Brott skall beivras, inte döljas

Jag kände att jag behövde klargöra min syn på nätcensur, blockeringslistor och barnpornografi lite ytterligare. Jag är inte alls glad i att barnpornografiskt material går att få tag på via webben. Det vill säga material som rent krasst är resultatet av övergrepp mot levande, högst verkliga barn, med allt vad det innebär av trauman, skamkänslor och ständig påminnelse om det elände man utsatts för.

Det jag vänder mig mot är två saker.

  1. Dels att man blandar och ger på ett sätt som innebär att man inte gör skillnad mellan brott där verkliga fysiska människor kommit till skada och beteenden som man inte tycker om ur någon slags allmänmoralisk synvinkel. Det innebär verkligen inget positivt för den som utsatts för sexuella övergrepp att deras brott sammanblandas med rena fantasifoster som i fallet med serieöversättaren och de tecknade bilder som i det rättsfallet ansågs straffbara att inneha.
  2. Dels innebär nätcensur i praktiken att man sopar brottet under mattan, eftersom det för de berörda knappt ens är ett farthinder. Tvärtom är det rena varningssystemet för barnporrare på nätet att veta att deras sajter upptäckts och ingår i spärrfilter. I det läget vet man att det är dags att maka på sig, innan någon får för sig att rent faktiskt komma och knacka på dörren. Det blir lite som att en brottsling lyfter telefonen för att ringa en kumpan och får ett meddelande i luren som säger: ”detta samtal avlyssnas av polisen, i syfte att spana och samla bevismaterial”.

Postcard saying crimes should be punished, not hidden

Själva grundtanken här är att den som utsätter någon skada skall eftersökas och lagföras. I den målsättningen behöver våra vapen vara precisa och nålvassa snarare än motsvarigheter till en saltladdad hagelbössa. Det är inte straffbart att känna sexuell dragning till barn, lika lite som det är straffbart att känna sexuell dragning till skyltdockor, kamphundar, lackstövlar, nylonstrumpbyxor eller något annat som ligger utanför mittfåran av sexuella preferenser. Det som är straffbart i det här fallet är inte dragningen, utan att begå övergrepp mot verkliga, levande barn. Det är säkert många som skulle bli äcklade av att veta vad som försiggår i huvudet på dessa människor när de tillfredställer sig själva, men fantasier, dragningar, ja tankar är inte straffbara!!!

Det är för de flesta människor mer eller mindre svårt att hålla isär äpplen och päron när det gäller saker vi känner stark aversion mot. Det är naturligt att det är så, men det är inte så bör reglera vår tillvaro. Det enda rimliga är därför att aktivt försöka komma åt barnpornografin där den skapas och där den distribueras. Det skulle vara rationellt. Det skulle rent faktiskt kunna minska antalet offer som utsätts för övergrepp. Att däremot försöka spärra eländet med larvigt ineffektiva filter är som att ösa ett badkar med en gaffel istället för att dra ur proppen.

Vi är på väg att stadfästa ett ramverk för censurering/blockering av internetadresser. Det kommer inte hindra några barnporrare från att dela sina alster mellan varandra. Vad det istället kommer att göra är att införa en slags föräldrakontroll av nätet, där pappa staten/EU kan peka finger åt dig och säga fy fy. Så länge filtren är träffsäkra och bara handlar om barnporr, så kan man rycka på axlarna åt dumheten. Så är det inte och kommer inte heller att vara. Istället används denna barnpornografi som så många av oss hatar som en slags kil för att inrätta systemen, som sen kan användas lite som man tycker. Redan nu pratas det om att spärra spelsajter utan nationell licens. Vad är nästa steg? Fildelarsajter? WikiLeaks? Bombrecept? Drogdiskussioner? Andra sajter för smalare sexuella nischer? Möjligheterna är enorma och i snart sagt varje fall av något som går utanför den gyllene mittfåran, så kommer det finnas någon beslutsfattare som nog egentligen tycker att det borde spärras, förbjudas och förpassas ner i sjunde helvetet.

Skyldig tills döden skiljer oss åt!

Jag är djupt oroad av att lynchmobbsmentalitet och hämndbegär har tillåtits ta över debatten kring och handhavandet av straffrätten i det här landet. Jag ser exempel på exempel på att massans behov av en skyldig får inflytande över beviskrav och lagstiftning. Den progressiva debatt vi haft i Sverige om värdet och nyttan med straff och möjligheten att återanpassa kriminella till samhället den tycks död.

Nu är man i svensk kvällstidningsprosa en mördare från det att man blir misstänkt tills dess man år i graven. ”Mördaren åtalas” kan man skriva utan att dra på manchetten, trots att personen rimligen inte är mördare förrän domen har fallit. När man sedan skriver om en tidigare straffad personen är det fortfarande med brottslingens identifikation.

Vi är långsinta och vårt minne är långt. Mona fortsatter vara kontokortsbedragare, Marjasin kvittoklippare och Gudrun skattesmitare. Vi förlåter aldrig!

Jag kan någonstans ha förståelse för denna mobbmentalitet. Den är en del av det mänskliga. Starka känslor sprider sig och fördjupas i stora grupper. Vi vill se någon ta ansvar när vi känner oss kränkta, och kränkta känner vi oss av högprofilsbrotten även om vi inte personligen är drabbade. Saker förlorar i känslosvallet proportionerna. Det blir svårt att stanna upp och fråga sig vad som är rätt och rimligt.

Just därför har vi inte en medeltida straffrätt. Det är inte mobben som utkräver ansvar. Vi har institutionaliserat detta i ett rättsväsende och i en lagstiftning som ska vara klokare, mildare och mer klarsynt.

Det vi vunnit under århundradena med denna ordning riskerar dock att trasas sönder om lagstiftaren blir opportunistisk och försöker gå populistiska krav om lag och ordning grundade på hämndbegär eller ett behov av att se fler dömda till mötes. Likaså har vi mycket att förlora på att rättsvårdande myndigheter lägger örat mot marken och försöker vara folkviljan, en viss ideologi eller vissa starka röster till lags. Till och med om det i de enskilda fallen var riktigt av rättsväsendet att ändra sig.

Det vore lätt att peka finger och säga att det är ett boulevardtidningsproblem, att om bara medierna tog större ansvar vore allt väl. Men folket är som folket är och medierna tillhandahåller det läsare och tittare vill ha. Det är lagen, lagstiftaren och rättsväsendet som måste hantera detta.

Idag har vi en lagstiftare som inte tvekar att ge folk ett begränsat yrkesförbud bara för att de en gång varit dömda för brott. Vad hände med att avtjäna sitt straff och sedan vara fri? Vad hände med målsättningen att återanpassa kriminella till ett liv inom lagens råmärken?