Thomas Bodström är knappast någon av mina favoritpolitiker, det är väl knappast någon överraskning. Han personifierar på många sätt den teknokratiske politikern. Det finns där en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”.

Med teknokrat menar jag inte tekniskt intresserad eller kunnig, utan att man betraktar lagstiftande utifrån en relativistisk, realpolitisk och teknisk vinkel. En teknokrat är mest intresserad av teknisk effektivitet och funderar inte så mycket på sidoeffekter eller syftesglidning.

Att som Bodström få kontrollsamhället uppkallat efter sig är inte precis något hedrande. Att han sen haft humor nog att själv kalla sin blogg ”Bodströmsamhället” kan ses som ett tecken på självdistans eller mer elakt som en fullständig omedvetenhet eller okänslighet inför problemen. Mannen sitter på för många stolar. Han är advokat med egen firma (som han delar med Borgström), han har suttit i styrelsen för Ecpat och är fortfarande ”resursperson” och han har under förra mandatperioden parallellt suttit som ordförande i riksdagens justitieutskott. Dessutom är han numera deckarförfattare.

”More power to him”, kan man tycka om han lyckas hålla ordning på alla sina roller och få tid till alla sina arbetsuppgifter, vilket knappast är så säkert. Ett allvarligt aber hos Bodström som politiker är en slags gränslöshet och bristande förmåga att ta ansvar. Han har lekt gräddfilsminister istället för att vara justitieminister, och kallas träffande också för Teflon-Thomas. Gränslösheten har funnits där länge och i kombination med den realpolitiska teknokratiska ådran har den gett upphov till en lång lista lagar och förslag vars syfte säkert är gott men vars konsekvenser på sikt kan vara allt annat än goda. Den har också gett upphov till undringar som ifall det förekom ministerstyre i tillslaget mot The Pirate Bay, eftersom gränsdragningarna inte varit hälften så självklara som de borde varit.

Bodström är del av ett politiskt block som inte har något som helst problem med att utöva signalpolitik. Sveriges riksdag, den svenska staten, svenska myndigheter är alla delar av ett system som är maktfullkomligt och förment ofelbart. Politiker och tjänstemän utan självklart ansvar, som anser sig ha rätten att övertrumfa individers självvalda sätt att leva sina liv.

Nu blir han i det närmaste förvånad över att reglerna även gäller honom själv och att han som riksdagsman med ett barn i skolan inte kan ta ut full tid och åka utomlands under en längre period. Och visst kan man tycka att systemet för föräldrapenning kan vara ett problem för en yngre generation politiker som är mitt uppe i bildandet av familj, även om de flesta av dem knappast kommer åka utomlands flera månader medan de sitter som förtroendevalda.

I det här fallet är det nog tyvärr så att det är ett fall av ”sent skall syndaren vakna”, för han har knappast stått på barrikaderna mot dessa regler innan de riskerade drabba honom själv.

Nu ställs Bodström inför valet att lämna riksdagen eller skrinlägga planerna på USA-vistelsen. Han väljer som det ser ut USA, vilket jag tycker han gör alldeles rätt i och inte bara för att jag gärna får bort honom ur riksdagen. Det jag tycker är fel, är att han väntat med hela frågeställningen till efter valet — vilket gör att han hur han än beter sig kommer att svika sina löften. Antingen sviker han familjen, eller också de 16807 personer som kryssade honom på valsedeln — ordentligt klantigt.

För första gången kommer också försiktig kritik från de egna leden. Det kommer även mer rättfram och rakryggat läsvärd kritik. Samtidigt kommer också spekulationer om detta är slutet för Bodströms karriär, i och för sig inte alltid från de skarpaste knivarna i lådan — men väl sådana som är vana att avsluta politiska karriärer. Även mer skärpta ledarskribenter spekulerar i samma sak, om än mer nyanserat, men jag tvekar…

Mer troligt är att Morian har rätt och att det absolut inte är det sista vi ser av Bodström. Han har gjort skäl för ett smeknamn som Teflon-Thomas. Som kontrollsamhällets främste företrädare borde han egentligen vara fullständigt omöjlig, men allt rinner av honom som vatten på en gås. Tvärtom kommer de som nu vågar kritisera honom, om än försiktigt, att riskera att få skitstämpeln i pannan någon gång om ett par år, när Mona inte längre är aktuell och Bodström kommer farande som en jojo på backspin.

En liten egenhet med kinesisk rättskipning, förutom att chansen att överleva delar av den är begränsad, är att räkningen för kulan som sätts i din nacke skickas till dina efterlevande.

