Brott skall beivras, inte döljas

Jag kände att jag behövde klargöra min syn på nätcensur, blockeringslistor och barnpornografi lite ytterligare. Jag är inte alls glad i att barnpornografiskt material går att få tag på via webben. Det vill säga material som rent krasst är resultatet av övergrepp mot levande, högst verkliga barn, med allt vad det innebär av trauman, skamkänslor och ständig påminnelse om det elände man utsatts för.

Det jag vänder mig mot är två saker.

  1. Dels att man blandar och ger på ett sätt som innebär att man inte gör skillnad mellan brott där verkliga fysiska människor kommit till skada och beteenden som man inte tycker om ur någon slags allmänmoralisk synvinkel. Det innebär verkligen inget positivt för den som utsatts för sexuella övergrepp att deras brott sammanblandas med rena fantasifoster som i fallet med serieöversättaren och de tecknade bilder som i det rättsfallet ansågs straffbara att inneha.
  2. Dels innebär nätcensur i praktiken att man sopar brottet under mattan, eftersom det för de berörda knappt ens är ett farthinder. Tvärtom är det rena varningssystemet för barnporrare på nätet att veta att deras sajter upptäckts och ingår i spärrfilter. I det läget vet man att det är dags att maka på sig, innan någon får för sig att rent faktiskt komma och knacka på dörren. Det blir lite som att en brottsling lyfter telefonen för att ringa en kumpan och får ett meddelande i luren som säger: ”detta samtal avlyssnas av polisen, i syfte att spana och samla bevismaterial”.

Postcard saying crimes should be punished, not hidden

Själva grundtanken här är att den som utsätter någon skada skall eftersökas och lagföras. I den målsättningen behöver våra vapen vara precisa och nålvassa snarare än motsvarigheter till en saltladdad hagelbössa. Det är inte straffbart att känna sexuell dragning till barn, lika lite som det är straffbart att känna sexuell dragning till skyltdockor, kamphundar, lackstövlar, nylonstrumpbyxor eller något annat som ligger utanför mittfåran av sexuella preferenser. Det som är straffbart i det här fallet är inte dragningen, utan att begå övergrepp mot verkliga, levande barn. Det är säkert många som skulle bli äcklade av att veta vad som försiggår i huvudet på dessa människor när de tillfredställer sig själva, men fantasier, dragningar, ja tankar är inte straffbara!!!

Det är för de flesta människor mer eller mindre svårt att hålla isär äpplen och päron när det gäller saker vi känner stark aversion mot. Det är naturligt att det är så, men det är inte så bör reglera vår tillvaro. Det enda rimliga är därför att aktivt försöka komma åt barnpornografin där den skapas och där den distribueras. Det skulle vara rationellt. Det skulle rent faktiskt kunna minska antalet offer som utsätts för övergrepp. Att däremot försöka spärra eländet med larvigt ineffektiva filter är som att ösa ett badkar med en gaffel istället för att dra ur proppen.

Vi är på väg att stadfästa ett ramverk för censurering/blockering av internetadresser. Det kommer inte hindra några barnporrare från att dela sina alster mellan varandra. Vad det istället kommer att göra är att införa en slags föräldrakontroll av nätet, där pappa staten/EU kan peka finger åt dig och säga fy fy. Så länge filtren är träffsäkra och bara handlar om barnporr, så kan man rycka på axlarna åt dumheten. Så är det inte och kommer inte heller att vara. Istället används denna barnpornografi som så många av oss hatar som en slags kil för att inrätta systemen, som sen kan användas lite som man tycker. Redan nu pratas det om att spärra spelsajter utan nationell licens. Vad är nästa steg? Fildelarsajter? WikiLeaks? Bombrecept? Drogdiskussioner? Andra sajter för smalare sexuella nischer? Möjligheterna är enorma och i snart sagt varje fall av något som går utanför den gyllene mittfåran, så kommer det finnas någon beslutsfattare som nog egentligen tycker att det borde spärras, förbjudas och förpassas ner i sjunde helvetet.

Pedagogik och bittorrent

Anders Mildner är en av mina favoritjournalister. Han är inte den som fegar med att säga vad han tycker och stå för principer även när han är kärringen mot strömmen. Den här gången pratar han smyglagstiftande, teledatalagring, fildelning, The Pirate Bay och faktafel från journalister.

Jag skall rikta in mig på dumheterna från Helena Giertta på tidningen ”Journalisten” — och då främst den ständiga missuppfattningen av hur verkligheten ser ut. Citat:

Domen för medhjälp till upphovsrättsbrott från tingsrätten, ett års fängelse samt skadestånd på 30 miljoner, var tydlig. Kanske hård. Men den var helt nödvändig för att visa att upphovsrättsbrott, eller medhjälp till upphovsrättsbrott, inte är en lek.

Peter Sunde kommenterar efter avslutningen i hovrätten att det vore skandal om han och de övriga bakom sajten inte frias. Om det inte sker, så kommer han att begära prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Jag är övertygad om att fällningen kommer att stå sig från tingsrätten, något annat vore skandal. Kanske kommer skadeståndet att ändras, eller kanske straffsatsen, men att de gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott är för mig glasklart. Men jag skulle ändå önska en HD-prövning. Det vore ett sätt att ännu tydligare slå fast att det inte är okej att stjäla, eller tillgängliggöra material som någon annan skapat.

Så hon tycker domen och skadeståndet är lite hårt, men att fällandet är skitviktigt: För ”medhjälp till upphovsrättsbrott” är ju ingen lek ju. Sen kommer de vanliga harangerna om stöld och allt det där.

