På Sugbloggen och i DN läser jag att man numera kan bli åtalad för upphovsrättsintrång för att man gör en viss sorts kullerbyttor.

Det är klart att man i en moralisk mening kan vara upphovsmannen till en synnerligen avancerad kroppsrörelse. Konståkningens Salkow och Biellmann-piruetter, höjdhoppets Fosbury flop, Jan Boklövs V-stil visar att upphovsrätt i moralisk mening kan följa på innovationer i rörelsernas och idrottens värld. Det är självklart för oss att ge attribution till dessa mästare.

Men en idrottsvärld där ett uppfunnet trick belades med ensamrätt och där man via rättssalar kunde låsa in sin innovation och vidmakthålla ett sportsligt övertag med rättsstatens hjälp tror jag det flesta av oss skulle ha svårt att förlika sig med.

Linus tre år i filmen nedan dribblar: copyleft, copyright och så är pappa upplurad på läktaren!

Men vem uppfann överstegsfinten? Tänk om Linus,  liksom Ronaldo den äldre och den yngre och ett otroligt stort antal fotbollspelare inte skulle få använda överstegsfinter för att fintens upphovsman, vem detta nu kan tänkas vara, visade sig ha skyddat den i tidernas begynnelse.

Immaterialrätt är svårt. Vi har ingen självklar moralisk eller ideologisk kompass som är gemensam för alla de olika arenor där man kan tänka sig att någon är upphovsman till något. Patenterade uppfinningar eller patenterade finter, mina talade eller sjungna ord; uppfattningen om vilket skydd vi behöver ge upphovsmannen är inte den samma i dessa situationer. Vi gör dessutom olika bedömningar sinsemellan vi människor, medborgare och upphovsmän.

Därför behövs ett samtal om hur upphovsrätten kan reformeras. Ett samtal där ingen av sidorna sätter sig på höga moraliska hästar och anser sig ha Mose stentavlor i sin hand.

Subsidiaritetsprincipen är den princip som säger att ett beslut bör fattas på så låg nivå som överhuvudtaget är ändamålsenligt. Frångår man principen ökar avståndet mellan den som omfattas och den som fattar beslutet. ACTA tycks bli en stilstudie som illustrerar problemet. Genom hemliga förhandlingar på en nationsöverskridande och till och med federationsöverskridande nivå, riskerar våra politiker i Sverige och EU att skapa självförvållad maktlöshet.

Våra inblandade politiker Johan Linander (C), Karin Pilsäter (FP), Björn Hamilton (M), Jan Andersson (C) och Mikael Oscarsson (KD), säger sig verka för öppenhet och för att avtalet skall rymmas inom existerande lagstiftning. Men antingen har de blivit dragna vid näsan, eller också tänjer de på sanningen, för dokument som läckt ut visar att avtalet som det ser ut i dagsläget inte alls ryms inom vår lagstiftning. De har också sagt att ACTA inte skall påverka internet, medan det i verkligheten tycks påverka nätet i allra högsta grad.

Jag är väldigt besviken på några av de politiska figurer som säger sig ha vårat bästa för ögonen. Flera har gjort något av ett ideologiskt lappkast mellan de personas de framställde innan valet 2006 och de åsikter och beslut som nu förfäktas. Om någon av dem läser det här, skulle jag gärna vilja att han eller hon ser sig i spegeln och tar sig en rejäl funderare på hur pre-regerings-personligheten och den nuvarande politrukstilen går ihop? Är det vad de vill ha i sitt eftermäle? Lyft för helsike blicken, betänk att regeringsposten kan vara över så snart som om ett år, och fundera på de större ideologiska frågorna.

Michael Geist, analytiker som kritiserar ACTA

I praktiken tycks ACTA riskera att bli en internationell version av DMCA, en amerikansk lag som kanske mer än någon annan ligger bakom DRM, advokathordernas jakt på studenter och ensamstående mödrar och andra dumheter. Det riskerar att helt urholka ”fair use” som princip. Det riskerar att lägga all makt i händerna på en industri som inte tycks vilja utvecklas. Det riskerar att tvinga våra internetleverantörer att bevaka och filtrera vad vi gör, och att göra striden om telekompaketet till ett spel för gallerierna då franska HADOPI i realiteten befordras till internationell standard. Utöver att det rubbar balansen mellan copyrightskydd och användarrättigheter, och att det riskerar göra rättssäkerheten mycket sämre, bygger det helt på en syn på internet som ett kabelTV-nät. Det är top-down, säljare och köpare, polis och tjuv — en absurt inskränkt syn på vad internet är och kan leda till.

Vi riskerar med andra ord att få ett internationellt avtal som överträffar våra egna lagar och som sätter många av grundprinciperna för internet på undantag.

Faran med detta är att beslutet fattas på för hög nivå. Det innebär att i det ögonblick vi inser att det i praktiken inte fungerar, så är de faktiska möjligheterna att göra något åt saken mycket nära obefintliga. Vi kommer sitta fast i ett internationellt avtal som gör att vi måste tillämpa principer som går rakt på tvärs med utvecklingen.

Snacka om självförvållad maktlöshet!