Senkommen bloggkärlek

Marcus har skrivit mycket på sistone, men missade fram till igår att det pågår en bloggkärleksvecka. Det får vi väl se till att rätta till ordentligt, för nog finns det en drös bloggar vi vill ge lite kärlek till.

Love with all your Heart

Vi måste börja med Joshens slägga, eftersom det nog inte finns någon annan bloggare som lika många gånger fått oss att kippa efter andan av igenkännande skratt. Josh har en rapphet, humor och skärpa som inte går ut över hans djup och till råga på allt får han det att se så lätt ut… Även HAX är en sådan favorit, både i sin kortare telegramstil och i sina längre texter där han får möjlighet att bre ut sig lite mer.

Emma kommer alltid att äga en bit av våra hjärtan — inte bara som chefen för internet, utan också för hennes förmåga att nyansera och propagera om vartannat. En uppseglare på sistone är Johanna, som vågar ta ut svängarna och förbli intellektuell. Jardenberg skulle ensam kunna användas som ett lexikon över saker att läsa för att hänga med.

Satmaran länkade hit, och vi blev onekligen smickrade eftersom vi gillar henne också. Rikard gillade vi skarpt från första sekund AFK, och hans blogg går inte av för hackor heller. Mikael är en ny favorit, som dessutom var riktigt piratsnäll och skickade Marcus bokstaven K som gått sönder på hans tangentbord. Och det går inte att utöva länkkärlek och inte ta med Farmor Gun, som är yngre till sinnet än både en och annan förgubbad/förtantligad tjugoplussare vi mött genom åren.

Oscar Swartz väjer inte för de svåra frågorna. Niklas (f d Blogge) på 之乎者也 är befriande kompromisslös och modig. Även om vi ibland blir lite svettiga, så tillhör allas vår Rick Falkvinge även han de modiga. Vi får också skicka en ros till Mattias Bjärnemalm, som envist försökt få oss att bli bättre pirater. Anna Troberg har vi följt lite mer på sistone, och hon lyckas fånga de viktigaste frågorna i de flesta lägen. Christian gör allt han kan för att hålla oss ajour med dumheterna från övervakningsivriga europapolitiker.

Utanför PPs spelfält finns en annan av våra favoriter Mary, som visar att alla moderater inte helt har tappat koncepterna. Hon har sällskap av Kent, som borde få föreläsa för riksdagsmännen om hur man för ett politiskt samtal. Även Karl Sigfrid visar att alla moderater inte är idioter.

Bland liberalerna är en av våra absoluta favoriter Lars-Erick, som ger en fingervisning om vad ett folkpartistiskt liberalt parti i Sverige skulle kunna stå för. Vi är rätt brända på centern, men Hanna Wagenius förtjänar ett omnämnande, liksom Markus ”LAKE” Berglund.

På den rödgröna sidan måste vi bara nämna Erik Laakso, som är en av de människor med starkast personlig integritet vi stött på på nätet. Han får sällskap av vår gästbloggare Henrik, som nu ”startat eget” — fortsättning följer.

Bland mer politiskt obundna hittar vi Kjellberg, vars skriverier vi fångar upp med jämna mellanrum för att jorda oss. Han får sällskap av Scaber Nestor, som är så rakryggad att det nästan är kusligt. De får båda sällskap av Pezter, som har en direkt stil utan ursäkter — vi håller inte alltid med, men älskar att läsa.

Anders Mildner är den enskilde journalist i Sverige vi känner störst respekt för. Han försöker förstå och analysera utan att stagnera — och tycks dessutom ha hjärtat på precis rätt ställe. Dessutom måste man läsa Martin Ezpeleta, som har en skrivarbegåvning vi är direkt avundsjuka på. Vi måste också nämna Lisa Magnusson, som är en fräsch fläkt på Aftonbladet.

