Piratpartiet, politometern och popularitet

Politometern publicerade igår till sist sin rankning av Sveriges politiska bloggar. Vi på Livbåten är glada över vår 23:e plats men ännu gladare över att Piratpartiet går så bra.
Emma Opassande blir välförtjänt etta och vi har fem bloggar på topp-tio (se hela listan nedan).

Bra jobbat av Martina Lind. Jag får erkänna att jag var tveksam till projektet i början, men nu är jag svårt imponerad. Jag är övertygad om att Politometern kommer att bli ett viktigt inslag i den digitala valrörelsen.

Jag är övertygad om att Emma blir etta för att hon inte bara bloggar. Hon lever i bloggosfären (but in a good way) och det betyder att hon läser mycket mer än hon skriver. Se bara hennes inlägg om Politometerns lista. Vi får en resa genom hennes dagliga eller i alla fall veckovisa engagemang i vad folk skriver om på sina bloggar. Det finns något att lära sig här. Det politiska samtalet på nätet lever och frodas i allas vår vilja att gå över partigränserna för att läsa, försöka förstå och reagera, långt från slagordsutväxling, vid Emmas digitala köksbord. Det finns gott om andra digitala köksbord. Ett av mina favorittillhåll är Farmorguns. Hon nämner också Emmas framgång. i sitt senaste inlägg.

Niclas Strandh kommenterar också Emma. Han använder orden: Mycket vist som vanligt. Och jag håller helt med. Extra kul för mig är att det är idel bekantingar i Emmas expose över sina irrfärder i den politiska delen av bloggvärlden.

Bland moderaterna Mary, Kent och på senare tid Tokmoderaten. Bland folkpartisterna Klamberg, Amanda Brihed och nu lägger jag in Annika Beijbom i RSS:en på chefens order. Hos centern hittar jag precis som Emma ofta till Hanna Wagenius, Mårtensson, Lake och Hultin. På senare tid har Ankersjös Stockholmsperspektiv intresserat mig. Staffan Danielsson är jag mest arg på, men läser honom just därför – för att försöka förstå.

Johan Ulvenlövs arbete med socialdemokratin och net-roots imponerar. Jag har många favoritbloggar hos socialdemokratin. Laakso, arvidfalk.se och Johan Westerholm t ex. Rosmari Södergren som toppar den socialdemokratiska blogglistan på Politometern och HBT-sossen vet jag att jag borde läsa oftare. F!, miljöpartiet och vänstern följer jag av någon anledning mest på Twitter via @gudschy, @andwal och @aliesbati.

Emma sammanfattar min syn på det politiska bloggandet ganska precis:

>Som jag ser det blir det ingen debatt om man inte är intresserad av vad “andra” tycker, ur ett partipolitiskt perspektiv. Det är inte konstigt alls att de som kan diskutera tvärpolitiskt är de som får mycket uppmärksamhet. Bloggande har dessutom fört med sig det underbara att öppna upp partipolitiska interna samtal. Det slår mig ofta hur vettiga människor är, hur olika de än tycker och hur hög nivå diskussionerna håller. Flera av de ovanstående ger mig hopp om det politiska engagemanget och det som jag upplever är nästan lika viktigt; ärlighet och tydlighet i sina intentioner och åsikter. Ser jag det draget hos en person, så spelar det ingen roll om de tycker olika än jag i specifika frågor.

Samtidigt som man hyllar det politiska bloggandet måste man ta både det och den här sortens popularitetsmätningar i sandlådan med en rejäl nypa salt. Erik Laakso får vara dagens slav på triumfvagnen viskandes memento mori i våra öron.

>Om man kunde samköra en mätning som den nu genomförda med tillförlitliga siffror av besökarantalet samt med omnämnanden i medier som når intresserade långt utanför bloggläsarnas skaror samt en körning som ser hur besökandet från medier och myndigheter (creeper & mediacreeper) ser ut på de olika bloggarna så kan man nog få en riktigt spännande bild över hur och vilka bloggar som har verkligt inflytande ser ut.

###Topp-25 på Listan
1. Opassande (Pp)
2. Jinges Web och Fotoblogg (V)
3. Rick Falkvinge (Pp)
4. Kulturbloggen (S)
5. Piratpartiet Nyheter (Pp)
6. Mina Moderata Karameller (M)
7. Christian Engström (Pp)
8.Oscar Swartz (Pp)
9. Peter Andersson (S)
10. Esbatis kommentarer (V)
11. Promemorian (S)
12. Alla dessa dagar (M)
13. Alliansfritt Sverige (S)
14. Mitt i steget (S)
15. Federley (C)
16. Mark Klamberg (Fp)
17. Magnus Andersson (C)
18. Enligt min Humla (Pp)
19. Erik Laakso (S)
20. Kent Persson (m) blogg (M)
21. Farmor Gun (Pp)
22. Stockholm enligt Ankersjö (C)
23. Sagor från Livbåten (Pp)
24. Anna Troberg (Pp)
25. In Your Face (S)

Fool me once…

En av de bästa visdomsord den anglosaxiska världen kommit fram med är frasen: Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me! Det är inte utan att den frasen dyker upp i huvudet när jag läser utspelet från diverse halvprominenta centerpartister på Newsmill.

