Beatrice Ask kommer med ett nytt utspel, den här gången om att föräldrar skall vara skadeståndsskyldiga i sina barns ställe. Begår barnet brott och skada uppstår, skall föräldrarna kunna krävas på belopp upp till 8000 kronor, oavsett om föräldrarna visat vårdslöshet eller inte:

– Du kan inte som mamma säga ”jag hade ingen aning”, utan man förutsätter att föräldrar har lite mer koll på sina barn, säger Ask (M) till Sveriges Radios Ekoredaktion.

Enligt dagens lagstiftning måste det bevisas i rätten att en förälder har varit vårdslös, och inte förhindrat barnet från att ha begått ett brott, för att skadestånd ska kunna utkrävas.

Enligt dagens lagstiftning kan alltså föräldrarna krävas på ersättning om man kan visa på vårdslöshet. Det kallas för culpa-principen, där det latinska culpa står för skuld i form av oaktsamhet eller vårdslöshet.

Jag har svårt att se att det skulle vara principiellt bättre att kräva föräldrar som inte gjort sig skyldiga till oaktsamhet eller vårdslöshet. Det är för mig en märklig rättsordning. Om det är så vi vill ha det, så borde vi rent logiskt inte sätta någon övre gräns på 8000 kronor – är föräldrarna skyldiga till barnets överträdelser så borde de väl rimligen ställas till fullt ansvar, eller?

Inte helt förvånande så hakar halva bloggvärlden på och klappar händerna. Jag säger inte helt förvånande, eftersom folk överlag har dåligt begrepp om juridiska principer eller varför de finns där.

Själv är jag måttligt imponerad och funderar snarare på varför culpa-principen inte tillämpas i mycket större utsträckning än idag? Redan som det är torde det vara möjligt att kräva de föräldrar som faktiskt visat bristande ansvar på skadestånd.

Det hela får så många intressanta konsekvenser som jag undrar över om Ask, och många andra med henne, egentligen gjort sig medveten om?  Istället målar hon svart på vitt, vilket säkert tilltalar många. På ytan ser ju principen självklar ut, det är det klassiska ”sunda förnuftet” som långt ifrån alltid är vare sig sunt eller förnuftigt.

Nej, för mig är principerna klara: skall man dömas till skuld i någon form, direkt eller indirekt, så skall man antingen ha haft ett uppsåt eller varit vårdslös. Vi skall inte ha kollektiv bestraffning i det här landet. Inte heller smakar det kaka med bestraffning mot den som gjort allt den kan för att få saker rätt, men ändå misslyckats. Det är inte fråga om ”snällism”, det är en fråga om rimliga rättsprinciper. Det blir absurt om människor börjar straffas för saker de inte haft någon kontroll över. Den som tror att man kan ha kontroll hela tiden även med fullt engagemang har antingen glömt sina tonår, eller också propagerar de för att vi skall låsa in våra barn och ungdomar.

Skiter man som förälder i vad barnen pysslar med, saknar gränser, inte hör sig för, inte följer upp konstigheter, rycker på axlarna när det kommer varningar etcetera – då har jag inget problem med skadeståndet. Det är däremot mindre roligt första gången det drabbar en förälder som gör allt de kan, ropar på hjälp och whatnot, men som ändå halkar i uppförsbacken av åldersrevolter, ADHD, grupptryck och inte sällan loja myndigheter.

Svart-vitt är kanske tydligt, men det betyder inte självklart att svart-vitt är bra.