Men låt oss för all del ta en titt på verkligheten: scenen, de som lägger upp upphovsrättskyddat material, tjänsterna, svärmen och hur det hänger ihop. Den här gången skall jag försöka förklara som jag skulle göra det för min sju- och nioåring… Först en bild (klicka för större bild).

(bilden ovan är version två, omgjord för att blidka Henrik 😉 — för kontinuitetens skull lämnar jag en länk till den gamla bilden)

Vad jag försöker poängtera med bilden är att vi inte alls är – eller var – beroende av The Pirate Bay eller deras före detta tracker för att dela filer – lagliga eller olagliga – med varandra. Oavsett om det är frågan om en .torrent-fil, eller som numera en textsträng, så går det alldeles utmärkt att sprida länkarna på andra sätt och de kommer då indexeras via google. Det enda som behöver spridas för att få igång karusellen är 40 tecken (160 bitar). Jämför det med historien runt DeCSS, där man spred det förbjudna via haikus, midifiler, och t-shirts. Det finns hur många sätt som helst att sprida en kort textsnutt, och det är svårt att hålla för rimligt att en sådan textsnutt i sig skulle vara olaglig.

Det olagliga uppstår först när någon använder textsträngen för att dela med sig/ladda ner en fil/filer utan att ta hänsyn till upphovsrätt. Detta är huvudbrottet, om det är ett brott — men det går inte ens att konkretisera, eftersom man inte har någon dömd fildelare att tillgå i fallet The Pirate Bay.

Det är svårt att hålla för rimligt att det skulle vara olagligt att indexera textsträngar (oavsett om de är i ren text eller inbakade i metadata och krypterade) på det sätt sökmotorer som The Pirate Bay och andra – inkluderande Google, Bing, Yahoo med flera – gör. Vad är det söktjänsterna gör som är olagligt? Knappast något! Då återstår trackern, men sådana finns det hundratals, eller till och med tusentals och många av dem är intimt integrerade delar av kommersiella lagliga tjänster.

Eller så är det förbjudet att kombinera en söktjänst med en tracker, men det är det ju många ”lagliga” tjänster som gör, så det funkar inte heller.

Kontentan är nog snarare att det är förbjudet att skapa en söktjänst för sådana textsnuttar, kombinera dem med en tracker, kalla det för något innehållande ordet pirat och sen kaxigt be folk som gnäller att dra åt helvete. För det The Pirate Bay gjort, är att säga att: ”det är faktiskt användarnas ansvar vilka filer de delar ut.” Det olagliga är med andra ord att skapa ett forum där i sig lagliga saker (text) kunnat läggas ut anonymt utan vare sig censur eller kontroll.

Är det verkligen smart att göra en sådan sak olaglig, har man i så fall verkligen tänkt igenom konsekvenserna? Förstår man då att man tar första steget mot att göra så att vissa länkar kan bli olagliga? Förstår man att man tar ett gigantiskt kliv närmare censuren? Vilket pris är man beredd att betala?

Fundera en vända till innan ni påstår att det är ”uppenbart” att The Pirate Bay-grabbarna är skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott.

Tiziano Motti – smile29 – ogillar anonymitet

Tiziano Motti, en av de som skapade smile29-deklarationen, kontrar på europaportalen om att han inte alls är intresserad av alla googlesökningar. Det är facebook, youtube med flera han ”egentligen” är ute efter — för att inte tala om vår anonymitet.

Europaportalen

Hur går försvaret av medborgarnas friheter ihop med att vilja lagra alla människors sökningar på Google?
– Det gör det inte, säger Tiziano Motti.

Han vill inte alls spara alla sökningar som görs på nätet.
– Förslaget handlar egentligen om så kallade ”content providers”, det vill säga de som gör att man kan lägga upp material på internet, som Facebook, Youtube eller bloggverktyg. Det är de som ska spara IP-nummer, precis som internetoperatörerna måste göra i dag enligt datalagringsdirektivet, säger han.

Det är med andra ord vår rätt att anonymt bidra med innehåll på nätet som är problemet enligt Motti. Vad han egentligen menar med det framgår allteftersom intervjun drar ut på tiden:

De utlovade femton minuterna växer till tjugofem, till trettiofem. Han är mån om att få fram sitt budskap. Och till slut landar han i en slutsats, det som han kallar det övergripande syftet med initiativet:
– Det ska inte gå att surfa anonymt på internet. Jag vill introducera den så kallade skyddade anonymiteten, säger han och drar ut på de två orden.

Enligt Tiziano Motti måste man hitta en balans på nätet, och det ska ske genom den ”skyddade identiteten”. För att någon ska kunna få tillgång till nätet måste denne identifiera sig genom att skicka in uppgifter till internetoperatören.

Sedan ska varje uppladdning av text, bilder eller videoklipp kunna spåras av myndigheterna. Däremot ska man fortsatt kunna vara anonym gentemot andra internetanvändare.
– Jag är en försvarare av yttrandefriheten, jag gillar inte censur. Men i dag kan någon som blir förtalad eller anklagad för något på nätet inte försvara sig ordentligt.

Hur ska det gå till rent tekniskt?
– Jag är ingen tekniker, fråga inte mig, säger han och fäller ner blicken en sekund för första och enda gången under vårt samtal.

