Omröstningen om datalagringsdirektivet kom och gick. Med en stämma som en klassisk auktionsförrättare matades besluten genom kvarnen. Att DLD gick igenom var ungefär lika oväntat som att solen gick upp i öster, men ändå har jag svårt att smälta den automatik med vilken vår integritet röstades bort… än en gång. Den har tydligen inte något värde, vår integritet?

Den kanske största tragiken, är hur aningslösa och ointresserade alla tycks vara. Vi är en ganska liten grupp som skriker oss hesa, resten tycker mest att: ”Det var väl tråkigt, vad skall jag köpa till middag?”

Ännu mer obehagligt är den avtrubbning som drabbar inte bara de som är ointresserade av politik, utan alla. Inte ens politikerna tycks riktigt ta frågans alla dimensioner på allvar, med 41 undantag. Inte ens när en av deras egna utredare Patrik Fältström påpekar att andra saker har hänt i politiken, saker som helt ändrar spelplanen. Det som skulle varit något som endast användes för det allra allvarligaste brotten, kan redan från början komma att användas slentrianmässigt även för brott som bara ger böter i straffskalan.

Men tänk tanken att alla de absurda panoptikon-lagar som antagits de senaste dryga decenniet, alla skulle lagts som en samling propositioner att ta ställning till vid ett och samma tillfälle:

• Teleavlyssning utan misstanke om man råkar ha kontakt med misstänkt. Avlyssning, kameraövervakning och postkontroll får till och med får användas bara det finns anledning att anta att en person kan komma att begå vissa allvarliga brott.
• Polisen får numera i smyg får installera buggningsutrustning även i andra utrymmen än den misstänktes hem, om det finns ”särskild anledning” att tro att den misstänkte kommer befinna sig där.
• Överskottsinformation från avlyssningen får sparas och användas ”brottsförebyggande”.
• Information i mycket högre grad än tidigare får delas med utlandet och utländsk makt kan få bedriva gränsöverskridande övervakning.

Sen har vi det stora som i alla fall märkts i debatten:

• FRA-lagen, det vill säga ständig avlyssning av all trafik som passerar landets gränser, det vill säga en stor del av all internettrafik. ”FRA-shoppen” skulle från början inte vara öppen för andra än försvaret, men numera kan även polisen beställa…
• IPRED, som till och med tillåter privata aktörer att begära ut information om personer bakom IP-nummer på nätet. Vilket gör att de kan dra folk inför domstol i civilrättsliga mål. Tidigare har endast polisen kunna begära ut sådan information och då endast för brott som kan ge fängelse.
• Och nu DLD, med vilken man kan spåra i princip varje steg vi tar genom att kolla var och när vi kopplar upp oss mot telenät och internet, vem vi kommunicerar med och hur. Ringde du kvällspressen? Har du pratat med läkare nyligen? Porrsurfade du på lunchen i tisdags och varför ringde du ett telefonsamtal från porrgatan några timmar senare? Det är ett direktiv som gör våra datorer, surfplattor och telefoner till vårt privatlivs fiender.

Snart kommer dessutom ACTA och om den passerar EU kommer våra politiker säkert som amen i kyrkan rösta igenom det också.

Det finns mer att läsa på http://opassande.se/integritet/index.html

Som sagt, tänk tanken att alla dessa förslag kommit upp under en och samma vecka, istället för att vara spridda över tiotalet år. Avlyssning av oskyldiga på rena spekulationer, kartläggning och insamling av information från alla svenskar överhuvudtaget. Överlämnande av polisuppdraget till privata aktörer. Glöm anonyma tips till pressen, glöm ditt privatliv, glöm att ha hemligheter välkommen till panoptikon.

Det är därför jag skäller på idioterna som bagatelliserar problemet.