Vi behöver verkligen inte ta ett enda steg in på den vägen. Vi behöver verkligen inte kapitulera inför en sådan föraktfull syn på våra egna medborgare. Vill samhället utreda eller straffa, så är det samhällets sak att stå för fiolerna.

Det finns faktiskt något oerhört osmakligt i att du skall betala för de tvångsåtgärder du utsätts för. Dels principiellt när du skall bekosta bevisningen mot dig själv. Dels praktiskt när till exempel det DNA-test som Mikael Viborg utsattes för skulle kunna dimpa ner som en otrevlig ”present” i brevlådan.

För att visa orimligheten i hela resonemanget kan man dra det till sin spets: Varför inte i samma anda låta alla som inte direkt erkänner brott betala varenda krona deras nekande medför i merkostnad?

När du då sitter där oskyldig i förhör, skall du då vara tvungen att kalkylera i om det är mer fördelaktigt att erkänna ett brott du inte begått och slippa merkostnaderna, eller framhärda och riskera astronomiska skulder? Redan i dag får du faktiskt betala kostnaderna för försvarare och prover om du blir dömd. Det man skulle kunnat önska var en justering åt andra hållet, så att pengar inte blir en fråga överhuvudtaget i förmågan eller viljan att försvara sig. Redan som det är är systemet lite solkigt.

hade inte heller så roligt...

Den senaste tiden tycks justitieministern faktiskt på allvar försöka slå rekord i dumhetens konst. Rätten till domstolsprövning ifrågasätts och i nästa moment rätten till överprövning. Tilltalades eller vittnens närvaro anses inte längre nödvändig i domstol. Föräldrars och barns rätt sätts på undantag i provtagning och nu skall provkostnader betalas av den som accepterar straffföreläggande.

Det är inte utan att min första reaktion är att undra om justitieministern är helt klar i knoppen? Hur som helst tycks svensk justitiepolitik vara på dekis i en sörja av mental lättja, rörighet och förhastade förslag. Det är justitieministerns förbannade uppgift att vara den sura kärringen som säger ”NEJ!” när förslag inte ligger i linje med de centrala rättsliga idealen. Reptilhjärnan och populismen checkas in i receptionen.

Jag skulle vilja se lite mer mental skärpa och lite mer urskiljbara principer från någon som sagt ja till att ikläda sig ansvaret att garantera vårt rättssamhälle.

2006 trodde jag på allvar att ingenting kunde vara värre än  Thomas Bodström, men nu är jag inte längre säker på vad som är värst — en omgång till med mannen som gav upphov till ett begrepp, eller en omgång till med färgglada kuvert, tittförbud, kissprov och allmän nedmontering av rättsprocessen?

Hur kan någon överhuvudtaget fundera över att rösta på ett alternativ som innebar att någon av dessa får kontrollen över justitiedepartementet? Rösta för helsike in Piratpartiet i riksdagen innan idioterna monterar ner våra rättigheter fullständigt! Annars kanske nästa räkning dimper ner i din egen brevlåda.

Skulle jag ha varit i närheten av Stockholm, så skulle jag gått på demonstration idag 15/7 klockan 17.00. Jag, som innan jag blev medlem i Piratpartiet inte varit på demonstration på gott och väl över tjugo år.

Problemet den här gången är det så kallade Stockholmsprogrammet, eller som Oscar Swartz noterar:

Eftersom jag grundade internetoperatören Bahnhof en gång i tiden slås jag av följande mening:
”en aktiv politik för internationellt samarbete nödvändig för att man ska kunna införa mekanismer för indragning av kriminella internetleverantörers IP-adresser och underlätta en snabb nerstängning av webbplatser utanför Europa”
Uppriktigt sagt har jag aldrig tidigare hört glunkas om någonting i den riktningen – och jag har följt de här frågorna länge. Vad menar man med ”kriminella internetleverantörer”? Det finns ju direktiv och lagar som är till för att skydda operatörer från ansvar för vad deras kunder håller på med, just för att vi inte på enkelt vis skall hindra fri kommunikation och yttrandefrihet.

Se också den debatt som var i TV4 med Billström, Ask och Engström. Notera hur knark, trafficking och barnporr som vanligt spelas ut som debattdödare…

Barnpornografi är naturligtvis hemskt, men ett långt mindre problem än Ask med flera vill göra gällande. Några femtonhundra sajter finns helt enkelt inte, det är vad britterna skulle kalla en red herring. Det är dock en väldigt populistisk röd strömming, eftersom det är svårt att ens kritisera det utan att någon dumsnut får för sig att man är apologetiskt inställd till folk som utnyttjar barn sexuellt. Samma sak gäller knarkfrågan, där få debattörer rakt ut skulle våga säga att de skiter i om knark är illegalt eller inte — eller till och med tycker att det i frihetens namn borde vara upp till var och en.