Mottis ”skyddade anonymitet” är nyspråk för att man inte har någon anonymitet alls gentemot myndigheterna, utan endast gentemot andra internetanvändare. Nyspråk för att det när man säger det låter som om anonymiteten skulle stärkas, när det egentligen är den diametralt motsatta utvecklingen han propagerar för.

Motti har skapat föreningen Rättigheternas Europa som säger sig vilja skydda vanliga medborgares fri och rättigheter. Det påminner mest om TV-predikanten från Genesis: ”Jesus He Knows Me”:

Won’t find me practising what I’m preaching
won’t find me making no sacrifice
but I can get you a pocketful of miracles
if you promise to be good, try to be nice
God will take good care of you
just do as I say, don’t do as I do

Det räcker inte att säga att man vill försvara medborgares rättigheter och friheter, man måste visa det i praktisk handling. Resonemanget han för är att rätten att kunna sätta dit någon som förtalar dig eller anklagar dig för något trumfar rätten att vara anonym.

Än en gång är det myndigheterna som skall vara garanten för ”det goda”, det vill säga att kunskapen om identiteten inte missbrukas. Motti säger sig till och med vara en försvarare av yttrandefriheten och motståndare till censur, men grunden för yttrandefrihet är möjligheten till anonymitet och det är inte privatpersoner som censurerar utan det är just de myndigheter som skall företräda ”det goda”.

Vad Motti dessutom inte riktigt tycks vilja kännas vid, är att deklarationen han var med och skapade faktiskt uppmanar till att just spara sökord från sökmotorer som en del av datalagringsdirektivet. Att han nu kommer och påstår att han egentligen ville något annat, illustrerar mer hur han spelar med systemet än påverkar innehållet i deklarationen som gått igenom.

Det är starkt oroande att en person som anser att medborgarnas rätt till anonymitet är förhandlingsbar helt tydligt har tillgång till de resurser som kampanjen för smile29 måste ha konsumerat. Vad är nästa ”rättighetsskydd” han vill införa, och hur kommer han att driva frågan kring smile29 framöver?

Jag får alltid en slags känsla av att titta in i den mörka historien när jag läser kommentarer från människor som Tiziano Motti. Jag tänker undvika Godwins lag här, men kan ändå inte låta bli att känna hur det kryper utmed ryggraden av obehag. Tillräckligt med tid har gått sedan vi senast brände fingrarna ordentligt, och nuvarande generationer har inte egna erfarenheter utan bara det de kunnat läsa sig till eller fått berättat av föräldrar och deras föräldrar. Jag får känslan av att vi vann det kalla kriget, men att vi i och med det snabbt glömde vad vi egentligen kämpade för…

Bombmattor är mindre effektiva än man kan tro…

Det är dags för en visualiserad liten lektion i brottslighetens teknologi. Uppenbart är att varken Cecilia Malmström eller hennes närmaste underhuggare har en susning om problemens komplexitet — för den enda alternativa förklaringsmodellen är att hon och hennes gelikar medvetet för oss bakom ljuset, och så kan det väl inte vara?

Idag läste jag på en blogg som HAX länkade till en beskrivning om hur illegalt innehåll (i det här fallet barnporr) kan distribueras på ett sätt som gör det oerhört svårt att komma åt. Det var en intressant men onödigt tekniskt krånglig beskrivning av en metod som i all sin enkelhet är självklar.

I grunden handlar det om att dölja vem som betalar för en server och att skilja den server som faktiskt innehåller barnporr från de servrar som syns för en utomstående betraktare. Det kräver att man är hyfsat tekniskt kunnig, men kräver i övrigt ingenting märkvärdigt annat än en skrupelfri läggning och tillräcklig motivation…

planskiss serverstrategi

Den anonyma serverhyran

Det finns tre grundläggande metoder att hyra servrar utan att synas: Att använda stulet kreditkort, att använda ett ”gift-card”, eller att använda sig av tjänster som paypal eller webmoney. Man kombinerar hur som helst en betalningsmetod där man inte personligen figurerar med sitt namn, med falska identitetsintyg av endera slaget. Med stulna kort kommer det hela i så kallade ”card kits”, men oavsett metod så krävs en förfalskning för att förbli anonym.

När man väl valt och förberett sin metod att betala anonymt, så använder man metoden för att skaffa sig en uppsättning servrar spridda över världen. Därefter är det dags att konfigurera sin illegala hantering i en slags lökmodell. Jag tänker beskriva den inifrån och ut.

Innehållsservern

I kärnan på löken finns själva innehållet, det vill säga precis den barnporr som vi alla hatar så innerligt. Den är naturligtvis grovt olaglig, så det är den här som skall skyddas till varje pris.

Genom en kedja av maskiner som ger anonymitet loggar administratören in på servern via SSH, något som ger honom eller henne tillgång till servern på systemnivå. Diskarna krypteras och konfigureras på ett sätt som ser till att de kopplas ifrån om servern stängs av eller kontaktas på fel sätt. I princip innebär det att varje försök att säkra servern polisiärt, med stor sannolikhet leder till att diskarna med innehållet inte längre går att läsa eller få tillgång till.

En brandvägg konfigureras så att servern endast kan kontaktas av bestämda maskiner på ett bestämt sätt, alla övriga anslutningar nobbas. Den metod som används för anslutning är samma som i ett företags VPN — det vill säga samma metod som en person som inte är på kontoret använder för att krypterat prata med kontorets servrar.

