Till datalagringens försvar

Beatrice Ask nämnde det redan i sin första kommentar om EU-domstolens beslut kring datalagringen, och vi kommer få höra fler röster som hävdar att den är väsentlig för ett fungerande polisarbete. För batonghögern framstår det inte som orimligt att ge staten tillgång till var vi är, vem vi talar med, vilka vi gör affärer med bara det ger polisen lite mer verktyg i sin brottsbekämpning.

Beatrice Ask

Men jag tror ändå de inser att deras syn på saken inte delas av majoriteten av befolkningen. Därför undviker de att nämna det som fick EU-domstolen att förklara datalagringen olaglig: att den går att använda för brottslighet som inte är allvarlig nog för att meritera en så drakonisk kränkning av allas privatliv.

För att övertyga den osäkre medborgaren talar batonghögern helst om de riktigt skräckinjagande eller upprörande brotten. Därför är det alltid terrorism eller barnporr som dras fram som argument för behovet av privatlivsintrång.

Nu senast är det rikskrim som oroar sig över att de kan få sina utredningsmöjligheter begränsade (Svd):

– Mest bekymrade är vi när det gäller brott som rör barnpornografi, grooming, näthat och förtal, säger Per Wadhed, chef för rikskriminalenheten på Rikskriminalpolisen.

(Låt oss bortse från ironin att han tar upp näthat och förtal.  Vi har redan ägnat oändliga mängder ord till att diskutera varför rättsväsendet är så maktlösa inför dessa brott det senaste året.)

Rikskrim bekymrar sig över effekterna av att Europas högsta juridiska instans satt ner foten vad gäller hur mycket övergrepp på folks privata sfär poliser proportionellt kan tillåta sig vid utredandet av brott. Jag trodde poliser skulle handla inom ramen för lagar och regler inte ägna sig åt lobbying för att påverka dem.

Tänk er att en polis i hög ställning sa sig vara bekymrad över att en domstol slagit fast att de inte får använda våldsamma förhörsmetoder för att de kommer att försvåra möjligheterna att klara upp vissa brott.

Och TT-telegrammet i SvD fortsätter:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att i efterhand rekonstruera vilka kontakter som tagits elektroniskt. Om data inte lagras försvinner möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Om vi gör et försök att översätta det till verkligheten utanför nätet så skulle stycket lyda ungefär så här:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att rekonstruera vilka kontakter som tagit fysiskt. Om inte allting överallt dokumenteras innan någon har möjlighet att städa bort bevis såsom fingeravtryck, hårstrån, klädfiber, försvinner den möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Visst behöver vi poliser. Visst behöver de tvångsmedel av olika slag för att kunna göra sitt arbete. Det här handlar om vilka tvångsmedel och hur stora inskränkningar vi medborgare måste acceptera.

Problemet vi har är tvådelat. För det första verkar det som att våra beslutsfattare inte förmår inse vad internet – att stora delar av befolkningen lever stora delar av sina liv där – och därför har en helt annan syn på att tillåta intrång i folks personliga sfär så fort det gäller nätet. Jag har svårt att se någon politiker stå upp för polisens rätt att registrera och lagra alla besökare i alla hem i landet, även om det skulle öka uppklarandet av vissa brott. Bara som exempel.

För det andra. Rädslan och avskyn för vissa specifika beteenden används för att övertyga oss om att det är bäst för oss själva att vara lite övervakade. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Därför är det alltid barnporr eller terrorism eller något liknande som anförs som argument när övervakningsstaten rullas ut.

Men EU-domstolen vände sig mot datalagringen för att den inte är specifikt inriktad mot de allvarliga brotten, för att det inte finns tillräckliga kontrollfunktioner som ser till att datalagringen används för rätt saker och för att det är orimligt att kränka allas privatliv utan ett mycket mer strikt regelverk.

Jag vet inte vad ni tycker, men vad mig anbelangar behöver Beatrice Ask och hennes polare på rikskrim komma med bättre argument än svepande formuleringar om allvarlig brottslighet. Om jag ska ge upp min frihet vill jag i alla fall veta hur mycket trygghet jag köpt för den Judaspengen.

