Det är inte The Pirate Bay som är problemet… stupid

Sju stycken filmskapare som behöver en klapp på huvudet av en clue-stick uttalar sig i SVD Opinion om The Pirate Bay och det olagliga i att ge dem uppkoppling.

Läs deras ångest här.

Lustigt nog så tycks kulturskaparna ha överlevt de senaste tio åren, trots att innehållet i debattartikeln är samma visa som körts i mer än tio år nu. Det är så rosenrasande tragikomiskt att man knappt vet var man skall börja. Det är så feltänkt, så feltänkt och så gnälligt att jag får bita mig i läppen för att inte garva när jag skriver.

Men för att börja i någon ände, så kan vi ta svenskheten som ett första steg. Även om varenda maskin som har med The Pirate Bay att göra här i Sverige togs i beslag, skulle tjänsten knappt ens hicka. Det kan vi tacka alla attacker på The Pirate Bay för.

För att fortsätta på TPB-spåret, så är ”spärrandet” av TPB något av det mest skrattretande man kan tänka sig. Jag själv till exempel surfar med Googles DNS i kombination med OpenDNS. Orsaken är helt enkelt att de alltid fungerar, att de är snabba och att de fungerar oavsett om jag sitter hemma, på ett fik, surfar över telefonen, på jobbet eller på något hotspot. Jag behöver inte oroa mig för DNS-poisoning, inte heller för korkade ”spärrar” av olika slag, utan kan helt och hållet ta ansvar för mitt eget surfande som den vuxna människa jag är. Fler och fler gör som mig och det är inte ens svårt, utan något som de flesta kan göra med trettio sekunders instruktion.

Hur man än ser på saken, påminner försöken att stänga TPB om ett bekant spel.

Vad gäller reklamintäkterna, så är de fantasisiffror som dragits fram lite som att kolla vad Heineken betalade för att få göra Skyfallreklam och sedan extrapolera all reklam som spinner på spelfilm utifrån det. Vem vill betala för reklam på en sajt som TPB? Inte är det några stora aktörer, utan det är rätt ”obskyra” prylar det görs reklam för, vilket även lär påverka hur mycket pengar man faktiskt får in. Mitt tips är att skiten fortfarande inte går i vinst mer än marginellt. Det är inte helt gratis att köra lösningar som liknar rena molnlösningarna för att inte Antipiratbyrån skall kunna stänga ner sajten genom att hitta ”rätt” maskin att slå av och beslagta.

Låt mig också komma med lite grundläggande konsumentkunskap. Vi kan konstatera att nedladdning av musik är ett i princip obefintligt problem idag, trots att det var där karusellen startade en gång i tiden. Skälet är så simpelt att i valet mellan att betala en hundring i månaden för simpla och lättillgängliga tjänster som Spotify eller Wimp och lyssna till öronen trillar av, eller att sitta på obskyra nedladdningssajter och jaga gratislåtar, så vinner tjänsterna varje gång. Det är med andra ord så att det inte bara är pengar det här handlar om, utan lika mycket utbud och tillgänglighet. Sen kan man tycka att det är en skam hur lite av det som kommer in i kassan som går vidare till artisterna, gissa vilka som är orsaken till det…

Ni kära filmskapare som gråter på SVD befinner er dels i la-la-land rent tekniskt om omständighetsmässigt. Dels vill ni nog inte riktigt se att som man sår får man skörda. Länge har det efterlysts tjänster som låter mig som konsument ta del av era filmer (vilka de nu är, för jag känner inte igen någon av er). Vad har vi fått?

Vi har fått Voddler, Netflix, Viaplay och några till. Gemensamt för dem alla är att betalfilmer kostar mer än att gå till månglaren på hörnet och hyra rullen. Utbudet är väl minst sagt sisådär, ungefär som valfri mack någonstans i obygden. Kvaliteten är överlag rätt usel. Dessutom kommer och försvinner filmer lite som de vill och är ibland gratis och ibland dyra beroende på de olika ”lanseringsfönster” de för tillfället råkar befinna sig i. Hade vi varit amerikaner hade vi kunnat hyra film via iTunes, vilket skulle kosta ordentligt även det.

