Hur media misslyckas med sin uppgift

Bloggen Bent gav oss en läxa som jag känner är för viktig för att ignorera.

>Därför uppmanar jag er alla engagerade bloggare att under morgondagen skriva en uppsats på minst 300 ord med temat: hur media förlorar sin demokratiska roll genom att medvetet eller omedvetet ignorera sin kärnuppgift som granskare av integritetspolitiken.
>
>Nej, det får inte vara en partipolitisk inlaga. Ditt blogginlägg ska handla om medias roll, inte om hur dumma media är när de inte skriver att Mona Sahlin är korkad, eller om hur onda media är för att de inte leder ett fackel- och högaffeltåg mot Rosenbad för att slänga ut Reinfeldt & Co.

Here goes!

###Hur media misslyckas med sin uppgift

Integritet är ett svårt begrepp. Vad betyder det? Betyder det samma för dig, för mig, för kineser eller för amerikaner? En snabb genomgång av källorna visar att begreppet är böjligt, svårfångat och under stark påverkan av det omgivande samhället. Dels naturligtvis genom kulturell påverkan och våra värderingar. Vad som innebar en skyddad privat sfär varierar runt om i världen och över tid. Men integriteten och behovet av att skydda den påverkas naturligtvis också av tekniska landvinningar. För tjugo år sen fanns inte möjligheten att filma nästan hela London med bevakningskameror.

Vad säger då källorna:

Personlig integritet enligt Datainspektionen
: Det finns ingen allmänt vedertagen definition. Integritet är en inre egenskap, som är olika hos olika individer. ”Rätten att få vara i fred” är en vanlig tolkning. ”Rätten att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för kränkande behandling” är en annan.

Integritet enligt NE
: integritet, helgjutenhet, att stå emot påtryckningar; även om rätt till skydd mot intrång, t.ex. den personliga integriteten.

Integritet som rättighet enligt Wikipedia
: Egen integritet – handlar om egna känslor som går att kränka.
Personlig integritet – är ett rättsligt begrepp. Denna är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

Egen integritet enligt Wikipedia
: En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Personlig integritet enligt Wikipedia
: Ett begrepp som används i rättsliga sammanhang men ännu inte är definierat i svenska lagen.[1] I antologin utgiven av Rättsfonden, 1980 försöker man i stället räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till ”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (se Europakonventionen).
I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personlig integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.
En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär, till skillnad från humanistiskt. Människor med högre egen integritet än vad staten kan eller vill erbjuda skydd för, kommer i konflikt med systemet. De som har tillräckligt med civilkurage brukar kämpa för sin rätt till integritet vilket faller inom ramarna för mänskliga rättigheter. Dessa människor kan av totalitära stater stämplas som vanliga kriminella och behandlas därefter. I själva verket handlar det om dissidenter. FN kan blanda sig i om FN:s säkerhetsråd anser att det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Blev vi något klokare av det där? Helt klart finns det något skyddsvärt i människans tillgång till en privat sfär. Skyddet av denna aktualiseras enligt min mening av den nya teknik som gör kränkningar billigare och mer lättillgängliga. Men är det verkligen andra medborgare som är hotet, eller är det staten?

I centrum för den politiska diskussionen (eller i varje fall i ett av dess centrum vid sidan av lågkonjunktur, skattepolitik och klimathotet) det senaste året har frågan om vår integritet, vår rätt till privatliv, befunnit sig. Vi hade en rejäl integritetsdebatt runt FRA-lagen förra sommaren och efter det har upphovsrättsfrågorna, IPRED-lagen och TPB-rättegången fortsatt att aktualisera ämnet.

I den politiska diskussionen är det inte nya frågor. De har funnits där minst sen 1700-talet, den amerikanska revolutionen liksom den franska hade med idéer om privatliv och integritet i sitt tankegods. Amerikas vapenlagar och NRA:s styvnackade förvar av den konstitutionella rätten att bära vapen har sin botten i denna diskussion.

I svenskt politiskt liv är det ändå något av en främmande fågel. Visst vi hade en debatt om individens rätt runt personnummer, folk- och bostadsräkningar och samkörning av dataregister, men generellt sätt tycks svenskens behov av skydd gentemot statens rätt att hålla koll på oss inte ha varit en akut fråga.

Detta kan ha att göra med den goda staten, folkhemstanken och det oerhört starka stöd dessa idér har haft i det svenska folkdjupet. Vi har inte behövt något skydd mot staten eftersom den är summan av oss alla och den finns för att ta hand om och skydda oss.