Texten för dagen är av Waterboys, ”Be my enemy”:

My hands are tied
I’m nailed to the floor
feel like I’m knockin’ on the
Unknown Door
there’s a gun at my back
a blade at my throat
I keep on findin’ hate mail
in the pockets of my coat

Well I’ve been trying to grow
I been coolin’ my heels
I have been workin’ in the fields
and I can’t get to sleep
I can’t catch my breath
I can’t stop talkin’ and I
look like death!

but I will put right this disgrace
I will rearrange you
If you’ll be my enemy
I’ll be your enemy too

Det största problemet är ändå att fanskapet träffat i stort sett hela världen. Vill du slippa, får du bosätta dig på en ö någonstans i ingenstans och sluta kommunicera med omvärlden. Då kanske du får ha ditt privatliv ifred.

Suck!

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.

Innan jag skriver det här, så vill jag bara påpeka att det inte är ett påhopp specifikt på personen Johan Linander. Han får tjäna som slagpåse för att han personifierar hela problemet och för att jag anser att han sålt sin ryggrad på auktion.

I TT blev han en aning felciterad:

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Nu handlar det ju om Biskop Brask, upphovet till uttrycket brasklapp. Någon Bratt som kläckt ur sig något om att vara nödd och tvungen har jag aldrig hört talas om.

Brask däremot har gått till historien som den som gömde ett skrivet förbehåll mot ett beslut han varit med att fatta i sitt sigill. Enligt sägnen räddade det hans liv vid Stockholms blodbad, när han kunde öppna sigillet och producera sitt förbehåll. Han sägs ha uttalat det där om nödd och tvungen som ett sätt att säga att han tvingats vara med och fatta beslutet mot sin vilja. Vad jag kan minnas handlade beslutet om att vräka en eller annan ärkebiskop med lojaliteterna på den danska sidan.

Jag vet inte om Biskop Brask är någon portalfigur att hänga upp sina beslut på. Han protesterade inte öppet, utan valde att försegla en hemlig protest om det skulle komma surt efter. Han var helt enkelt en kappvändare, men med något bättre skäl än dagens svenska politiker — han ville behålla huvudet.

Fast å andra sidan liknar det hela den totala ryggradslöshet som präglar alla de riksdagsmän som å ena sidan säger att de är emot datalagringsdirektivet, men å andra sidan tänker rösta för dess införande. Det är fullkomligt otroligt bekvämt att kunna fatta ett beslut samtidigt som man säger sig göra det under protest.

I modern tid har Brasklapp kommit att mena ett mer öppet förbehåll, men ofta är det fortfarande ett sätt att så att säga friskriva sig från ansvaret. Går det fel, så kan man alltid säga att: ”se, det var ju det jag varnade för”…

Så har då Johan rätt om att vi verkligen måste fatta ett beslut om att införa datalagringdirektivet?

En av kommentatorerna på hans blogg påpekar att det skulle vara dyrare att genomföra, än att betala de ”hundratals” miljoner i vite vi skulle kunna drabbas av om vi vägrar. Johans svar är upplysande:

Joacim, du har gått på Piratpartiets myter. Inom EU:s fördrag finns det ingen paragraf som säger att medlemsländerna kan köpa sig fria från att implementera direktiv. Den utvägen finns inte. Dessutom handlar det inte om ett bötesbelopp utan om böter och vite som löper dagligen och som ökar med tiden, dvs ett oändligt belopp.

Vill man driva politik så kan man inte driva låtsasförslag. Det är inte seriöst.

Ursäkta medan jag kräks…

Misters and Misses riksdagsmän och kvinnor, ni är valda för att föra politik. Politik är som gamla farbror Palme uttryckte det att vilja, inte som nu tycks vara modernt att vela. Skulle Sverige rätt upp och ner vägra att införa datalagringsdirektivet, så skulle det knappast gå obemärkt förbi. Vi är inte ensamma, men för varje land som lägger sig platt så minskar motståndet. För varje land som vägrar ökar följaktligen motståndet. Genom att kalla sig ”nödd  och tvungen”, så lämnar man med andra ord öppet mål.

Jag misstänker att de riksdagsledamöter som har ryggrad nog att vägra kommer upptäcka att det svenska folket gillar att människor står för sina principer.

