Bjälken i ögat

Jag noterade att Pär Ström kastat in handduken. Jag noterade också reaktionerna på det. Jag får säga att jag blir lite brydd…

Pär är knappast den första som försvinner och lär inte heller vara den sista. Att skriva om brännande ämnen gör att man ibland får fullkomligt sjuka reaktioner. Ju mer ens åsikter sticker ut från den accepterade huvudfåran i debatten, desto hårdare är reaktionerna. Det har drabbat såväl feminister som ”antifeminister”, likväl som många andra som vågat sticka ut.

Själv är jag inte ”jämställdist”, som Pär, eller antifeminist. Inte heller är jag feminist om man i det begreppet lägger in ett allmänt förakt för män, men däremot är jag helt klart för jämställdhet.

På ett högst personligt plan och utan att ha jagat källor för att bevisa min tes, så tror jag att en stor del av skillnaden mellan könen är en social och kulturell konstruktion, där de få verkliga skillnader som existerar: generell muskelstyrka och roll i fortplantningen, extrapolerats till att gälla allt från hur vi skall bete oss, vad vi tycker om, våra drömmar, vårt självförtroende och allt annat som inte alls borde påverkas av vad vi har mellan benen.

Totalt sett innebär mina egna åsikter i frågan och en allmän allergi mot diskussioner där folk tar till fula påhopp som det naturligaste i världen, att jag inte följt Pärs blogg i någon större utsträckning. Jag har gjort några nerslag här och där, när jag varit nyfiken eller haft anledning, men inte mycket mer.

Jag har också fått en blandad bild av Pär själv, där jag inte riktigt kunnat göra klart för mig hur hans agenda ser ut. Detta för att jag upplevt det som en oklar mix av det sympatiska behovet av att ifrågasätta spelreglerna för diskussionen, med drag av konservatism som jag själv inte sympatiserar med och en oförmåga att stävja ytterligheter hos kommentatorer.

Trots detta och trots att jag till kanske fyra femtedelar känt mig tveksam inför slutledningarna, så har jag ansett att hans existens som bloggare och debattör är viktig för diskussionens vitalitet. Att bara ha ryggdunkare som alla tycker samma sak leder ingenstans. Det är först i konflikten, som vi kan hitta vägar framåt som blir hållbara utan att därför bli mästrande eller till och med förtryckande… Det gäller nästan alla diskussioner, inte bara den om feminism/jämställdism/jämställdhet.

Intolerans

Alla tycker tydligen inte att det är bra med två sidor i diskussionen. Det har inte alls förvånat mig, för så är det alltid i kontroversiella frågor. Det som däremot förvånat mig är att så många av de som gjort sitt bästa för att slå ner Pär Ströms inlägg i debatten och för den delen hela hans existens som debattör, borde veta bättre.

Många av dem är människor som åtminstone på pappret säger sig stå för yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en levande debatt. Det är journalister, författare, debattörer på en nivå som vet att sådana metoder faktiskt är fel. Att Pärs egna kommentatorer ibland betett sig som idioter, eller att dessa journalister, författare och debattörer själva fått stå ut med mycket skit i olika sammanhang är en undanflykt för det egna beteendet som är på verklig sandlådenivå. Det är som att höra sina egna barn ursäkta sig med att: ”Han började faktiskt!!!”

Sure, det är kul, så länge man kan glömma att det är en privatperson som häcklas.

Med en svag smak av galla i munnen men samtidigt en fascination liknande den man kan ha när man ser en bilolycka har jag tittat på kommentarer, flashbacktrådar och nu senast en absurd facebookgrupp. Facebookgruppen är absurd eftersom den så länge använde en karikatyr av en privatperson utan politiskt uppdrag som illustration för sitt ”värv”, samtidigt som den tillskrev honom unkna åsikter i frågor från högt till lågt. Satir i all ära, men bra satir är sådan som slår uppåt. Slår satir neråt så är det inte längre satir, utan vanlig ren och skär mobbning.

Missförstå mig rätt för jag anser inte att man måste klappa Pär Ström medhårs. Tvärtom finns det plats för kritik, i vissa fall svidande kritik. Det jag efterlyser är att man talar i sak och ställer motfrågor, istället för att försöka förlöjliga honom eller tillskriva honom åsikter han inte gett uttryck för. Han är inte ett parti som man kan driva gäck med som fenomen, han är en enskild debattör/författare och det han drivit är inte ett hatbudskap – alldeles oavsett vad man anser om resonemangen.

