Brott skall beivras, inte döljas

Jag kände att jag behövde klargöra min syn på nätcensur, blockeringslistor och barnpornografi lite ytterligare. Jag är inte alls glad i att barnpornografiskt material går att få tag på via webben. Det vill säga material som rent krasst är resultatet av övergrepp mot levande, högst verkliga barn, med allt vad det innebär av trauman, skamkänslor och ständig påminnelse om det elände man utsatts för.

Det jag vänder mig mot är två saker.

  1. Dels att man blandar och ger på ett sätt som innebär att man inte gör skillnad mellan brott där verkliga fysiska människor kommit till skada och beteenden som man inte tycker om ur någon slags allmänmoralisk synvinkel. Det innebär verkligen inget positivt för den som utsatts för sexuella övergrepp att deras brott sammanblandas med rena fantasifoster som i fallet med serieöversättaren och de tecknade bilder som i det rättsfallet ansågs straffbara att inneha.
  2. Dels innebär nätcensur i praktiken att man sopar brottet under mattan, eftersom det för de berörda knappt ens är ett farthinder. Tvärtom är det rena varningssystemet för barnporrare på nätet att veta att deras sajter upptäckts och ingår i spärrfilter. I det läget vet man att det är dags att maka på sig, innan någon får för sig att rent faktiskt komma och knacka på dörren. Det blir lite som att en brottsling lyfter telefonen för att ringa en kumpan och får ett meddelande i luren som säger: ”detta samtal avlyssnas av polisen, i syfte att spana och samla bevismaterial”.

Postcard saying crimes should be punished, not hidden

Själva grundtanken här är att den som utsätter någon skada skall eftersökas och lagföras. I den målsättningen behöver våra vapen vara precisa och nålvassa snarare än motsvarigheter till en saltladdad hagelbössa. Det är inte straffbart att känna sexuell dragning till barn, lika lite som det är straffbart att känna sexuell dragning till skyltdockor, kamphundar, lackstövlar, nylonstrumpbyxor eller något annat som ligger utanför mittfåran av sexuella preferenser. Det som är straffbart i det här fallet är inte dragningen, utan att begå övergrepp mot verkliga, levande barn. Det är säkert många som skulle bli äcklade av att veta vad som försiggår i huvudet på dessa människor när de tillfredställer sig själva, men fantasier, dragningar, ja tankar är inte straffbara!!!

Det är för de flesta människor mer eller mindre svårt att hålla isär äpplen och päron när det gäller saker vi känner stark aversion mot. Det är naturligt att det är så, men det är inte så bör reglera vår tillvaro. Det enda rimliga är därför att aktivt försöka komma åt barnpornografin där den skapas och där den distribueras. Det skulle vara rationellt. Det skulle rent faktiskt kunna minska antalet offer som utsätts för övergrepp. Att däremot försöka spärra eländet med larvigt ineffektiva filter är som att ösa ett badkar med en gaffel istället för att dra ur proppen.

Vi är på väg att stadfästa ett ramverk för censurering/blockering av internetadresser. Det kommer inte hindra några barnporrare från att dela sina alster mellan varandra. Vad det istället kommer att göra är att införa en slags föräldrakontroll av nätet, där pappa staten/EU kan peka finger åt dig och säga fy fy. Så länge filtren är träffsäkra och bara handlar om barnporr, så kan man rycka på axlarna åt dumheten. Så är det inte och kommer inte heller att vara. Istället används denna barnpornografi som så många av oss hatar som en slags kil för att inrätta systemen, som sen kan användas lite som man tycker. Redan nu pratas det om att spärra spelsajter utan nationell licens. Vad är nästa steg? Fildelarsajter? WikiLeaks? Bombrecept? Drogdiskussioner? Andra sajter för smalare sexuella nischer? Möjligheterna är enorma och i snart sagt varje fall av något som går utanför den gyllene mittfåran, så kommer det finnas någon beslutsfattare som nog egentligen tycker att det borde spärras, förbjudas och förpassas ner i sjunde helvetet.

Pedagogik och bittorrent

Anders Mildner är en av mina favoritjournalister. Han är inte den som fegar med att säga vad han tycker och stå för principer även när han är kärringen mot strömmen. Den här gången pratar han smyglagstiftande, teledatalagring, fildelning, The Pirate Bay och faktafel från journalister.

