Det finns skribenter som förstår

Varje gång det sker ett riktigt stort socialt eller tekniskt paradigmskifte, ett som påverkar hur vi lever, kommunicerar eller tänker, så brukar det innebära att hela det sätt vårt samhälle styrs förändras. Vissa revolutioner blir blodiga, medan andra bara händer och inte syns av andra än de mest insiktsfulla förrän långt senare.

Det har förekommit spekulationer om att bloggar och andra sociala media ”kommer att förändra” vår demokrati. Problemet med de flesta spekulationerna är att de både underskattar och överskattar fenomenet på en och samma gång.

Krasst har redan spelreglerna förändrats. Först blev webbpublicering något normalt, snarare än ett fenomen av och för datanördar. Sen kom verktyg som gjorde att uppdateringar av webbsidor blev något enkelt, så att webbplatser slutade vara rena broschyrer och blev mer levande. När det slutligen blev möjligt att kommunicera åt båda hållen, så att en publicering snabbt följdes av en diskussion, så var förändringen ett faktum.

I och med att man nu hade en artikel och en tillhörande diskussion, och att publiceringen var tillgänglig för alla med en dator och internetuppkoppling, så var spelplanen för alltid förändrad. Lådan i ”Speakers’ Corner” i Hyde Park är historisk, men det här är samma sak på steroider. Resten är egentligen bara en transportsträcka för att få det nya mediet att slå igenom fullt ut, att mogna och att hitta sin plats. Exakt hur teknik och metod förändras under den processen är i sig relativt ointressant, det som är intressant är att publiceringen är fri, att den når många, och att diskussion kan föras. Ur den synvinkeln har så gott som alla underskattat sprängkraften i bloggar och andra liknande fenomen.

Å andra sidan överskattas fenomenet minst lika ofta.

Inför valet 2006, så spekulerades det att detta skulle bli bloggarnas genombrott som politisk kraft, att det skulle bli ”bloggvalet”. Visst kan man säga att de påverkade i viss mån, men skall man vara skeptisk så var påverkan långt mindre än vad folk i bloggosfären kanske hoppats.

Det stora genombrottet dröjde ytterligare ett och ett halvt år, för i och med FRA-frågan så kan inte bloggarna nonchaleras av politiker om de inte vill riskera att stå med underbyxorna i knävecken. Inte heller traditionella media har längre råd att underskatta och vifta bort fenomenet — inte om de vill behålla sin relevans i längden. De måste hitta ett sätt att inkorporera det nya i det gamla, så att resultatet blir mer än varje fenomen för sig. Det generella avfärdande som så många journalister ägnat sig åt är numer ett rejält självmål.

Ur den synvinkeln kan man verkligen säga att bloggarna är det bästa som hänt sedan rösträtten. Eller kanske inte bloggarna i sig, utan hela det nya kommunikationsfenomenet där bloggarna är en del.

Genom de nya sociala nätverken och den enskilda fria publiceringen, så kan inte längre en fråga tigas ihjäl om det finns ett allmänintresse — vill inte politikerna eller traditionella dryfta frågan, så dryftas den ändå. De sociala nätverken kommer tvinga såväl journalister som politiker att kliva ner från sina elfenbenstorn om de vill överleva.

Det kommer att ta lite tid än innan vi bloggare riktigt förstår vår position och roll. Mer än en av oss riskerar nog en aning hybris, men minst lika många kommer nog inte riktigt förstå sin egen rösts sprängkraft i det offentliga samtalet. För politiker och journalister kommer de närmaste åren vara en ibland smärtsam purgatorio där agnarna sållas från vetet. Von Oben-attityder kommer allt mer att straffa sig, försök att lägga lock på debatter likaså — de som kommer att leva och frodas är de som bejakar snarare än kämpar emot utvecklingen.

Det är med andra ord precis som det alltid varit när saker förändras.