Den här servern syns inte i några DNS:er, ingen fysisk person utöver administratören kommer att överhuvudtaget vara medveten om den här serverns identitet. Den är fullständigt anonym och inte mer märkvärdig än en hel hord av företagsservrar. När dessutom alla serverns loggar skrivs till /dev/null, det vill säga till serverns inbyggda lilla svarta hål, så finns inget att analysera även om polisen skulle både hitta och lyckas få tillgång till serverns innehåll.

Förmedlingsserver

Så för att användaren skall kunna få kontakt med innehållet behövs ett mellansteg som förmedlar kontakten. Det handlar om en slags proxyserver, vars enda uppgift är att fungera som mellansteg mellan innehållsservern och besökaren. Genom denna förmedling förblir innehållsservern anonym och det går att bygga hur många lager lök man vill runt innehållet.

Förmedlingsservern har inte heller den några loggar, även den är krypterad och den saknar eget innehåll. Till de olika förmedlingsservrarna pekar en domänserver som fördelar trafiken.

Det som händer när man bygger på det här sättet är att redundansen blir stor, och att man ofta får rejält med förvarning om någon försöker nysta upp nätverket. Om man konfigurerar det så att det finns rejält med mellansteg, så kan man plocka ut ett av dem för att få ett spår att sluta i en återvändsgränd.

Konsekvenser

Att man tekniskt löser problemet med att serva förbjudet innehåll innebär inte att man för den skull väljer att lägga eländet på en öppen hemsida — tvärtom. De som är intresserade hittar ändå dit förr eller senare, och ju mindre väsen man gör av sig desto mindre uppmärksamhet får man från lagens långa arm.

Meningen med den här manövern var att visa hur komplicerat det är att komma åt barnpornografin vid källan.

Det i sin tur visar på en annan sak, en som politikerna säger sig förstå men som de ändå helt tycks missa: att det krävs långtgående internationellt samarbete för att ha en chans att spåra distributörerna och därmed i nästa led förövarna.

Om vi mixar äpplen och päron blir det oerhört svårt att få en genuin internationell uppslutning.

För att vara drastisk så blandar vi grova övergrepp på barn med japanska serieteckningar med sexuell laddning. Det första är olagligt överallt i hela världen (såvitt jag vet), medan det andra av naturliga skäl inte är det. Dessutom håller vi det inte rent från andra saker som inte borde ha med frågan att göra, som: droger, fildelning, bedrägerier, sabotage, dataintrång, integritetsbrott, finansbrott och spam.

Om vi för ett ögonblick orkade bortse från vårt eget äckel och titta nyktert på frågan, skulle vi inse att vi måste hålla rent för att lyckas med något alls. Rent som i att det måste handla om otvetydiga och internationellt entydiga brott — att det inte får handla om brott utan offer. Det måste också handla om att angripa distributionsledet, eftersom det är där kopplingarna till förövarna finns.

Det som nu händer är istället att allt vattnas ur genom att allt innefattas, istället för att använda skalpell så klipper man till problemet med en våt filt. På det sättet löser man inga problem, men man ser handlingskraftig ut och kan ta till brösttoner i debatten.

Det tekniska inkompetensen blir ytterligare tydliggjord av de metoder man föreslår. Man vill använda sig av RIPE, vilket innebär att man kan bomba ut tusentals adresser/användare för att komma åt en enda — för att inte tala om att det är en envägsåtgärd. Tydligt är att man förstått att DNS-filter är triviala att undvika och går vidare på IP-adresserna, men att man inte förstår konsekvenserna av en sådan upptrappning.

Analyserar man modellen jag beskrivit ovan, så inser man snabbt att inte ens bombmattor mot IP-nummer på något sätt garanterar att man lyckas klippa det man är ute efter. Det är snarare en slags desperation man uppvisar, en slags nutidens motsvarighet till första världskrigets generaler. De upptäckte den hårda vägen att krigets spelregler drastiskt förändrats — men eftersom de inte hade ett svar på hur man anpassade sig, så gjorde de bara mer av allt som redan visat sig kosta tusentals och åter tusentals liv. Situationen idag är att spelbrädet totalt bytts ut i och med internet. Den kontroll som förr var självklar är i dag näst intill omöjlig med mindre än att man drar ut pluggen. När man inte lyckas kontrollera det som inte är gjort för att kontrolleras, försöker man allt mer intensivt trots att allt visar på att man är fel ute.

I avsaknad av vettiga svar ägnar man allt större energi åt att göra fel, men är det så vi skall möta framtiden?

Kolla själv vad som filtreras

Det är säkert en aning kontroversiellt att uppmana folk att kontrollera rikspolisstyrelsens ”frivilliga” filter. Jag vill också varna känsliga läsare att det finns saker på listan som – lite efter personlig smak – gör att man sträcker sig efter såpaflaskan och scotch-brite svampen för att skrubba ögonen. Ändå tänker jag för en gångs skull inte bara prata om hur lätt det är att göra filtreringen verkningslös och hur fel det är principiellt, utan rent praktiskt visa hur ni vevar upp långfingret mot internetfiltrerarna.

Diskussionen om dessa förbaskade filter har pågått i många år nu. På ena sidan står diverse löst folk i politiken, polisen, samt diverse svårgripbara organisationer med oklart credo och lika oklart förhållande till basala rättigheter. På andra sidan står en samling yttrandefrihetsfundamentalister, kommunikationsexperter, samt till och med en och annan foliehatt.

Den grundläggande frågan är som jag ser det delad och består av underfrågorna effektivitet/relevans, etik/frihet och konsekvenser.

Monkey see but don´t do
See no evil...