Jag skall rikta in mig på dumheterna från Helena Giertta på tidningen ”Journalisten” — och då främst den ständiga missuppfattningen av hur verkligheten ser ut. Citat:

Domen för medhjälp till upphovsrättsbrott från tingsrätten, ett års fängelse samt skadestånd på 30 miljoner, var tydlig. Kanske hård. Men den var helt nödvändig för att visa att upphovsrättsbrott, eller medhjälp till upphovsrättsbrott, inte är en lek.

Peter Sunde kommenterar efter avslutningen i hovrätten att det vore skandal om han och de övriga bakom sajten inte frias. Om det inte sker, så kommer han att begära prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Jag är övertygad om att fällningen kommer att stå sig från tingsrätten, något annat vore skandal. Kanske kommer skadeståndet att ändras, eller kanske straffsatsen, men att de gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott är för mig glasklart. Men jag skulle ändå önska en HD-prövning. Det vore ett sätt att ännu tydligare slå fast att det inte är okej att stjäla, eller tillgängliggöra material som någon annan skapat.

Så hon tycker domen och skadeståndet är lite hårt, men att fällandet är skitviktigt: För ”medhjälp till upphovsrättsbrott” är ju ingen lek ju. Sen kommer de vanliga harangerna om stöld och allt det där.

Men låt oss för all del ta en titt på verkligheten: scenen, de som lägger upp upphovsrättskyddat material, tjänsterna, svärmen och hur det hänger ihop. Den här gången skall jag försöka förklara som jag skulle göra det för min sju- och nioåring… Först en bild (klicka för större bild).

(bilden ovan är version två, omgjord för att blidka Henrik 😉 — för kontinuitetens skull lämnar jag en länk till den gamla bilden)

Vad jag försöker poängtera med bilden är att vi inte alls är – eller var – beroende av The Pirate Bay eller deras före detta tracker för att dela filer – lagliga eller olagliga – med varandra. Oavsett om det är frågan om en .torrent-fil, eller som numera en textsträng, så går det alldeles utmärkt att sprida länkarna på andra sätt och de kommer då indexeras via google. Det enda som behöver spridas för att få igång karusellen är 40 tecken (160 bitar). Jämför det med historien runt DeCSS, där man spred det förbjudna via haikus, midifiler, och t-shirts. Det finns hur många sätt som helst att sprida en kort textsnutt, och det är svårt att hålla för rimligt att en sådan textsnutt i sig skulle vara olaglig.

Det olagliga uppstår först när någon använder textsträngen för att dela med sig/ladda ner en fil/filer utan att ta hänsyn till upphovsrätt. Detta är huvudbrottet, om det är ett brott — men det går inte ens att konkretisera, eftersom man inte har någon dömd fildelare att tillgå i fallet The Pirate Bay.

Det är svårt att hålla för rimligt att det skulle vara olagligt att indexera textsträngar (oavsett om de är i ren text eller inbakade i metadata och krypterade) på det sätt sökmotorer som The Pirate Bay och andra – inkluderande Google, Bing, Yahoo med flera – gör. Vad är det söktjänsterna gör som är olagligt? Knappast något! Då återstår trackern, men sådana finns det hundratals, eller till och med tusentals och många av dem är intimt integrerade delar av kommersiella lagliga tjänster.

Eller så är det förbjudet att kombinera en söktjänst med en tracker, men det är det ju många ”lagliga” tjänster som gör, så det funkar inte heller.

Kontentan är nog snarare att det är förbjudet att skapa en söktjänst för sådana textsnuttar, kombinera dem med en tracker, kalla det för något innehållande ordet pirat och sen kaxigt be folk som gnäller att dra åt helvete. För det The Pirate Bay gjort, är att säga att: ”det är faktiskt användarnas ansvar vilka filer de delar ut.” Det olagliga är med andra ord att skapa ett forum där i sig lagliga saker (text) kunnat läggas ut anonymt utan vare sig censur eller kontroll.

Är det verkligen smart att göra en sådan sak olaglig, har man i så fall verkligen tänkt igenom konsekvenserna? Förstår man då att man tar första steget mot att göra så att vissa länkar kan bli olagliga? Förstår man att man tar ett gigantiskt kliv närmare censuren? Vilket pris är man beredd att betala?

Fundera en vända till innan ni påstår att det är ”uppenbart” att The Pirate Bay-grabbarna är skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott.

Tiziano Motti – smile29 – ogillar anonymitet

Tiziano Motti, en av de som skapade smile29-deklarationen, kontrar på europaportalen om att han inte alls är intresserad av alla googlesökningar. Det är facebook, youtube med flera han ”egentligen” är ute efter — för att inte tala om vår anonymitet.