Det finns kanske inte någon paragraf om att man kan köpa sig fri från direktiv, men att anse att man hellre betalar böter och vite, om så stort löpande och i evighet, än att införa övervakningssamhället kommer knappast att göra att vi blir uteslutna ur EU. Inte heller kommer det innebära att fransmännen/italienarna/polackerna/österrikarna skickar militärpolisen för att arrestera svenska riksdagsledamöter.

Härtill är ni med andra ord inte alls nödda, snarare skitnödiga. Inte heller är ni tvungna om ni för en gångs skull vågar stå upp utan att böja huvudet och sluta bete er som ynkryggar.

Det handlar om att ta ställning för folket, något alldeles för få svenska politiker tycks förstå innebörden i.

För någon vecka sedan påstod Beatrice Ask att det skulle kosta oss 100 miljoner i böter att inte införa datalagringsdirektivet. I radion idag var den siffran uppe i 150 miljoner… Det börjar nästan lukta tysk 20-talsinflation om det hela.

Vad Askan däremot inte sa i programmet är att införandet av samma direktiv uppskattas kosta 700 miljoner eller mer. En böter på 150 miljoner är med andra ord en rabatt på dryga halvmiljarden under det närmaste året — rena vinsten således. Dessutom är det inte alls säkert, eller ens troligt, att EU sätter en så hög böter.

Men för att vara ännu elakare mot Beatrice ordbajserier, så har eventuella böter inte alls med beslutet på Onsdag att göra. Det är nämligen så att det redan gått ett år sedan vi fälldes förra gången, vilket innebär att vi kan bli stämda igen oavsett om vi beslutar att införa datalagringsdirektivet på Onsdag. Då blir priset både de 700 mille det kostar att införa och de 150 mille Bea påstår att vi får betala i böter…

Naturligtvis handlar det inte om något annat än blå dunster och rökmoln, för 150 miljoner är inte ett skäl att stressa på och fatta ett hastigt politiskt beslut som har så långtgående konsekvenser för det svenska samhället. Bestämmer vi oss för att vi inte tänker införa datalagringsdirektivet, så har vi faktiskt råd att betala böterna, de är en piss i den berömda oceanen i jämförelse med en hel räcka andra kostnader vi betalar utan att blinka. Men frihet är kanske det enda som inte får kosta något, eller?

Faktum kvarstår. Vi skall inte fatta ett hastigt beslut i en fråga som skapat sådan debatt och där det framförts så mycken kritik, både här hemma och internationellt. EU kommer med en utvärdering, vilken lär svida rätt elakt.

Har vi väntat så här länge har vi faktiskt råd att vänta lite till. Annars blir vi som tokfan som lamt ser på hur boskapen rymmer och sedan springer för livet för att stänga spiltan när skadan redan är skedd.

Gör något konstruktivt istället och ifrågasätt datalagringsdirektivet på EU-nivå. Det är inte nödvändigt, utan en del av ett samhällsbygge som går stick i stäv med de demokratiska idealen om frihet och integritet.

Och alla ni riksdagsmän och kvinnor. Tryck för helvete på knappen för att bordlägga frågan på Onsdag!

Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

I ett fritt samhälle förväntar vi oss olika respons på brott beroende på om de är triviala eller grova. Det kan tyckas självklart om man jämför att cykla mot rött ljus med att råna en bank och skjuta förföljande polis som i Malexandermorden. Men proportioner mellan brott och straff handlar inte bara om extremer, utan skall genomsyra hela rättssystemet. Proportionerna rör inte heller bara straffsatser, utan synen på vilka medel och resurser som är rimliga att ta till för att klara upp ett brott.

För att illustrera det hela kan vi ta klassikern med fyllepinkande:

Det finns visserligen vuxna människor som hellre kniper till dess ögonvitorna börjar gulna och det kluckar i öronen, än ställer sig (eller sätter sig bakom) närmaste buske för att lätta på trycket. De flesta av oss har dock en gräns när vi faller till föga och begår brott, hellre än kissar ner oss.