Som vanligt har vi säkert glömt någon och kommer några minuter efter publicering slå oss för pannan. (Om du känner dig bortglömd, så ber vi om ursäkt redan nu 😉 )

Att vara för självklar

Eller kanske: Det blåser snålt på toppen…

I primärvalet valde både Göran och jag att sätta Rick Falkvinge och Anna Troberg högt på våra listor. Dels därför att vi uppskattar dem, men också helt enkelt för att toppkandidater har en tendens att tas för givet.

Det var nog inte så att jag på allvar oroade mig för att de skulle trilla ur omröstningen, men samtidigt inser jag att om alla tänker så riskerar de göra just det. Den som befinner sig på topp har en tendens att försvinna ur fokus, de blir helt enkelt för självklara. Hur skulle vi egentligen ställt oss om någon av dessa toppnamn inte kom med därför att folk blivit så fokuserade på sina egna favoriter att de glömdes bort?

Låt oss konstatera att utan Rick skulle det inte funnits något piratparti. Anna är ett av partiets ankare. Skulle någon av dem plötsligt packa sin väska och lämna oss, oavsett orsak, skulle det vara som att himlen föll ner. Inte för att de alltid kommer vara partiets ledare, utan för att de är så oerhört viktiga just nu och är en så stor del av partiets historia och mognad. Vi kanske skulle överleva om de gick imorgon dag, men vi skulle vara som en boxare som just tagit emot en klockren uppercut, med ben som inte riktigt vill bära när hela världen plötsligt är i rörelse.

Men den här artikeln handlar inte om Rick och Anna, även om de är bra exempel på folk som får mer kritik än uppskattning för sitt enorma arbete och som ofta blir osynliga i sin positiva gärning. Istället ska det här  handla om ”chefen för internet”, allas vår älskade Opassande-Emma, samt indirekt om alla andra pirater som har lyckats skaffa sig en stark plattform i bloggosfären.

Nog älskar vi henne alltid!
Nog älskar vi henne alltid!

Emma är kvinnan alla lyssnar på när hon stegar in i ett samtal, helt enkelt för att hon oftast är känslig, balanserad och sansad. Det är inte så att hon aldrig blir arg eller upprörd, men hon tänker igenom, kommer tillbaka och försöker igen. Hon skriver oerhört bra, samtalar bra, det kan de flesta av oss hålla med om. Hon är en av nätets självklara hållplatser i det dagliga läsandet. Rent krasst är Emma en av orsakerna jag slutade hatta omkring och blev piratpartist.

Trots det vågar jag påstå att hon nästan blivit för självklar, det vill säga att vi tar henne för given. Hon har blivit som vinden som blåser, man reagerar bara när det är stiltje eller storm. Emma, vi och flera andra bloggar i toppen jämte oss har tidvis lyckats nå utanför den egna kretsen av bloggläsare. Det måste bli mer av den varan, och pondusen hos en kvinna som Emma som toppat bloggosfären år efter år, måste innebära att vi ser henne och inte bara uppfattar vinddraget.

Vi måste nog bli bättre på att se potentialen i det media vi använder och utnyttja det för att överbrygga avståndet från bloggosfären till traditionella media — och än mer för att nå till de som inte tillhör de bloggintresserade. Låt oss växla ut lite av den potential som ligger i vår styrka inom bloggosfären. Vi kan naturligtvis nonchalera hela frågeställningen. Men innebär inte det samma sak som att skaffa den bästa och vassaste keramiska kockkniv som existerar, bara för att låta den hänga orörd på köksväggen.

Att ligga högt på listor är i sig inget annat än ”counting coup”, ett slags litet bevis för att man är med och sätter diskursen för samtalet. När man går från att vara en okänd blogg, till en blogg med trogen läsarkrets till en blogg som glider uppför i toppstatistiken, så är det väldigt uppmuntrande, roligt och smickrande. Men någonstans finns föreställningen att en plats i ljuset skall innebära att man gör skillnad även utanför de egna inläggen och kommentarerna.