Jag skulle uppskatta om för en gångs skull debatten var renhårig, jag är hjärtligt trött på nyspråk. Det är tydligt att politikerna av idag inte förstår att det finns en gräns för när trygghetsivern blir den värsta terroristen mot det demokratiska samhället, när politikerna måste sluta agera knarklangare för trygghetsnarkomaner. De skulle gott kunna behöva en avgiftningskur själva med för den delen. Expressen skriver i sin ledare:

Men att döma av informationen som hittills har framkommit kommer Stockholmsprogrammet att bli en milstolpe på vägen mot ett mer repressivt Storebrors-EU.
Hoten mot det öppna europeiska samhället i form av terrorism och organiserad brottslighet är reella. Men hur mycket av öppenheten kan man offra i öppenhetens namn?

Och:

Ask säger visserligen att det är viktigt att hitta balansen mellan brottsbekämpning och individens integritet. Men det kan man knappast göra utan att diskutera förslagen. Regeringen och justitieministern måste bemöta kritiken. Motiverar hotbilden verkligen en massivt utökad övervakning? Vilka kontrollmekanismer förhindrar att det gigantiska systemet inte missbrukas?
Ska man införa en paneuropeisk övervakningsregim bör man åtminstone diskutera saken med dem som ska övervakas. Beatrice Ask, tala med oss!

Det som stör mig mest är det gamla vanliga. Eller som HAX uttrycker det:

-Vi vill ha insyn i processen precis som vi har insyn i riksdagen. Om det här hade skötts som i riksdagen hade vi kunnat diskutera allting i lugnare former från början. Men nu har man valt att anamma EU:s hemlighetsmakeri. Då blir det en brottningsmatch om vad som står i programmet och vad som inte står där.

För det står väldigt lite i programmet som är mer än tidstypiskt problematiskt. Det som däremot är mer oroande är den så kallade framtidsgruppens rapport. För det är ur den gottepåsen som lördagsgodiset troligen kommer hämtas.

Men det förstås, redan det som står är i vissa stycken fasaväckande:

På sidan 25 i Stockholmsprogrammet görs tydligt att ett av målen är… “making it very clear that terrorist speech leads to further aggression and that terrorist propaganda is not covered by the freedom of speech”.

Överhuvudtaget är programmet en del av ett politiskt paradigmskifte som är klart oroande:

Statewatch följer särskilt Stockholmsprogrammet här. De skrev följande när de presenterade en av sina rapporter.

the EU has substituted the concept that data relating to EU citizens should in principle be kept private from state agencies, in favour of the principle that the state should have access to every detail about our private lives. In this scenario, data protection and judicial scrutiny of police surveillance are perceived by the EU as “obstacles” to efficient law enforcement cooperation. The Statewatch report calls for a “meaningful and wide-ranging debate” before it is “too late” for privacy and civil liberties.

Eller så är det inte ett paradigmskifte lika mycket som ett skifte i möjligheter:

Många ställer sig frågan varför övervakningsstaten tycks skena, just nu.

Det enkla svaret är att kontroll och övervakning ligger i politikens natur. Och att det är först nu politikerna och byråkraterna har fått de verktyg de behöver för att i stor skala och till ett lågt pris kunna hålla ett öga på oss medborgare.

Något av det mest insiktfulla jag läst är Anders Mildners artikel i SvD — ”Övervakningshetsen hotar pressfriheten”:

Ur ett globalt perspektiv har inte mycket förändrats. Endast 18 procent av världens invånare lever idag i länder med pressfrihet.

Man kan ju tycka att det i en sådan situation borde falla ett särskilt ansvar på oss som utgör den fria minoriteten.

Problemet är att vi just nu håller på att kasta bort både den frihet som det tagit generationers slit att förverkliga – och vår möjlighet att bli tagna på allvar när vi vill kritisera de regimer som förföljer sina medborgare för deras åsikters skull.

För samtidigt som pressfriheten minskar för varje år runtom i världen, ökar den politiska viljan här hemma att övervaka, censurera och kontrollera vår kommunikation. I dag träffas EU:s justitieministrar för att diskutera det så kallade Stockholmsprogrammet.

Med slutklämmen:

Det största hotet mot all makt är fortfarande samma som det alltid har varit: vanliga människor med en möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter, fritt sprida information och fritt sluta sig samman i grupperingar efter eget huvud. Med ett tillbakablickande perspektiv borde vi därför inte förvånas över de val dagens makthavare nu gör.

