Anställd av Pravda att skriva sanningen

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

— För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

  1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
  2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
  3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.

Kvällssaga: Upphovsrättsindustrin tar fram digitala alternativ

Sa inte någon upphovsrättskramare att nu efter IPRED så skulle upphovsrättsindustrin kunna ta fram bra lagliga initiativ, när de inte längre behövde konkurrera med gratis.

Det lät som en saga.

Jag ska inte påstå att vi har facit nu, men visst är det en händelse som ser ut som en tanke att Sveriges största förlag och ett av världens största skivbolag visar hur oseriösa de är i fråga om digitala strategier mer eller mindre samma dag.

Warner Music slutar investera i digitala tjänster

>Edgar Bronfman, CEO för WMG, sade dock nyligen att företaget inte kommer att fortsätta med sådana investeringar.
>– Vi har inte för avsikt att gå in med riskkapital i ytterligare digitala investeringar, fastslog han. Intentionen var att investera i unga företag med innovativa affärsmodeller. Vissa av dessa investeringar har inte mött förväntningarna. Det känns vettigt att ta hänsyn till de markant olika resultat dessa företag uppnår i den nuvarande ekonomin.

Bonnier bedrar upphovsmännen

>I fildelningsdebatten har vi hört alla dessa bolag gny om ökat skydd för upphovsmän, och nog låter det falskt. Nu har Bonniers, det ojämförligt största av alla svenska bokförlag, visat hur de egentligen tänker: de vill tvinga på sina författare riktigt fula avtal om elektronisk upphovsrätt, för att skinna dem i tid och evighet – utan att behöva göra ett dugg själva.
>
>Läs om skandalavtalet på Författarförbundets hemsida.

Vill vi ha mer upplyftande kvällslitteratur får vi nog skapa våra egna digitala alternativ.

Bonnier, DN och Bloggosfären

Bonnier är i ropet nu. På Bonnierägda TV4 har man precis kunnat se första delen av dokumentären om familjen på Newsmill ses en special under rubriken Bonnier och Mediamakten. Här skriver bloggaren Thomas Harman ett debattinlägg under rubriken: Familjen Bonnier hopplöst fångade mellan Piratförlaget och the Pirate Bay. Han funderar över familjen Bonniers förmåga att utveckla affärsmodeller för en tid då framgång inte längre är kopplat till exemplarförsäljning.

>Vi ser hur en ny generation författare vill vara sina egna förläggare och bildar piratförlaget. Vi ser hur en ännu yngre generation säger att de inte vill betala för människors skaparkraft enligt dom gamla modellerna.
>
>Där någonstans i bermudatriangeln mellan piraten som hittar världsvant bland torrenterna i the Pirate Bay och Piratförlaget, är Old Time förläggare som Bonnierfamiljen hopplöst fångade. De förutsätter fortfarande att det finns en konsumentmarknad som går att dela in per sålt exemplar.
>
>Så länge man har det synsättet hör familjen Bonniers maktdominans till historieböckerna.

Jag har själv funderat över Bonniers förmåga att vidmakthålla sin maktposition i svenska medier flera gånger under den senaste veckan. Främst för att jag tycker mig skönja ett mönster i DN:s förhållningssätt till bloggosfären och de nya medierna. På en vecka har jag reagerat på och skrivit om Wolodarskis utbrott mot parasiternas kopierande och länkande, undermålig grävande journalistik på sexforum, DN kulturs svårigheter med att veta vad som är en blogg och nu senast om DN:s beskrivning av data i SOM-insitutets bloggundersökning.

Man börjar ju närmast undra om det är en vendetta det handlar om. Har ledarplats, nyhetsplats och kulturen på DN enats om att det är dags att enas mot en yttre fiende – bloggosfären? Eller vad är det fråga om? Det vore mig fjärran att hävda att ett tydligt ägardirektiv utgått. Dessutom är Bonnier mycket mer än bara DN och i andra delar av koncernen bejakar man den nya teknologin, t ex på Newsmill och TV4 som ju nämndes i inledningen.