Effektivitet och relevans

För att filtrering överhuvudtaget skall kunna försvaras – oavsett allt annat – så krävs att den faktiskt fyller den funktion den skapats för att fylla. I annat fall är det en tom gest som bara har nackdelar. För att den skall kunna sägas vara effektiv så krävs att det faktiskt spärrar det den sägs spärra – det vill säga barnpornografi – och inte en massa annat.

Man kan också ha synpunkten att det inte skall vara direkt trivialt att manövrera sig förbi filtret, så trivialt att man kan råka göra det av misstag — mer om det om en stund. För att den skall kunna anses vara relevant, så måste filtreringen dessutom lösa ett problem snarare än att bara dölja att problemet finns.

Etiska och frihetliga aspekter

”Frivilliga” filter implementeras av din internetleverantör. De i sig kontrollerar inte innehållet i filtret, utan tar det i sin helhet från Rikspolisstyrelsen. Det saknas faktiskt helt insyn från någon tredje part i vad som filtreras och varför. Det innebär en rad problem.

Det första av problemen är rättslösheten för den som filtreras. För det går inte ut någon information till de sajter som filtreras, vilket gör att de inte kan försvara sig eller åtgärda det som fick dem att hamna i filtren. Det andra är samma problem från användarens sida, där det inte finns några garantier att filtren inte spärrar legitim information.

Den sista aspekten är censuraspekten. Det ligger liksom i sakens natur att mer än det som är förkastligt i lagens mening klipps av sådana filter. Eftersom filtrering är ett ingrepp i den personliga friheten, så måste filtren stå över all kritik ifråga om träffsäkerhet och fokus. Det är svårt att med bästa vilja i världen påstå att de gör det. Frågar man RPS, så kommer man få de otäckaste och värsta exemplen serverade, men det är knappast hela sanningen.

Konsekvenser

Lagen – och därför även de medel man använder för att upprätthålla den – handlar inte bara om konsekvenser, utan även om rätt och fel. Trots det måste man faktiskt ta hänsyn även till konsekvenser.

I fallet med internetfiltrering kan man utan vidare säga att de som vill ta del av den ”spärrade informationen” inte har några problem alls att göra det. De som stoppas är inte de som vill se sidorna, utan de som hamnar där av andra anledningar. Än värre skulle det bli om det skapas loggar kring de som försöker nå sidorna som filtreras, för i de loggarna fastnar de som inte alls sökte efter barnpornografi. Så när RPS slår sig för bröstet med 5000o blockerade sidor per dag, så är det inte de fula fiskarna som fastnat. En sidoeffekt är att även de som inte gör något fel känner ett större behov av att skydda sig. Man ser sig över axeln och är orolig för att registreras och kontrolleras; man ändrar sitt beteende utifrån den rädsla man känner.

Man döljer också problemet, man löser det inte. Det finns all anledning att fundera på om man inte därigenom kan sägas ”mörka” problemet.

Slutligen finns i alla censursituationer en fara för betydelseglidning, där det som börjar som filtrering mot barnpornografi fortsätter med filtrering av sexualitet i allmänhet, filtrering av ”terrorism”, filtrering av vissa åsikter och så vidare. Det finns redan sådana förslag och vissa av dem finns redan i lag runtom i Europa, så det är inte en tandlös fråga. Det är obehagligt och riskerar att sätta munkavle på debatten.

Vår ”liberal” i EU

Cecilia Malmström kallar sig liberal och tillhör det enda parti i Sverige som håller sig med tillnamnet ”liberalerna”. Trots det ser hon det tydligen som helt oproblematiskt att propagera och verka för filtrering. Hon blir till och med direkt stött om någon vågar kritisera henne för att hon inte har större respekt för yttrandefriheten än så. Hon kallar jämförelser med Kinas ”great wall” på internet direkt löjliga, trots att det är en skillnad i grad inte metod.

Kina censurerar sex och ”misshagliga” åsikter. Europa skulle i en nära framtid kunna filtrera annan sex och andra ”misshagliga” åsikter. I sak är skillnaden endast att vi kallar oss demokrater och borde veta bättre — och att filtren i nuläget inte skulle bli lika omfattande. Det är grad inte metod med andra ord och jämförelsen är därför inte alls ”löjlig”. Det handlar om vad man har för inställning till fri kommunikation och vilka metoder man anser sig ha rätt att använda för att kontrollera den.

Tänker Malmström fortsätta kalla sig liberal, så kanske hon borde ta sig en rejäl funderare på vad det epitetet förpliktigar till?

Att göra filtren till ett skämt

Jag antar att RPS kommer bli vansinniga, men jag kan inte se att den information jag nu tänker redogöra för skulle vara olaglig på något sätt. För att göra filtrens saga all, så behöver du i nuläget bara tillgång till en öppen och ofiltrerad namnservice, en så kallad DNS.

Eftersom windozedatorer fortfarande är i absolut majoritet, så använder jag dem som exempel.

Jag förutsätter att du vet hur du öppnar ”Nätverks & Delningscenter”, i vänsterpanelen på detta väljer du sen ”Nätverksanslutningar”. Högerklicka på den nätverksanslutning du använder och välj konfigurera (Använder du XP, så sker det genom kontrollpanelen eller genom att högerklicka på nätverksikonen i statusfältet längst ner till höger). Du möts av den här rutan:

Du väljer tcp/ip som på bilden och trycker på egenskaper, vilket leder dig till:

Som du ser har jag matat in ett par DNS-serveradresser, närmare bestämt till OpenDNS.com, vilket är en sådan väl fungerande tjänst på nätet.

