifestation för demokratin. Läs på, påverka och rösta den 25 maj!