Att vilja vara anonym

För snart femton år sen gick jag in i en lång och djup depression. Jag hade social fobi och stora svårigheter att ta mig ut genom dörren. Jag var sjuk länge , nästan fem år, och till slut blev jag det som förr kallades sjukpensionär. Jag är idag oändligt tacksam för allt stöd jag fick av familj, släkt, vänner och samhället som gjorde att jag idag hör till en liten minoritet som tagit sig ur det som Fredrik Reinfeldt kallar ”utanförskapet” och blivit frisk nog att fungera som familjefar, som medborgare, som yrkesman.

Idag vet jag att jag inte ”bara” gick in i väggen, att det var ett komplex av orsaker bakom min kollaps och den långa vägen tillbaka. Jag lever dag för dag med en osynlig sjukdom. Jag inrättar mitt liv efter den ungefär som en diabetiker inrättar sig efter sin. Skillnaden är att min sjukdom är av det slag som man kan ha svårt att berätta och prata om eftersom den är neurofysiologisk och därför av någon anledning inte anses vara lika ”kroppslig”som t ex diabetes. Stigmat kring mentala diagnoser må ha minskat under min livstid, men jag är ändå inte bekväm med att vem som helst vet detta om mig – att jag är ”onormal”. Ja ni ser alla citationstecken jag behöver …

Mitt behov av anonymitet

Under några  år i början på 2000-talet hängde jag mycket på internet för att få utlopp för mina sociala behov i en miljö som var mindre hotande än livet utanför hemmets dörr. Jag var anonym vilket gjorde det möjligt för mig att dela mina upplevelser av utanförskap med andra utan att jag behövde vara rädd för omgivningens reaktion. Jag kunde samtala med människor om kriget inne i min hjärna. Jag kunde hitta samtalspartners som hjälpte mig i mina ansträngningar att förstå vad jag gick igenom och i min strävan att bli bättre på att hantera det.

Samtalen hade inte varit möjliga utan skyddet av anonymiteten. Jag visste tillräckligt mycket om internet för att förstå att jag inte kunde lämna spår och kopplingar till mitt riktiga namn om jag inte ville ha detta hängande över mig resten av livet som ett potentiellt hot vid kontakter med nya människor, om jag ville kunna bestämma själv vilka som skulle ha rätt att veta om att jag är sjuk.

En del av min anonyma aktivitet på nätet handlade också om opinionsbildning. Jag anser att det är viktigt att sprida skildringar om hur det är att leva i utanförskap, hur det är att leva med en neuropsykologisk funktionsnedsättning, hur det är att leva i det till synes evigt svarta. Jag spred texter om mina upplevelser anonymt. Vid ett tillfälle blev jag riktigt rädd. Jag hade råkat lämna kvar mitt riktiga namn i en pdf som jag  hade lagt ut på en hemsida jag hade under pseudonym. Googles spindel hittade mitt namn i pdf:en och plötsligt dök sidan upp i Googles sökresultat för mitt ganska ovanliga efternamn. Muren jag byggt upp mellan min riktiga identitet och mitt anonyma alias hade rämnat. Jag plockade snabbt ner filen och lyckades med tur eller skicklighet tvätta ren Googles sökresultat. Jag kunde andas ut!

Om ni inte har en skamlig hemlighet så kan ni nog inte föreställa er ur äkta den rädslan jag kände var, trots att det ”bara” rörde något som hände på nätet. Och skamliga hemligheter är vi många som har – inte sant?

Jag tror inte att anonymitet är det enda eller ens det bästa valet för oss med skamliga hemligheter. Själv har jag långsamt kommit till insikt och vuxit i mod, så att jag numera uttrycker det jag vill uttrycka under eget namn eller kända pseudonymer. Det begränsar mig i så motto att det finns saker jag vill skriva om, diskussioner jag vill ta, som jag duckar av rädsla eller oro över de konsekvenser det skulle kunna få för mig, för mina nära och kära. Jag har till exempel länge undvikit att ”komma ut” med min bipolaritet.

Men jag vill våga prata om det. För det är bara i dagsljus trollen spricker. Jag har själv stor behållning av att läsa ärliga och öppna skildringar av hur det är att leva med sjukdom, som den sjuke eller som medresenär i livet. Jag tror också att det är av utomordentlig vikt för att minska stigmat att vi som lever med detta vågar prata om det. Och det ska jag göra, någon annan gång, för den här texten handlar inte om det. Den handlar om anonymitet.