Men idag skruvar DN upp retoriken mot allt det nya läskiga ytterligare ett snäpp, när Hanne Kjöller får frispel på alla som någonsin har gillat Peter Pan.

>Pirater. Smaka på ordet. Vilka associationer väcker det? För ett par år sedan skulle jag svarat Sjörövar-Fabbe, Kapten Krok, Jolly Roger, ståtliga fartyg, hårt men rättvist arbete, tjusiga fäktningsdueller, fala kvinnor i hamn, ärrade män med ögonlappar och kistor fyllda med guld och juveler.
>
>Men sedan kom de svenska piraterna och med dem nya associationsstråk i huvudet. Till en början var också den bilden romantiserad. Jag trodde mig se en samling unga män, drivna av en idé om ett slags digital allemansrätt, som de genom hårt och ideellt arbete gjorde vad de kunde för att förverkliga.
>
>Sedan kom de somaliska piraterna och en serie händelser i Sverige och ritade om associationskartan i huvudet en gång till. Och jag insåg att det kanske fanns fler likheter mellan de svenska piraterna och deras somaliska kolleger än jag först trott. Att den övergripande gemensamma ideologiska överbyggnaden – eller affärsidén om man så vill – är densamma: att ta det någon annan äger och att sälja stöldgodset vidare.

Fan av Peter Pan eller ett ohälsosamt intresse för hattar och lapp för ögat, det är så nära man behöver ha varit en pirat för att vara bärare av smittan tycks det.

Hanne lyckades om inte annat vaska fram några riktigt irriterade reaktioner, och inte bara från typiska piratbloggar. Bland de mer underhållande sågningarna finner vi kanske inte helt otippat Badlands Hyena och Blogge Bloggelito. Emma opassande är också tydligt irriterad vid sitt digitala köksbord:

>Visserligen riktar sig artikeln i viss mån mot Peter Sunde, men i stort piratrörelsen — där jag ingår. Eftersom jag arbetar aktivt för att Wadstedt och de särintressen hon representerar inte ska ha lika starkt fotfäste i lagstiftningsprocessen som de haft hittills, tar jag åt mig. Är jag hotfull för att jag kritiserar? Så tolkar jag det när hela piratrörelsen beskrivs vara av samma skrot och korn som mördare.
>
>De flesta jag snackar med är helt med på noterna att inte vara attackerande, att försöka hålla stilen trots frustration och ilska. Många kritiserar till och med Piratpartiets ledare internt för att ta till starkare tongångar än situationen kräver. Och då snackar vi bara ord rakt ut i offentligheten.

Blogg- och piratdissandet är inte heller isolerat till DN, andra Bonniertitlar stämmer in i kören. I dagens Expressen får vi som jag skrev om tidigare idag veta att bloggen är död.

Nu finns det undantag, hela Bonnierkoncernen är inte teknikfiender. Ett av dagens mer underhållande förslag kommer från Pontus Schultz, som på sin blogg undrar varför inte Ericsson köper The Pirate Bay.

Nu är det ju så med varje fin konspirationsteori, att den håller bara för att man underlåter att visa upp de exempel som spräcker den. Men här i livbåten försöker vi inte bara vara trevliga utan även hederliga. DN har ju inte bara hackat på bloggare och pirater den senaste veckan. Fredrik Strage skrev en härligt ironisk betraktelse om ekonomin kring piratkopiering och Sverker Lenas påpekar den inte helt bekväma kopplingen mellan IFPI et consortes och deras betydligt sinistrare kollegor i GMO-industrin som t ex Monsanto.

Ergo: någon massiv konspiration från Bonnier eller DN:s håll tycks det inte vara frågan om. Men det kan ju tänkas att det helt enkelt är en samling gammelmediala hantverkare om ser hur framtiden lägger ut när de själva står kvar på kajen.

Eller så är förklaringen till mina fem Bonnierkritiska inlägg senaste veckan att jag ingår i en massiv bloggkonspiration mot dem. Döm själva!