Att möta varandra, som vi själva gjorde just på tjejsnack häromsistens är en sådan boost, och skall inte underskattas. Men det verkliga beviset på att man uppnått något, är när den auktoritet man skaffat sig växer utanför bloggosfären — inte för en själv som person, utan för den agenda man är med och sätter. Jag tittar bara på mig själv och ställer mig frågan vilken motivation som skulle finnas kvar om man börjar tvivla på att man gör någon skillnad?

Vi måste bygga upp varandra, genom beröm, genom inklusion, genom att inte ta för givet, genom att ge utmaningar, genom att använda vår kraft konstruktivt. För vad händer om vinden slutar blåsa?

Mea Culpa – eller om att predika för kören

Jag minns hur smickrad jag blev när livbåten för något år sedan kom in på topp femtio på knuff. Efter nästan ett halvt decennium av bloggande kändes placeringen som ett erkännande. Göran hade också kommit med på bloggen, och tillsammans var vi starkare än någon av oss skulle kunna vara på egen hand.

Samtidigt hade jag börjat fundera över hur de här listorna fungerade egentligen?

Att dopa systemen

Medan jag fortfarande låg långt utanför knuffs femtio-i-topp-listor och aldrig på förstasidan på någon av de andra topplistetjänsterna, så funderade jag inte så mycket på hur mina länkningar påverkade min position. Ungefär i samma veva som det började diskuteras om bloggväggars vara eller icke vara, och mitt eget namn började segla upp över topp-hundra-strecket på knuff, så började jag fundera över knuffmekaniken. Innan dess var jag av lika delar medvetet val, naivitet och ohejdad vana rena svendomen vad gäller länkstrategi i bloggosfären.

Något jag däremot redan noterat, var hur vissa bloggar var oerhört mycket snålare med länkar än andra. Jag noterade också att borgare länkade fem gånger så många borgare som andra, sossar till sossar, pirater till pirater och så vidare — oavsett relevans. Det var allra speciellt några väldigt ”prominenta” bloggar som närmast gjort sig kända för att vara extremt snåla med länkar, och rena gnidarna med länkar utanför de egna åsiktsleden. Det enda folk överlag var riktigt frikostiga med var twinglylänkar, därav tillmälet twinglyhoror.

Insikten om att vissa försökte dopa systemen var i och för sig inte direkt chockartad. Länkstrategier är trots allt en del av min yrkesroll som webbkonsult — jag programmerar och designar inte bara, utan försöker få folk att satsa på rätt saker på rätt sätt för att de faktiskt skall få ut något av pengarna de betalar mig. Ändå bar hela grejen mig emot, för det kändes lite smutsigt att länka eller hålla inne med länkar helt eller delvis baserat på den egna och den egna gruppens status.

The Wire
Sammanlänkade

Vi är inte oskyldiga

Ändå måste jag säga Mea Culpa, för de metoder vi använde i kampen mot FRA och i ännu högre grad inför EU-valet var inte helt baserat på vem som skrev mest intressanta inlägg.

Dels valde vi att reagera på artiklar som handlade om ämnen som gynnade piratpartiet, eller som gynnade kampen i de frågor som var på tapeten. Inte så att vi höll inne med länkar för att inte ge andra en knuff (ursäkta spetsfundigheten), men många var de intressanta inlägg med länkar till intressanta skribenter som aldrig blev skrivna för att det inte var strategiskt rätt. På samma sätt valde vi då och då att skriva om saker som egentligen inte var så otroligt intressanta, därför att det var just strategiskt riktigt. Dessutom fanns en tendens hos oss och hos många andra oavsett politisk tillhörighet att länka en eller två vi talade emot, och tio som höll med oss.

Vi var knappast ensamma.

Det som händer när många gör på det sättet, är att vissa briljanta skribenter kommer bort. När piratvågen var som starkast direkt i samband med FRA, IPRED, TPB-rättegången och EU-valet, så var det inte många icke-pirater, eller sympatisörer som fick plats på knuffs topplistor. Innan dess under det senaste riksdagsvalet hade liberalerna en klar dominans och satte agendan. Nu är det sossebloggarna vars dominans undan för undan blir alltmer påtaglig. Innan valet i höst så kommer det uppstå rena slagfältet i bloggosfärens toppskikt om vem som egentligen bestämmer diskursen.