Vi är många med skamliga hemligheter eller lik i garderoben, det må vara en stigmatiserad sjukdom, en sexuell läggning, en historia av livsval som vi kanske inte är stolta över. extrema åsikter eller vad som helst som vi inte är bekväma att dela med alla. Och alla vi har ett svårt val att göra. Ett val som måste vara vårt och ingen annans: Vi kan vara öppna med vår identitet men censurera oss i de sammanhang där vi är oroliga att information når fel öron. Eller så kan vi vara anonyma för att kunna tala fritt. I internetåldern är detta ett ännu viktigare och ännu svårare val. Möjligheten numera att kontrollera vart delad information tar vägen och vem den når är näst intill obefintliga.

Jag väljer som sagt numera det förra, men jag förstår och respekterar de som av olika skäl väljer det senare. Det tycker jag rättsordningen, våra medier och vi själva i vårt offentliga samtal också bör göra. Möjligheten att vara anonym är värd att försvara.

Varför skriver jag nu?

Varför skriver jag om detta idag den 14 december 2013 när rasister kastar sten och smällare på barnvagnar? Även om kampen mot rasismen och det politiska våldet är viktig så går den hand i hand med en annan kamp. Kampen för demokratiska grundvärden, kampen för verktygen som gör det möjligt för oss alla att vara med och påverka vilket samhälle vi vill leva i.

Anonymitet och åsiktsfrihet är inte samma sak. Men med minskade möjligheter att vara anonym kringskärs våra möjligheter att utöva vår yttrandefrihet och vår åsiktsfrihet. Och möjligheten att vara anonym är hotad och i stort behov av att försvaras i dag.

I veckan avslöjades identiteterna bakom ett stort antal anonyma skribenter på sajter som Avpixlat och Fria Tider av ett samarbete mellan Expressen och Researchgruppen. Sverigedemokratiska riksdagsmän avslöjades skrivandes inte särskilt rumsrena saker under anonymitetens slöja. Dagen efter hängde Expressen ut en samling privatpersoner i tidningen, tillsammans med deras rasistiska och främlingsfientliga yttranden.

Just idag när rasister kastar sten på barnvagnar känns det inte som den naturligaste sak i världen att försvara rasisters yttrande och åsiktsfrihet, och det är faktiskt inte det jag är ute efter.

Piratpartiets partiledare reagerade på publiceringarna och avanonymiseringarna. I en debattartikel på SvD Brännpunkt och i radio och TV tog hon upp kampen för vår rätt att vara anonyma. 

Rätten till anonymitet

Det finns mycket att säga om vår rätt och våra möjligheter att vara anonyma. Det finns tekniska aspekter i internetsamhället. Det finns ett juridiskt perspektiv. Och det finns en moralisk dimension. Lite kort:

Teknisk möjlighet

I en teknisk bemärkelse är det i stort sett omöjligt att skydda sin anonymitet på internet. Vill man vara hemlighetsfull och anonym  får man maskerad ta sig iväg till ett fysiskt möte i dunkel belysning. Det vi gör med våra datorer, mobiler och surfplattor lämnar digitala spår som går att följa om man har den rätta kunskapen. Det var så Researchgruppens avslöjande gick till. De knäckte helt enkelt kopplingen mellan anonyma identiteter och epostadresser i verktyget för kommentardiskussion Disqus. Disqus har nu stängt igen hålet de utnyttjade, men precis som alla andra system så kunde inte Disqus garantera att det inte gick att knäcka. (Tack Svensson för länkar.)

Juridisk rättighet?

Hur ser det rättsliga skyddet ut?. Som Johanna Sjödin skriver så är vi inte garanterade anonymitet som en rättighet av staten. I fallet med kommentatorerna på ”hatsajterna” så blir det en rättslig fråga mellan Disqus och deras användare. Helt klart har någon inom Researchgruppen brutit mot reglerna i Disqus användaravtal. Om Disqus i och med detta brutit i en förpliktelse mot sina användare har jag ingen aning om. Det har i alla fall fått dem att ändra i tjänstens utformning.