Nu verkar det ha skett en vindkantring. Integritetsfrågan är i ropet. Man kan vinna och förlora val på den, eller starta partier. Antingen har våra makthavare tagit ett steg över en osynlig gräns och fått medborgarna att reagera eller så har ny kommunikationsteknologi gjort det möjligt att samla en opinion som har funnits där hela tiden.

Vad har då detta med svenska medier och dess förmåga att klara av sin demokratiska uppgift att göra? Medierna har haft ett år på sig sen FRA-debatten. De har stora resurser att sätta sig in i och förstå frågor. Det ingår tydligt i deras självpåtagna roll som tredje statsmakt att fördjupa samtalet, att förklara sammanhangen, att skildra skeendet. Ser vi något av detta? Ser vi någon tidning eller någon tevekanal göra en ordentlig genomlysning av vad integritet egentligen är, om den är hotad nu och i så fall hur?

Ser vi dem fördjupa vår förståelse för vilka värden som kommit i konflikt: frihet och privatliv mot trygghet och säkerhet; rättssäkerhet och privatlivets helgd mot upphovsrätt och privata vinstintressen.

Nej, det ser vi inte!

Vi ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat försöka tillämpa den gamla världens karta på den nya världens problem. Vi ser dem prioritera inrikespolitik skattepolemik före en brinnande valrörelse med helt nya politiska konfliktlinjer i centrum

Vi ser dem förenkla ner en av vår tids viktigaste politiska diskussioner till frågan om gratis är gott och hur synd det är om upphovsrättsinnehavare. (Jag menar inte Fredrik Strage, jag fattar att han är ironisk.) Media har misslyckats med sin uppgift!

Bonnier, DN och Bloggosfären

Bonnier är i ropet nu. På Bonnierägda TV4 har man precis kunnat se första delen av dokumentären om familjen på Newsmill ses en special under rubriken Bonnier och Mediamakten. Här skriver bloggaren Thomas Harman ett debattinlägg under rubriken: Familjen Bonnier hopplöst fångade mellan Piratförlaget och the Pirate Bay. Han funderar över familjen Bonniers förmåga att utveckla affärsmodeller för en tid då framgång inte längre är kopplat till exemplarförsäljning.

>Vi ser hur en ny generation författare vill vara sina egna förläggare och bildar piratförlaget. Vi ser hur en ännu yngre generation säger att de inte vill betala för människors skaparkraft enligt dom gamla modellerna.
>
>Där någonstans i bermudatriangeln mellan piraten som hittar världsvant bland torrenterna i the Pirate Bay och Piratförlaget, är Old Time förläggare som Bonnierfamiljen hopplöst fångade. De förutsätter fortfarande att det finns en konsumentmarknad som går att dela in per sålt exemplar.
>
>Så länge man har det synsättet hör familjen Bonniers maktdominans till historieböckerna.

Jag har själv funderat över Bonniers förmåga att vidmakthålla sin maktposition i svenska medier flera gånger under den senaste veckan. Främst för att jag tycker mig skönja ett mönster i DN:s förhållningssätt till bloggosfären och de nya medierna. På en vecka har jag reagerat på och skrivit om Wolodarskis utbrott mot parasiternas kopierande och länkande, undermålig grävande journalistik på sexforum, DN kulturs svårigheter med att veta vad som är en blogg och nu senast om DN:s beskrivning av data i SOM-insitutets bloggundersökning.

Man börjar ju närmast undra om det är en vendetta det handlar om. Har ledarplats, nyhetsplats och kulturen på DN enats om att det är dags att enas mot en yttre fiende – bloggosfären? Eller vad är det fråga om? Det vore mig fjärran att hävda att ett tydligt ägardirektiv utgått. Dessutom är Bonnier mycket mer än bara DN och i andra delar av koncernen bejakar man den nya teknologin, t ex på Newsmill och TV4 som ju nämndes i inledningen.

Men idag skruvar DN upp retoriken mot allt det nya läskiga ytterligare ett snäpp, när Hanne Kjöller får frispel på alla som någonsin har gillat Peter Pan.