Men det kan vara väl värt att tänka på att historien också lär oss en annan sak: att de som slår ner på människors frihet i slutändan alltid kommer att betraktas som de skurkar de faktiskt är.

Alla inblandade in Stockholmsprogrammet är inte demokrater. Jag vet att det inte är så nyanserat, men jag kan inte med bästa vilja i världen uttrycka det på något annat sätt. De kan mycket väl vara för ett system där ett framröstat parlament styr den nationella agendan, men det gör dem inte till demokrater. I demokratin, som jag tolkar ordet, ingår begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet. Där ingår rätten till privatliv, där man inte blir kartlagd eller övervakad utan konkret brottsmisstanke. Där ingår rätten till ett rättssäkert hanläggande av sådana brottsmisstankar; rätten att inte bli dömd i sin frånvaro; rätten att försvara sig mot anklagelser; rätten till oskuldspresumtion. Där ingår rätten att inte få alla sina livsval överprövade av samhället. Där ingår rätten att inte bara yttra sig, men att kunna göra det anonymt. Där ingår rätten att fritt kunna ta del av information.

Det är både en och annan så kallad demokrat som inte riktigt tycks ha förstått detta. Alla ser inte var deras egen makt bör ta slut.

Jag rastar nu min påse.

För några dagar sedan recenserade jag Tomas Bodströms blogg Bodströmsamhället.

Idag skriver Bodström om illegal nedladdning. Han reagerar på gårdagens partiledaredebatt i Agenda.

Jag vet inte vilket som är värst – människor som ljuger eller som inte står för vad de har gjort.

I gårdagens partiledardebatt i programmet Agenda lyckades i alla fall Maud Olofsson med båda sakerna i samma andetag, när hon skyllde lagen om nedladdning helt på mig.

Detta är väl gott och väl. Men han avslutar modigt.

Själv är jag för upphovsrätten och mot illegal nedladdning. Däremot kan jag ibland bli trött på alla privata aktörer, som bara ropar på polis och straff i stället för att komma med bättre alternativ.

Jag har fått mycket kritik för mina åsikt i frågan, men kommer inte att börja hyckla eller skylla ifrån mig för det.

Och när vi nu redan är inne i frågan om nedladdningen, så är det väl lika bra att släppa frågan fri.

Shoot!

Snyggt att uppmana folk att ta debatten med honom där direkt. Nu väntar jag bara på att han själv med liv och lust deltar i debatten i kommentarsfältet. Jag tror Bodström är på rätt väg.

Fast att jag tar upp detta beror egentligen på något helt annat. En fantastisk sammanfattning av hela IPRED-frågeställningen av Crackity bland kommentarerna. Den är värd att publicera i sin helhet här:

1: Immateriella rättigheter handlar om att kontrollera information.

Pusselbit 2: Vi lever i ett modern informationssamhälle, som karaktäriseras av just det faktum att vi har enorma mängder information som sprids fritt genom en mångfald av olika tekniska kanaler.

Slutsats: De immateriella rättigheterna står i konflikt med det moderna informationssamhället.

Lösning 1: Återgå till en tidigare teknisk utvecklingsnivå.

Lösning 2: Övervaka all information, för att kontrollera att ingen otillåten information sprids.

Lösning 3: Reformera de immateriella rättigheterna, främst upphovsrätten, så att de ej längre står i konflikt med det moderna informationssamhället.

Lösning 1 är omöjligt. Tekniken är här och människor har tagit den till sig. De kommer inte att ge upp Internet, mobiltelefoner och laptops etc. o.s.v. bara för att lagstiftarna gör det olagligt.

Lösning 2: Innebär i praktiken att man förlorar grundläggande demokratiska fundament som meddelarfrihet, källskydd och möjligheten att vara anonym, samt i förlägningen yttrandefrihet och möjligheten till fri opinionsbildning, samt grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till ett privatliv.

Lösning 3: Helt utan alla positiva effekter som skulle följa denna lösning, vilket jag inte tänker gå in närmare på just här och nu, är detta den enda rimliga lösningen, jämfört med de andra.

Så då vet ni!

Det är nästan skrattretande att Bodström med Bodströmsamhället fått ansvar för ungdomsfrågorna. Hur tänkte Mona?

Mannen som en hel ungdomsgeneration ser som synonym med övervakningssamhället som talesman för ungdomsfrågorna – är inte det att sätta bocken till trädgårdsmästare? Är han den ungdomlige ungdomsministern i skuggkabinettet. Med blont hårsvall och ett ungdomligt leende ska han få ungdomar att tro på politiken igen.