Disqus säger i ett uttalande att det som hänt strider mot tjänstens integritetspolicy. Dessutom kommer företaget nu att ta bort kopplingen till Gravatar och ta bort de hashade e-postadresserna från sitt api. (Computer Sweden)

Moraliskt perspektiv

Men om det inte finns något rättsligt skydd för anonymiteten, hur kommer det sig då att den ändå har ett skydd? Det handlar om en moralisk dimension. Ett exempel är svenska mediers långtgående självpåtagna försiktighet kring namnpublicering. Det finns uppenbarligen en gräns för när det anses rimligt att hänga ut någon i tidningen.

Media ger till exempel ofta anonymitet inte bara åt folk som är anklagade för brott i väntan på dom, utan också ofta åt dömda brottslingar. Sanna Rayman skrev bra om detta i SvD.

Moraliskt anser vi tydligen som samhälle att det kan finnas ett starkt intresse att skydda människors rätt till anonymitet. Med Anna Troberg ord handlar det om att vi inte vill återinföra skampålen. Det är som är bekymrande med den utveckling som Expressen och Researchgruppens insats i veckan är ett exempel på är att det inte längre är lika självklart att skydda folks anonymitet. Att gränserna för när det är OK att hänga ut med namn flyttas och blir mer godtyckliga. Varför skyddar man vissa grova brottslingars anonymitet men inte en vanliga medborgare som uttryckt sig hatiskt på nätet? Finns det en vägledande princip, eller handlar det bara om lösnummerlogik? Eller ser vi en trend tillbaka mot ett hårdare samhälle där skampålen inte längre är en främmande metod för bestraffning och där alla som avviker genom åsikter, läggning eller beteende gör bäst i att vara försiktiga?

Att försvara rätten till anonymitet

Där står vi. Vid det vägskälet. Piratpartiets reaktion på detta är att försvara rätten till anonymitet. Vi vill skydda den i lag, eftersom det i internetsamhället har blivit än viktigare att bevara folks rätt att inte bli avslöjade, registrerade och uthängade på grund av något av alla de spår vi lämnar efter oss på nätet. Eftersom det tekniska skyddet aldrig kan vara helt säkert och eftersom den moraliska rätten blir osäkrare och osäkrare behöver staten garantera ett grundskydd på området.

Som jag sa tidigare har jag slutat använda möjligheten att vara anonym och skyddar istället mina lik i garderoben genom att vara försiktig med vad jag skriver och säger i vilket sammanhang. Men alla gör inte mitt val. Och med mina erfarenheter av behovet av att vara anonym förstår jag precis varför. Jag respekterar dem som inte vågar vara öppna med något i sitt liv som ändå är så svårt och viktigt att de har ett behov att tala om det.

Den respekten och förståelsen för anonymiteten tycker jag att vår rättsordning, våra medier och vi alla tillsammans är skyldig dem. Frågan handlar inte bara om ändrad lagstiftning. Den handlar om attityder. Den handlar om att förklara vikten av att kunna vara anonym för dem som är motståndare till det eller inte bryr sig. Att visa på falskheten i resonemang om att de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi alla faktiskt fruktar någonting hur rent vårt mjöl än är. Att visa att vår möjlighet att tryggt utveckla våra åsikter och prata om dem långsiktigt är viktigare än att utnyttja möjligheten att hänga ut någon för att ta poäng i en dagsaktuell strid.

Det handlar om allas vår respekt för valet att vara anonym, om valet att inte efterforska vem som står bakom ett alias, utom när synnerligt starka skäl föreligger. Rätten att vara anonym är inte gränslös. När det handlar om förtal, hatbrott och liknande så finns det redan idag regler som gör att rättsvårdande instanser har till uppgift att efterforska vem som ligger bakom.

Piratpartiet står upp för att de som upplever ett behov av att vara anonyma ska kunna vara det. Vi gör det tekniskt genom att underlätta för våra aktiva att kunna välja att vara anonyma om de vill. Vi vill göra det rättsligt genom en förändring av lagstiftningen på området. Men viktigast av allt är att vi gör det moraliskt genom att ta varje tillfälle att förklara varför anonymitet är viktigt. 

Teflonministern

Thomas Bodström är knappast någon av mina favoritpolitiker, det är väl knappast någon överraskning. Han personifierar på många sätt den teknokratiske politikern. Det finns där en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”.

