Jag orkar fan inte med alla jävla kappvändare

Jag har oerhört mycket lättare att acceptera människor som ärligen inte har samma åsikt som jag själv, men som visar intern konsekvens och principfasthet. Det betyder inte att man aldrig får byta åsikt, men principer är inte kalsonger som man tar av sig och kastar i tvättkorgen.

Det är exakt av det skälet som dumheter som att gråta i talarstolen över att man böjt sig framåt för att bli påsatt bakifrån får mig att se rött. Eller för den delen pubertalt svammel där man jämför sig med en randiansk romanhjältinna, samtidigt som man rättar in sig i ledet för att undvika det politiska kylskåpet.

Jag tål inte heller den som i politisk opposition står för frihet, rättsprinciper och den lilla människan, för att sedan i regeringsposition vara den främste försvararen av precis samma sorts dumheter.

2005 stod Linander i talarstolen och vände sig emot skiv- och filmindustrins beställningsjobb från de socialdemokratiska lagstiftarna. Nu skriver samma Linander inlägg för att försvara den djupt odemokratiska konstruktionen ACTA.

Han gör det med förlöjligande:

Det är fantastiskt att en så liten lagändring kan få så många att bli upprörda. Men så kan det gå när man väljer att tro på alla som vill skrämmas. Jag har varit med och tagit fram en “Q&A” till vårt C-internnät, men det är inget hemligt så jag lägger ut det här också (istället för att skriva allting själv en sen lördagskväll).

Det är ju bra där att ditt Q&A inte är hemligt. Problemet är att enda skälet till att vi överhuvudtaget haft något att debattera fram till alldeles nyligen, är att material från förhandlingarna ”läckt ut”. Så ACTA har med andra ord varit ungefär lika hemligt som det kalla krigets krigsplanering, det vill säga att alla vet ungefär vad det innehåller i stora drag, men detaljerna har varit gissningslekar.

Eller förlåt mig, det finns vissa särintressen som minsann haft informationen redan från början. Det är representanter från organisationer som försvarar immateriella rättigheter. De omfattas tydligen inte av den internationella sekretess som tydligen är normalfallet i förhandlingar som utan att fråga väljarna i olika länder skall få påverka deras lagstiftning.

Fast det är väl iofs inte så konstigt. Det är ju med all sannolikhet de ”rådgivarna” som i realiteten dikterat innehållet i avtalet.

Hur känns det farbror Johan, att gå från att stå på barrikaderna för individens frihet, rättigheter, rim och reson, till att vara en av grisarna i animal farm? Att förvandlas från idealist till politisk broiler. Det sägs att makt korrumperar och det är nog alla känsliga för, det är dock slående hur vissa har mer bråttom till köttgrytorna än andra.

Du var en av dem jag satte mitt hopp till där för sex-sju år sedan. Du föll hårt och därför låter jag arg.

Eller inte arg, snarare äcklad.

Eller förresten, både äcklad och rosenrasande.

Du, din partiledare och den där fullkomligt ryggradslösa maneten som en gång i tiden var ledare för ert ungdomsförbund har gemensamt sett till att Centerpartiet är dött som alternativ för mig den dag röstsedeln skall i kuvertet. Jag skulle hellre kräkas i kuvertet innan det händer.

Jag är långsint, riktigt elakt långsint

Jag är en otroligt långsint person, men bara när det handlar om att någon totalt tappat mitt förtroende. Om någon dabbar sig, är lite småfeg, är lite självisk, gör osakliga utfall för att de är upprörda eller något annat trivialt, så är det glömt på nolltid. Om någon däremot får mitt förtroende och sedan i grunden sviker det, så är det enda som kan få mig att förlåta att man reser sig upp, säger ”jag gjorde fel!” och börjar jobba på att ställa saker tillrätta.

Hela skälet att skriva en sådan sak är att jag blev inspirerad av Joshen, här och här. Jag kände att det behöver förtydligas: oavsett allt annat, så kommer inte de som svek mig att återfå förtroendet förrän de står upp för vad de gjorde och med risk för sitt eget skinn gör vad de kan för att ställa skiten tillrätta.