Jag förstår att det är lätt att raljera, ironisera över eller bara skoja med saker man tycker bara är fööööör korkade. Det är faktiskt helt OK till en viss punkt beroende på kontext. Det är när det blir ett lämmeltåg av det hela som det är dags att dra öronen åt sig. Precis som när en grupp möts fysiskt öga mot öga, så är gränsen mellan skämt/satir/ironi och mobbning hårfin.

I sådana sammanhang tycker jag ofta att man nästan fysisk kan känna när något slutar vara det ena och övergår i det andra. Det uppstår en otäck atmosfär där de inblandade inte längre har någon generositet kvar och drivs på av varandra. Online händer samma sak, men det är lätt att inte se helheten när man bara måste få vara lite fyndig och elak själv också. Snabba puckar som på Twitter underhåller ett sådant beteende, eftersom elakheter och fyndigheter anses roliga och premieras.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådana misstag, vilket jag skäms över. Jag har också själv raljerat mot person mer än en gång. Hittills tror jag mig ha lyckats känna av när det går överstyr och börja backa ner, men det här är inte fråga om att försöka beskriva mig själv som något slags oskuldsfullt vitt lamm. Det är svårt att aldrig göra sådana misstag om man är med och för en debatt. Konsten är att se det och försöka göra något åt saken istället för att bli fången i sin egen ilska.

Jag avslutar med att länka till den SVT-debatt, där det diskuterades om twittereliten stryper debatten.

Innan ni ”lyfter på hatten” för att en debattröst tystnar, fundera på vad en sådan sak verkligen betyder…

Mellan ytterligheterna finns en viktig diskussion

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  — då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…

Hot och trakasserier är faktiskt inte OK, OK!

Den senaste tiden verkar det som alla våra förhoppningar om ett mer hyfsat debattklimat gått i stöpet.

Jag tänker framförallt på efterspelet efter Anna Troberg och Dick Harrisons debatter i TV, men jag är säker på att detta bara är toppen av ett isberg. Läser man kommentarer till inlägg i frågan, oavsett om det är till inlägg från en upphovsrättskramare eller en upphovsrättsskeptiker, så är det sorgligt ofta som dessa invaderas av höjda röster, hårda ord och invektiv.

Josh skriver fantastiskt bra om den låga debattnivån idag:

>Det känns ärligt talat jävligt tråkigt, då det kändes som att vi äntligen försiktigt började klättra upp ur värnen och närma oss varandra för att diskutera sakfrågor.
>
>För det är faktiskt det vi vill. Vi är flera som den senaste tiden försökt lyfta upp diskussionen på en värdigare nivå, och man får kämpa ganska hårt för att komma dit. Det går desto fortare för den som inte vill diskutera att stampa ner samtalet i dyn igen.
>
>Det slog mig för övrigt att en anledning till att skyttegravskrig är så svåra att avsluta är att förhandlingsbordet alltid står mitt på slagfältet, i ingenmansland. Så väl där sitter man inte bara i fiendens skottlinje, utan även i sina vänners, som en ständig påminnelse att för stora eftergifter omedelbums innebär nackskott. Inte helt kreativa förutsättningar kanske…

Åsa Jinder visade idag hur man sträcker ut en hand.

Jag tycker att det är dags att vi börjar diskutera hur vi kan hejda dom här kommentarskreden som uppstår. Hur vi kan hjälpas åt att från vår sida hyfsa debatten.

Ska vi försöka hejda oss från att ansluta med ja-rop till en pågående diskussion i kommentarer?
Ska vi gå in och gjuta olja på vågorna?
Ska vi försöka ta reda på vilka de värsta förlöparna är och ta dem i örat? 😉

Vad tycker alla ni andra? Vill vi ha det så här? Hur kan vi sträcka ut en hand tillbaka, så vi kan mötas mellan skyttegravarna, i ingemansland?

UPPDATERING: Här är ett exempel på de kontraproduktiva kommentarsskred jag syftar på. Ironi, nedsättande kommentarer och diverse härskartekniker. Djupt olyckligt.

Hämtad fr http://blogg.expressiv.se/karlek/vanskapsdiplomati
Lånad från http://blogg.expressiv.se/karlek/vanskapsdiplomati