Så blir man ertappad med byxorna på halv stång, så får man förutom rodnande kinder en böteslapp på sisådär 800 spänn att ta med sig hem. Så värderas brottet och vissa tycker det är störtlöjligt hårt, medan andra tycker man kunde få böta det dubbla… och visst är det mindre behagligt att promenera på kroggatorna en söndagmorgon, så de har kanske en poäng.

Oavsett vad man tycker om fyllepinkande, så är väl de flesta på det klara med att det är ett rätt trivialt brott. Det bör väl knappast ligga på någon överarbetad utredares bord, innebära telefonavlyssning, dörrknackning, studier av material från övervakningskameror eller några andra extraordinära resurser för att sätta dit missdådaren.

Att våra ögonbryn skulle försvinna upp i hårfästet om polisen trots det la ner så stora resurser på en ölpinkare handlar inte bara om resurserna som sådana, även om det naturligtvis skulle sticka i ögonen bara det. Det handlar också om graden av intrång i våran vardag beroende på brottets allvar. För när drevet drar igång så avslöjas inte bara den kissnödige, utan dessutom lyfts alla omkringvarandes liv upp till beskådan.

Allvarliga brott och trivialiteter

Vi kan acceptera att otrohetsaffärer, samtal till psykologen, eller positionsbestämmelser som visar att man slocknade på en parkbänk kommer fram om det handlar om allvarliga saker som mord, grov misshandel, våldtäkt eller rån. Vi förväntar oss däremot att vårt privatliv förblir just privat om det inte finns väldigt goda skäl att inkräkta på det. Tänker vi efter ordentligt, så nog de flesta av oss till och med benägna att acceptera en viss polisiär ineffektivitet mot att vi får behålla vårt privatliv för oss själva.

Därför har vi satt upp gränser för polisens agerande och vilken information som inte har i deras händer att göra. Gränsen för många typer av information är att det brott som utreds skall ha fängelse i straffskalan. Det är en ganska rimlig gräns så länge fängelsestraff inte är något som döms ut för skitsaker.

På tal om skitsaker. Faktum är att vissa brott som kreti och pleti ägnar sig åt faktiskt har fängelse i straffskalan. Praktexemplet är hembränning och handel med hembränd sprit, som faktiskt kan ge mycket högre straff än de flesta kanske tror, förutsatt naturligtvis att det handlar om stora mängder. Bulkbränning jämställs i straffskalan med brott som våldtäkt och vållande till annans död, vilket visar att proportionaliteten ibland är rätt skruvad i vårt avlånga land.

Ett rättssamhälle på glid

Vad vi inte behöver är att gränserna för vad som anses rimligt för polisen att företa sig luckras upp. Vare sig i hur man prioriterar skitbrott jämfört med grova brott, under vilka förutsättningar man har rätt att samla information om människor, eller vilken tredjepartsinformation man kan skaffa sig tillgång till.

Ett PM har nu läckt ut från justitiedepartementet med innebörden att det skall bli lättare för polisen att få ut uppgifter från teledatalagringen. I ett slag kommer huggtänderna fram. Johan Linander kommenterar:

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i justitieutskottet.

Andra brott som också nämns är förtal och förolämpningar, då av naturliga skäl främst på nätet.

Det är typiskt för debatten att grooming och andra sexualbrott används för att försöka döda debatten. Det är alltid lika osmakligt. Ett rött skynke som gör att principer blir oviktiga och hjärnan kan säljas ut på reapris.

Det här är som sagt en promemoria, inte ett färdigt lagförslag, men det finns inget som talar för att det färdiga förslaget kommer bli substantiellt annorlunda. I princip har man lyssnat på polismetodutredningen och på PTS, medan man däremot glatt nonchalerat operatörer och alla andra som kan tänkas ha avvikande åsikt.