  • Om någon skulle ha svårt att läsa så är deras adresser i prioritetsordning: 208.67.222.222 respektive 208.67.220.220, men det finns fler…
  • Google har sin DNS som är öppen och ofiltrerad: 8.8.8.8 respektive 8.8.4.4 (ja de har lyckats med att få så lätta ip).
  • Ett annat alternativ är censurfridns.dk, en dansk fri och öppen DNS, som har stöd för IPv6:
    ns1.censurfridns.dk IPv4: 89.233.43.71 IPv6: 2002:d596:2a92:1:71:53::
    ns2.censurfridns.dk IPv4: 89.104.194.142 IPv6: 2002:5968:c28e::53

Mata in, tryck på OK och RPS har inte längre någon makt över din dator…

När du nu är fri som fågeln att fatta dina egna beslut, så kan du kika på spärrlistan från 2007 — vilket tyvärr är den senaste version jag känner till som läckt ut. Vill du se vad spärrlistan innehåller, så var medveten om att dålig träffsäkerhet och ingen träffsäkerhet inte är samma sak. Än så länge råder inte tittförbud, så du kan själv kontrollera om listan är relevant.

Själv har jag aldrig orkat igenom mer än rent uppenbara felaktigheter i listan, men det var tillräckligt många för att fylla min kvot. Om du tycker listan är relevant eller inte är egentligen inte min sak att bestämma, och det är inte heller klart vilka sajter som fortfarande finns kvar på nuvarande lista — så det finns alltid en liten risk att man tror listan är irrelevant helt enkelt för att den är gammal. Den metod jag använde för att kolla detta vara att ha en dator med ofiltrerad och en med filtrerad DNS sida vid sida. I och med detta kunde jag kontrollera vilka adresser som fortfarande var spärrade.

Om du verkligen gör hästjobbet att kontrollera listan noggrant, så gör mig en tjänst snälla du. Se till att inte hålla tyst om vad du anser, utan påpeka felen vitt och brett. För den delen: om du anser att den faktiskt är relevant, håll inte tyst om det heller utan debattera!
Det är helt enkelt nog med mörkande av problem, så länge vi inte diskuterar problemen öppet lämnar vi tolkningsföreträdet åt de som vill verka politiskt handlingskraftiga.

Google vågar utmana Kinas censur

För någon månad sen skrev jag om nyheten att Google hotade lämna Kina. Mellan nyhetsflödet och diskussionerna om Tant Gredelin och den sista delen i Piratpartiets retorikkurs på nätet har jag haft svårt att få tid att kommentera dagens stora nyhet. Google ger sig inte.

För att komma runt problemet att Kina inte kan acceptera en kinesisk version av Google på google.cn som bryter mot kinesisk lag har Google  bestämt sig för att dirigera trafiken på sin kinesiska domän till den kinespråkiga Hongkongversionen av söksidan – google.com.hk. Denna kommer att vara ocensurerad.

Mikael Zackrisson på VA.se skriver att det är: Fantastiskt att Google vågar ta strid för yttrandefriheten.

Det ska bli spännande att se om Kina tillåter detta eller om de försöker stänga av tillgången till denna sajt.

EDIT

Niklas Dougherty är som vanligt bättre påläst när det gäller Kina. Han förklarar effekterna av förändringen:

Internet i Hongkong och internet i Kina är två separata system och har ingenting med varandra att göra. För fastlandskineser skiljer sig Hongkong inte från utlandet, man kan inte resa dit hur man vill och det finns inte fria kommunikationer mellan de båda territorierna.

Speciellt finns Hongkong utanför den kinesiska brandväggen (GFW, the great firewall), d.v.s. att all internetinfomation mot Kina som emanerar från Hongkong passerar GFW på samma sätt som all information från Sverige, USA och Ryssland.

Skivad Lime visar lite av den sunda skepsis mot Googles goda vilja som kanske saknades i mitt lite slarvigt skrivna inlägg ovan:

Tyvärr är det inte riktigt lika bra som det låter. Det google har gjort är inte att sluta censurera sina sökresultat i Kina, utan snarare stängt hela sin Kinesiska sökmotor helt och hållet. Man kan visserligen hävda att det innebär ett slut på censuren, men det vore som att säga att man fixat problemen med bilen genom börja cykla. Det google har gjort är att man omdirigerat google.cn till google.com.hk — det vill säga googles sökmotor i Hong Kong.

Ropa inte vargen kommer

Lunds Universitet har en blogg där tio studenter skriver om sitt vardagsliv. Detta är ett sätt för universitetet att marknadsföra sig i sociala medier. Nu får de kritik för att de förbjuder studenterna att blogga om politik och religion. I Sydsvenskan får man en bättre helhetsbild:

Sedan november skriver tio studenter inom området service management i en blogg som drivs av institutionen.
– Jag kom på idén. Marknadsföringsgruppen för campus ville nå ut till nya studenter. Sociala medier ger användaren tillgång till en plats där all information är samlad. Hemsidor är lite passé. Ungdomar idag vill ha mer kött på benen om hur det verkligen är, säger Mathilda Brook Welin, en av studenterna som bloggar.

I Sydsvenskans artikel framgår att de bloggande studenterna inte är missnöjda med att de fått riktlinjer för skrivandet. Ändå ropar folk om censur. Jag tycker man lika gärna kan kalla det censur när en ledarsida i en tidning väljer att inte ta in texter av fel politisk färg. Avsändaren eller ägaren av en mediekanal är i sin fulla rätt att kontrollera innehållet i den. Yttrandefrihet är inte att vi ska få skriva eller säga vad vi vill var vi vill, det är att vi ska ha tillgång till forum att skriva och säga vad vi vill.