Med teknokrat menar jag inte tekniskt intresserad eller kunnig, utan att man betraktar lagstiftande utifrån en relativistisk, realpolitisk och teknisk vinkel. En teknokrat är mest intresserad av teknisk effektivitet och funderar inte så mycket på sidoeffekter eller syftesglidning.

Att som Bodström få kontrollsamhället uppkallat efter sig är inte precis något hedrande. Att han sen haft humor nog att själv kalla sin blogg ”Bodströmsamhället” kan ses som ett tecken på självdistans eller mer elakt som en fullständig omedvetenhet eller okänslighet inför problemen. Mannen sitter på för många stolar. Han är advokat med egen firma (som han delar med Borgström), han har suttit i styrelsen för Ecpat och är fortfarande ”resursperson” och han har under förra mandatperioden parallellt suttit som ordförande i riksdagens justitieutskott. Dessutom är han numera deckarförfattare.

”More power to him”, kan man tycka om han lyckas hålla ordning på alla sina roller och få tid till alla sina arbetsuppgifter, vilket knappast är så säkert. Ett allvarligt aber hos Bodström som politiker är en slags gränslöshet och bristande förmåga att ta ansvar. Han har lekt gräddfilsminister istället för att vara justitieminister, och kallas träffande också för Teflon-Thomas. Gränslösheten har funnits där länge och i kombination med den realpolitiska teknokratiska ådran har den gett upphov till en lång lista lagar och förslag vars syfte säkert är gott men vars konsekvenser på sikt kan vara allt annat än goda. Den har också gett upphov till undringar som ifall det förekom ministerstyre i tillslaget mot The Pirate Bay, eftersom gränsdragningarna inte varit hälften så självklara som de borde varit.

Bodström är del av ett politiskt block som inte har något som helst problem med att utöva signalpolitik. Sveriges riksdag, den svenska staten, svenska myndigheter är alla delar av ett system som är maktfullkomligt och förment ofelbart. Politiker och tjänstemän utan självklart ansvar, som anser sig ha rätten att övertrumfa individers självvalda sätt att leva sina liv.

Nu blir han i det närmaste förvånad över att reglerna även gäller honom själv och att han som riksdagsman med ett barn i skolan inte kan ta ut full tid och åka utomlands under en längre period. Och visst kan man tycka att systemet för föräldrapenning kan vara ett problem för en yngre generation politiker som är mitt uppe i bildandet av familj, även om de flesta av dem knappast kommer åka utomlands flera månader medan de sitter som förtroendevalda.

I det här fallet är det nog tyvärr så att det är ett fall av ”sent skall syndaren vakna”, för han har knappast stått på barrikaderna mot dessa regler innan de riskerade drabba honom själv.

Nu ställs Bodström inför valet att lämna riksdagen eller skrinlägga planerna på USA-vistelsen. Han väljer som det ser ut USA, vilket jag tycker han gör alldeles rätt i och inte bara för att jag gärna får bort honom ur riksdagen. Det jag tycker är fel, är att han väntat med hela frågeställningen till efter valet — vilket gör att han hur han än beter sig kommer att svika sina löften. Antingen sviker han familjen, eller också de 16807 personer som kryssade honom på valsedeln — ordentligt klantigt.

För första gången kommer också försiktig kritik från de egna leden. Det kommer även mer rättfram och rakryggat läsvärd kritik. Samtidigt kommer också spekulationer om detta är slutet för Bodströms karriär, i och för sig inte alltid från de skarpaste knivarna i lådan — men väl sådana som är vana att avsluta politiska karriärer. Även mer skärpta ledarskribenter spekulerar i samma sak, om än mer nyanserat, men jag tvekar…

Mer troligt är att Morian har rätt och att det absolut inte är det sista vi ser av Bodström. Han har gjort skäl för ett smeknamn som Teflon-Thomas. Som kontrollsamhällets främste företrädare borde han egentligen vara fullständigt omöjlig, men allt rinner av honom som vatten på en gås. Tvärtom kommer de som nu vågar kritisera honom, om än försiktigt, att riskera att få skitstämpeln i pannan någon gång om ett par år, när Mona inte längre är aktuell och Bodström kommer farande som en jojo på backspin.