Det här visar på flera saker som alla är starkt problematiska:

För det första så rubbar man balansen mellan privatpersoner och samhällsorgan. Där individens rätt till skyddat privatliv än en gång devalveras till förmån för myndigheternas ”behov”. Det är ett teknokratiskt beslut där allt handlar om tänkt effektivitet och inget om ideologisk eftertanke. Det vore intressant, om än otroligt osannolikt, att någon enda gång se en förändring i diametralt motsatt riktning…

För det andra har man gjort en ubåt, det vill säga diskuterat (nåja) frågan om teledatalagring utan att med ett ord nämna att man tänker ändra spelreglerna. En så här stor ändring i allmänna principer borde diskuterats under valrörelsen. Istället diskuteras det nu som om det vore en trivial förändring. Tvärtom har man talat i termer som att man motvilligt kommer införa teledatalagring på någon slags miniminivå, vilket man nu med besked visar var lögn och förbannad dikt.

För det tredje så lägger man upp bollen för ett antal följdförändringar där andra förslag och beslut av samma typ och kaliber kan komma upp på bordet — och där man då kommer att peka på detta förslag som någon form av prejudicerande princip. Välkommen till polisstaten liksom…

För det fjärde sätter man i princip elektronisk fotboja på hela svenska folket, sug på den du.

HAX kommenterar att det är så att man blir tokig, Emma är deprimerad över hur många som överhuvudtaget inte kommer att förstå problemet. Jag håller med dem båda två, det är så att man blir tokig och det är svårt att förstå och lika svårt att förklara på ett sätt som folk kan relatera till.

Det vi däremot inte skall göra är att prata fildelning, för det är att plocka ut ett enda russin ur kakan och försöka förklara hela kaka medan man pekar på detta enda russin. Anna Troberg gör en bra ansats i Aftonbladet, när hon pekar på den havererade proportionaliteten och dess konsekvenser.

Det här kommer drabba gömda flyktingar, det kommer påverka samhällsdebatten, det kommer påverka kommunikationsmönstren, kort och gott kommer det påverka hela samhällsklimatet, samhällets öppenhet och vår paranoja gentemot våra styrande och våra myndigheter. Istället för att skapa en smältdegel som omfamnar den nya kommunikationen, ekonomin och logiken, där innovationer, debatt och framtidstro smattrar fram som nyårsfyrverkerier, så gör regeringen allt för att lägga en stor våt filt över nationen.

Vi skall övervakas till trygghet, friheten kommer i andra hand och är enbart ekonomisk.

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel.

Uppdatering: Det finns som tur är en och annan alliansmedlem som inte sålt ut hjärnan på ebay. Tack Maria.

Alla partierna i sjuklövern, oavsett vad de säger sig tycka om datalagringsdirektivet, är eniga om en sak — att det måste införas. För om vi inte inför det innan nästa vår, kommer vi få ”dryga böter” från EU. De ”dryga böterna” är närmare bestämt 27 miljoner kronor, tre kronor per svensk.

27 miljoner är i runda tal ett par tusendels procent av de beryktade 1200 miljarder som fick Martin Borgs att göra sin berömda/ökända film med samma namn om hur våra skattepengar används. Det är ganska tydligt att det inte är en prioriterad fråga att stoppa datalagringsdirektivet, för då skulle man skratta åt en sådan skitsumma.

Än mer spännande blir siffran i förhållande till vad datalagringsdirektivet kommer att kosta att införa, vilket i runda tal lägger till en halv nolla i slutet av bötessumman. Den kostnaden kommer du och jag att få bära. Den kommer läggas på mobil- och bredbandsräkningarna.

Så vad får vi för pengarna? Femton spänn per skaft, plus tre per år därefter?

Som trafikdata används idag, så får vi ett system som sparar och ger möjlighet att analysera elektroniska spår. Att poliser gillar sådana möjligheter är väl närmast självskrivet, fattas bara annat. Men vi är nu inte alla poliser, så allt handlar inte om vilka spår vi kan säkra och analysera, utan även om vad dessa spår kostar oss.

Låt oss konstatera att samma data som polisen använder för att försöka reda ut brott, kan användas på långt mindre sympatiska sätt. Samma data kan användas för att analyser religiös tillhörighet, politisk tillhörighet, sexuell läggning, vänskapskretsar, ekonomiska problem, psykosociala problem, etcetera. Varje gång jag bär med mig telefonen kan man positionsbestämma var jag befunnit mig, varje gång jag använt den kan man se vem jag ringt och söka mönster som berättar vad som pågår i mitt liv.