Lik förbaskat har jag lagt pengar på flera av dessa tjänster när jag tyckt det varit praktiskt, men ibland blir jag bara för förbannad över hur uselt det funkar. Det är helt enkelt rent ut sagt en förolämpning att jag gratis och lika enkelt/enklare kan ladda ner samma film med bättre kvalitet från valfri torrentsajt. Att jag ändå lägger pengar på sådana tjänster är för att jag VILL betala för mig, så varför får ni mig att känna mig som en lurad idiot varje gång jag plockar fram kreditkortet?

Så tillbaka till rubriken, det är inte The Pirate Bay som är problemet. Skulle inte The Pirate Bay funnits, skulle någon annan tagit dess plats. Det fanns helt enkelt ett behov som inte fylldes genom de tjänster som tillhandahölls. Vi vill inte hyra repiga plastbitar som prånglas ut genom ett korrupt distributionsnät, inte heller vill vi betala hutlösa överpriser för att få nästan ingenting alls. Det vi vill ha är digitala tjänster som är on-demand, med rimliga priser, användarvänliga och med ett bra utbud. Hindret för sådana tjänster ligger inte hos TPB, utan hos aktörer som Warner, Sony, Universal eller för den delen vårt ”eget” SF. De ser nätet som mer av ett problem än en möjlighet och när de ändå försöker gör de fel oftare än de gör rätt.

Så kära debattörer, torka tårarna och gå till era förlag, distributörer, studios och organisationer och kräv att problemen bakom oförmågan att skapa vettiga tjänster till vettiga priser löses NU. Kräv att de sopar framför egen dörr och inte lägger skulden på en tjänst vars enda existensberättigande är deras oförmåga att göra rätt saker tillgängliga till rätt priser vi rätt tidpunkt.

Då blir ni en del av lösningen istället för en del av problemet.

Nobody expects the spanish inquisition

Inkvisitionen i 15- och 16-hundratalets Europa drevs inte bara av religiös glöd, bortom bekännelsen fanns som så ofta gemen makthunger och ekonomisk vinning. Tyvärr har vi inte lärt oss mycket sedan dess, tycks det, för samma egennyttiga drivkrafter får skipa ”rättvisa” nu och vi står mest handfallna och ser på.

Inkvisitionen fick oftast det erkännande de behövde för att bränna kättarna på bål. Inte sällan innebar det att de fick binda den anklagade till pålen inte så mycket för att personen skulle hindras fly lågorna, utan för att hålla upprätt en medvetslös eller till och med död kropp. Man brände till och med liken, eftersom bålet var en nödvändighet för nästa steg. Det lilla obehagliga faktum att inkvisitionen fick rätt till den avrättades tillgångar.

De inblandade tyckte sig nog göra ett guds hantverk och såg knappast några problem med situationen. För däri ligger problemet: egenintresse kommer för alltid förblinda en person för vad som är rätt och vad som är rätt för dem själva. Ju längre det tillåts pågå, desto mäktigare blir de krafter som vill se det fortsätta och desto svårare blir det att stoppa.

Det här tycks vi ha glömt.

Vi bränner inte folk på bål numera, inte heller lägger vi dem i sträckbänken eller sätter på dem den spanska stöveln för att ”klarlägga sanningen”. Men vi tillåter privata intressen agera myndighet eller leda myndigheters arbete, vilket innebär att det som hittas är vad de privata intressena vill hitta och att normala principer för bevisinsamling kommer i kläm. Det är ett slags korporatism som innebär ”rättvisa” för den som kan betala för den.

I Storbrittanien hittar vi ett aktuellt exempel i organisationen FACT, Federation Against Copyright Theft, i själva verket mer eller mindre den brittiska utlöparen av MPAA. På många sätt påminner FACTs sätt att arbeta om Svenska Antipiratbyrån, både i mål och metodik.

En av egenheterna med FACT är att de direkt finansierar/har partnerskap med polisiära enheter som The Bedfordshire Trading Standards Financial Investigations Unit (BTSFIU). De kom till när The Bedfordshire Trading Standards Service fick påhälsning av FACT och en finansiering/ett samarbete inleddes. Storbrittanien har en lite annan tradition än Sverige och sådant kan ske öppet. BTSFIU skall på pappret utreda och frysa tillgångar för kriminell verksamhet, men till och med i deras egna papper står att de prioriterar upphovsrättsfrågor framför annan kriminalitet. I realiteten har FACT köpt sig en polisstyrka.