Men dra mig baklänges!

Jag ser egentligen bara tre alternativ:

• Mona Sahlin skämtar med oss.
• Mona Sahlin är dum i huvudet.
• Tomas Bodström är utsatt för ”Set-Up-To-Fail”-syndromet

Intressant val är han hur som helst Bodström. Hans äventyr i bloggosfären kanske ger honom kontakt nog med den yngre generationen för att ro det i land. Fast då vill det till att han ger sig in i samtalet/samtalen. Att han inte sitter kvar i sitt elfenbenstorn och skriver hur det är.

Jag har följt bloggen Bodströmsamhället från starten. Jag tycker det är bra att Tomas Bodström ger sig ut i bloggvärlden. Han skriver ofta rakt på och engagerande, inte utan självdistans och humor. Men jag saknar något. Han deltar inte. Hans inlägg är sällan frukten av något han läst på andra bloggar. Han deltar sällan om någonsin i diskussionen i sina kommentarsfält. Han läser dem, för ibland lyfter han upp vad som sagts där till ett eget inlägg. Jag har svårt att tro att han deltar i diskussionen på andra bloggar och man ser honom aldrig länka in sig i det pågående samtalet.

Tomas Bodströms blogg är en gammaldags megafon. En sändare och inte en plats för samtal. Synd!

Synd, eftersom framgång i bloggvärlden och bland ungdomar handlar om att man lyssnar. Inte på deras telefon och datatrafik, utan på dem!

Hemliga domstolar är inget man normalt förknippar med demokrati. Det är sådant man förknippar med Kafkas romaner, det stalinistiska sovjetsamhället, Nordkorea och möjligen spanska inkvisitionen.

Trots det är det inte Nordkorea som skall få en ny hemlig specialdomstol, utan Sverige:

I sakens natur ligger att allt i en sådan domstol måste bli hemligt. Det går ju inte att låta det vara offentligt vilka förhållanden som FRA ska övervaka och vilken trafik som ska granskas.

Av det följer att allt det som normalt är offentligt blir sekretesskyddat, kanske till och med var domstolen finns, diarier, handlingar etcetera.

Grundlagsregeln som innebär att ”förhandling vid domstol skall vara offentlig” måste sättas ur spel. Sekretessreglerna blir drakoniska.

Det går inte ihop med grundlagens krav på rättssäkerhet.

Per Westerberg kontrar mot artikeln och ifrågasätter uttalandet att det skulle strida mot grundlagen:

Om man ska debattera så viktiga saker som FRA-lagen bör man nog vara lite mer noggrann. Det är lite egendomligt att fyra personer som har så stor samlad erfarenhet tvärsäkert vet att tolka var den stipulerade gränsen för när man inte får inskränka offentligheten går. I 2 kap. 12 § andra stycket i Regeringsformen anges att begränsning endast får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Vidare sägs att begränsningen aldrig år gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Ytterst handlar det alltså om en proportionalitetsbedömning.

Personligen anser jag det olyckligt att man inrättar hemliga domstolar. Det borde också vara en väckarklocka att man överhuvudtaget anser en sådan vara nödvändig. Varför tillåter vi verksamhet som är så problematisk att det kräver en hemlig domstol för att kontrollera och styra verksamheten? Finns ett reellt hot som är så stort att det verkligen motiverar en sådan utveckling?

Mitt svar på den frågan är nej. Faktiskt ett rungande NEJ!

Anledningen till mitt nej är att jag anser att FRAs verksamhet i våra kablar inte skyddar oss mot något, utan snarare är en fara för våra demokratiska friheter och vår rätt till privatliv. De hotbilder som målats upp är antingen helt irrelevanta för verksamheten, eller också är de till sin natur inget som FRA kan hjälpa oss lösa genom kabelspaning. Det är ogenomtänkt och framstressat.

Både Federley och Annie Johansson blir trötta och irriterade och undrar om det var bättre med en domstolsliknande nämnd eller att FUN skulle stå för tillståndsprövningen? Det kan tyckas att det är bättre med en domstol, och i sanning är det att föredra framför de tidigare lösningarna. Trots det gör de ett rejält tankefel, eftersom de missar problemet med att det överhuvudtaget behövs en sådan. De var själva kritiska men vek sig för övermakten. Nu framstår de mest som marginaliserade föredettingar som försöker rädda ansiktet. Istället för att tillhöra kritikerna, så är de nu övermaktens megafoner som försöker behålla lite av den kredibilitet de hade som tydliga kritiker.