De som ropar om censur grund av sådana här företeelser beter sig som Peter i Peter och vargen. När deras röster behöver höras kommer folk att ha tröttnat på att lyssna.

EDIT: Jag tog bort några länkar som jag slarvigt inkluderat bland de som ropar vargen kommer. Dels råkade jag dubblera länken till Sydsvenskan där, dels har diskussionen i kommentarerna fått mig att inse att det var fel av mig att inkludera Aurora Gullbergs inlägg där.


Republik Mahabad 64 år – demokratin är värd att fira

Jag sitter på en kurdisk fest anordnad av Kurdistans Demokratiska parti i Iran (PDKI). De firar 64-årsdagen av den kurdiska republiken – Republik Mahabad. För 64 år sen var det demokrati och framtidstro i den kurdiska delen av Iran, under elva månader innan Sovjetunionen drog tillbaka sitt stöd och den USA-stödda Shah-regimen lade hela Iran under sig.

Kurder över hela världen oavsett om de är från den Iranska, Irakiska eller Turkiska delen av Kurdistan minns denna korta stund av självstyre med stolthet. Det var en för den tiden i den delen av världen mycket upplyst regim, som ville ta tag i saker som kvinnors analfabetism, religiös förföljelse och rätt till skolgång. Får jag tro mina nya kurdiska vänner var de 1946 långt mer moderna i sitt tankesätt en stora delar av mellanöstern är än idag.

Kurdistans flagga

Detta får mig att tänka på flera saker som anknyter till den nutida svenska politiska debatten. Den första är hur vansinnigt det är att generalisera utifrån människors härkomst, kultur, religion eller nationalitet. En svensk är en svensk är en svensk Nej. En kurd är en kurd är en kurd. Nej. En muslim är en muslim är en muslim. Nej.

Vi är alla människor helt enkelt och vi delar den här jorden, eller det här landet och måste hitta sätt att leva tillsammans, växa av varandras styrkor, vara vaksamma mot varandras svagheter.

Det finns inga enkla lösningar. Stängda gränser och särskiljande av människor på generella grunder är alltid en förlust. Att vi har ledande politiker i det här landet som svävar på målet om kvinnors rätt att bära burka* fyller mig med lika stor sorg som att det finns politiker i andra länder som vill tvinga dem.

Öppnare kommunikationer, öppnare gränser, mer samtal med fler inblandade, modet och viljan att lära känna varandra och att se människan i varandra är vad världen behöver. Internet är därför en möjlighet inte ett hot, för internet sänker kostnader och undanröjer hinder för kommunikation över nationsgränser – hinder för förståelse, sympati och kärlek.

Men denna möjlighet är hotad av människors rädsla. Rädsla för terrorister, för pedofiler och för ”tjuvar”. Vi hör krav på begränsningar, på filter, på censur. En politiker vill lära internet att glömma, andra vill veta allt som sägs så att de kan leta efter de de är rädda för.

Ikväll har jag hört en politiskt aktiv iransk kurd berätta att han vet att någon lyssnar på honom. Han planerade ett framträdande på en politisk manifestation i Tyskland. På vägen dit i bil stoppades han av den tyska polisen som begärde att han skulle undvika att tala om Iran.

Vart ska det sluta, egentligen. Ska det sluta när ingen längre vågar säga vad den tycker och tänker. Ska de sluta när självcensuren, av rädsla för att det smutsiga mjöl vi alla har i våra påsar ska komma i fel händer, har kvävt all kommunikation.

Jag vägrar tro det. Därför kämpar jag för det fria ordet, för människors rätt att tänka, tycka och säga vad de vill överallt till vem som helst. Därför kämpar jag emot varenda politiker överallt i världen som vill ta kontroll över våra möjligheter att tala med varandra.

Ikväll har Piratpartiet genom riksdagskandidat Jacob Hallén lyckönskat det kurdiska folket på 64-årsdagen av deras demokratiska republik. Jag hoppas de inte behöver fira så många fler innan de har nya demokratiska framsteg i iranska, irakiska och turkiska Kurdistan att fira. Samtidigt hoppas jag att vi inte sitter här i framtiden och firar minnet av vår egen demokrati. Det vore bra sorgligt.

(*) I bloggosfären pågår en debatt om burkaförbud eftersom några politiker har uttalat sig för detta och till och med talat om hur ohygieniska och äckliga dessa är. Sophia på Dexion har ett spännande förslag till lösning på politikerproblemet. Veronica Svärd är också less på politiker. Thomas Tvivlaren tycker det är äckligt och ohygieniskt. Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg säger att Burkadebatten är en icke-diskussion. Jag håller inte med, när politiker är ute och fiskar i grumliga vatten är det rätt att säga ifrån. Jonas Morian berömmer Göran Hägglund för det humoristiska sätt han använde för att säga att Burkaförbud inte är kristdemokraternas partilinje. Sliced Lime resonerar kring klädförbud och rätten till självbestämmande över t ex klädval. Magnihasa tar tillfället i akt att förklara skillnaden mellan personliga preferenser och välgrundade politiska uppfattningar.

Spansk glömska

Hos Christian Engström läser jag om det spanska ordförandeskapets debut i den europeiska nationalsporten övervakningshets.