När huggsexan kör igång, riskerar de som inte uttalat driver någon av de partipolitiska agendor som slåss om uppmärksamheten att trilla bort.

Det blir svårt för en Kjellberg att ta plats, trots att hans penna egentligen alltsom oftast är sylvass, och han är inte ensam. Som företrädare för ett parti som har större chans att  få en gratis gruppresa till Phuket än att komma in i riksdagen i nästa val, kan det bli svårt till och med för en så skärpt kille som Svensson att hålla position. Eller som Svensson själv skriver:

På Knuffs lista är det uppenbart att den som på nätet har många politiska kompisar gynnas, sossar länkar i stort sett bara till sossar och piratpartister i huvudsak bara till sina partikamrater (undantag finns förstås). Detta missgynnar bloggare utan stora politiska nätverk som jag själv, Röda MalmöJinge (här är det kanske främst vänsterpartiets usla bloggnärvaro som avgör) eller Signerat Kjellberg. Vi måste i allmänhet skriva mycket bättre än de andra så att vi kan locka även politiska motståndare och andra att länka. Vi blir också mer beroende av Twinglylänkar för att få hög ranking genom många besökare istället för genom många länkar.

Jag känner sorg inför ett sådant underbetyg till de politiska bloggarna.

Förlåtligt men farligt

Visst är det av naturliga skäl så att det blir fler länkar till andra som skriver om samma ämnen och utifrån samma position som man själv, det är nästan ofrånkomligt. Visst är det också så att ett visst mått av strategi kommer smyga sig in hos alla som funderar på ytterligare länkar till sina inlägg, även det är ofrånkomligt.

Värre är det när man börjar uppleva tendenser till länksvält. Vi har upplevt att inlägg ger upphov till livliga diskussioner med deltagare som själva bloggar, men inga inlänkar. Diskussioner som bara för ett år sedan skulle gett tre fyra länkar, men som nu inte ger en enda. Det är knappast ointresse det handlar om, så det är något annat som är i görningen…

Så hur kan det komma sig? Har allt verkligen sagts som behöver sägas? Är det trots diskussionen så ointressant att det inte ens är värt ett tips? Eller är det så att någon eller några glömmer en av bloggandets viktigaste grundprinciper: länka och pinga! Det är genom att vi är sammanlänkade som vi blir en bloggosfär.

Länkar har blivit hårdvaluta, men det är en intressant hårdvaluta eftersom utbyte bara förmerar rikedomen. Glöm inte det i den strategiska ivern.

Jag tänker inte anklaga någon specifik person eller något specifikt parti för att vara mer utstuderat strategisk med länkningar än andra. Den som är intresserad av att hitta syndare kan göra en analys av bloggar.se:s statistik över toppbloggarna, det är upplysande. Istället tänker jag uppmana er alla att försöka tänka på hur ni beter er, det är bloggosfärens vitalitet som påverkas.

Än så länge är det inte värre än att det är ett irritationsmoment, och det går knappast någon nöd på just oss för den sakens skull. Men får det gå överstyr så riskerar tjänster som knuff som baseras på viktade inlänkar att bli värdelösa. Förutom att det är taskigt mot Johan, så är det kontraproduktivt. Inte så roligt kanske, när ens eget ”inflytande” plötsligt får uppleva en duktig devalvering för att alla emigrerar till andra lösningar.

Tävla med kvalitet, då blir vi alla rikare.

Och nu – tada! –  en minibloggvägg med andra som skriver om politik och sociala media:
Jonas MorianKent PerssonPeter AnderssonMina moderata karamellerFarmor GunBrit Stakstonnews by me, KjellbergPeterMikaelvictortjahejgoddagRonnestam

EDIT: Röd Libertarian skriver tankeväckande om stofilbloggar som inte orkar vara aktuella och hålla reda på länkar.