På senare tid har FACT mest gjort sig kända för att ha tvingat bort Tv-links.co.uk och surfthechannel.com (STC), rena länksajter där medlemmar la upp länkar till TV-avsnitt, filmer och dylikt. Det mesta var fullt legitima länkar ungefär som att länka till ett YT-klipp eller till något på SVT-play, men en del (några tusental av ett par miljoner) var naturligtvis länkar till prylar som lagts upp online någonstans utan rättighetsinnehavarnas vetskap eller goda minne. Det tillhör spelets regler när man har medlemsdrivna sajter, du hittar samma sak på valfri videosajt, sökmotor, forum eller länksamling.

På TV-links kunde man till och med hitta denna text längst ner på sidorna:

TV Links is not responsible for any content linked to or referred to from these pages. TV Links does not host any content on our Servers. All video links point to content hosted on third party websites. Users who upload to these websites agree not to upload illegal content when creating their user accounts. TV Links does not accept responsibility for content hosted on third party websites.

Trots detta arresterades centralfigurerna för TV-links den artonde oktober 2007 av polis i samarbete med FACT. De släpptes senare ”i väntan på ytterligare utredning”, men då fanns inte längre några formella anklagelser mot dem. FACT uppnådde dock sitt mål och sajten är borta. Damoklessvärdet hänger vad jag förstår fortfarande över deras huvud.

Så i Augusti 2009 var det dags igen, den här gången stormade polisen in i paret Anton och Kelly Vickermans hem:

On August 18, 2008, Northumbria police raided the Vickermans’ home. Vickerman says that FACT agents participated in the raid and that they were ”clearly directing the police.” A FACT spokesman declined to comment to us on this allegation, but court documents do indicate that FACT was heavily involved in planning the raid. FACT, for instance, hired the forensic investigator used in the case.

Det som hände är något man kan kalla piggybacking på polisen, det vill säga när polisens verkliga roll är att vara de legala dörröppnarna, men den privata intressenten är den som i själva verket gör/styr räden. Paret samarbetade trots detta med polisen och lät såväl polisen som FACTs representanter undersöka datorerna utan protester. De släpptes rätt snart mot borgen.

I början av september så fick de sedan besök av……. BTSFIU som lät meddela att alla deras tillgångar frysts och att de nu bara hade rätt till £ 125 per person och vecka för att täcka löpande kostnader. Ni kommer ihåg BTSFIU, polisorganisationen som i princip är FACT i föklädnad? De såg effektivt till att paret var tvungna att låna pengar för att kunna skaffa sig en advokat.

Frysningen höll bara i en månad innan parets advokat lyckades få den hävd. Det visade sig att BTS alls inte fick agera utanför Bedforshire County, så de hade agerat direkt olagligt när de överträdde sina befogenheter.

Saker började se ljusare ut för paret efter det att fallet lades ner i brist på bevis. The Crown Prosecution Service skrev om fallet:

I understand that the investigation into the suspects was prompted by FACT and in effect this is an enquiry that has been undertaken almost entirely by FACT although with the assistance of the Northumbria Police, I understand from [Northumbria Detective Constable] Watkin that there have been no other successful prosecutions that he is aware of where we could point to this type of website being classified as amounting to ”making available… by electronic transmission,” the legal standard needed to find Vickerman guilty of copyright infringement. At present it appears uncertain if in fact what the suspect has done does infringe this particular legislation. Certainly on the evidence thus far provided it is impossible for me to determine if this is the case and therefore I cannot advise any prosecution on the evidence presented.

De ifrågasatte också varför man gett sig på Vickerman, snarare än de sajter där de olagliga filmerna/tv-avsnitten etcetera fanns? Och därmed borde sagan varit all, utom möjligen för att FACT borde fått en rejäl smäll på fingrarna.