>Pirater. Smaka på ordet. Vilka associationer väcker det? För ett par år sedan skulle jag svarat Sjörövar-Fabbe, Kapten Krok, Jolly Roger, ståtliga fartyg, hårt men rättvist arbete, tjusiga fäktningsdueller, fala kvinnor i hamn, ärrade män med ögonlappar och kistor fyllda med guld och juveler.
>
>Men sedan kom de svenska piraterna och med dem nya associationsstråk i huvudet. Till en början var också den bilden romantiserad. Jag trodde mig se en samling unga män, drivna av en idé om ett slags digital allemansrätt, som de genom hårt och ideellt arbete gjorde vad de kunde för att förverkliga.
>
>Sedan kom de somaliska piraterna och en serie händelser i Sverige och ritade om associationskartan i huvudet en gång till. Och jag insåg att det kanske fanns fler likheter mellan de svenska piraterna och deras somaliska kolleger än jag först trott. Att den övergripande gemensamma ideologiska överbyggnaden – eller affärsidén om man så vill – är densamma: att ta det någon annan äger och att sälja stöldgodset vidare.

Fan av Peter Pan eller ett ohälsosamt intresse för hattar och lapp för ögat, det är så nära man behöver ha varit en pirat för att vara bärare av smittan tycks det.

Hanne lyckades om inte annat vaska fram några riktigt irriterade reaktioner, och inte bara från typiska piratbloggar. Bland de mer underhållande sågningarna finner vi kanske inte helt otippat Badlands Hyena och Blogge Bloggelito. Emma opassande är också tydligt irriterad vid sitt digitala köksbord:

>Visserligen riktar sig artikeln i viss mån mot Peter Sunde, men i stort piratrörelsen — där jag ingår. Eftersom jag arbetar aktivt för att Wadstedt och de särintressen hon representerar inte ska ha lika starkt fotfäste i lagstiftningsprocessen som de haft hittills, tar jag åt mig. Är jag hotfull för att jag kritiserar? Så tolkar jag det när hela piratrörelsen beskrivs vara av samma skrot och korn som mördare.
>
>De flesta jag snackar med är helt med på noterna att inte vara attackerande, att försöka hålla stilen trots frustration och ilska. Många kritiserar till och med Piratpartiets ledare internt för att ta till starkare tongångar än situationen kräver. Och då snackar vi bara ord rakt ut i offentligheten.

Blogg- och piratdissandet är inte heller isolerat till DN, andra Bonniertitlar stämmer in i kören. I dagens Expressen får vi som jag skrev om tidigare idag veta att bloggen är död.

Nu finns det undantag, hela Bonnierkoncernen är inte teknikfiender. Ett av dagens mer underhållande förslag kommer från Pontus Schultz, som på sin blogg undrar varför inte Ericsson köper The Pirate Bay.

Nu är det ju så med varje fin konspirationsteori, att den håller bara för att man underlåter att visa upp de exempel som spräcker den. Men här i livbåten försöker vi inte bara vara trevliga utan även hederliga. DN har ju inte bara hackat på bloggare och pirater den senaste veckan. Fredrik Strage skrev en härligt ironisk betraktelse om ekonomin kring piratkopiering och Sverker Lenas påpekar den inte helt bekväma kopplingen mellan IFPI et consortes och deras betydligt sinistrare kollegor i GMO-industrin som t ex Monsanto.

Ergo: någon massiv konspiration från Bonnier eller DN:s håll tycks det inte vara frågan om. Men det kan ju tänkas att det helt enkelt är en samling gammelmediala hantverkare om ser hur framtiden lägger ut när de själva står kvar på kajen.

Eller så är förklaringen till mina fem Bonnierkritiska inlägg senaste veckan att jag ingår i en massiv bloggkonspiration mot dem. Döm själva!

Bloggosfären bävar

Och då menar jag inte en bloggbävning. Nej jag menar att vi allihopa skakar av skräck inför det faktum att Bloggen är död.

>Bloggboomen har blivit bloggdöden. Flera kända bloggare har den senaste tiden valt att lägga ner sina bloggar.
>
>– Jag tycker inte att den var särskilt bra längre, jag vet inte hur man är en riktigt bra bloggare, säger Jenny Östergren som la ner sin blogg i lördags.

Flera bloggprofiler tycks ha slutat. Vi saknar dem nu allihopa djupt. Deras röster var viktiga i vårt samtal, men nu är det läge att bita ihop. Risken finns naturligtvis att det blir ett massavhopp och att det livliga tjattret i bloggvärlden utbyts mot den djupaste tystnad.

Men jag är inte orolig, som Niclas Strandh skriver:

>Nej, Expressen. De är inte kända bloggare. De är kända människor som bloggar. Det är en jäkla skillnad.