Dagens tips: Härskartekniker i politiken

Helt självgott tipsar jag om min egen debattartikel i Svenska Dagbladet.

Avslutningen:

Jag tror att ni läsare om ni tänker efter kan dra er till minnes exempel på alla de sju ovanstående härskarteknikerna, när de utövats mot små partier från Kristdemokrater på 70-talet via Miljöpartister på 80-talet till Feminister, Piratpartister och Sverigedemokrater i nutid.

Jag talar inte bara i egen sak i egenskap av Piratpartist här. Vi har bestämt oss för att ta oss över tröskeln. Vi hämtar styrka ur vår underdog-position. Vi citerar Ghandi och tror på framgång: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Agenda har sparat bort hjärnan

Eftersom jag arbetar med att förbereda samtal på scen – intervjuer, debatter, panelsamtal, soffsamtal – så känner jag igen ett hafsverk när jag ser det.

Att skapa ett bra till synes orepeterat samtal är en svår konst. Det handlar inte bara om att ha en skicklig programledare/moderator. Det handlar om att ett team gör ett bra arbete. Det krävs research. Det krävs att man förbereder deltagarna på vad de kan förvänta sig och vad man vill ha ut av samtalet. Det krävs ett välskrivet frågemanus med valmöjligheter och följdfrågor för progamledaren för att styra samtalet dit uppdragsgivaren, dvs publiken, har mst nytta och glädje av det.

För att lyckas med detta behöver man producenter, redaktör, resaerchers och manusförfattare. Ibland dubblerar man över flera av dessa roller. Jag har jobbat med allihop i olika sammanhang.

Jag är inte säker på att Agenda hade någon sådan förberedelse inför gårdagens debatt mellan Gudrun Schyman, Christian Engström och Sven-Olof Sällström. Det verkade inte så. Det verkade om de sparat bort hela hjärnan i produktionsteamet och lämnat programledare och kameramän att klara sig bäst de gitter — på uppstuds.

Dåligt SVT!

Vem vann debatten då? Ingen, det blev ingen, men Gudrun Schyman som tycks klara sig vad som än händer förlorade minst.

EDIT: Länk till programmet, döm själva!

Agenda och konsten att prata olika språk när båda pratar svenska

Dick Harrison och Magnum Coltrane Price debatterade mot Christian Engström i Agenda på söndagskvällen. Debatten var ännu ett prov på hur alla kan tala svenska men utan att prata samma språk för den sakens skull.

Dick sa att domen mot TPB nu gjort att upphovsrättsbrott (stöld i hans mun) äntligen blev olagligt. Nu skulle till och med fattiga författare våga ta striden för sitt arbete. MCP i sin tur pratade om hur det var otrevligt med frihetsberövande, men att man kunde gett dem näringsförbud eller något (sååå mycket bättre, eller?).

Christian försökte visa hur det är omöjligt att i praktiken stoppa fildelning, hur det inte ens egentligen är önskvärt. Att det enda sättet är att införa ett STASI-samhälle, vilket inte borde vara ett alternativ. Som vanligt började och slutade diskussionen där, eftersom det var precis så långt man kom. Snacket fortsatte några minuter till, men det gav inte mer för den sakens skull.

Christian försökte verkligen, men det finns ett mönster i den här sortens debatter som är svårt att knäcka. Det grundläggande problemet är att utgångspunkterna är på så olika nivåer att språket må vara svenska men lika gärna kunde vara ryska och swahili.

Författaren pratar bara utifrån upptäckten att hans royalties på en bok inte motsvarat hans förväntningar: enligt honom själv noll kronor trots att han vet att boken läses.

Musikern pratar bara utifrån att skivförsäljningen inte motsvarar vad han hoppats på.

Piratpartisten pratar utifrån det omöjliga att kombinera effektiv kontroll av upphovsrätten med grundläggande friheter och rätt till personlig integritet.

Där tar det stopp, och man kommer inte vidare. Den som kan knäcka den nöten kommer bli dagens hjälte.