Det duger helt enkelt inte att prata om frihet när man samtidigt inte är beredd att omsätta ”visdomarna” i praktisk politik:

Frihetlig politik går inte att fånga som ett samlat politiskt program, bestående av krav i en mängd sakfrågor; det är ett förhållningssätt till samhällets utveckling som kan samla frihetligt sinnade människor över ett brett politiskt fält.

Så sant de skriver, centerpartisterna, och så falskt det klingar när det första namnet på listan är Federley — och när den enda andra riksdagsledamoten på listan är Annie Johansson.

frihetsmanifest-federleyJag tror inte Fredrick och Annie riktigt förstår vad de gjorde när de vek ner sig i FRA-beslutet. De förstår fortfarande inte vilken avgrundsilska deras svek väckte.

De förstår inte att det enda de skulle kunna göra för att inte för alltid vara brännmärkta som femtekolonnare, är att på egen hand driva frågan att riva upp FRA-lagen — och lyckas! För med mindre än detta kommer de antagligen inte att bli förlåtna…någonsin!

Frihet är inte en popularitetstävling, det är den enskilt viktigaste frågan näst överlevnad — kanske till och med viktigare i vissa fall.

Upp som en sol…

Inför valet 2006 hade centerpartister som till exempel Fredrick och Annie lyckats profilera sig som försvarare av friheten. De framstod som riksdagens kanske tydligaste och mest kompromisslösa liberaler. Det lockade många rotlösa liberaler att rösta på centern, bland annat jag själv. Jag kunde ibland tycka att framför allt Fredrick var lite väl sensationsbenägen, fast å andra sidan är det bättre att orsaka lite röra än att inte uträtta något alls.

När det begav sig var det tröstande och uppmuntrande att Fredrick och Annie så tydligt tog ställning mot FRA-lagen. De hotade fälla hela förslaget, och behövde egentligen bara få med sig ett par till för att göra FRA-lagens saga all. De var vårt hopp tillsammans med Camilla LindbergBirgitta Ohlsson och Karl Sigfrid. Alla dessa fick utstå mobbning, hot om marginalisering, utskällningar, försök till tvångsutkvittningar och diverse andra direkt odemokratiska metoder som i sig borde få alla frihetliga alliansanhängare att ställa sig skeptiska till hela konstruktionen.

Ur ett rent mänskligt perspektiv är det inte alls konstigt att flera av dem inte orkade stå emot. Trycket de befann sig under var fullständigt övermäktigt och av de fem var det bara Camilla Lindberg som stod pall. Så varför kan så många av oss inte förlåta Fredrick och Annie?

Den klafsande stöveln

Alla som trampat ner en stövel djupt i gyttja, vet att det sugande sörplande ljudet när man försöker dra upp den är bra mycket ljudligare än när man trampade ner. Samma sak är det med dålig spinkontroll, där misstaget ofta är mer acceptabelt än alla dumma ursäkter och påståenden som skall skyla över dumheterna.

För Karl Sigfrid och Birgitta Ohlsson vek sig iofs även de, och det är väl inte precis deras favoritämne att prata om. Men de har i alla fall inte försökt utropa sig till segrare. Att sen folkpartikvinnorna som gjorde ytterligare ett starkt försök, senare lyckades göra pannkaka av alltihop är en annan sak.

Det som Fredrick och Annie gjorde var att låta sig bli blåsta genom en ”kompromiss”, som i själva verket var som smink på en gris. De gavs en ”hedersam flyktväg” ut ur allt det obekväma, och de flydde hals över huvud genom den givna nödutgången. Det i sig kommer för alltid att prägla bilden av vilka de är, och hur mycket de är att lita på när det blåser kallt.

Men värre är alltså att de försökt påskina att det på något mystiskt sätt skulle vara deras förtjänst att FRA-lagen ”inte blev så dålig som den kunnat vara”. Den spinkontrollen faller på några enkla konstateranden:

  • Lagen är inte mer än marginellt bättre i version 2.0 än den var i version 1.0
  • Lagen trädde i kraft i version 1.0, och version 2.0 har alltmer blivit ett utspätt spel för gallerierna.
  • Obekvämt eller inte, så står det inte någonstans i en riksdagsmans arbetsbeskrivning att man ska skita i sin övertygelse för att det drar kallt.
  • Vill man framstå som en frihetens försvarare, så bör man inte bli den främste försvararen för den lag man nyss vela fälla. De två rollerna går inte att kombinera. Det finns ett öknamn för de som sviker på det sättet: Quisling.