Stackars Fredrik och Annie, de har ännu inte förstått att om man står med en fot i varje läger så går man till slut av på mitten. Alliansen är som en döv gubbe med hörseltratt ifråga om integritet.

Än mer tröttsamt är att läsa ”liberaler” som Mikael Wendt när han inleder med:

”Jag vill inte ha ett övervakningssamhälle. Men som politiker har vi både att hantera den verklighet som omger oss just nu samt [...]”

Den som inleder med ”jag vill inte ha ett övervakningssamhälle” gör samma fel som Mona Sahlin när hon poängterade att valet av Baylan skett med ”total uppslutning”. Det låter helt ihåligt och markerar därmed hur falskt resonemanget är.

Apropå Tolgfors och hans definitioner:

- Det finns ett antal missförstånd i debatten som har funnits med hela tiden. Ett sådant är att det skulle handla om massavlyssning av svenska folket, vilket nu upprepas i den här artikeln, säger han till TT.

Låt mig försöka mig på en definition…

Massavlyssning

Från orden ”Massa” och ”Avlyssna”

Massa (som adj)
Något vanligt eller generellt förekommande.
Större mängd.

Jfr. FRA medges genom den nya lagen generell tillgång till all trafik som passerar Sveriges gräns. Hela denna enorma mängd data filtreras sedan maskinellt via sökbegrepp för att sålla ut för uppdraget intressant information.

Avlyssna (verb)
Lyssna på, lyssna analytiskt, lyssna i hemlighet, insamla information om.

Jfr. En privatperson kommer inte att veta ifall dess kommunikation filtrerats ut av FRA, eftersom denna information är hemlig. Det enda personen med någorlunda säkerhet kan veta är att hela eller delar av kommunikationen passerat FRAs filter, och därmed utgjort underlag för FRAs informationssökning.

ERGO: FRAs filtrering och informationssökning utgör i praktiken en massavlyssning. Inhämtningen är generell, liksom filtreringen, all trafik som passerat landsgränsen är underlag för FRAs informationssökning och analys.

Det är egentligen ointressant för definitionen om all information kommer att analyseras av tjänsteman eller inte. Att trafiken ingår i underlaget och att allmänheten saknar kunskap om vilken kommunikation som ansetts intressant nog för vidare analys är nog. Det är tillräckligt generellt, omfångsrikt och oförutsägbart, och kan därmed inte ses som något annat än massavlyssning.

Farbror Bodström tycks trivas rätt väl med att se ut som ”the good guy”, men det är så klart en illusion. Tvärtom kommer vi snart att få tampas med en av hans sjuka hjärnas barn — teledatalagringen.

I höst skall det fattas beslut i riksdagen, och Bodström som är en av upphovsmännen bakom idén lyckades få hela EU med sig. Det kommer sätta våra politiker i en rävsax, där risken är stor att lag kommer klubbas igenom därför att det finns ett obligatorium i EU.

Teledatalagringen kommer att kosta nätleverantörerna, och därför i sista hand oss konsumenter, stora pengar. Tjugo miljoner per år i drift och hundra i startkostnad. Precis som med FRA, så skall vi alltså betala för att bli offer för statens övergrepp.

Teledatalagringen kommer spara data om alla telefonsamtal, mobilsamtal, meddelandetjänster och internetkommunikation, inklusive mail och ip-telefoni. Det kommer sparas i ett år och datan innefattar vem som kontaktade vem, hur, när och var de befann sig. Om man tycker FRA är obehagligt, så bör man vara medveten om att här kommer inte ens ett filter att användas — all data kommer sparas.

Än värre är hur informationen kan användas. Jag citerar HAX:

Gäller det grövre brott är det lagen om elektronisk kommunikation som blir avgörande.
Den föreskriver bland annat följande:
– Det behöver inte finnas en skäligen misstänkt person.
– Uppgifterna behöver inte vara av synnerlig vikt för utredningen.
– De uppgifter som hämtas in är inte begränsade till vissa teleadresser.
– Den brottsbekämpande myndigheten bestämmer själv när den anser att den behöver hämta in uppgifter, så det behövs inget domstolsbeslut.

I den nedre delen av skalan bland de brott som det kan bli aktuella att använda teledatalagringen för att utreda märks bland annat koppleri, skattebrott, smugglingsbrott och dopingbrott. Med den lagskärpning som är på gång kommer förmodligen även sexköp att ingå i paketet.

Är det någon som ser ett mönster än?

Jag bävar för det samhälle vi kommer lämna över till våra barn. Hur skall jag om några år kunna berätta för min sjuåring och min femåring hur det fria demokratiska Sverige förvandlades till en polisstat?