Europaportalen

Hur går försvaret av medborgarnas friheter ihop med att vilja lagra alla människors sökningar på Google?
– Det gör det inte, säger Tiziano Motti.

Han vill inte alls spara alla sökningar som görs på nätet.
– Förslaget handlar egentligen om så kallade ”content providers”, det vill säga de som gör att man kan lägga upp material på internet, som Facebook, Youtube eller bloggverktyg. Det är de som ska spara IP-nummer, precis som internetoperatörerna måste göra i dag enligt datalagringsdirektivet, säger han.

Det är med andra ord vår rätt att anonymt bidra med innehåll på nätet som är problemet enligt Motti. Vad han egentligen menar med det framgår allteftersom intervjun drar ut på tiden:

De utlovade femton minuterna växer till tjugofem, till trettiofem. Han är mån om att få fram sitt budskap. Och till slut landar han i en slutsats, det som han kallar det övergripande syftet med initiativet:
– Det ska inte gå att surfa anonymt på internet. Jag vill introducera den så kallade skyddade anonymiteten, säger han och drar ut på de två orden.

Enligt Tiziano Motti måste man hitta en balans på nätet, och det ska ske genom den ”skyddade identiteten”. För att någon ska kunna få tillgång till nätet måste denne identifiera sig genom att skicka in uppgifter till internetoperatören.

Sedan ska varje uppladdning av text, bilder eller videoklipp kunna spåras av myndigheterna. Däremot ska man fortsatt kunna vara anonym gentemot andra internetanvändare.
– Jag är en försvarare av yttrandefriheten, jag gillar inte censur. Men i dag kan någon som blir förtalad eller anklagad för något på nätet inte försvara sig ordentligt.

Hur ska det gå till rent tekniskt?
– Jag är ingen tekniker, fråga inte mig, säger han och fäller ner blicken en sekund för första och enda gången under vårt samtal.

Mottis ”skyddade anonymitet” är nyspråk för att man inte har någon anonymitet alls gentemot myndigheterna, utan endast gentemot andra internetanvändare. Nyspråk för att det när man säger det låter som om anonymiteten skulle stärkas, när det egentligen är den diametralt motsatta utvecklingen han propagerar för.

Motti har skapat föreningen Rättigheternas Europa som säger sig vilja skydda vanliga medborgares fri och rättigheter. Det påminner mest om TV-predikanten från Genesis: ”Jesus He Knows Me”:

Won’t find me practising what I’m preaching
won’t find me making no sacrifice
but I can get you a pocketful of miracles
if you promise to be good, try to be nice
God will take good care of you
just do as I say, don’t do as I do

Det räcker inte att säga att man vill försvara medborgares rättigheter och friheter, man måste visa det i praktisk handling. Resonemanget han för är att rätten att kunna sätta dit någon som förtalar dig eller anklagar dig för något trumfar rätten att vara anonym.

Än en gång är det myndigheterna som skall vara garanten för ”det goda”, det vill säga att kunskapen om identiteten inte missbrukas. Motti säger sig till och med vara en försvarare av yttrandefriheten och motståndare till censur, men grunden för yttrandefrihet är möjligheten till anonymitet och det är inte privatpersoner som censurerar utan det är just de myndigheter som skall företräda ”det goda”.

Vad Motti dessutom inte riktigt tycks vilja kännas vid, är att deklarationen han var med och skapade faktiskt uppmanar till att just spara sökord från sökmotorer som en del av datalagringsdirektivet. Att han nu kommer och påstår att han egentligen ville något annat, illustrerar mer hur han spelar med systemet än påverkar innehållet i deklarationen som gått igenom.

Det är starkt oroande att en person som anser att medborgarnas rätt till anonymitet är förhandlingsbar helt tydligt har tillgång till de resurser som kampanjen för smile29 måste ha konsumerat. Vad är nästa ”rättighetsskydd” han vill införa, och hur kommer han att driva frågan kring smile29 framöver?

Jag får alltid en slags känsla av att titta in i den mörka historien när jag läser kommentarer från människor som Tiziano Motti. Jag tänker undvika Godwins lag här, men kan ändå inte låta bli att känna hur det kryper utmed ryggraden av obehag. Tillräckligt med tid har gått sedan vi senast brände fingrarna ordentligt, och nuvarande generationer har inte egna erfarenheter utan bara det de kunnat läsa sig till eller fått berättat av föräldrar och deras föräldrar. Jag får känslan av att vi vann det kalla kriget, men att vi i och med det snabbt glömde vad vi egentligen kämpade för…