Kostnaden är med andra ord att staten för att polisen skall få tillgång till elektroniska spår begär att oskyldiga människors förhållanden skall lagras för potentiell kartläggning. Det har hittills inte funnits någon fungerande motkontroll värd namnet som garanterat att sådan data bara lämnas ut när det finns acceptabla skäl. Inte heller kan vi förvänta oss att respekten för vår integritet kommer ställa några ordentliga krav på att situationen förbättras. Systemen är katastrofer i vardande, som spänner från rätt säkra till rena sållen.

Så…. Jag betalar ärligen hellre tre spänn för att slippa få alla mina samtal och all min digitala kommunikation kartlagd, än att betala femton för nöjet att se mitt liv hamna i någon databas. Jag menar allvarligt, jag skulle skratta medan jag betalade den räkningen.

Det finns en viss humor i att frågan dyker upp så här nära valet, som om det vore en nyhet och som om vi inte skrikit oss hesa om frågan i månader. Men kudos ändå till DN som tar bladet från munnen, kanske integritetsfrågorna läcker in i valrörelsen trots allt…

Man kan ju alltid hoppas.

Igår berättade jag här på Livbåten vad som länge hindrade mig som 44-åring att förstå att det fria, demokratiska samhället hotas av dagens politik kring datatrafik. Idag tänker jag berätta vilka ytterligare tankesteg som var nödvändiga för att jag som långvarigt partitrogen socialdemokrat skulle ta steget att bli pirat. Med förhoppningen att mina erfarenheter kan hjälpa mina nya partikamrater att övertyga fler sådana som mig!

Inte vilken fråga som helst: För det första har alla som varit aktiva i ett politiskt parti tusentals gånger förklarat för vänner och bekanta, att nej, jag håller inte med mitt parti i alla frågor. Ingen kan hålla med något parti i alla detaljer kring betygssystem, exakta ersättningsnivåer och kvotering av föräldraförsäkring. Vad det i stället gäller, brukar man säga, är att hålla med om den grundläggande ideologin, politikens huvuddrag. När man tänker på detta sätt och frågor om IPRED och FRA-lag dyker upp sorterar man nästan automatiskt in dem i samma fack som alla andra konkreta sakpolitiska frågor: sådana där man kan vara oense med partiledningen utan att det förändrar något i grunden.

Ett avgörande steg för mig var därför att jag insåg att dessa frågor inte var vanliga ”sakfrågor”, utan frågor av samma sort som yttrandefrihet, valhemlighet och lika rösträtt. Frågor som rör själva grunden för demokratin. Första delen av den insikten kom med den aháupplevelse jag skildrade i gårdagens postning: att FRA-lag och IPRED för dagens unga betyder samma sak som det i min ungdom betytt om det satt mikrofoner under caféborden och vimlade av kontrollanter som snokar genom våra skolväskor på jakt efter inspelade kassettband. För en som ägnat mycket tid åt att i kamp med olika kommunistiska grupper försöka övertyga om att demokratiska fri- och rättigheter måste ligga stabilt i botten innan vi kan skapa jämlikhet och rättvisa var det sedan rätt lätt att inse att det här inte var en sakfråga vilken som helst.

Och hur stora är egentligen skillnaderna mellan Fredrik och Mona? När jag hade kommit dit i min resa mot att bli pirat hamnade jag i kraftig samvetsnöd. Min grundläggande ideologiska övertygelse sade mig att det bara fanns ett parti jag kunde rösta på. Men genom att rösta på det partiet riskerade jag ju att landet skulle få fyra år till av borgerlig regering! (Vi som varit politiskt aktiva har nämligen varit rätt väl medvetna om ofullkomligheterna i den egna politiken och många egna företrädares kompetens. Till stor del har engagemanget istället drivits av en övertygelse om hur mycket av det som fortfarande är bra i landet som skulle förstöras av motståndarnas politik.)