De borde fått en smäll på fingrarna, eftersom de (genom MPAA) pressat legitima samarbetspartners som A&E och Discovery att säga upp överenskommelser med STC, de borde fått det för att de agerat privatdetektiver, försökt sig på entrapment, skaffat sig information om paret Vickerman på otillbörligt sätt och till och med haft med sig ett USB minne till razzian i tron att servrarna stod i parets hem och i syfte att byta ut hemsidan mot ett FACT-meddelande om pågående undersökning, utan någon som helst lagprövning…

Istället lyckades FACT se till att CPS brev inte delgavs Vickerman och bestämde sig för att om inte allmän åklagare tänkte väcka talan, så fick de göra det på Eget bevåg.

Eget bevåg!

Det här är något så udda som möjligheten i Storbrittanien för en privat intressent att väcka åtal i kriminalfall, förutsatt att man är beredd att själv stå för fiolerna.

FACT företräder precis som så många andra sådana här organisationer penningstarka intressen, hollywood, så de hade inte några problem att betala notan och var villiga att gå vidare oavsett vad. De skaffade sig en egen åklagare, precis som de tidigare kört eget race med såväl förundersökning, razzia, frysning av tillgångar och så vidare.

Scopelight, Anton Vickermans företag, begärde att få tillbaka datorer och utrustning, men FACT vägrade. Saken gick till domstol och de konstaterade att FACT agerat utanför lagen och att utrustningen skulle återbördats i samma ögonblick som allmän åklagare beslutat att fallet inte skulle gå till åtal. FACT lämnade inte tillbaka utrustningen, istället överklagade de beslutet att utrustningen skulle lämnas tillbaka och fick hör och häpna rätt.

Fallet gick vidare till privat ”rättsskipning”, hela konceptet är som termen ”friendly fire” — it just isn’t.

De lyckades få en domare som antingen på grund av dumhet, okunskap eller andra skäl redan från början var fientlig mot Vickerman och valde att bortse från gapande hål av galaktiska proportioner i bevis och dokumentation, såväl som rena felaktigheter och uppenbara lögner. I praktiken blev domaren ytterligare en åklagare, vilket är något man brukar förknippa med skenrättegångar. Vi har vant oss vid att sådana här fall drivs av vanliga åklagare, men med organisationer som IFPI, APB, MPAA, RIAA, FACT med flera lite ljusskyggt i bakgrunden. De kommer ofta med ”bevisen”, de har gjort mycket av ”förundersökningarna”, men i det här fallet kom de till och med ut i ljuset. Medan det hela pågick ägnade sig Aiplex åt att lägga till någon miljon länkar av tvivelaktigt slag, vilket till slut tvingade Vickerman att stänga sajten. Han kunde helt enkelt inte hålla den öppen och försvara sig samtidigt. Bevis för allt det här skulle varit lätt att plocka fram om domaren varit intresserad, men det var han absolut inte.

I slutänden dömdes Anton Vickerman till fyra års fängelse för ”konspiration att bedra filmindustrin genom att underlätta upphovsrättsintrång”, inte längre ett direkt upphovsrättsbrott utan nu snarare någon form av svindel. Domaren gav juryn felaktiga instruktioner, såg till att de bortsåg från centrala delar av fallet och kläckte till och med ur sig att om han tolkade lagen fel så skulle högre instans rätta till det…

FACT jublade naturligtvis och de vanliga pressreleaserna gick ut till journalister som inte sällan copy-pastade pressreleaserna med minimala förändringar. Nu kunde de peka på Vickerman och säga att han blivit dömd av en Jury och därmed bevisat var en otäck kriminell och att hans dom skulle skicka ett kraftfullt meddelande till alla andra ”kriminella”. Det gick så långt att Vickerman själv kände sig nödgad att försvara sig mot förtalet och skrev en inlaga på STC, vilken tyvärr bara finns kvar i google cache och vem vet hur länge man kan hitta den där… Det är långt och kräver tid att läsa igenom, men jag rekommenderar en genomläsning. Försvinner det, så får jag väl ordna en kopia.

Så lyckas man skapa en travesti på rättvisa. En mans liv är sönderslaget, till och med om han får rätt i högre instans. Så varför? Var han verkligen kriminell, eller lurar något annat bakom fallet?