Idag skall jag prata lite konsekvenser, och lämna det mesta av det principiella därhän.

Det kan vara intressant att försöka se vilka konsekvenser FRA-lagen får för Sverige som nation.

Positiva konsekvenser

Jag skall börja med de positiva konsekvenserna, för i ärlighetens namn så finns det sådana. De kanske inte är så övertygande, men den här gången vill jag reda ut en del av dem — om inte annat så för mitt eget höga nöjes skull.

1) Koll på ryssen

Jo det är intressant att hålla koll på ryssen. Kanske inte på kort sikt, men med dagens svajiga utveckling kan det snart bli. Vi har världens näst starkaste stat nästgårds, och det är dessutom en stat som inte har någon långvarig demokratisk tradition, eller ens ett otvetydigt demokratiskt styre.

För att vara sanningsenlig, så är också Ryssland ett land med en lång tradition av mycket kompetens säkerhets- och underrättelsetjänst. Det är väl mycket tveksamt om kabelspaning kommer ge speciellt mycket kvalificerad information, däremot kan det naturligtvis ge en del ”läck” som kan användas för att skapa sig en bild.

2) Organiserad brottslighet

Även om man knappast kan förvänta sig att den organiserade brottsligheten är så korkad att de missar det faktum att e-kommunikation nu är genomskinlig, så kanske man kan ha lite tur och få sig lite läck till livs. Dessutom kan man utifrån kända aktörer kartlägga kommunikation även när man inte kan knäcka den, och därigenom få koll på andra aktörer.

Däremot kan man knappast räkna med speciellt hög träffsäkerhet. Även brottslingar kommunicerar med sådana som inte är det.

3) Terrorism och vapensmuggling

Exakt samma argument som gäller organiserad brottslighet gäller även terrorister och vapensmugglare. Överlag är de så pass förslagna att värdet av den information man får är litet, om man ens lyckas upptäcka den.

Men å andra sidan är varje uns av information värt mycket, så av samma skäl som man accepterar att filtrera bort 200 spam för att få 10 viktiga mail, så kanske man kan acceptera att få mycket ointressant information för ett och annat guldkorn.

4) Utrikespolitiskt pondus

Calle Bildt påstod att han skulle känna sig närmast naken om han inte hade tillgång till bra underrättelser, och att det var ett skäl så gott som något för FRA:

Jag vet väl hur vi i känsliga situationer kan vara beroende av informationer som delges oss från andra länder – och jag skulle känna mig naken och utsatt i mitt nationella ansvarstagande om jag inte också hade tillgång till nationella sätt att inhämta viktig information.

Man kan väl tycka vad man vill om den saken, men det är i alla fall ett argument.

Att ha den utrikespolitiska pondusen innebär också att man har information att byta med, så att Sverige kan byta intressant information mot annan intressant information — så att vi får en bättre bild.

Negativa konsekvenser

1) Att se sig över axeln

Det är inte en bra ide att skapa system som får medborgarna att se sig över axeln till och med när de inte begår något brott. Maria Abrahamsson uttrycker det bra i ett gästspel i AB:

Den annars så intressanta frågan om ytterligare skattesänkningar ter sig futtig när också din och min privata korrespondens, bankaffärer och telefonprat kommer att kunna granskas av staten.

Den efterlängtade reformeringen av skatterabatten för hushållstjänster från och med den 1 januari känns plötsligt ointressant när man vet att man från samma tidpunkt kan få sin telefon- och mejltrafik avlyssnad av FRA.

Till och med justitieministerns löfte om 20 000 poliser blir lättviktigt när FRA inom kort får möjlighet att övervaka hela befolkningen, utan brottsmisstanke och utan domstolskontroll.

Vi vrider på rättsprinciperna så att det, oavsett vad som verkligen sker, ändå sker en förskjutning — skyldig istället för oskyldig till motsatsen bevisats. Det riskerar att få svåra effekter på hur vi uttrycker oss, vilken kommunikation vi vågar oss på och i slutänden hur öppen och tillåtande vårt samhälle är.

2) Vår position som IT-land är hotad

Det är inte ett skämt att företag tvekar att investera i Sverige på grund av FRA-lagen. Det gäller alla företag som primärt handlar med kommunikation och information. Några av dem protesterar redan högljutt, och andra har redan deklarerat att det kommer påverka deras affärer med oss:

• Ett exempel på detta är att TeliaSonera på finska kunders begäran flyttat webb- och e-postserverar från svensk mark.