Gör man fel, och alla fattar att man gjort fel, så skall man inte försöka förneka att man gjort fel.

Att återvinna det förlorade förtroendet

Så vill centerpartisterna vinna tillbaka mig, och sådana som mig, så krävs mer än ett ”frihetligt manifest”. Det krävs konkret handling; det krävs att man erkänner sina misstag; det kräver konsekvens och det kräver att man faktiskt står för det man säger även när den egna karriären ligger i potten.

Många andra känner sig positiva gentemot initiativet, men det är väl så att de av oss som reagerade starkast hittade andra vägar att uttrycka våra åsikter…

Tvåpartisystem – är det dit vi vill?

Idag rapporterar media om en ny Demoskopundersökning, t ex SvD:

>Alliansen har nu högre väljarstöd än oppositionen enligt en opinionsundersökning från Demoskop, skriver Expressen. Alliansen får 50 procent av väljarstödet, ett försprång på nästan fem procentenheter mot oppositionen.

Moderaterna är nu största parti men alliansbröderna har problem C och KD får under 4% väljarstöd i undersökningen. Störst problem har dock Mona Sahlin som rasar med hela 9% enligt mätningen. Ulf Nilsson tror på Monas avgång och statsvetare spekulerar: håller M på att lyckas med att bli det nya arbetarpartiet?

Monas anti-fanclubvänsterkanten firar triumfen och hoppas väl på bättre tider utan Mona vid rodret.
Andra vänsterdebattör oroar sig över det allvarliga läget

Den borgerliga sidan försöker fira försiktigt. Niklas Frykman utropar att Sverige är blått, Dick Erixon glädjer sig åt att regeringen har folkets stöd samtidigt som Hultin påminner om faran i att C och KD åker ur riksdagen. En majoritet väljarstöd behöver ju inte betyda en riksdagsmajoritet.

PJ Anders Linder på SvD uppmanar regeringspartierna att bilda en borgerlig valallians.

>Fast visst finns lite smolk i en borgerliga glädjebägaren. Opinionsmätningen är strålande nyheter för Moderaterna och regeringen men inte för alla allianspartier. Centern backar med 2,6 procentenheter till 3,4 procent. Kd ligger strax ovanför men under fyraprocentsspärren. Bäggedera lär förändras den dag det blir skarp valrörelse, men M-dominansen ger slagsida åt Alliansens skuta.
>
>Det behövs många åtgärder för att komma tillrätta med saken men en är uppenbar: Bilda valallians! Gå fram under gemensam beteckning. Manifestera den starka enigheten – och passa samtidigt på att göra hela diskussionen om bortkastade röster irrelevant!

På båda sidor söker man förklaringar: Mona, Wanja, Fredrik och Anders, krisen, förnyelse eller kyssar i media?

Mary med MinaModerataKarameller funderar kring om glaset är halvfullt eller halvtomt.

>Man kan tänka sig att moderaterna helt enkelt är bra och har stort förtroende för dem av den anledningen, att de är bra och gör ett bra jobb. Det behöver inte vara så att de vinner bara för att andra är dåliga. De senare kanske bara är mindre bra. Halvfyllt eller halvtomt glas? Så i stället för att skriva Mona och Wanjaeffekten borde man skriva Fredrik R och Anders B-effekten. Stabilt har de faktiskt stått i blåsten.

Själv är jag djupt splittrad. Visst hoppas jag att regeringen får sitta kvar. Gärna på ett starkare förändringsmandat också. Mer liberalism är vad Sverige behöver enligt min mening. Men regerande grundat på ett starkt populistiskt och pragmatiskt parti på högersidan kanske inte utgör någon större skillnad mot alla de regeringar vi haft baserade på ett starkt populistiskt och pragmatiskt parti på vänstersidan.

Varför vinna regeringsmakten till borgerligheten om borgerligheten på vägen tvingats sälja ut de väsentliga skillnaderna mot socialdemokratin?

Och ännu mer bekymrad känner jag mig över Sverigedemokraternas framgångar och frånvaron av en ordentlig integritetsdebatt utanför bloggosfären. Vår tids kanske viktigaste politiska frågor: FRA, IPRED, ACTA är inte det som påverkar hur opinionsvindarna blåser eftersom det faktiskt inte är det som svensken i gemen funderar kring och oroar sig över.