Vi är tillbaka till inkvisitionen, för orsakerna till att Vickerman dömts till fängelse skall inte sökas i hans påstådda kriminalitet, utan vilka han retade upp och vad de hade att vinna på att han försvann.

Som exempel kan nämnas att en av hans främsta konkurrenter innan han blev arresterad var sajten blinkx.com. De hade i princip exakt samma länkar han själv hade, de indexerade till och med hans länkar med hjälp av en spindel, men hade trots det inte fått FACT på sig. Lustigt nog har de en bunt kommersiella partnerskap där motparterna är hela FACTs direktion. Fram till strax innan domslut då de rensade upp, så hade de lika många och i många fall samma ”illegala” länkar som STC.

Kan det vara så enkelt som att Vickerman och Rock med sitt TV-links, helt enkelt var ”oanständiga” nog att konkurrera med penningstarka intressen? Att det egentligen inte spelade någon roll om det han gjorde var lagligt eller inte, så länge hans sajt var större än den Hollywood premierade? I så fall fungerar det hela precis som det gjorde med inkvisitionen, där vem man var vän med betydde långt mycket mer än vad man gjort för ont för hur stor risk man löpte att få ställa sig på bålet.

Och exakt vilket tydligt och starkt budskap menar FACT att den här domen skall ge alla ”kriminella”? Att benämningen ”kriminell” är liktydig med entreprenör om dina idéer konkurrerar med fel intressen?

För det budskap brittiska idésprutor och entreprenörer på webben nu får är att de för allt i världen inte skall sticka upp och att det är säkrare att se till att en ny idé inte befinner sig i Storbritannien, inte administreras från Storbritannien och helst inte ägs av britter. Undrar om det är det budskap den brittiska regeringen helst av allt ser att framtidens ekonomiska generatorer tar till sig?

Bliv vid din läst och stick inte upp är inte ett budskap som skapar framgång. Men det är precis så folk beter sig om de inte längre kan lita på sina egna lagar och myndigheter.

Det är så dumt att man får migrän.

 

Uppdatering: Brevet har nu fascinerande nog försvunnit ur cache och kan inte hittas i vare sig google cache eller wayback-machine, men det finns fortfarande online… Till exempel här, komplett med filer här, eller som torrent. Läs också på torrentfreak.

Linus 3 år piratkopierar mästarna

Sugbloggen och i DN läser jag att man numera kan bli åtalad för upphovsrättsintrång för att man gör en viss sorts kullerbyttor.

Det är klart att man i en moralisk mening kan vara upphovsmannen till en synnerligen avancerad kroppsrörelse. Konståkningens Salkow och Biellmann-piruetter, höjdhoppets Fosbury flop, Jan Boklövs V-stil visar att upphovsrätt i moralisk mening kan följa på innovationer i rörelsernas och idrottens värld. Det är självklart för oss att ge attribution till dessa mästare.

Men en idrottsvärld där ett uppfunnet trick belades med ensamrätt och där man via rättssalar kunde låsa in sin innovation och vidmakthålla ett sportsligt övertag med rättsstatens hjälp tror jag det flesta av oss skulle ha svårt att förlika sig med.

Linus tre år i filmen nedan dribblar: copyleft, copyright och så är pappa upplurad på läktaren!

Men vem uppfann överstegsfinten? Tänk om Linus,  liksom Ronaldo den äldre och den yngre och ett otroligt stort antal fotbollspelare inte skulle få använda överstegsfinter för att fintens upphovsman, vem detta nu kan tänkas vara, visade sig ha skyddat den i tidernas begynnelse.

Immaterialrätt är svårt. Vi har ingen självklar moralisk eller ideologisk kompass som är gemensam för alla de olika arenor där man kan tänka sig att någon är upphovsman till något. Patenterade uppfinningar eller patenterade finter, mina talade eller sjungna ord; uppfattningen om vilket skydd vi behöver ge upphovsmannen är inte den samma i dessa situationer. Vi gör dessutom olika bedömningar sinsemellan vi människor, medborgare och upphovsmän.

Därför behövs ett samtal om hur upphovsrätten kan reformeras. Ett samtal där ingen av sidorna sätter sig på höga moraliska hästar och anser sig ha Mose stentavlor i sin hand.