Blir Annie Johansson ny partiledare för Centerpartiet, så är det en absolut garanti för att jag aldrig, oavsett allt annat, kommer att ens fundera på att lägga min röst på dem igen. Sen spelar det ingen som helst roll att jag beundrar några yngre Centerpartister för deras värv och gärning — jag kan inte rösta på ett parti som leds av någon som rapar Franklin och Rand i talarstolen för att sedan sekunder senare bryta mot just de principer hon rapat upp och rösta för FRA. Inte heller kommer jag någonsin kunna ta Federley på allvar förrän han gör avbön, bot och visar att det finns något annat än överkokt havregrynsgröt där hans ryggrad borde befinna sig.

Jag har stor respekt för ett antal moderater. Personer som ibland trampar snett i förhållande till mina åsikter, men som oftast visar att de är tänkande kritiska människor med hjärtat där det borde sitta. Icke desto mindre är Moderaterna som parti diskvalificerade på obestämd framtid, det vill säga till dess Reinfeldt och Ask är historia, eller till dess de erkänner sina misstag och lägger upp en tydlig punktad plan för att göra alla idiotier till ett minne blott. Bort med FRA, bort med Ipred, återgå till informtionsfrihet som princip, försvara oskuldpresumtion och privatpersoners rätt till integritet — och för helsike, ställ er som en garant mot alla moralistiska idiotier vars främsta förkämpar ni tyvärr blivit.

Folkpartiet orkar jag inte ens reda ut vad de borde göra, kan inte någon förklara för dem vad ordet liberal har för innebörd?

Ifråga om sådana svek är jag extremt långsint. Ingen av er visar det minsta tecken på att förstå vad ni håller på med. Vägen till helvetet är som sagt kantad med goda föresatser, det visste ni innan ni fick makten — men makt berusar tydligen inte bara, det har till och med förmågan att skapa partiell minnesförlust.

Det behövs mer än frihetlig debatt Annie Johansson

Jag vet inte om det är ett utslag av bristande förståelse, politik, erfarenhet eller dumhet. Oavsett vilket, så tycks det som om insikten om skillnaden mellan politiskt babbel och verklig sakpolitik saknas hos många riksdagsmän och kvinnor inom centerpartiet. Men det behövs mer än frihetlig debatt, det behövs handling, konkret handling.

Annie Johansson visar i alla fall brist på den sortens insikt i sin post ”Den frihetliga debatten behövs”:

Frågor om FRA och Ipred väckte den frihetliga debatten igen – och det är väldigt bra. Integritetsfrågan var en ickefråga 2006 när jag blev talesperson för frågan. Inte en jäkel förutom en del liberala ledarsidor tyckte det var en viktig fråga. FRA och Ipred vevade igång en nyttig, och väldigt viktig, diskussion om just den personliga integriteten.

Den frihetliga diskussionen är klassisk borgerlig, klassisk liberal. Men då måste man också i realpolitiken leva upp till dessa värden. Av den anledningen skrev vi ett frihetligt manifest. Av den anledningen var dagens DN-debatt så intressant där man skriver just att integritetsfrågan fått ett uppsving de senaste åren.

Vem tar bollen för det breda frihetliga paraplyet med fritt näringsliv, med självbestämmande, med valfrihet, med integritet och yttrandefrihet? Mitt självklara svar: Centerpartiet.

Jag ser absolut inte det svaret som självklart. Klart är att det fanns ambitioner att vara den frihetliga rösten i alliansen inför valet 2006, men inte har centern betett sig bättre än sina allianskamrater när det sedan kom till skarpt läge. Även inom centerpartiets riksdagsgrupp svek man gräsrötterna, viftade med partipiskan och pressade alla in i den breda fållan.

Det är svårt att efter en sådan fadäs komma och låtsas som om ingenting har hänt. Allra minst kräver det självkritik och konkreta motåtgärder om man vill behålla ens ett uns av trovärdighet.