• Ett annat exempel är Tre som för att säkerställa sina danska kunders integritet tvingas överväga lösningar som exkluderar Sverige.

• Ett tredje är den framgångsrika svenska e-postleverantören Momail som allvarligt överväger att flytta verksamheten från Sverige på grund av den nya lagen. Detta innebär förlorade arbetstillfällen och investeringar i Sverige.

Till dessa kan läggas Google, som deklarerat att de inte placerar nya servrar i Sverige, och som funderar på om de skall avveckla redan existerande.

Det kan tyckas att vi borde kunna rida ut stormen, men företag som investerar här drar till sig andra företag, medan företag som flyr får andra på flykt. IT är ett av Sveriges framtidsbranscher, men nu har någon slängt in en riktigt stor träsko i vävstolarna.

3) Vår demokrati urholkas

Tydligen så är det nu normalt att riksdagen inte har någon makt, utan all makt finns i regeringen. Åtminstone är det svårt att tolka partipiskorna på annat sätt.

Tydligen är grundlagen, liksom EUs grundlagar och internationella konventioner mindre viktiga än svensk underrättelsetjänst och alliansens ”regeringsfäighet”.

Grundläggande demokratiska principer som brevhemlighet, meddelarfrihet, källskydd etcetera sätts på undantag. Alla dessa principer är skydd mot att staten ostraffat kan göra som de vill — för så länge folk kan kommunicera fritt och privat och så länge folk vågar tipsa media om oegentligheter utan att bli övervakade, så länge är också landets regering tvungna att tänka sig för.

Det finns naturligtvis fler exempel på argument både för och emot, men de här är några av de jag upplever som mest väsentliga.

Två frågor att ställa sig

Det finns två frågor att ställa sig när man ser argumenten.

Den ena frågan är hur de positiva konsekvenserna står sig jämfört med vad de kostar?

Som jag ser det så är det ingen konkurrens, ingenting är värt att i grunden vända rättsprinciperna upp och ned, hota meddelarfrihet och göra folk rädda att kommunicera.

Den andra frågan är om det finns något annat sätt att få de fördelar FRA-lagen ger?

Jag tror att svaret på den frågan är ja.

Välkommen Leif till bloggosfären, fortsätter du med de kvaliteter du visat hittills så är du given som daglig läsning.

Läs hur Leif lyckas såga såväl FRA som Bodström. Det är vältaligt, det är insatt, det är briljant.

GW-bloggen: Måndag den 7 juli 2008 – i hällande regn

”Spionerna på FRA” (med tanke på vad de faktiskt sysslar med är väl detta den mest rättvisande beteckningen) har också passat på tillfället att gå i god för sig själva, vittna om sitt ädla uppsåt, sina ärliga avsikter och att de självfallet aldrig skulle kunna tänkas begå vanliga mänskliga misstag i sin samhällsbevarande gärning. I sak är detta naturligtvis rena tramset och utmärkta kännetecken på en vanlig bedragare. Det är så de brukar låta nämligen, när man tagit dem benkläderna nedhasade till anklarna, och ganska oavsett vad de hittat på just då.

De moderna datoriserade gallringsteknikerna (för texter, röster, signalement, etc) som utgör själva fundamentet för den kollektiva kontroll som man vill genomföra har nämligen långt ifrån den effektivitet och precision som man populärt föreställer sig. Misstag begås hela tiden och konsekvenserna i det enskilda fallet kan ibland bli förskräckliga. Vissa fel är också vanligare än andra. Tillgängliga utvärderingar av tekniken (som man i princip själv måste vara ”spion” för att få rätt att läsa) tyder således på att s k ”falska positiva” (att t ex en oskyldig utpekas som terrorist) är ungefär tre gånger så vanliga som ”falska negativa” (att en terrorist betraktas som oskyldig). Med tanke på felandelarna på ca 25 procent i den första kategorin och ca åtta i den andra så finns det anledning att dra öronen åt sig.

Leif säger det vi alla misstänkt: att FRAs trams om sina fantastiska filter är just detta — trams.

Alla som sysslat med programmering överhuvudtaget, eller med databehandling, sökning och filtrering vet hur förbaskat svårt det är att sila myggen från kamelerna. Till och med i en ganska begränsad miljö med förhållandevis kända och entydiga hotvektorer som i en hemdator, så är det mer än en utmaning att spärra för alla hot utan att samtidigt kastrera någon legitim mjukvara. I mänsklig kommunikation, med den komplexitet det innebär, så är det flera tiopotenser svårare att verkligen få rätt på hot utan att det drabbar oskyldiga.

Är det någon som på allvar tror att det inte kommer att innebära svåra problem?