Och här har faktiskt Fredrik och Mona serverat piratpartiet lösningen på guldfat. Lite karikerat har både Mona och Fredrik samtidigt försökt upprepa Tony Blairs och Bill Clintons framgångsrika trianguleringsstrategi, där man tar över motståndarens huvudbudskap och i de flesta frågor lägger sig så nära denne att ingen märker någon större skillnad. Vilket gör att många övertygade på bägge sidor om blockgränsen tycker att de två blocken idag är förvillande lika varandra.

Ett recept för att övertyga? Eftersom den som varit aktiv länge i ett parti investerat mycket känslomässigt i sin partitillhörighet är det ett stort steg att byta. Det tog mig därför lång tid att göra en så till synes enkel intellektuell operation som att lägga min min oro för allt hemskt som skulle drabba landet om fel block vann invid min klart artikulerade uppfattning att skillnaderna mellan blocken idag är små, och dra den uppenbara slutsatsen.  När jag pratat med vänner som inte varit organiserade, men sympatiserat med vänsterblocket, har det däremot gått snabbare.  Jag inte behövt prata mer än två minuter förrän flera samtalspartners sagt: ”Tusan Henrik, det har jag inte tänkt på! Det har du ju rätt i!”

Vad använde jag de två minuterna till?

Jo, först beskrev jag insikten att summan av IPRED + datalagringsdirektiv + FRA-lag för dagens unga innebär samma sak som det betytt i min ungdom om det suttit mikrofoner under alla cafébord, alla brev kunnat ångas och alla telefonsamtal avlyssnas. Sedan berättade jag att piratpartiet bara bryr sig om integritets och informationsfrågor, och säljer sina röster till det block som bjuder bäst om dessa. Och slutade med att konstatera att det tvingar mig att fundera över om skillnaderna mellan Fredrik och Mona efter de senaste årens trianguleringar verkligen var så stora att… Ja, jag behövde inte ens avsluta meningen.

Vad jag kan se borde denna tankefigur fungera lika bra på den högra som vänstra planhalvan. Så stjäl den gärna av mig, prova den, använd den, förbättra den , och berätta gärna om de förbättringar som funkar!

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

• Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
• Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”

2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!

Våld, utnyttjande och sexuella övergrepp tillhör de mest upprörande fenomenen man kan tänka sig. Till och med när vi skildrar ett bestialiskt krig eller folkmord med 10000-tals dödsoffer eller mer, så sticker sådana handlingar ut som alldeles särskilt hemska. Som i Rwanda, i Bosnien eller under andra världskriget.

Det har med integritet att göra tror jag. När vi tänker i termer av värre än döden, så beror det på att det finns kränkningar som går så på djupet i oss att vi tror oss hellre vilja dö än behöva uppleva dem. Förmodligen är livsdriften så stark i de flesta av oss att vi i en konkret situation skulle välja livet nästan oavsett vad. Tydligt är dock att det i vår kultur, i våra sinnen och i våra erfarenheter finns kränkningar av vår person som vi ser som värre än döden.

I vår kultur finns det gott om skildringar av personer som väljer döden före något annat värre. Man går i döden för sin övertygelse, sin familj eller sin heder. Sin integritet.

Dessa djupa integritetskränkningar blir naturligtvis ännu allvarligare när de drabbar de oskyddade och i någon mening oskyldiga. Detta är förmodligen en viktig orsak till att sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi näst intill intar en särställning för oss vad gäller otänkbara och tabubelagda beteenden. Och det med rätta.

Det är en av civilisationens grundpelare att skydda och ta vård om det uppväxande släktet. Mänskligheten intar en särställning i djurriket vad gäller behovet att ta hand om, skydda och träna avkomman innan den är flygfärdig – både med avseende på den tid och de resurser vi lägger ner. Vår kultur och våra teknologiska framgångar har dessutom fördjupat och förlängt detta behov av att ta hand om och fostra än mer. Att skydda barnen är på sätt och vis det vi skapat hela vår civilisation för. Stängsel, hus, kök, skolor, hamburgerrestauranger – allt för att vi tänker på barnen.