Francisco Ros Peran, som är spansk minister med ansvar för telekommunikation och informationsamhället, hade såvitt jag förstår Christians sammanfattning med sig två skarpa förslag när han på en middag skulle sammanfatta ambitionsnivån för Spaniens ordförandeskap över EU inom sitt område. Eller skarpa och skarpa. Det andra förslaget får nog snarare beskrivas som tämligen oslipat, ovasst, ja rent ut sagt sinnesslött.

Förslag ett är bara mer av samma som vi hört ett tag från ledande europeiska politiker. Intellectual property, för att låna det internationella begreppet, måste skyddas till varje tänkbart pris.

>We need new legislation to get young people to respect intellectual property. They think that everthing on the net is free.

Så IPRED1 fungerar inte, enter IPRED2 antar jag. Insikten att lagstiftning inte är en verksam metod för att stoppa genomgripande beteende- och samhällsförändringar verkar vi få vänta på en ny generations politiker innan den slår igenom.

Förslag två är däremot något nytt, åtminstone på den europeiska scenen. Mr Peran vill hjälpa internet att glömma. Information som nått ut till offentligheten och som är misshaglig ska alltså förmås att försvinna. Hörde jag någon säga censur?

Exakt hur denna glömska ska åstadkommas hade inte Mr Peran funderat ut än, men att komma på en metod för statligt inducerad digital glömska som inte möter kriterierna för censur har jag svårt att tro att han lyckas med.

Kan inte någon byta ut alla dessa okunniga dårar vi fått som makthavare mot andra och bättre. Jag begär inte att alla ska försvinna samtidigt. Jag nöjer mig med att några av dem inte har otur när de tänker så fort de närmar sig frågor som har med internet att göra, att några av dem har kvar sin demokratiska kompass även när de tänker kring informationssamhället, att några av dem känner igen repressiva lagar.

I september har vi riksdagsval i Sverige och kan välja bort de politiker som vill riva sönder det vi tillsammans byggt upp, när vi byggde världens största uppslagsverk, samtalsgenerator, kulturspridare, demokratiförsvarare i en enda maskin. Rösta på Piratpartiet den 19 september!

EDIT: Jag hittade texten via HAX

Konsten att helt missa poängen

Ibland undrar jag över hur människor tänker?

Liza Marklund har en polare som heter Johan och har ett band som ligger på topplistan. Tyvärr har de inte gjort speciellt mycket stålar på sin framgång.

Liza Marklund: Träng inte ut våra musiker – Liza Marklund – Expressen.se:

> För att hitta nya marknader och verkligen få ut sin musik så sålde de in skivan exklusivt – till Coop, ungefär som Eagles gjorde i USA när de sålde in sin platta till Walmart.
>
> Och det här funkade som sagt – tidningarna skrev, tv erbjöd livespelningar och plattan hamnade på topplistan.
>
> Topplistan, säger jag, då måste ni ju sälja massvis med skivor
>
> -Den veckan vi låg på 13 plats sålde vi sammanlagt 379 exemplar, säger han.
>
> Jo, han upprepar antalet. 379 exemplar.
>
> Mer behövs alltså inte för att få en försäljningssuccé i skivbranschen i Sverige, år 2009.
>
> Däremot hände något annat intressant när skivan hamnade på topplistan. Den hittade verkligen sin publik – men inte den som betalade.
>
> Johan surfar runt och visar på ett par, tre olika fildelarsajter. Raskt räknar vi ihop över 80000 illegala nedladdningar av gruppens skiva. 80000
>
> -Jag är inte emot tekniken att ladda ner, men det här håller inte, säger Johan. Vi kommer naturligtvis inte att bli rika på det här, men det vore kul att få betalt. Än så länge ligger vi seriöst back med det här projektet.

Nu skall vi se…:

+ Hur faen kan man få för sig att skriva någon form av exklusivt avtal med en enda butikskedja år 2009?
+ Hur kan man ha åttiotusen lyssnare som är tillräckligt intresserade för att aktivt skaffa sig musiken, och trots det inte tjäna pengar?
+ Hur kan man tro att det är den fysiska plastbiten som skall säkra baconet?

Är det inte lite märkligt det hela, vi tycks prata om ett gäng musiker som inte riktigt fattat vad som hänt de senaste tio åren.

Till exempel har de missat exemplarframställningens död som födkrok. De har åttiotusen lyssnare, men får inte en spänn — och så kommer det fortsätta vara så länge de förlitar sig på samma affärsmodell som Elvis Presley gjorde på femtiotalet.

Hur kan man vara så kapitalt tappad bakom en affärsmässig vagn, att man inte utnyttjar det faktum att folk är intresserade av musiken till att få betalt? De kan sälja signerade plastbitar, häften med texter och bandbilder, inbjuda till donationer, se till att skivan kommer med i streamingtjänster, föra ett samtal med sina lyssnare och göra lyssnarna till fans genom att finnas där för dem. Blir de fans, så kommer de på konserterna, köper det signerade materialet och så vidare.

Det går med andra ord utmärkt att försörja sig, förutsatt att man är villig att ta reda på hur.

Istället vill man ha IPRED, ett avskaffande av förmedlarneutraliteten och gärna censurfilter liknande kinas för att försöka mota tillbaka kycklingen in i ägget.

Är det verkligen något att stå efter?

Vilket skall bli vårat Himmelska Fridens Torg? Kanske Medborgarplatsen? Eller varför inte Kungsträdgården?

Uppdatering: Ulf Hedlund har kollat av på vilka grundvalar Johan i artikeln ropar efter kinesisk censur. Läs det, det är hejdlöst roligt, eller sorgligt…