Mycket riktigt fick Annie snabbt mothugg från partimedlemmar närmare gräsrötterna. Den ena var en Mikael som tyvärr inte gav mer än sitt namn, och den andra Markus ”Lake” Berglund, som verkligen tillhör de som inte köper de korkade kompromisserna.

Först ut Mikael tillsammans med Annies svar:

Om vi står på samma sida i värderingsdebatten, borde vi då inte också stå på samma sida i sakdebatten?

Annie Johansson Says:
September 30th, 2009 at 4:16 pm

Jag är faktiskt fast övertygad om att man kan bedriva signalspaning i tråd med ett mycket, mycket strikt regelverk. Med ändamål som är preciserade i lag, med ett fåtal uppdragsgivare, med tillstånd givna av domstol, i “trafikstråk” givna av domstolsbeslut och med en effektiv och oberoende kontrollfunktion.

Men jag inser att vi inte är ense i denna fråga.

Innan ”kompromissen” skulle du aldrig köpt dina egna argument Annie, så hur kommer det sig att du nu är så övertygad om det som du tidigare var så övertygad om att det inte stämde?

Sen är det Markus tur:

Markus ”LAKE” Berglund Says:
September 30th, 2009 at 4:30 pm

Du skriver att “FRA och Ipred vevade igång en nyttig, och väldigt viktig, diskussion om just den personliga integriteten.”

Precis, det dumma är bara att Centerpartiet, genom sitt agerande och sina handlingar, hamnat på FEL sida i den debatten. Och i de fall vi hamnat på rätt sida, så är det bara med fagra ord.

Jag håller med Mikael om att vi bör sluta de Centerpartistiska leden och kämpa tillsammans, men hur gör vi det när de riksdagsledamöterna och partieldningen säger en sak och gör en annan? Hur ska vi gräsrötter kunna ger er det understöd ni behöver i debatten, om ni inte visar MED HANDLING vad ni står för?

Hjälp oss på traven Annie, snälla.

Det är det här som Annie och Fredrick inte tycks förstå: konkret politik smäller högre än vackra ord. Centern har i praktisk handling visat vilken sida de står på — i det läget spelar det mindre roll vad man säger sig vilja.

Men den som tar dagens kaka för smartaste kommentar är Mikael som sågar Annies resonemang konkret:

Mikael Says:
September 30th, 2009 at 4:37 pm

Kanske… om man utgår ifrån att det bara finns gudabenådade tjänstemän med ett oerhört stark integritets fokus inblandade i processen, om alla delar av processe är transparanta nog för att minsta interna övertramp genast skulle komma ut till media och allmänhet och att ingen framtida granskningsnämnd, regering eller myndighetsdirektör frestas att ta det hela ett steg längre eller tumma på reglerna.

Är du bredd att sätta din egen integritet och ditt historiska eftermäle på pant för detta, det låter lite våghalsigt tror jag, i de flestas öron?

Vi massavlyssningskritiker får ofta höra att vi utgår ifrån att världen är mindre farlig och fredligare än vad den i själva verket är, kanske är det så. Men jag skulle vilja vända på det hela och fråga dig, bevisar inte historien att både legala och illegala strukturer för medborgarrätssliga övertramp systematiskt har använts i tvivelaktiga syften, att du som liberal har en så övertro på den goda staten verkar lite paradoxalt, tycker du inte?

Huvudet på spiken.

För att begreppet ”integritetsskyddande åtgärder” skall vara något annat än en osedvanligt illaluktande ordfis, så krävs det rena helgon i maskineriet. Det skulle kräva orädda, stridbara och integritetsfokuserade tjänstemän med otadlig egen integritet, alla besjälade av att vara folkets försvarare mot alla former av övergrepp. Pratar man däremot om helt vanliga mänskliga tjänstemän, som allt som oftast präglas av den miljö och de uppgifter de utför, som alltför lätt påverkas av vackra ord och som ofta handlar i god tro, då är alla skydd rena hånet mot de som skall skyddas.

Jag säger fortfarande att de inte förstod vad de gjorde, att de inte förstår att de sålt ut sin integritet och framtida trovärdighet för kaffepengar. Att Annie resonerar som hon gör visar att poletten fortfarande inte trillat ner.