En debatt som handlar om ifall vi ska skydda våra barn mot övergrepp är alltså meningslös. Det finns ingen som säger att det inte är viktigt, att det inte är prioriterat, att det kan vi strunta i.

När initiativet Smile29 i EU-parlamentet säger:

STOP SEXUAL HARASSMENT
STOP PAEDOPHILIA
STOP CHILD PORNOGRAPHY

så undrar jag vem de går i polemik med. Vem är de som inte vill stoppa sexuella trakasserier, pedofili (om vi menar utövande pedofiler) och barnpornografi. De enda som rimligtvis står i opposition till detta budskap är den lilla, lilla minoritet av mänskligheten som utgör förövarna. Och förmodligen knappt de ens en gång, eftersom många av dem lider av svåra samvetskval över sin läggning.

Frågan handlar alltså endast om vad som är lämpliga strategier för att stoppa sexuellt utnyttjande av barn som till exempel barnpornografi.

När vi funderar över lämpliga strategier för att på samhällsnivån åtgärda någonting är det tre saker som borde stå i fokus:

1. Hur kostsamma strategierna är (jämfört med alternativa åtgärder).
2. Hur de påverkar andra viktiga värden som vi vill bevara.
3. Hur effektiva de är (jämfört med alternativa åtgärder).

Det finns mycket att säga om ECPAT och andra organisationer som arbetar mot barnpornografi – om deras metoder, om deras prioriteringar, om deras förståelse för effekterna av de strategier de föreslår. Men nu tänkte jag koncentrera mig på ett enda förslag: Smile29:s skriftliga förklaring om att utvidga datalagringsdirektivet så myndigheterna ska ha rätt lagra alla de söksträngar vi skriver in i Google och andra sökmotorer. (För enkelhetens skull använder jag Google som exempel i resonemanget nedan.)

För det första ifrågasätter jag de orimliga kostnaderna för denna metod. Jag vet inte vad det skulle kosta att bygga den IT-infrastruktur som skulle behövas för att lagra all denna data i två år som är en tidsrymd jag hört nämnas. Men jag vet att det skulle kosta mycket pengar. Jag erkänner att det med tanke på hur viktig kampen mot barnpornografin är inte är orimligt att lägga en massa pengar, men det förutsätter att vi får ut något vettigt av det.

För det andra ifrågasätter jag rimligheten i de bieffekter ett sådant förfarande skulle ha. Hundratals miljoner europeiska internetanvändare skulle tvingas lämna ifrån sig information om sina innersta tankar, sina privataste behov till myndigheterna. Fundera en stund på vad ni använder Google till och hur privat det är. Googlar ni efter information om egna eller andras sjukdomar? Googlar ni efter sexhjälpmedel eller porr? Googlar ni för att fördjupa er i politiska frågor ni är intresserade av? Vilken bild skulle någon få som följde just Din google-dag söksträng för söksträng?

För det tredje ifrågasätter jag som många före mig effektiviteten i det föreslagna lagrandet av söksträngar. Med Johannes Forsbergs ord på ledarplats i Expressen: ”De som är så dumma att de försöker googla sig fram till sin barnporr finns förmodligen knappt.” Nu vet jag att en bild säger mer än tusen ord. Därför visar jag lite bilder nedan på vad som händer när man googlar efter barnporr. Innan ni tittar på dem vill jag att ni ska minnas att det vi talar om är barnporr. Vi talar inte om nakna avbildningar av barn för andra syften än pornografiska. Bland sökresultaten förekommer förvisso en hel del bilder på nakna barn tecknade eller fotografiska, men de är i regel antingen publicerade som debattinlägg i frågan om barnpornografi eller så har de konstnärliga syften.

Bildsök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)

Bildsök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)

Bildsök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och nude (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och porn (klicka på bilden så kommer du till Google)

Videosök sökord – children och sex (klicka på bilden så kommer du till Google)